Recensionssidan 1996 |
Den småfranska revolutionen
Recensionerna
ur Östgöta Correspondenten 12:e februari 1996
Förstasidan:
Studentspex som lockar till skratt
| "En flaska bubblande spexchampagne som gjorde publiken
allt fnittrigare ju mer spex de fick i sig." Så skriver Correspondentens spexrecensent Håkan Wasén efter att ha varit på premiären av 1996 års Linköpingsspex, "Den småfranska revolutionen". Äntligen har Linköpings studentspexare hittat tillbaka till toppformen. Det var inte ett spex med massor av omstarter och vrålande orkesternummer, det var ett riktigt roligt och småmysigt spex med många skratt. Ramen för spexet är Paris 1789, alldeles före den "småfranska revolutionen". Spexets bomb, den lille "Chirackaren", presenterades av den slemme Marat med ett lömskt skratt. |
ur Östgöta Correspondenten 12:e februari 1996
Frodiga Marianne en fröjd
LinköpingLinköpings Studentspexare bjöd i lördags på en bubblande spexchampagne som
gjorde publiken allt fnittrigare ju mer spex de fick i sig. |
När det tar mig 20 sekunder att fatta en sådan vits, då
är den bra. Spexets bomb, den lille "Chirackaren", presenterades av Marat med ett lömskt skratt "mu-hu-hu-ro-ah-ha-ha!". Inte att förglömma spritmaskinen där kungen häver ur sig en radda ordvitsar på olika bokstäver. Mycket bra nummer. Ramen för spexet var Paris 1789, alldeles före den "småfranska revolutionen". På scenen radas ett litet men bra porträttgalleri upp. Frodiga Marianne, med fantastisk plastik i "Just a gigolo". Långe slemme Marat, tjocke kungen, hemskt långa och fula Marianne Antoinette, lille Robin och Axel von Farsen/Röda Nejlikan. Spexarna höll sig dessbättre till att låta långa fula pojkar (f'låt) spela kvinnor och tvärt |
om. Killarna har det lätt för sig, det räcker ju att se
på dem. Ändå en storseger för kvinnan. Axel von Farsen-tjejen lyckades med små små effektiva medel som hållning, mimik, tonfall och ren och skär öschötska få publiken att vrida sig av skratt. Östgötskan är ett måste i ett Linköpingsspex. Spexet satsade på en liten men sångmässigt bra och jämn ensemble. Helt rätt. Att utse den som var bäst vore att välja mellan äpplen och päron. Men Mariannes "It's raining men" och von Farsen i "Måste vägen till Curacao gynga så" är godingar. Bästa musiknumret: a cappella av ensemblen i "On the sunny side of the street". Mariannes Jokkmokks-Jokkes variant i valstakt över detta tema sitter fortfarande fastbränd. Texterna var |
över lag bra, speciellt "Sprickfärdig menuett"
där orkestern lirade Bocherini. Allt det till det utmärkta "halvfranska bandet" i orkesterdiket. Att kunna klara av allt från Haydns trumpetkonsert till "Tea for two a la Spike Jones" så lätt enkelt och luftigt -- superbt. Dekoren var enkel, okomplicerad, listig och den bjöd på en fruktansvärt, bokstavligt talat, bra vits. Den skall inte skrivas, den skall ses. Att spexet blev så mysigt tror jag beror på att spexmakarna glömt allt gammalt, börjat från noll och beslutat sig för att ha riktigt kul. När en orkestermedlem skrattar så hejdlöst åt kollegorna på scenen att han tappar sitt instrument då skrattar även publiken. Håkan Wasén |
ur Östgöten 12:e februari 1996
| Linköpingsstudenternas nya spex som hade
premiär i lördags i Forumteatern handlar om den franska revolutionen. Det är mera
jästabud än bastiljskräck. Bröd-raskap står nämligen här för bullar. Därför heter spexet också "Den småfranska revolutionen". Det är det 16:e spexet i Linköping sedan starten med "Göta Kanal" 1981. Det nu framförda hör till de bättre. Det har en jämn och god underhållningsnivå, stor uppfinningsrikedom i texter och iscensättning, bra musik, figurer som bara blir roligare ju längre föreställningen varar och |
ett agerande på högsta spexnivå. Robespierre är inte med utan Marat ensam får svara för revolutionen. Han är en fanatisk bombkastande terrorist som vill bli envåldshärskare. I Nya Marseljäsen framställs han dessutom som både marxist och LO-pamp. Studentrevolten är dock inställd -- på grund av tenta. Slutvinjett blir: "potäter i alla länder, friteren eder!" Marat är en fullträff som spexfigur både i mimik och plastik. Mycket rolig är också Axel von Farsen som en stel liten byråkrat med ansiktsryckningar och klen |
röst. Marianne, symbolen för den franska kvinnan, är en yppig uppenbarelse, rosig som en nygräddad bulle. Och talar norrländska. Kungen, lille Ludvig XVI skildras som enbart löjeväckande vid sidan av den långa Marie Antoinette. Nutida samhällskritik finns i skildringen av den kvinnliga ingenjören Robin som är tvungen att spela man. Bra sångnummer
|
men även av Haydn och Strauss är utmärkta. Ett stort
sångnummer med många omtagningar på premiären är "Just a gigolo". Mycket
