ReConnaissance

Jag sitter precis bakom chauffören, och en bit in i Norrköping undrar han om jag bestämt mig för hur jag ska åka vidare och talar om var det var bäst att gå av så jag kliver av och går över gatan till en annan busshållplats som visar sig vara skyltad med rätt nummer. Som vanligt i Norrköping ser jag mig för några extra gånger när jag går över gatan så att inte en av deras ondskefulla spårvagnar ska få mig. Jag brukar ha svårigheter att komma dit jag vill med kollektivtrafik (utom tunnelbanor som jag av någon anledning klarar av) men spårvagnar tycker jag särskilt illa om; de smyger sig alltid på en ur någon osedd vinkel och sedan varken vill eller kan de väja.

Den stadsbuss jag blivit tipsad om ska gå var tjugonde minut och efter nästan så lång tid kommer den. Det är väl nästan att betrakta som en naturlag att man anländer på en busshållplats precis efter att en buss just åkt. När vi åkt ett tag säger chauffören till att det är dags för mig att kliva av och gå vidare rakt fram. När jag kommer av bussen ser jag hus jag känner igen på avstånd. Jag går iväg genom ett sovande villområde mot flygplatsen. När jag kommer halvvägs går en fasanhanne över gatan och vi står och tittar på varandra ett litet slag innan han kommer på att han har viktigare saker för sig inne i buskarna intill. Jag stänger jackan (eftersom Norrköping inte har någon värmande sol som Linköping hade) och går vidare till flygplatsen. Incheckningsdisken än naturligtvis inte öppen när jag kommer nästan tre timmar innan flyget ska gå så jag går och sätter mig och tar en fika, skriver kongressrapport och läser vidare i Espedair Street medan jag väntar.

När det är en timme kvar går jag bort och checkar in i hopp om att stolarna vid gaten ska vara bekvämare än de i cafeterian. Som vanligt får jag gå igenom säkerhetskontrollen ett par gånger innan jag hittar allt jag stoppat i diverse fickor. Den här gången räcker det dock inte med det. De vill också att jag ska plocka upp något misstänkt ur min jackficka som jag lagt i genomlysningsapparaten. När jag säger att det nog är en liten kikare som råkar ligga glömd i min jackficka så nöjer sig kontrollanten med det och jag slipper ta upp den. Väl ute vid gaten kan jag konstatera att stolarna mycket riktigt är bättre här när jag sätter mig och läser vidare.

Efter att jag väl kommit på det första planet är det inga problem med flygen. I Köpenhamn passar jag på att provsmaka lite whisky i whiskyshopen där. Espedair Street tar slut precis som planet landar i Bergen.

Till min förvåning lyckas jag utan några problem hitta min flygbuss så jag kommer in till Bergen. Jag sätter mig tillrätta i bussen och börjar läsa i en novellsamling av Cordwainer Smith, en författare som jag läst mycket positivt om men av någon anledning aldrig någonting av. Å andra sidan är jag notoriskt dålig på att läsa klassiker.

När jag kommer fram fuskar jag lite och frågar en taxichaufför om vägen till kongresslokalen och lyckades sedan gå rätt utan några missöden. När jag checkar in visar det sig att det är Sten Thaning jag ska dela rum med. Innan kongressen hade jag talat med Anders Holmström om att dela rum och sagt att jag skulle dela med honom när jag bokade rummet. Ganska snart fick jag dock ett förvirrat mail tillbaka från den bokningsansvarige som inte hade någon aning om vem Holmström var. Det visade sig att han inte alls hade varit säker på att han skulle åka och menat att han gärna delade rum med mig om han bestämde sig för att åka. Jag å andra sidan utgick från att han skulle åka och bokade med en gång. Nåja, ett rum fick jag ju i alla fall efter att ha skickat några extra e-brev fram och tillbaka. Skönt att man kan klara av en sån här sak med tre personer inblandade på en eftermiddag numer, utan att behöva förfalla till telefon. För några år sedan hade det säkert tagit minst en vecka innan alla varit underrättade.

När jag väl kommer in i lokalen och dumpar mina saker på rummet så är nästa steg att registrera sig så att jag får ett program för helgen. Alltså åker jag ner till hotellobbyn igen för att göra det, men det visar sig vara fel. I anslutning till lobbyn finns ett rum för affärer, en konstutställning och baren (tyvärr i samma rum som rökrummet). Någon reception ser jag dock inte, men någon välvillig gopher upptäcker att jag ser villrådig ut och erbjuder sig att följa med till receptionen. Det visar sig vara en bra idé, för receptionen ligger i en helt annan del av hotellet. För att komma dit (och, visar det sig, även för att komma till huvudprogramrummet) får man gå igenom en lång korridor med hotellrum, in genom en omärkt dörr, genom ett kontor innan man slutligen kommer fram till receptionen.

