Bokens avslutningskapitel ''A Tough Girl for a New Century: Xena, Warrior Princess'' tillägnas helt den TV-serie som sänds i Sverige på TV3 under namnet Xena, Krigarprinsessan. Serien handlar om Xena, spelad av Lucy Lawless, som driver omkring i en lantlig sagomiljö tillsammans med sin följeslagerska Gabrielle och sin häst Argo. De råkar ut för en mängd äventyr, huvudsakligen bestående i att Xenas avsevärda kapacitet för fysiskt våld används i det godas tjänst.
Innes menar, och jag håller med, att denna serie har en kvinnlig huvudroll med unika egenskaper. För att förstå vad som är annorlunda med Xena, är det lämpligt att jämföra med rollfiguren Mrs. Emma Peel som spelades av Diana Rigg i TV-serien The Avengers och som också analyseras i Innes bok. Denna TV-serie bildar en motpol till Xena, krigarprinsessan både genom att den är den första serie som analyseras i Innes bok, medan Xena är den sista, och genom skillnaderna i de kvinnliga huvudrollernas egenskaper. Jag skall här försöka återge huvuddragen i Innes analys av Xena, Krigarprinsessan genom att kontrastera den mot hennes analys av The Avengers; formuleringarna är dock mina egna och det är inte säkert att Innes skulle hålla med om allt jag skriver.
I sin analys av The Avengers pekar Innes på flera olika aspekter av framställningen av Emma Peel som bidrar till att förminska och relativisera hennes karaktär av tuff typ som slår bovar på käften och därmed, får man förmoda, gör henne mindre hotfull för den manlige TV-tittarens ego och uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt.
Det är framförallt tre återkommande drag i framställningen av Mrs. Emma Peel i The Avengers, som står i stark kontrast till framställningen av Xena i Xena, krigarprinsessan. För det första finns en manlig rollfigur, John Steed, som om och om igen dyker upp och räddar Emma Peel när hon råkat i svårigheter. Det är för övrigt så att Emma Peel inte på något sätt är den odiskutabla huvudrollen i serien; John Steed är en minst jämlik, kanske överordnad roll. Nästa grepp som används för förminska Peels tuffhet, enligt Innes analys, är att hon framställs som att hon är, och vill vara, sexuellt attraktiv och möjligen även sexuellt tillgänglig. Detta understryks inte minst av hennes klädsel, som tenderar att vara utomordentligt figurnära. Slutligen påpekar Innes att rollfiguren Emma Peel ofta är förklädd i serien, som haremsflicka, sjuksköterska och andra roller som tenderar att underminera hennes identitet som tuff agent.
Hos Xena däremot, finns inte dessa drag som tenderar att underminera rollfigurens tuffhet. Xena behöver aldrig räddas av någon man. Om det skulle behövas något mer än Xenas förmåga att utöva våld för att klara upp en situation tillgrips list, aldrig plötsligt uppdykande manliga räddare. Det händer visserligen, ibland, att det förekommer män på Xenas sida i kampen mot en eller annan skurk, men det är aldrig någon tvekan om att det är mer troligt att Xena räddar mannen ur någon fara än tvärtom. Det är för övrigt så att den manlige rollfigur som oftast förekommer på Xenas sida, Joxer, framställs som en direkt fjant. Intressant att notera är också att att den enda mänskliga rollfigur som är Xenas jämlike i handgemäng är en annan kvinna, Callisto; mer om henne nedan. En ytterligare aspekt, som Innes kanske skulle ha tagit upp, särskilt som kontrasten med Emma Peel är så påfallande, är att man har valt en ganska kraftigt byggd skådespelerska till rollen som Xena. Som gammal judoutövare, som haft förmånen att träna tillsammans med både män och kvinnor av olika storlek, känns detta för mig ganska betydelsefullt för rollfigurens trovärdighet. En kvinna i sjuttiofemkilosklassen som skåpar ut en karl i hundrakilosklassen i handgemäng går att tro på på ett annat sätt än om man hade valt en späd flicka på femtio kilo.
Nästa punkt i kontrasten med Emma Peel, nämligen rollfigurens potential som sexualpartner, hustru och hemmafru är kanske den mest intressanta. Xena bär en kostym i läder och plåt, grov nog att fungera som en rustning om den bara hade varit mera heltäckande. Som den nu ser ut är den kanske mer ägnad att utmana fantasin hos åskådaren, även om man valt att stanna en god bit innan det direkt pornografiska. Alla funderingar på att hemföra Xena till spisen stannar dock på rollfigurens beteende. Även om tidigare förhållanden någon gång antyds utvecklas inga sådana i serien; intresserade karlar bemöts normalt med en smocka och en fnysning. Det är till och med så att Xenas heterosexuella identitet är en smula oklar. Ingenting är tydligt utsagt, men Xenas förhållande till sin ständiga följeslagerska och medhjälpare Gabrielle är sådant att det är lätt att föreställa sig att de skulle kunna ha en lesbisk sida. Det finns till och med sidor på webben där entusiastiska anhängare av serien har lagt ut manipulerade bilder som, om de vore autentiska, skulle vara ytterst komprometterande i detta avseende.
