Recensionssidan 1985

Linköpings Studentspex löser
Mysteriet Wasa
Recensionerna

 

ur Östgöta Correspondenten 11 feb 1985

Mest spex i spurten

   Detta var det femte lincopeniska studentspexet, alltså ett litet jubileum. För första gången spelades spexet på Forumteatern, och det hade sina problem. Lokalen är trevlig att se och sitta i för publiken. Men främst det talade ordet mattas mycket, coh flera av de agerandes repliker var ibland svåra att uppfatta. Inte blev det lättare för skådespelare och publik, när ett dansband från den intilliggande danslokalen störde föreställningen.
   Med den erfarenhet och rutin som både manusförfattare, regissör och en del av skådespelarna fått, hade man väntat sig något alldeles extra jubileumsåret -85. Det blev det inte. Däremot blev det ett medelmåttigt spex med två onödigt händelse- och 		tempofattiga akter och en tredje, rolig och rivig med mestadels hög puls. Det gällde även musikvalet och framförandet.
   Orkestern började osäkert med snedtoner från flera instumentalister. Efter hand spelade de 14 i diket upp sig, och det tyder på att man repeterat för dåligt.
   Spexet pågick i över tre timmar, vilket är mycket eftersom manuset de två första akterna inte har det rätta flytet. Korta och skriv om är medicinen. Intrigidén är bra, men trots att mycket roligt skulle kunna hända under dilligensresan till Stockholm under förberedelserna för byggandet av Wasa, så är det på några undantag när segt tills tredje akten kommer som en frälsarkrans.		    Nå, så illa som det gick för Wasa går det inte för spexet. Jag räknade till 15 omstarter och mindre än hälften kompakta "buuu". De sistnämnda kom efter en del kvickheter, som i alltför hög grad var hämtade ur kemiboken. Jag noterade också flera toppenfina scener och i samtliga dessa var baletten med, som verkligen kunde ta väl vara på Ingegärd Stenlunds idérika koreografi.
   Den riktiga spelglädjen började komma i slutet av andra akten, och jag tror att den saknades därför att manus och regi denna gång inte hade tillräcklig fantasirikedom. Några riktigt helkul figurer fanns det inte heller.
   Rollfigurerna var inga mera		 markanta profiler, men Rembrandt och den småländska bondbönan Agatha Christine, som löser mysteriet Wasa, genomför var och en på sitt sätt sina roller med personlighet och konsekvens. Tessin formar också till sina betydande drag ju längre spexet lider, och även Lasse Lucidor får fart och färg mot slutet.
   Högt betyg får kostymerna, ljussättningen och raderna av ljudeffekter och andra fiffiga påhitt.

ESSE JANSON

 

ur Östgöten 11 feb 1985 (första sidan)

Ett historiskt studentspex

Ett nytt studentspex har sett dagens ljus. Eller snarare nattens dunkel i Forumbiografen för det var där premiären skedde i lördags.
Denna gång håller sig spexarna till Sverige och presenterar en ny variant av hur regalskeppet Wasa sänktes. En historia med både spänning och fläkt. Spexet innehöll det mesta. Historia, nutid, sång, musik och dans. Inte heller den lokala vinkeln saknades.

 

ur Östgöten 11 feb 1985

Studenter löser "mysteriet om Wasa"

- Vem sänkte regalskeppet Wasa?
   I sitt senaste spex "Mysteriet Wasa" som hade premiär på Forumteatern i lördags försöker Linköpings studenter övertyga oss om att det låg något lurigt bakom.
   För ett mysterium var det. Inte var de så klumpiga ens på den tiden, menar spexarna.
   Men får man tro deras version av historien var dessa människor enormt klumpiga och dessutom otroligt komiska.

   Årets spex är en stor apparat. Ca 75 personer har varit inblandade och flera hundra timmars förberedelsetid per man/kvinna är inte ovanligt, uppges i programmet.
   Och det förstår man när man ser föreställningen. I rader av nummer med dansare, sångare, en del andra mystifika

personer av blandat kön både i roller och i verkliga livet och massor av rolig dekor, berättas historien om hur det egentligen gick till med Wasas förlisning. Helknäppt! Och kul!
   Eller vad sägs om en två meter lång drottning, änkedrottning Kristina närmare bestämt, som är så tjock att luften måste tryckas ut med ett ljudlugt plopp, innan hon kan pressa sig ur dilligensen, de inledande scenerna samlade bildfång.
   Eller Sveriges första riksantikvarie vid namn Boreus ständigt eller åtminstone så länge han fanns i livet - kånkande på en runsten. En dansande häst hör också till det festliga.

Anarkisten Lucidor
   Till resesällskapet i dilligensen på väg till Stockholm ansluter sig bl a Lasse Lucidor, godhjärtad yrkesdemonstrant anarkist och

60-talist passerande samtliga stadier av flower-power, hippie och protestvågor etc och till slut deillusionerad drogare.
   - Det här med Hare Krishna fick mig att vischna, tyckte han mot slutet.
   Lucidor gör en av kvällens många höjdpuinkter i ett bejublat rocknummer (melodin från Jailhouse rock) kantad av diggande jitterbuggare.
   Ett annat höjdarnummer stod drottning Kristina och DeGeer, som i spelet rustar Wasa för smörsången för välmående feta.
   Under resan till Stockholm uppdagas att någon har planer på att sänka Wasa. Agatha Christine stundtals i rollen av agent med rätt att döda, löser mysteriet.
   Hela showen har fläkt. Det finns inte mycket att säga om tempot, dock vore det skönt att slippa dessa för studentspelen så typiska		 omstarter som publiken kräver av varje spektakulärt nummer.

Fantastiskt
   Dansarna är fantastiska och sångerna ganska vällåtande mitt i det komiska. "Vi ska lägga på ett kol för att inte zinka oss för nu osar det svavel och det hela tycks tenn-dera". Var det kemisektionens bidrag?
   Kul var också kängan åt aktivitetsfreaken "Flåsa, sträck och tänj, fasta och basta var måndag... Till detta nummer framfördes ett rent akrobatiskt inslag.
   Till sist måste musiken få en eloge. Speciellt pianisten och kapellmästaren maestro himself, som mest påminnde om Rachmaninov.

GUNILLA ZACKRISSON

Tillbaka till spex-85