Jag registrerar mig i den välbefolkade receptionen (inte mindre än tre gophers fanns på plats för att utföra olika delmoment i den proceduren) och tar med mig alla olika papper jag får in i huvudprogramrummet. Där pågår just för stunden något lärt föredrag om nordiska gudar eller någonting i den stilen som jag ignorerar och tittar på programmet istället. I likhet med några andra svenskar i närheten konstaterar jag att det finns ett lämpligt hål i programmet efter den punkten som pågår nu, så vi bestämmer oss för att ta tillfället i akt och gå iväg och äta lite. Eftersom vissa andra har kommit någon dag tidigare och rekat lite så drar vi iväg ner mot hamnen och hamnar slutligen i en texmexrestaurang där jag gissar lite och får ett par rullar med majspannkakor med lite gojs i. Det var inget fel på dem förutom priset, men det gäller all restaurangmat (och, för den delen, mycket annat) i Norge.

När vi kommer tillbaka till kongressen igen sammanfattar Tommy sina besvär med kvällens planering: ''Ska man dricka sig berusad i kväll eller ska man gå upp och läsa färdigt Harry Potter?'' Såvitt jag kan se så fattar de flesta andra liknande beslut. Själv drabbas jag tyvärr av huvudvärk redan innan jag hinner dricka någonting, så jag är inte riktigt på humör att göra en stor runda i baren. För att se det från den ljusa sidan så slipper jag i alla fall betala för att få en baksmälla till skillnad från de flesta andra. Det verkar som om personalen i baren är nöjda ändå. De säger att vi dricker mycket mer än de flesta andra folksamlingar, men bråkar mycket mindre.

De flesta andra verkar ha bestämt sig för att de ska titta på föreställningen ''Shakespear 2000'' av teatergruppen Oslo Players, så jag hänger på dit. Rekvisita och så håller en standard en bit under ett studentspex. Vad som däremot är kul är att en stor del av alla repliker (80% eller så) är tagna rakt ur Shakespears verk (i vissa fall med strategiska ord utbytta) för att passa in i rymdtemat''A jumpgate, a jumpgate. My spaceship for a jumpgate!''. Ibland kan man känna igen rätt långa stycken, ibland får en person som citerade en pjäs ett svar från en annan pjäs. Efter pjäsen är det organiserade programmet slut och alla verkar förflytta sig till den trevliga, men näst intill olidligt rökiga baren.

Nästa morgon vaknar jag 7:30 vilket antagligen är rätt långt före de flesta andra kongressdeltagarna. Dels hade jag på grund av huvudvärken inte lust att göra baren på kvällen, dels är jag van vid att bli väckt en timme tidigare än såhär, så jag tyckte nästan att jag tagit sovmorgon i alla fall. Tyvärr hänger huvudvärken kvar, så jag tar det väldigt lugnt på morgonen. Jag går ner och stoppar i mig en frukost även om jag egentligen inte har lust med det och sätter mig sedan i den vid den här tiden på dygnet totalt avfolkade baren. Min plan är att jag ska sitta här i en timme eller två och läsa vidare i Cordwainer Smith-boken tills övriga masar sig upp ur sängen. Efter ett par sidor saboterar jag dock planen med att somna i fåtöljen. När klockan blir framemot nio går jag en sväng tillbaka till matsalen och ser att de flesta andra svenskar nu har samlats i ett hörn. Jag passar på att ta en andra frukost.

Efter denna orgie i mat bestämmer jag mig för att trots huvudvärken följa med på nästa programpunkt som är en rundvandring med guide i Bergens centrum. Med lite tur kanske lite frisk luft kan vara nyttigt, rent av? Efter en viss förvirring i lobbyn om var det egentligen var tänkt att vi ska samlas och vem det är som ska vara guide lyckas vi till slut sammanstråla med Karin Lagesen som är guiden. Vi som vågar oss ut i den friska Bergen-luften på morgonen är jag, Carolina, Åka & Ante, Lennart Staflin, Michael Pargman och en norrman som jag inte vet vad han heter. Vi traskar runt lite i sakta mak och beser bland annat gamla Bergens ihopträngda trähus, fiskförsäljningsstånden i hamnen, Bergens första börslokal och en lokal studentorkester som promenerar över ett torg sådär lagom oorganiserat som bara en studentorkester kan.