Den tredje punkten i jämförelsen med Emma Peel gäller huvudpersonens förklädnad till uttalat icke-tuffa kvinnor. Det finns avsnitt där Xena är förklädd i söta klänningar för att spela, i förhållande till seriens miljö, mer traditionella kvinnoroller. Emellertid så faller Xena inte oreserverat in i sådana roller. Skådespelerskan Lucy Lawless spelar då i stället på ett tydligt sätt förklädd Xena, inte den roll hon är förklädd till. Detta beror inte på oförmåga, vilket man kan se i avsnitt där Lawless spelar dubbelgångare eller sentida ättling till Xena. Vidare så är Lucy Lawless en skådespelerska som bär upp den ordinarie Xena-kostymen utomordentligt väl. I de avsnitt där Xena bär, såsom förklädnad, mera söta och flickaktiga klänningar klär de henne inte speciellt väl, till skillnad från hennes följeslagerska Gabrielle, som passar bättre i den typen av kläder.
Slutligen diskuterar jag, med Innes, några sidor av serien som kanske inte direkt har att göra med framställningen av Xena som en kvinnlig hjälte, men som bidrar till att göra serien till vad den är och till att ge den en mer vuxen publik än vad man skulle kunna tro att den har vid första anblicken.
I Xena, Krigarprinsessan är gränsdragningen mellan gott och ont långtifrån knivskarp. Sitt tydligaste uttryck får detta i kampen mot en av huvudskurkarna, Callisto, spelad av Hudson Leick, en rollfigur som, träffande, kallats ''Psycho Barbie''. Xena har tidigare, innan hon övergick till att försvara svaga och förtryckta, varit en krigsherre (hur översätter man ''War Lord'' till svenska om man menar en kvinna?) som dragit runt på landsbyggden som ledare för ett rövarband som mördat, plundrat och begått illdåd. En av de få överlevande från en av den tidiga Xenas räder var den unga flickan Callisto, som svär att hämnas. Hon växer upp till ett ondskefullt monster värre än Xena var och jagar Xena genom åtskilliga avsnitt för att hämnas, samtidigt som mängder av oskyldiga drabbas av hennes våldsbenägenhet. Xena har alltså åtskilligt på sitt samvete och Callisto har minst sagt berättigade skäl att vara hämdlysten. Enda skälet att ställa sig på Xenas sida i kampen mot Callisto är egentligen att sedan Xena övergått till att kämpa för det goda så är Callisto ett större hot mot den allmänna säkerheten.
Serien innehåller även ganska mycket självreflexiva inslag. Innes ger till exempel följande, väl valda, citat där Xena och Gabrielle diskuterar en bybo som förälskat sig i Xena, men där det är tydligt att diskussionen även refererar till TV-tittaren:
Xena: Why does this always happen?
Gabrielle: The blue eyes, the leather. Some guys just love leather.
Xena: I think a wardrobe change is in order.
Gabrielle: You could wear chain mail.
Xena: Yeah, but I think that would just attract a kinkier group.
Vad Innes kanske missar i sin analys här är en jämförelse med den typ av skräckfilm som de senaste tio till tjugo åren spritts främst på video och som karakteriseras av så grova och osmakliga effekter att de huvudsakligen tilltalar pubertetsynglingar. Filmer i denna genre är ofta självreflexiva med tydliga blinkningar till publiken. De är också ofta könsgränsöverskridande genom att den rollkaraktär som överlever till sist, och som publiken därmed identifierar sig med, ofta är en ung kvinna.
Finns det då fog för att hävda att Xena är unik i populärkulturen? Antagligen. En jämförelse som jag tycker ligger nära till hands, men som Innes inte tar upp, är med Modesty Blaise, som visserligen har en manlig kamrat, Willie Garvin, som räddar henne ibland men där förhållandet är ungefär jämlikt; de räddar varandra ur blodtörstiga bovars klor ungefär lika ofta. Modesty Blaise är dock en seriefigur (det finns även böcker och en film) medan Xena, Krigarprinsessan är en TV-serie avsedd att sändas på bästa sändningstid för en amerikansk och internationell masspublik, och ur det perspektivet är det definitivt något särskilt med Xena.