Recensionssidan 1982

Den flygande cirkusen
Recensionerna

ur Östgöten

Ett ojämnt studentspex

Ett ojämnt spex och en ojämn publik. Det är huvudintrycket efter premiären på Linköpings andra studentspex. Ämnet för i år var första världskrigets flygcirkus. Storyn är för tunn för att bli riktigt bra. Det blir mest sång och enstaka scener, inte det flyt man gärna velat ha i föreställningen. Frånvaron av lokal anknytning gör också att man missar många möjligheter till lokala skämt. Skämten är många och ibland väl krystade. Överlag borde man kanske bantat lite på alla vitsar och istället satsa mer på att spela ut skämten så att de gick hem. Nu försvann många godbitar utan att publiken märkte dem.

Tappade sugen
Publiken var orutinerad och ojämn. Efter en fin inledning tappade den sugen. "Omständigheterna" dvs dacapona blev få och skådespelarna märkte också det och tappade lite sting. För i ett spex är publiken lika viktig som en motspelare i tennis. Allt kan inte skylla på publiken. Spexet hade en schackning under andra akten.

Tempot fattades
Överlag var det tempo som fattades och det berodde i hög grad på att skådespelarprestationerna var så ojämna. Charles Lindberg, Kaiser Wilhelm - herr Heiniken satte snurr på spexet så fort de kom in. Vad gjorde det att Charles ibland sjöng hellre är bra, när han spelade ut så fint med mimik och replik. Samma sak med Kaiser Wilhelm, som trots att han ibland tappade repliker, raskt fann sig med andra lika roliga. Mata Hari sjöng också mycket hellre än bra. Men vilken plastik och vilken inlevelse! Mata Hari sjöng med mycket inlevelse och rytm och fick tre omstarter, flest i

 spexpremiären. Biggles och Frau Zeppelin var också lovande. Bara de lägger på mer glöd i sina repliker.

Inget sexliv
Flickorna i spexet skötte sig bra i Manfred von Richthofen och Herman Görings gestalter. Bland de bästa numren: dialogen mellan Mata Hari och Biggles om hur en stackars pojkbokshjälte i Whalströms gröna pärmar inte gärna får ha något sexliv. Orkestern klart bättre än förra året.

Cirkusen kan dra igång
Det kan sägas först som sist. Linköpings Studentspex är en tunn historia. Tunnt manus och segt tempo. Den flygande cirkusen orkade inte lyfta ordentligt, trots premiärkvällens rätt så tillmötesgående publik. Stundtals kom den loss riktigt ordentligt med krav på omstart och handfasta klappningar i takt med musiken. Men sen tog det liksom slut - mycket antagligen beroende på att träsmaken i baken gjorde sig alltför påmind. Ont om syre i lokalen var det också gott om. Skämten var många men inte alltid roliga. Eller också missade man det roliga därför att de försökte pressa in så många. Om skådespelarna finns nästan bara gott att säga liksom om musiken. Ett helt orkesterdike fyllt av musikanter. Hela ensemblen präglades f ö av otrolig entusiasm och spelglädje och det räcker en bra bit. Jag räknade till fyra olika musikstycken i ouvertyren. Sånt spar man STIM-pengar på. Men å andra sidan var sångnumren många, från 17 stycken. Sjunga kunde de också, aktörerna. Ibland lät det väldigt fint, som när de exekverade i stämmor eller a'la barber shop. Mata Hari fick ta om sin entré.

Succé från början. Hon ååålade in, 185cm lång, ikläddsvart slitsat fodral. Det ska vara en karl till att se såå kvinnligt sexig ut! Undrar just varför killar gör sig så bra som kvinnor förresten, vare sig det gällde den fala Mata Hari eller den blyga stillsamma Heine, som i sitt inre bar en glöd av oanad kraft bak ett ständigt lika fräscht förklä' - trots våldsamma kullerbyttor med Charles Lindberg genom fyra år av krig. Frau Zeppelin var magnifik, speciellt när hon med motorsågen i högsta hugg var på jakt efter Charles och en förväntad massaker: "Jag ska mörda nu på lördag", musik Vivaldis Våren. De kvinnliga aktörerna gjorde också gott ifrån sig - men deras killar var inte lika snygga som killarnas tjejer - fast baron von Richthofen, med bacillskräck, tog sig bra ut i uniform, vek om livet som en yngling. Herman Göring i ljusblå skor såg ut som en ständigt butter Helan. Förutom motorsågsmassakern var det ont om tidsaktuella anspelningar likväl som det fattades lokal anknytning i spexet. Lite JAS och Viggen och spridda "oepliker" på östgötska från orkesterdiket var allt. Mata Hari var den som gjorde starkaste intryck. Frågan är om hon klarat av en fjärde omstart av ett av sångnumren: Kärleksförklaring II (I got life). Charles Lindberg var heller inte dålig. Mimik och repliker var obetalbara. Sjunga kunde han också - ganska bra. Allra bäst, textmässigt var dialogen mellan Mata Hari och Biggles, om hur en stackars pojkbokshjälte i Wahlströms gröna pärmar inte får ha något sexliv. Nästan ett år har de arbetat med spexet, den 60 man/kvinnostarka gruppen, och det vid sidan av studierna. "En väldigt lämplig fritidssysselsättning om man inte vill gå ut teknis på fyra år", som någon i gruppen sa strax före premiären. NBV-teaterns Ulf Holm som regisserade hade ingen erfarenhet av studentspex när han satte igång med Linköpingsgruppen, men kunde konstatera efter att ha sett Djingis Kahn på TV, att man höll sig inom genren i alla fall. Lagom till spexpremiären har de också hunnit framställa ett samlingsalbum med upptagningar från årets spex och förra årets, Göta Kanal. Linköpings studentspex slutar i blodbad. Slutscenerna påminner om den i Hamlet, fullt av döingar på golvet. Där ligger den unge hjälten Manfred von Richthofen, skräp till hjälte som inte dör ung förresten, nesligen nerskjuten av Biggles, just som han tänker flyga till Berlin för fredsförhandling. Det var fult gjort av Biggles, inte alls fair play. (Verklighetens röde baron fick hedersbegravning av sin a fiender fransmännen sedan de skjutit ned honom). Men sedan. Inte är det några soldater eller listiga bovar som ligger döda på golvet. Nej den stränga moralkoden håller i sig. Kvinnorna får sitt rättmätiga straff. Den oskuldsfulle Biggles skjuter ned Mata Hari - efter år av hängiven kärlek från hennes sida, upptäcker han att hon i själva verket är tysk spion. För en otrogen hustru finn i Generalfinalens sista vers med musiken stulen från Peer Gynt och Beethovens Ode an die Freunde: "Stackars tyska, alltid trasslar ni till världskrig likadant. Tycker ni det här var smaklöst svarar vi att allt är sant. Kanske att lite då felar men säg oss, spelar det någon roll. För nu är det fred i vår tid, mera freddag vår paroll. Krig borde aldrig numreras, för efter ett kommer alltid två. Låt oss hellre räkna neråt så vi siffran noll kan få."

Elisabeth Winlund

Tillbaka till spex-82