Innan vi ger oss ut på rundturen har vi kontrollerat noga att vi kommer att komma tillbaka i tid till nästa programpunkt eftersom ingen vill missa den. Efter rundturen är det nämligen dags för Iain M. Banks att bli intervjuad. Den som står för intervjuandet är Johan Anglemark, eller det är åtminstone så det är tänkt. När de båda väl sitter uppe på scenen och publiken verkar ha lugnat ner sig så öppnar Iain med repliken ''Well, mr. Banks, when did you shave off your beard?'' Det tar ytterligare några repliker innan Johan lyckas överta kommandot över situationen och göra klart vem som egentligen är vem. Till slut får vi i alla fall reda på diverse saker om hur Iain skriver sina böcker. Visserligen finns det en intervju av honom, även den gjord av Johan, i kongressens sista framstegsrapport men jag tycker inte att det är allt för mycket som dubbleras. När man hör hur han arbetar är det lätt att bli avundsjuk. Han startar någon gång fram på hösten, i oktober, att skriva på en ny bok. Den blir sedan klar runt årsskiftet och går iväg till förlaget. Sedan tar han helt sonika ledigt tills oktober nästa år. Vart annat år skriver han en science fiction-bok, vart annat år en mainstreambok. När intervjun tar slut och några frågor från publiken har avhandlats förflyttar sig alla ner till affärsrummet istället för att få böcker signerade. När jag ställer mig i kön står det 15-20 personer före och när jag fått mina två böcker signerade så är kön efter mig nog ungefär lika lång, så det verkar som om Banks är en populär författare.

Nu är det tänkt att jag ska sitta med i en panel om var den framtiden som vi drömt om i science fiction-böcker egentligen tog vägen. Varför har vi inga kupolstäder och så vidare? På grund av att jag inte känner mig speciellt i form så hoppar jag dock över den för att vila upp mig inför mitt nästa panelframträdande som tyvärr ligger direkt efter det första. Jag tittar dock in en liten sväng på panelen i alla fall och konstaterar att de inte verkar ha några som helst problem att sköta sig utan mig.

Panelen som jag ska vara med i sedan visar sig bestå av mig och fyra personer till (Åka, P. C. Jørgensen och två norrmän jag inte kan namnen på). Publiken är lite klent tilltagen och når aldrig längre än till att tangera panelstorleken. Vi diskuterar trots det fanzines och elektroniska fanzines i en timme som det är tänkt, tidvis i nära samarbete med den lilla men intresserade publiken.

Nästa programpunkt som jag tittar in på är en som enligt programmet ska handla om instiftandet av en Big European Con. Tanken är att ReConnaissance ska vara den första i en serie kongresser som ska vara internationella kongresser som roterar inom Europa. Som det är nu finns visserligen Eurocon men många verkar rätt måttligt intresserade av den. Alternativet för den som vill gå på en internationell kongress i Europa (förutom en världskongress vart tionde år eller så) är de brittiska påskkongresserna varje år som har den karaktär av internationell kongress som BEC-kongresserna var tänkta att ha även om de egentligen är Storbritanniens motsvarighet till Swecon. Det visar sig dock att det inte kommer att bli några fler BEC-kongresser, så programpunkten kommer istället att handla om hur man kan bygga upp en internationell fandom inom Europa (vilket var en av grundtankarna med BEC-konceptet) och för den delen om det ens är intressant att göra det. Ett tjugotal personer deltar i diskussionen och nästan alla visar sig vara kongressarrangörer.

När kongresspunkten är slut börjar jag bli rätt hungrig och det gäller rätt många andra också. En stor del av svenskarna som är på kongressen börjar samlas i lobbyn för att gå iväg någonstans och äta någonting. Eftersom kongressen inte har någon bankett måste vi hitta ett hål i programmet och smita iväg och nu verkar som ett bra tillfälle. Att samla ihop alla som sagt att de ska med visar sig inte vara riktigt så lätt som det är tänkt. Ursprungligen fanns det två grupperingar. Den ena bestod ungefär av Uppsalafandoms representanter samt jag och tanken var att vi skulle äta någon form av kinamat. Den andra falangen bestod av alla andra svenskar på kongressen, mer eller mindre. På grund av att än den ena, än den andra tar tid på sig att komma ner till lobbyn så övergår det hela till att bli en stor oformlig massa som aldrig verkar komma iväg, alltmedan alla blir hungrigare och hungrigare. När det precis verkar som om vissa ska börja chansa och springa iväg på diverse ärenden i hotellet medan andra inte har kommit så anländer den sista som vi vet vill med. Uppsalaborna och jag kastar oss utsvultna mot dörren och går iväg. När vi kommit ett par kvarter bort vänder vi på oss och spanar efter de övriga men de verkar inte ha kommit ut genom dörren än. Vi bestämmer oss för att de antagligen klarar sig utan oss och vice versa och stegar vidare mot den mongolska barbeque vi siktat in oss på. När vi kommer dit och sätter oss ner visar det sig att vi förväntas gå och ställa oss i en kö med omkring 25 personer för att få vår mat stekt. Det har Johan absolut ingen lust med och vi andra håller med om att det inte ser speciellt intressant ut. Vi plockar på oss jackorna igen och går på jakt efter en ny restaurang. Precis som vi kommer fram till nästa kinarestaurang så kommer det andra gänget gående från ett annat håll och vi hinner precis in före dem. När vi kommer in och säger att vi vill ha bord för tolv personer och inte har beställt i förväg uppstår en viss oreda, men det ordnar sig till slut. Personalen börjar flytta om bord kors och tvärs, men snart finns det plats för alla som tänkt sig att äta. Lagom som vi ätit färdigt kommer Åka som tittat på någon multimediashow som vi andra hoppade över. Hon hinner dock äta ikapp innan vi andra är färdiga med efterrätten. När vi upptäcker att vi suttit och ätit i flera timmar packar vi ihop oss och går tillbaka till baren på kongressen.

