Barntjuven (7/2)

originaltitel: Il Ladro di Bambini
regi: Gianni Amelio
år: 1992
land: Italien
originalmanus: Gianni Amelio , Sandro Petraglia & Stefano Rulli
foto: Tonino Nardi & Renato Tafuri
musik: Franco Piersanti
medverkande: Enrico lo Verso, Valentina Scalici, Giuseppe Leracitano
översättning: Kristina Valinger
speltid: 1 h 55 min

När BARNTJUVEN blev prisbelönt för bästa europeiska film vid Felix-galan 1991 fick regissören Gianni Amelio äntligen ett erkännande som värdig arvtagare till den italienska neorealistiska traditionen. I dett verklighetsscenario med ett soligt och varmt Italien som spelplats får vi möta 11-åriga Rosetta som av sin mamma tvingats att prostituera sig. När polisen får nys om saken tas Rosetta och hennes lillebror Luciano om hand av myndigheterna och skall föras från Milano av två karabinjärer söderut till ett barnhem. Den ene av de två väktarna sticker snart och den andre, Antonio, tvingas att ensam klara ut det hela. Hela situationen kompliceras ytterligare när de väl framme vid barnhemmet inte får stanna där då ledningen inte kan acceptera Rosettas bakgrund. Som en barntjuv drar då Antonio vidare söderut med de två. Deras resa försiggår i ett slags temporär frihet där syskonen och Antonio får uppleva en kort tid av total gemenskap. Antonio blir en symbol och förebild för de två barnen som genom honom nu lyckas nå varandra för att i framtiden kunna stödja och hjälpa varandra.

Det är en hård tillvaro som målas upp men ändå full av hopp; en slags amtydan om att än är det inte för sent att bygga broar av förståelse.

Utan att på något sätt bli sentimental tårdrypare lyckas BARNTJUVEN spegla den tragiska verklighet som är sann för många ban och vuxna i dag. Detta är en härlig film som med all rätt legat etta på kritikerlistorna.

Maria Ermanno

WWW-version av David Kågedal (davidk@lysator.liu.se)