Recensionssidan 1986

Det Romerska rikets nedgång och fall
Recensionerna

ur Östgöta Correspondenten feb 1986

VILKET SPEX!

   Detta är utan minsta tvekan studentspexens studentspex, i första hand om man jämför med de fem föregående. Men faktum är att spexet tål jämförelse även med de gästspex som framförts i vår stad.
   Linköpingsspexarnas kommande föreställningar inför hemmapublik och efterföljande turné kommer säkert att ytterligare understryka braksuccén vid lördagskvällens premiär inför fullsatt salong. Det var halvdussinet inropningar efter finalen och de frammanade omstarterna hade blivit ännu flera om inte föreställningen dragit ut så mycket på tiden.

För långt
   För att ingen ska tro att spexet trots berömmet är otadligt, måste jag alltså tala om att speltiden var drygt tre och en halv timme. Det är nästan en timme för långt, men tack vare en fantastisk,

schwungfull och rolig tredje och sista akt märkte man inte så mycket att speltiden med några malörer lätt kan bli inte bara romarrikets utan även spexets nedgång - men aldrig fall.
   I spexsammanhang pysslar man ju inte me dnamn på skådespelarna, men efter premiären avslöjade den lyckade och lycklige deriektören Johan Schultz att Mikael, Thomas och Christer vann synopsistävlingen och även haft det mesta jobbet och huvudansvaret för manuset.

Fantastisk story
   Storyn om romarrikets dystra historia är fantastisk. Den går inte att beskriva och varken kan eller får avslöjas.
Föreställningen är som sagt mycket bra, men blir bättre om speciellt första akten kortas och tempot ökas. Tredje akten är nästan mönstergill, men kan kortas mot slutet, där risk för västgötaklimax föreligger efter

en rent fantastisk underhållning.
   Bland dussinet skådespelare av båda könen finner jag inte en enda svag men flera, som gör utomordenligt starka insatser såväl i dialogerna som i sångnumren. Inget tidigare spex har haft bättre sångare.
   Bland skådespelarna vill jag gärna nämna goterkungen Alaric, en perfekt djävulsfigur med elaka ögon och ett illasinnat flin, mönstergill artikulering och bra sångröst; Bufinus, byråkraternas byråkrat, gick genom hela spexet krokigare än "Ringaren", suveränt kaxig stämma och en spelglädje som höll på att ta kål på honom i sista akten; barbaren Conan, tungsint, muskulös och mångsidig; Serena, farlig flamma, sprakande utspel.

Bästa orkestern
   I spexets blandning av spex, revy och musikal betydde också baletten mycket och visade sig överraskande t o m

kunna steppa.
   Orkestern med maestro Rundqvist från LiTHe Blås var helvass och spelade upp en underbar blandning av allsköns musik från en inledande, sprittande marsch via jazz, evergreens och dånande rocknummer till ett helt fantastiskt Spike Jones-nummer på "Cocktail for two". Bättre spexorkester rent musikaliskt har jag aldrig hört.
   Regin kan som sagt stramas åt, men personinstruktionen är utmärkt och detsamma måste man säga om mask- och kostymarbetet.

ESSE JANSON

Tillbaka till spex-86