Baren är visserligen trevlig som vanligt, men idag finns det ett problem med den. Några har bestämt sig för att det ska vara en frågesport, och den ska pågå i baren. Alltså ställer sig fyra personer i mitten av lokalen och delar upp övriga närvarande i lag. Problemet att lokalen totalt saknar akustik, att organisatörerna står mitt i rummet och alltid har ryggen vänd mot någon av de som förväntas höra, samt att lagen inte är speciellt tysta. Resultatet av detta blir naturligtvis att ingen hör någonting av vad som pågår. Det blir inte bättre av att frågesporten även delar ut poäng för felaktiga men intressanta eller roliga svar. Ganska snart är förvirringen total. Tommy lyckas med konststycket att besvara en fråga rätt trots att han inte hört frågan eller läst boken som den handlade om. Tyvärr går det inte riktigt att bara bortse från att det pågår en frågesport och prata med någon annan heller, för ljudnivån har drivits upp så att man kommer att sitta mitt i frågesporten vare sig man vill eller inte, och trots att det enda man hör är frågesporten så hör man fortfarande inte tillräckligt bra för att faktiskt kunna avgöra vad frågorna handlar om.

Morgonen efter är mitt huvud betydligt bättre och dessutom har jag ställt om mig till att sova lite längre på morgonen. Jag vaknar inte förrän lite efter 9:00. Jag tar det lugnt och inleder dagen med Lars-Olovs diabildsvisning. Här uppstår dock en hel del problem på grund av att kongressen verkar ha lyckats införskaffa Projektorn Från Helvetet som upprepade gånger tuggar i sig bilder och stoppar visningen.

Resten av dagen tar jag det mest lugnt, hänger i baren och pratar med folk. Det finns visserligen programpunkter, men ingenting som jag är så våldsamt intresserad av så jag slappar lite istället. Framåt fyra behöver jag åka för att komma med mitt plan till Oslo. Från Oslo ska jag sedan till Köpenhamn för vidare transport till Norrköping, för att till slut komma fram till Linköping. Jag skulle kunna tänka mig optimalare resvägar, men det tyckte SAS inte att jag skulle få. Å andra sidan kunde jag boka hela min flygreda gratis på bonuspoäng så jag är inte speciellt ledsen trots omvägen. Det visar sig att trots att det är rätt gott om svenskar på plats så är den enda som ska med samma flyg Carolina (även om hon inte har en fullt så krånglig resväg). Som om det inte skulle vara nog med att jag får byta plan en massa gånger så är det snöigt i Oslo så planet därifrån måste trassla med avisning och så och blir en hel del försenat. Vi landar till slut i Köpenhamn exakt samtidigt som mitt plan till Norrköping ska lyfta. Jag antar att jag kommer att få sova över i Köpenhamn, men när jag passerar informationstavlan ser jag att planet till Norrköping är tio minuter försenat även det. Det är visserligen bara ett par minuter kvar och planet står som ''Boarding'', men det är i alla fall kvar på flygplatsen. Det är bara att ta sin fulla ryggsäck i ena handen och taxfreekassen (som jag som tur var handlade i Oslo, tvärt emot vad jag ursprungligen tänkt) i den andra och springa så fort som möjligt genom halva Kastrup. Kastrup är ganska stort. När jag flåsar in till rätt gate så står planet dock kvar och planet börjar taxa ut i princip direkt efter att jag satt mig.