| Recensioner |
|
Östgöta Corespondenten 22 oktober 1999
Förtrollat spex tar oss till sjunde himlen
En helhet som jag faktiskt inte har sett maken till
Har du inte köpt biljetter än? Gör det! Det kommer att ta 10--20 år
innan det händer igen: Att så många gamla spexveteraner samlas i ett
enda spex.
Jubileumsspexet är i och för sig nytt, men man har tillåtit sig att
låna lite av det bästa från de 20 år som gått. Ett exempel är
pausnumret -- självplågaren från Mjölby -- som bland annat går
"barfota på legobitar".
Publiken är upp i varv innan spexet ens har börjat. Handlingen kommer
igång trevande runt trädgårdsmästaren Gardener (Maria), som bland
annat konstaterar att centerpartiet av hans rabatt är "ur Schlaug".
Så kommer Nelson (Pär), en annan säker aktör. Ensemblen stapplar lite
i början, kanske för att den har så roligt själv.
Djärva grepp
Musikmästaren Geidne tar djärva grepp på musikens
mästerverk. När såg vi senast någon sjunga spextext till Thomas Arnes
"Rule, Britannia" och Ravels "Bolero"?
Nelsons hustru Frances (Svante) och agent Hamiltons hustru (Claes)
spelas båda av veteranaktörer med den sanna spexkänslan för hur en
kille skall spela tjej.
Det är nu man börjar att trivas! Det här är så bra att jag inte tror
att det kan bli bättre.
Men när Josephine Bonaparte (Henrik) glider in och sjunger Tango
Jalousie på Mikael Wiehes Titanicmelodi inser jag att jag har haft
fel. Det kunde bli ännu bättre.
Fyndigt och genialt
Säkert tar hon med sin mörka ton och mimik och dans ett fast grepp om
publiken. Inter ens handlingen lider av svagheter, den är fyndig och
genial.
Efter fågelvitsar, där man undrar om Hamilton "den skraken avlidit av
ådaskott" tänker jag att nu KAN inget gå galet. Men det kan det.
Anledningen är ganle kung Georg III (Olle). Det är så galet att magen
börjar göra ont av allt skrattande. När galne kungen glider in för att
sjunga sin titelmelodi till tonerna av "O sole mio" vet vi i publiken
inte vad vi kommer att få vara med om.
Huden knottrar sig
Och plötsligt stämmer ALLT. Det är som allt det bästa under 20 års
spex har koncentrerats i detta nummer. Orkesterarrangemanget och
framförandet är superbt. Sången är så bra att huden knottrar sig.
Galne kungen vrider sig som en mask och förställer ansikte och
kropp. Det märkliga är att han gör samma sak med rösten, utan att
missa en enda ton. Han glider från bas till falsett och Kalle
Anka-ton.
Det bildar en helhet som jag faktiskt inte har sett maken till under
20 år med spexet. Till och med under numret applåderar och ropar
publiken. Det är sällsynt.
Häpnadsväckande
Så fortsätter spexet med ännu ett roligt pausinslag och sist kommer
den dramatiska finalen -- "Slaget vid Trafalgar".
Utan att avslöja för mycket tar spexarna ett i spexsammanhang
häpnadsväckande grepp och flyttar oss alla till 42:a gatan i New
York. En skön final alltså...
De många spexet under åren har varit en resa upp och ned, men
jubileumsspexet är "pinsamt bra" och slutar definitivt i sjunde
himlen.
HÅKAN WASÉN