Recensionssidan 1995

1520
Recensionerna

ur Östgöta Correspondenten 13:e februari 1995

PREMIÄR
Magert manus i årets spex.

Linköpings studentspex "1520" eller "Mord och några visor"
Forumteatern

   1520 var inget bra år för Sverige. 1520 i 1995 års tappning är heller inget bra för spexet.
   Utan det fasta lim som roligt manus, ordvitsar och mycket karikerade figurer utgör, kan inget spex hålla ihop.
   Tanken var att i spexet form som vanligt tala om vad som verkligen hände före och vid Stockholms blodbad.
   Manuset och idén håller inte för ett spex. Första akten var i princip bara halvrolig. Det saknades fart, fläkt och koreografi.
   Först under andra akten började spexet sakta ta fart. Då började de galenskaper som ett spex ska vara fyllt av dyka upp. Som den geniala

 idén att låta det onda jaget representeras av en jävel á la AIK:s Black Army och det goda jaget av -javisst, "Änglarna" från Göteborg.
   Den slemme danske fältherren Didrik Slagheck försökte slå en golfboll med sitt svärd. Det gick inte så bra, varför han skrek: "Tåår!"
   I en scen kommenterar aktörerna varandra med ord som slutar på "-utter". Och till sist kommer förstås en utter dragandes över golvet.
   I andra akten vaknade också plastiken till liv. Herrbaletten var dråpligt rolig, ännu dråpligare med kommentar i SF-journals regi.
   Aktörerna slet så gott de kunde. Det borde varit fler utmejslade karaktärer typ Didrik Slagheck. Han sjöng bra, hade en mimik som till och med mr. Bean skulle ha gillat och var plastisk i hela 		kroppen. Kristina Gyllenstierna sjöng bra och hade ett utspel som charmade publiken. Ävenså Ebba Grön. Resten av persongalleriet var lite tamt.
   Sjöng bäst gjorde spexgänget i en liten a cappella-bagatell om bål på melodin Min ponny.
   Det som var mest synd var att spexet stora poäng, som skall avslöjas i slutsekunderna, gick upp som en sol och ner som en pannkaka. Jag undrar om publiken ens märkte det.
   Det är synd om spexgänget som slitit så både före och under föreställningen. Spexet torde dock bli bättre när tempot ökar och spexarna blir varma i kläderna. Men det kan aldrig bli bättre än dess handling och manus.

HÅKAN WASÉN


ur Östgöten 13:e februari 1995

Femtonde spexet en blodig historia

LINKÖPING (Östgoten)

"Omstart! omstart! omstart!"
Så lät det när Linköpings studentspex kastade om vår svenska historia i lördagens premiärföreställning på Forum-teatern.
   Kristian Tyrann, den danske kungen som belägrade Stockholm år 1520, var egentligen en ganska snäll person. Hans ärende var inte bara att göra Svedala till dansk jordmark. Det huvudsakliga var hans kärlek till Kristina Gyllenstierna, som ledde det svenska försvaret under belägringen. Att det sedan slutade med Stockholms blodbad kan inte hjälpas...

Femtonde spexet
   Ja, det handlar om det femtonde studentspexet från

Linköping: "1520" eller "Mord Och Några Visor". Årets upplaga är full av intriger och öppna gräl mellan maktens män- och kvinnor. Det har också smugits in anspelningar till dagens debatt som nä svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre kallar till sig sina adelsmän för att rösta om en nordisk union, Danmark och Sverige emellan. Det talas om gemensam valuta, hur "kronan ska flyta över Öresund" och om "Adelsmannarätten till den svenska naturen". Utslaget i röstningen blir nej till somligas stora förtret och hämdlusten växer. Större delen av "inledningsgrälet" är byggt på musiktema från musikalen "Chess" och här är sången tillsammans med orkestern mycket bra. Ett virrvarr
   De riktiga intrigerna sätter fart när danske kungen Kristian plötsligt kommer in, han ser Sten Stures gemål, Kristina, och blir förälskad. Kungens följeslagare, Danmarks överbefälhavare Didrik Slagheck, förälskar sig i Gyllenstiernas medhjälpare Ebba Grön. Samtidigt är var och en av adelmännen Kristinas älskare och mitt i virrvarret blir Sten Sture mördad av Didrik Slagheck.

Femte gången gillt
   Det finns många poänger och fyndiga uttryck i årets spex. Som när ärkebiskopen blir avsatt och Linköpings biskop Hans Brask ser sin chans. Dock är han lite blyg och misslyckas hela tiden, eller "Brask (s)lapp" som det heter.

