- Tack, snälla pojke, sa prinsessan. Jag har varit så ledsen och rädd. Och jag trodde att du också var ett troll. Då måste pojken skratta och när han skrattat ut sa han som så.

- Det har var då ett riktigt äventyr. Och han lät så belåten. Hemma i kungariket, på slottet och i staden var det ett rörligt liv, ty drottningen hade befallt att nu i dag skulle sorgen efter den gamla drottningen och prinsessan läggas av. Och på samma gång skulle det ropas ut, att landet fått en ny prinsessa. Det var den nya drottningens dotter, kungens styvdotter. Hon skulle bli den nya prinsessan. Tu-te-li-tu! Blåste trumpetare på gator och torg. Flaggor och vimplar hissades i skyn, och folket tog åter fram sina brokiga kläder, alldeles som de blivit befallda. Den gamle kungen satt i en vrå för sig och lekte med spiran och gulläpplet. Sorgen hade varit så tung, att han blivit som barn på nytt. När han nu skulle regera sa han bara ja till allt som den nya drottningen föreslog. Nu var det hon som styrde riket.

- Drottningen är ett troll! Drottningen är en häxa! Tänkte folket. Men ingen visste något bestämt, och ingen vågade säga något högt. I ett av de kungliga gemaken hjälpte drottningen sin dotter att göra toalett. Det fick aldrig någon kammarjungfru hjälpa till med.

- Stäng igen alla fönster och dörrar ordentligt och försvinn, brukade drottningen saga. Och kammarfröknarna stängde igen ordentligt och gick sin väg.

- Hu, sådan otäck frisk luft, sa drottningen när de väl blivit ensamma. Hu, en sådan luft. Jag känner mig riktigt illamående. Men har skall snart bli en annan ordning. I morgon ger jag befallning om att alla fönster i hela landet skall spikas igen. Och sedan låter jag bygga en mur kring hela riket, så hög att de friska vindarna inte kan klättra över.

- Se så, lilla trollunge, fortsatte hon sedan. Nu måste vi ta ett tag med svampen.

- Nej! Skrek dottern. Nej, nej! Jag vill inte tvätta mig.

- Du slipper snart, sötnosen, sa drottningen. Bara en gång till. När du väl blivit utropad till prinsessa behöver du inte tvätta dig mer. Då ger vi befallning om att alla tvättsvampar skall brännas upp. Och så sätter vi lås för alla brunnar. Det är de dumma människornas påhitt att man skall vara ren om näsan. Se så. Skrik inte nu! Men dottern skrek i alla fall. Ja, hon riktigt galltjöt. Man skall vara en troll-unge för att skrika så när man blir tvättad om näsan med rent vatten.

- Nu är det gjort, sa drottningen. Nu ser du ut som människorna vill ha dig. Men nog tycker jag att du var mycket sötare förut. Och så fick trollungen sätta på sig den vackraste prinsessklänningen. Men hon blev inte vackrare för det. När man är ful som ett troll, hjälper varken siden eller sammet.

- Tag lite dyvelsträcksdroppar på näsduken, sa drottningen. Det blir skönt att ha och stoppa för näsan när vi kommer ut i friska luften. Och så gick drottningen och hennes dotter ut i friska luften och upp på slottsterrassen, där festligheten skulle försiggå. Och dit kom också kungen, som satte sig på sin tron bredvid drottningens tron, medan trollungen fick sitta vid deras fötter. Och bakom dem stod hovfolket i brokiga kläder, och soldater med blanka gevär bildade en fyrkant runt omkring. Och bakom soldaterna stod rikets vanliga invånare tätt packade och i brokiga kläder, alldeles som de blivit befallda. Och flaggor och vimplar svajade, och trumpetare tutade: Tu-te-li-tu! Men det ville inte bli någon riktig glädje i alla fall. Kungen satt så dyster och lekte med äpplet och spiran, hovmännen såg ut som om de varit rent förskräckta, soldaterna sträckte dåligt på ryggen, och människornas runt omkring såg nedslagna ut, alldeles som om de burit på en stor sorg. Och så var det också. De sörjde den goda drottningen, som var död, och den vackra prinsessan, som var försvunnen. De sörjde över den snälla kungen, som blivit barn på nytt. Och de fruktade den nya drottningen och hennes dotter, som nu skulle bli landets prinsessa.

- En sådan fuling, viskade de, ty högt vågade ingen tala. En sådan fuling. Hon ser ju ut som en trollunge. Så förskräckligt att få henne till prinsessan.

- Och så konstigt hon och drottningen bar sig åt. De sitter båda med näsduken för näsan. Det ser ut som om de inte mådde bra. Och det gjorde de inte heller. De pinades förskräckligt av den friska luften, och hade de inte haft dyvelsträck på näsduken, hade de säkert inte kunnat stå ut.

- Nu tycker jag vi kan börja, viskade drottningen till kungen.

- Ja, ja, sa kungen. Han sa aldrig annat än ja till allt som drottningen föreslog.

- Det blir nog bäst att jag talar till folket, sa drottningen.