bra är också numren med melodierna til "Nygammal vals" och "Måste vägen
till Curacao gunga så". I de flesta spex finns pyrotekniska effekter. Den avslutande explosionen med åtföljande förödelse hör till de bästa jag sett. Lasse Jonsson |
ur Lite Nytt 15:e februari 1996
| Årets spex är mycket bra, emellanåt
lysande. Särskilt musikaliskt. Det finns flera toppar, men högst når kanske "Padam, padam", suveränt framförd av Robin, spelad av Anders. Han har strålkastaren på sig och står där ensam rakt upp och ner, precis som Edith Piaf gjorde när hon framförde låten. Han backas fint av orkestern som här gör sitt absolut bästa. Stämningen höjs av svarta grupper som smygande dansar i fonden och i crescendot faller döda till golvet. Spexets titel, Den småfranska revolutionen -- Jästfrihet, jämlikhet och brödraskap, utsäger vad det handlar om: den franska revolutionen. Handlingen leder fram till Bastiljens stormning. Historiska händelser av den kalibern åskådliggör man inte så lätt på en scen, men en viss dramatik har man fått fram med fyrverkeribomber. Huvudkampen står mellan Marat, revolutionärernas ledare, och Ludvig XVI. Marat spelas av Mats, som ger ett starkt intryck redan genom sin längd. Han är 197 centimeter i strumplästen. Mimiken är otrolig, särskilt när han försöker se diabolisk ut, och det är förvånande att det faktiskt är första gången som han står på en scen. De traditionella ordvitsarna i stil med "räck mig kardan, Axel" (följt av en roterande handskakning) finns förstås med, liksom de traditionella |
anakronismerna. Socialister dyker upp då och då, och ibland
tror man nästan att det handlar om ryska revolutionen. De roligaste skämten är inte verbala, utan av actiontyp. I en obetalbar fäktscen mellan Marat och den småväxte Ludvig (Marie), hoppar Ludvig åt sidan, varvid Marat gör en överhalning och kör svärdet i ridån. Ut faller en scenarbetare med hörlurar på huvudet handlöst i golvet med ansiktet före. Medvetslös eller död försvinner han snabbt ut från scenen, dragen i benen av andra scenarbetare. I de klassiska spexen gjordes alla roller av män, men i Linköping har kvinnorna varit med från början. Dock spelar de alltid män. I årets spex har man väl tagit tillvara de könsrollsförvecklingar som lätt blir följden. Robin uppträder i början som kvinna, men tar på sig mustacher, harklar sig, spottar i golvet och säger "jag är en man" med grov röst. Jag gick faktiskt på stöten och trodde ett tag att det var en kvinna med altröst bakom masken. Man har nöjt sig med sex rollfigurer den här gången: Ludvig XVI, Antoinette, Marat, Axel von Fersen, i spexet Farsen, och de fritt uppfunna Robin och Marianne. Det är bra, publiken hinner bli hemmastadd med människorna på scenen. Bakom rollerna döljer sig Marie, Daniel, Mats, Maria, Anders respektive Henrik. Som skådespelare |
duger de, men när de utan ackompanjemang i barber-shop-stil
kör igång med On the sunny side of the street (med ny text), märker man vad de är
riktigt bra på: sång. Tas de ut på basis av sin sångröst? -- Nej, säger Adam, spexdirecteur. Juryn tar stor hänsyn till skådespelartalangen. Men alla sex har trimats av en sångpedagog. De har fått två lektioner i veckan från i höstas. Det har kanske inte hjälpt så mycket för de tre som redan var körsångare, men för de andra har det säkert haft stor betydelse. Musiken i årets spex är modern, om nu jazz ska anses modernt. Men som alltid i spex är några låtar hämtade ur den klassiska repertoaren: Radetskymarsch av Johan Strauss, Boccerinis menuett och något mer. Arrangemanget och sångduetten i menuetten är bra, men här märker man att orkestern är bättre på modern än på klassisk musik. Underligt vode det ju annars. Violinisterna är bättre än någonsin, men på det fördömda instrumentet fiol tycks man behöva öva åtta timmar om dan för att det ska låta perfekt. Varje spexsäsong startar med en tävling, där folk får lämna in idéer och synopsis. Sedan vinnaren valts ut, sätter en manusgrupp på sju personer igång och skriver texter, alltid på rim. Flera musikarrangörer, |
av vilka några är gamla spexare, är knutna till gruppen.
Höjdpunkten Padam, padam (den heter faktiskt bara så) är till
exempel arrad av Lars B, Boccerinis menuett (känd genom filmen Lady Killers, egentligen
en sats ur Boccerinis 155 stråkkvintetter) av Pnoll. Idégivare och synopsis- skrivare till årets spex är Adam, Lise och Liinus. Har du inte sett det, har du fortfarande chansen. Spexet spelas till den 24 februari. Biljetter säljs i bokhandeln i Kårallen. Har du aldrig sett ett spex, ska du absolut gå dit. Särskilt om du tror att spex är en sorts jönseri. Tord Jöran Hallberg Fotnot: I samband med spex används traditionellt endast förnamn. |