 På studentspex så har publiken sin chans att få repris på något som är bra. Stampas det med fötterna, klappas det med händerna och vrålas det tillräckligt mycket "omstart" så får man se sin favorit en gång till. Rekordet kom när Kristinas älskare iklädda tunna trikåer skuttade omkring i en komisk dans, för femte gången!

Sevärt
   Utan tvekan, årets spex är stundtals kiknande roligt. Skådespelartalangerna på scenen är kanske lite olika jämna men det gör inget. Det här är något sevärt!
Hur det gick? Tjaa, det blev allt en blodig historia...


ULRIKA SVEMIN

 

ur Lite Nytt februari 1995

1500-talet i årets studentspex

   Årets spex är bra om än inte lysande. Åtminstone jämfört med Chalmersspexen i slutet av femtitalet, som sedan ungdomen är min referens. Men så var det också blivande jazzpianisten Jan Johansson, som på den tiden hade hand om musiken

  Den fullständiga titeln är 1520 eller Mord och några visor eller En studie i rött. Det blir många "eller", men sådan är spextraditionen. Redan Uarda hade en undertitel, nämligen Sfinxens gåta.
   För den som aldrig har sett ett spex är alla spex bra. Han eller hon har nämligen den fördomen att spex är amatörmässigt jönseri och finner till sin glädje att alltsammans faktiskt är seröst och bitvist kvickt och elegant.
För den som har sett många spex är alla inte lika bra, men jag har svårt att tro att det någonsin kan bli tråkigt.
Tag ett historiskt förlopp. Späd på med några våldsamma anakronismer. Stjäl den musik som faller dig-och publiken-i smaken, gärna lite klassiskt som Mozart eller så. Krydda med ordvitsar och kör gärna alltsammans på rim. Låt

alla roller spelas av män. Om du nödvändigtvis- som här i Linköping- ska ha kvinnor på scenen, så låt dem spela män. Använd slutligen de bästa skådisar och musiker du kan få tag i och se till att skådisarna kan sjunga.
   Så lyder receptet på ett spex, och så hardet i allt väsentligt lytt i över hundra år.

ROLLFIGURERNA VERKLIGA
   Handlingen i årets spex kretsar kring Sten Sture den yngre och händelserna före Gustav Vasas makt- övertagande. De flesta rollfigurerna har faktiskt existerat-till och med Didrik Slagheck levde 1520, fast han i verkligheten var biskop och mindre mordisk än i spexet. Ebba Grön, en annan rollfigur, var däremot egentligen ett punkrockband. Hur det hela avlöper ska inte avslöjas, men som framgår av undertitlarna är det blodiga saker i görningen.
Musiken spänner över det mesta. Toreador-arian ur Carmen är med, liksom Dave Brubecks Take FIve, en förmämlig jazzlåt i fem fjärdedels takt, som dock i spexets spelas mer á la tango. Det är modigt att ta upp Take

Five, som i versionen Tomtebloss, framför av tenorsaxofonisten Tomas, omkring 1960 var en av Chalmersspexens absoluta höjdpunkter. Tomas som numera är arkitekt, gjorde en oförglömlig improvisation i stil med Povel Ramels Naturbarn.    De åtta skådisarna i 1520 har tagits ut genom skådespeleri- och sångprov.
- Vi hade tjugofem sökanden, säger PeO, spexdirecteur, manusförfattare och regiassistent.
   Det är tredje året i rad som PeO jobbar med spex, och efter vad han själv säger har det tagit all hans fritid. Hur orkar han?
- I första hand är det nog gemenskapen, säger PeO. Sedan är det så otroligt skönt att höra femhundra människor skratta åt ens skämt.
   PeO går fjärde årskursen på D-linjen och har faktiskt inte sumpat mer än högst en halv termin på spexen. Då tillhör han ändå de mest aktiva i den skara av ca 70 studenter som varje år jobbar fram Linköpingsspexet: ljus- och ljudtekniker, reklammakare, biljetsäljare, kläddesigners, synopsisskribenter, 		manusförfattare, musiker, skådisar och på toppen av hierarkin directeuren, ekonomichefen och regissören. Det hela är toppstyrt och välorganiserat, för att inte säga överorganiserat.

TURNÉ VÄNTAR
   Allt jobbet resulterar i tio föreställningar i Linköping i februari och tre á fyra turné föreställningar i Stockholm och Umeå längre fram under året.
Ingen av dem jag har talat med säger sig jobba med sikte på berömmelse eller för att göra en artistkarriär.
- Jag vet vad jag gör och är ingen Hasse Alfredsson, säger PeO. Men jag har honom som idol.
   Någon känd artist har Linköpingspexen ännu inte frambringat. Dock lär en av tjejerna i Göta Kanal faktiskt ha blivit yrkesskådespelare. Vad hon heter kan PeO inte erinra sig.

Tillbaka till spex-95