Det här är den andra av tre böcker om Anthony Villiers äventyr. De andra två är Star Well och Masque World. Jag har köpt dessa böcker för att de rekommenderas som humoristisk science fiction och The Thurb Revolution var verkligen en mycket rolig bok. Det som är bra i The Thurb Revolution är stilen, språket och de absurda händelserna. Det påminner lite om humorn i Jane Austens böcker och gillar man den typen av humor så kommer man gilla den här boken. /TP
En ganska tråkig Pratchett-bok trots att häxorna är tillbaka och att de bråkar med vampyrer. Betyget blir noll gapskratt. /TP
En mycket rolig Pratchett-bok. Igorna från Carpe Jugulum dyker upp och fungerar mycket bättre. Huvuddelen av handlingen utspelar sig i dvärgtrakter dit Vimes skickas som ambassadör. Han kan givetvis inte sluta vara polis och råkar i knipa. Men man får också följa vad som händer hos statsvakten då deras chef inte är tillgänglig och Carrot tar ledigt. Betyget blir många gapskratt. /TP
Mild spoilervarning. Ingenting som inte kommer att vara en del av propagandan om filmen kommer till Sverige tas upp här.
För snart 20 år sedan skapades en TV-serie som hette Galaxy Quest. Kapten Taggart och hans tappra besättning i deras högteknologiska rymdskepp for rymden runt och upplevde sällsynta äventyr.
När den skapades var serien en måttlig framgång. Nu är den en dundersucce! Hela generationer reser från när och fjärran till konvent för att få sin merchandize autograferad av skådespelarna. För Shattn- jag menar Jason Nasmith som spelade kapten Taggert, är detta bara den uppmärksamhet hans insats förtjänar -- för de övriga skådespelarna börjar det bli ganska påfrestande.
Dags för de obligatoriska superteknologiska äljarna som inte känner till lögn eller förställning att göra entre. De är självklart stora beundrare av kapten Taggarts bedrifter och följer ivrigt de historiska dokumentärerna som sänds ut från Jorden igen och igen om hans bedrifter. Så när den ultraonda rymdpiraten Sarris hotar att utplåna dem, vad vore mer naturligt än att de vänder sig till mannen som alltid klarar sig ur de mest nattsvarta kriser, för att få hjälp?
Galaxy Quest lyckas med konststycket att vara en satir på i första hand fenomenet Star Trek (även en del annan sci-fi får sig en släng av sleven emellanåt), samtidigt som den är en kärleksfull hyllning.
Skådespelarinsatserna är en av filmens behållningar, särskilt då Sigourney Weaver som spacklats på ordentligt i ett försök att förbli den bimbo vars främsta uppgift för 20 år sedan var att eka alla utsagor från skeppsdatorn (''I've got one job on this lousy ship, and I'm gonna do it, OK?''). Hennes titel lär visst vara ''science officer''. Självklart ramlar knapparna en efter en ur hennes chicka uniformsjacka.
Filmens specialeffekter förtjänar att nämnas. Arbetet med omväxlande billiga teveserie-effekter och ''riktiga'' specialeffekter skänker en tydlighet till filmen. Så exempelvis växlingen mellan ''facial bump aliens'' och de välgjorda bläckfisklika ''riktiga'' utomjordingarna bidrar starkt till filmens trovärdighet.
Jag är nu ingen stor Star Trek-fan och har inte på långt när ett tillräckligt uttömmande kunnande för att uppfatta alla de pikar filmen innehåller. Trots det hade jag stor behållning av ''Galaxy Quest''. Jag kan livligt föreställa mig att den verkliga konnosören av Star Trek kommer att få en mycket rik upplevelse.
Jag vet inte om filmen har köpts in av någon svensk filmdistributör, men om inte annat kommer den säkert att släppas på video så småningom. Den rekommenderas i vilket fall varmt. /AQ
Eftersom jag inte tycker att Cryptonomicon är riktigt läsvärd innehåller denna recension en del spoilers.
Cryptonomicon är berättelsen om Lawrence Pritchard Waterhouse och Robert Shaftoe, samt om Lawrence sonson Randall Waterhouse. Huvudsakligen handlar boken om Lawrence öden och äventyr som dekryptör för den amerikanska armén under andra världskriget. Han är Alan Turings lärling, informationsteoretiker och matematiker. Han är inblandad i dekrypteringen av Enigma och många andra krypton.
Bobby Shaftoe har oturen att bli detacherad till enhet 7201, som har den något otacksamma uppgiften att på Lawrence order fara jorden runt för att simulera förklaringar till hur det kommer sig att de allierade vet det som Lawrence får fram ur dekrypterade tyska meddelanden.
Lawrence sonson Randy lever i det sena 1990-talet och är en tvättäkta datornörd. Tillsammans med några andra likatänkande försöker han skapa en frizon för information i Sydostasien, långt borta från klåfingriga lagstiftare. Han får snart lära sig hur man gör affärer kring kinesiska sjön.
Till detta kommer berättelsen om Goto Dengo, en skildring av andra världskriget i Stilla Havet ur japanskt perspektiv.
Cryptonomicon börjar intressant och med ett mycket läsvärt språk med att beskriva Lawrence uppväxt och bakgrund och startar alla de fyra spår som kommer att fylla bokens sidor.
Allt eftersom historien förflyter urartar den i jakt på det guld som Goto Dengo ägnar större delen av sin del av boken att gräva ned under krigets slutskede. Varken prosan eller berättarstilen blir sämre, det är bara det att man känner sig sviken: boken började ju så bra -- det var inte skattjakt den skulle handla om. Historien blir långsammare och känns stundom ganska seg. När den hastigt improviserade skurken dör i berättelsens slut känns berättelsen avsnoppad, samtidigt som man är glad att det är över.