- Ja, ja, sa kungen. Och så fick trumpetarna blåsa en ny signal. Tu-te-li-tu! Och när det var gjort steg drottningen upp och höll sitt tal. Hon talade vackert om den gamla drottningen, som var död, och stora tårar trillade utefter hennes kinder. Men det var ingen som trodde att de tårarna kom från hjärtat. Hon talade om den vackra prinsessan, som försvunnit, och även nu fick hon tårar i sina ögon. Men det var ingen som trodde att de tårarna kom från hjärtat. Och nu, sa hon, hade kungen befallt, att hennes dotter skulle bli landets prinsessa och ärva riket. Och drottningen skulle styra landet, tills prinsessan blev gammal nog att styra det själv. Så ville kungen ha det, sa hon, för kungen kände sig gammal och trött och önskade komma till ro. Och nu försäkrade hon, att hon skulle bli en god drottning. Hon visste minsann bättre än någon annan, vad folket behövde. Var de bara riktigt snälla och lydiga, skulle de få det så bra. Men varje olydnad skulle bestraffas. När drottningen talat slut, steg förste ministern fram och satte prinsesskronan på drottningens dotter. Och så bad han folket hurra, och själv hurrade han så mycket han orkade. Och allt hovfolket hurrade med, för det vågade inte annat. Men alla människorna där utanför var tysta. De bar sorg i hjärtat, och då är det inte lätt att ropa hurra. Och så fanns det ännu en orsak till varför de inte hurrade. Folket hade fått annat att se på. Just nu kom det en vagn från stora landsvägen in i staden och fram mot stora slottsterrassen. Och i vagnen satt en liten flicka, som var så lik den försvunna prinsessan, att man väl kunde tro att det var hon. Och bredvid henne satt en lustig pojke. Hade det inte varit så svårt att tro det, skulle man kunna inbilla sig att det var portvaktens pojke, för han var lik honom.

- Är det inte den riktiga prinsessan. Viskade de till varann. Är det inte portvaktens pojke. Är det inte silver och guld och ädla stenar? Och portvakten och hans gumma stod mitt bland folket, där tåget gick förbi.

- Jo, visst är det pojken, vår pojke, sa de. Visst är det den riktiga prinsessan. Och då började folket hurra av alla krafter och svänga med hattarna och hurra om och om igen. Så glada blev alla.

- Är det verkligen för mig de hurrar, tänkte drottningen. För mig och den nya prinsessan! Men i detsamma fick hon syn på det långa taget, som hunnit fram ända till stora trappan. Hon hade väl aldrig tänkt sig maken. Där satt ju den riktiga prinsessan, som hon spärrat in hos sin syster trollmor i grå berget. Hur hade hon kommit hit? Drottningen blev alldeles grön i ansiktet av ilska. Då började pojken tala.

- God dag, kungen och allt folket, sa han. Jag har varit ute på, äventyr, och nu kommer jag med prinsessan.

- Hurra, hurra, ropade folket.

- Men drottningen där uppe, fortsatte pojken, är en riktig häxa och syster till trollmor i grå berget. Och hennes dotter är en riktig trollunge.

- Var det inte det vi tänkte, ropade folket. Och i detsamma hände något märkvärdigt. Det gamla trollet och hennes dotter ändrade plötsligt utseende eller också såg folket nu först vad de förut inte kunnat se. Båda trollen hade fått långa ludna öron som nästan släpade i marken, och deras hakor och näsor hade blivit så stora och fula att man kunde bli riktigt förskräckt. Och båda flaxade de omkring, slog med öronlapparna som med vingar och fräste mellan tanderna av ilska. Hu, det var riktigt hemskt. Kungen tappade både äpple och spira i förskräckelsen, hovfolket skrek och kröp under stolarna. Och soldaterna - hur modiga de än var - ämnade just lägga benen på ryggen, och människorna däromkring kröp rädda ihop och försökte gömma sig bakom varandras ryggar. Den ende som inte var rädd, det var pojken, äventyrspojken. Han visste vad han skulle säga. Och nu sa han det: Kom friska vindar och vädra ut långöron, väldig haka och stornäsa! Kom västanväder och sopa bort trollen från grå berget! Och västanvädret kom i en fart och tog trollen under öronen och vips var de borta! Det gick så fort, att man inte kunde se vart de tog vägen. Men västanvädret rörde inte någon annan, varken kungen eller prinsessan, pojken, hovfolket eller soldaterna. Och när trollen väl var borta, hade ingen längre orsak att vara rädd. Människornas runt omkring hurrade och skrattade, soldaterna skyldrade åter gevär med raka ryggar och hovfolket kröp åter fram och började tala om vädret, alldeles som om ingenting hade hänt. Och den gamle kungen tog prinsessan i famn och skrattade och grät av glädje. Och det roligaste var att han tycktes ha återfått sitt goda förstånd. Förtrollningen var bruten. Nu skulle han minsann inte sitta och leka med äpple och spira längre. Och han tog åter prinsessan i famn och kysste henne på pannan. Och sedan tog han också pojken i famn och klappade honom riktigt ordentligt, alldeles som pojken var värd.

- Leve kungen, ropade folket.

- Leve prinsessan, ropade de.

- Leve pojken, som varit ute på äventyr.

- Ja, det var ett fint äventyr, sa kungen, och han talade så högt att alla tydligt hörde vad han sa.

- Det var ett fint äventyr. Och ett fint äventyr skall ha ett fint slut. Jag ser att prinsessan tycker som jag. Pojken skall få prinsessan till lön och ärva riket efter mig. Han är varken rädd för troll eller mörker, han tycker om frisk luft och tvättar sig gärna. Han blir nog en bra kung. Och pojken tackade vackert och gjorde vad han tyckte passade bäst. Han kysste kungen på hand och prinsessan på mun.

- Jag skall vara så rädd om dig, lilla prinsessa, sa han. Jag skall vara så rädd om dig och vakta dig för troll. Och du skall få sitta på bomull och ejderdun medan jag regerar. Och har slutar ett äventyr och börjar ett annat, alldeles som det brukar har i livet. Och det nya äventyret blir en ny saga i en ny sagobok.

Ja, även denna saga slutade lyckligt, fast gör nästa det?