Prosan är sammanvävd med ett antal informationsteoretiska essäer, där Turings trasiga cykel används som metafor för problemet att hitta primtalsfaktorer och Londons fotgängare får illustrera hur digitala mönster kan beskriva verkligheten. På det hela taget diskuterar boken många intressanta frågor om informationens väsen, en diskussion som är tragiskt eftersatt givet att vi är på väg in i informationssamahället.
Ingen enskild del av berättelsen kan sägas vara överflödig eller sämre än de andra men berättelsen hade definitivt tjänat på att kortas ned till hälften eller en tredjedel. /AQ
Om man ska döma av utsidan på boken så verkar Jhereg vara en vanlig fantasybok, men den är inte riktigt så vanlig när man väl kommer in i den. Huvudpersonen Vlad Taltos är en lönnmördare med en jhereg, en liten drake, som familiar. Till den har han ett telepatiskt band vilket gör att han bokstavligen talat kan ha ögon i nacken. Hans lilla jhereg kan flyga runt och varna honom om det händer något.
Det som gör att jag inte tycker att det är en normal fantasybok är dels att Vlad ibland känns som något slags hemlig agent med magikunskaper, men också att världen inte bara innefattar magi utan även kunskaper om genteknologi. Detta till trots så känns det hela tiden som fantasy, det slår aldrig över och blir science fiction med ett lager fantasy ovanpå.
På det hela taget en trevlig bok av en författare jag inte läst något mer av. Det får det nog bli ändring på. /HP
I sin bok Billion Year Spree lade Brian Aldiss fram tesen att Mary Shelleys Frankenstein (1818) var den första moderna science fiction-romanen. Aldiss har dock inte bara skrivit faktalitteratur om Frankenstein. Han har också skrivit romanen Frankenstein Unbound som utspelar sig i en värld där både Mary Shelley och Victor Frankenstein existerar.
Frankenstein Unbound är strukturerad ungefär som Frankenstein; först kommer ett avsnitt som består av diverse brev och liknande, sedan kommer huvudpersonens resedagbok där han rapporterar allting som händer honom i hopp om att det en gång ska nå hans fru.
I början av boken så befinner vi oss i 2020. Konstiga saker händer, för någonting som kallas tidsskred har börjat uppträda. Utan förvarning kan ett område transporteras till en annan tidsperiod, så att man genom att ta en promenad kan resa i tiden och (om man hinner lämna området i tid) även komma tillbaka till sin egen tid. Det är just det som huvudpersonen inte gör. Han kör sin bil in i ett tidsförflyttat område, men han hinner inte ut igen.
Han upptäcker ganska snart att han hamnat i 1800-talets Schweiz. När han behöver pengar försöker han sälja sin armbandsklocka med atomursprecision men ingen av de urmakare han försöker sälja den till är speciellt intresserade -- eftersom den är hermetiskt tillsluten och de inte kan öppna den så kan de ju inte se hur den fungerar och inte heller komma åt att laga den om den går sönder.
När tiden går så får han klart för sig att han träffat på Victor Frankenstein och hans monster (om än inte samtidigt). Tyvärr så kommer han inte ihåg speciellt mycket av vad som händer i romanen så han blir inte speciellt hjälpt av det. Till slut kommer han i alla fall fram till den villa vid en sjö där Mary Shelley, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron med flera befinner sig och tillbringar en dag som deras gäster.
Frankenstein Unbound är underhållande och får väl kanske klassas som något slags alternativhistoria, även om den alternativa världen inte har tillkommit genom någon förändring gentemot vår värld i ett tidigare skede såvitt vi vet. Istället är den en blandning av vår historia och den fiktiva världen i Frankenstein. Oavsett vad man ska kalla den typen av konstruktion så är det läsvärt. /HP
Den här boken är en berättelse om en ung man som vill bli målare och som delar en atelje med några kompisar. Hans berättelse är ihopvävd med en ungersk folksaga om några pojkar som får i uppdrag att sätta upp solen, månen och stjärnorna på sina platser. Det här är en bok om skapande och den har egentligen ingenting att göra med science fiction eller fantasy, men den är bra. Jag trodde aldrig att det skulle gå att skriva medryckande och intressant om hur en person våndas och kämpar med att måla Tavlan, men oj så fel jag hade. /HP
Cordwainer Smith (som egentligen hette Paul Linebarger) är en författare som jag länge inte visste speciellt mycket om. Han brukar oftast inte tas med på listor över de mest populära författarna. Däremot kommer han med när författare ska berätta om vilka författare som inspirerat dem mest. Med tiden stod det klart att han verkade vara ett intressant namn, om än inte speciellt väl känt i de breda lagren.
Den första bok av honom jag fick tag i var You Will Never be the Same som är en novellsamling. När jag öppnade den kunde jag konstatera att den innehöll inte mindre än tre noveller som jag kände igen titlarna på redan innan jag läst dem, och då är jag inte någon speciellt stor läsare av noveller.
De flesta (om inte alla) novellerna i boken utspelar sig i samma universum, The Instrumentality of Man, vilket för den delen är sant för nästan all science fiction han skrev. The Instrumentality of Man är en framtidshistoria som sträcker sig över lång tid. I den hittar man bland annat Scanners, rymdpiloter som inte längre har sina sinnen i behåll mer än under korta perioder och som har väldigt svårt att leva normala liv. De är också huvudpersonerna i en av de bästa novellerna i boken, ''Scanners Live in Vain''. /HP