Under senare delen av trettiotalet var hon relativt framgångsrik som konstnär. I början av fyrtiotalet blev hon den första kvinnan någonsin som genomgick US Air Force Intelligence School. 1945 gifte hon sig med Huntington Sheldon, och tillsammans med honom hjälpte hon under resten av fyrtiotalet till att bygga upp CIA. Där arbetade hon sedan med fotoanalys fram till 1955, då hon slutade för att börja studera. Tolv år senare tog hon en doktorsexamen i experimentell psykologi, och samma år sålde hon sin första science fiction-novell[1], "Birth of a Salesman", under pseudonymen James Tiptree, jr. Hon fortsatte skriva under det namnet resten av sitt liv.
I början av 80-talet drabbades hennes man av Alzheimers sjukdom. 1987 hade han blivit mycket dålig, och Alice egen hälsa var också vacklande. I maj samma år tog hon saken i egna händer och sköt först sin man och sedan sig själv[2].
Det började också bli uppenbart att det fanns några teman hon ständigt återkom till. Kulturell förorening, intrånget av en kultur på en annan, är ett av dem. Det behöver inte vara medvetet intrång, utan hon skrev ofta om de psykologiska konsekvenser blotta kännedomen om en utomjordisk kulturs existens skulle få på oss. Tydligast har hon skrivit om det i "And I Awoke and Found Me Here on the Cold Hill`s Side", där närvaron av vackra utomjordingar negativt påverkar Jordens födslofrekvens så till den milda grad att världens befolkning börar minska.
Ett annat stort tema är försöken att återvända till ett förlorat hem, en svunnen gyllene tidsålder. Gång på gång återkommer det i hennes verk, mer eller mindre uttalat. Ibland utgör det hela handlingen i en novell, som i "Painwise" och "The Man Who Walked Home". Oftast är det en enskild person som försöker återvända, kämpande mot ohyggliga odds. Det lyckas aldrig. Ibland, som i "Painwise", lyckas personen ifråga komma hem, men hemmet visar sig förändrat och ovälkomnande. Inte ens genom övermänskliga ansträngningar kan man återvända till den gamla goda tiden.
1977 lyckades en envis läsare lista ut vem James Tiptree, jr. egentligen var. SF-världen slogs med häpnad. En av de stora, som alla trott vara en man, visade sig vara en kvinna. Feministerna blev överlyckliga. Stor debatt utbröt om kvinnligt respektive manligt skrivande. Med tiden dog diskussionen ut, och de flesta verkar ha dragit slutsatsen att Tiptree inte skrev specifikt manligt eller specifikt kvinnligt. Hon skrev mänskligt.
Hennes sista verk, långnovellen "The Color of Neanderthal Eyes" publicerades postumt av Fantasy & Science Fiction i maj 1988, nästan precis 20 år efter hennes debut.
När boken börjar har det gått ett antal år seda detta hände, och ljuset från smällen har hunnit nå en näraliggande planet, Damiem. Den planeten är beboelig, och det finns några få människor samt en infödd ras där. Strax innan ljuset från novan hinner dit, kommer några turister dit för att se det, för att minnas det hemska människorna en gång gjort. Med turisterna kommer två personer som hamnat på fel ställe, som egentligen inte skulle till Damiem utan vidare till passagerarskeppets nästa hamn, men som nu finner sig strandsatta där.
Turisterna tas emot av de bofasta människorna på planeten, ett gift par och en läkare, vars uppgift normalt är att se till att inget händer de infödda. Nu får de emellertid som omväxling agera värdar åt tretton främlingar. Turisterna installeras i det kombinerade bas och härbärge där de lokala människorna bor, de får en föreläsning om planetens historia (som också avslöjar varför infödingarna är så skygga), det görs en försiktig utflykt för ett se på en infödingsby, allt medan ljuset från den förstörda stjärnan blir allt starkare.
När novans höjdpunkt är omedelbart förestående samlas turisterna och de lokala på härbärgets altan. Plötsligt avslöjar sig en av turisterna, och visar sig inte alls vara människa, utan bara förklädd till sådan. Egentligen tillhör han den ras som fick sin stjärna (och därmed hemplanet) sprängd. Han är den siste av dem, och han har kommit för att hämnas på den människa som avfyrade det ödesdigra skottet mot Vlyracocha (som stjärnan hette). Det visar sig vara Cory, kvinnan i det gifta paret, han är ute efter. Han skjuter henne med ett vapen som får henne att åldras fruktansvärt snabbt (hon kommer dö av ålder inom ett dygn), och tar sedan livet av sig.
Innan kaoset hunnit lägga sig kommer nästa katastrof. En av turisterna, Doktor Aristrides Ochter, och de två strandsatta passagerarna visar sig inte vara de de utgett sig för, utan brottslingar vars mål är att utnyttja Damiems infödingar. De tar en annan turist som gisslan, hotar att ta livet av henne med ett fruktansvärt gift, algotoxin. Resten av romanen handlar om hur doktorn och turisterna bekämpar brottslingarna och försöker rädda Corys liv. De lyckas till slut med det första, och misslyckas med det andra. Romanen slutar med att Cory dör.
Romanen är också mycket enhetlig. I tiden sträcker den sig över ett drygt dygn, oräknat återblickar, från det att skeppet med turisterna landar tills dess att Cory drar sitt sista andetag. I rummet håller de sig nästan strikt till härbärget. Det förekommer en kort utflykt till en närbelägen infödingsby, och två likaledes korta resor till rymdskeppslandningsplatsen. I övrigt händer allt i eller runt härbärget, det mesta på dess altan eller i dess trädgård.
Det är också påfallande mycket dialog i berättandet. I och för sig finns det långa stycken där vi får följa personers tankar, deras minnen och inre liv, men det övergripande intrycket av romanen är att den skulle göra sig alldeles utmärkt på en teaterscen. Det viktiga i den är innehållet, inte den litterära formen.
Det finns inget enkelt sätt för de på planeten att ta sig därifrån, och inget sätt alls på vilket de skulle kunna göra det för egen maskin. De kan i nödfall anropa den relativt näraliggande militärbasen, vilket de också upprepade gånger försöker göra. De har inte heller tillgång till snabb kommunikation med omvärlden. Det tar alltid tid att meddela sig med någon utanför planeten, och även till deras närmaste granne militärbasen tar det en timme att få igenom ett meddelande. De är, kort sagt, isolerade.
Damiem är speciell på två sätt. Det är dels den enda planet som ligger tillräckligt nära den mördade stjärnan för att man skall kunna se ljuset från explosionen (när ljuset når nästa bebodda planet kommer det vara för uttunnat för att synas), och dels scenen för ett annat fruktansvärt brott mot en icke-mänsklig ras. De två sakerna vävs samman när brottslingar använder novan som svepskäl för att kunna komma till Damiem och att upprepa det gamla brottet mot infödingarna.
In early days Kip had tried to describe them to friends but soon despaired. His words wouldn`t convey their surreal elegance of limb and wing, the way they flowed naturally from pose to pose, surprising and caressing the eye in a series of delicious visual shocks. And it was more than beauty for the eye; the heart was caught by their fragility, paradoxically combined with the gift of soaring flight. Could they have some unnatural power to bewitch?[5]
För att ytterligare markera deras allmäna godhet och gullighet är de extremt fästa vid sina barn, bygger väldigt vackra hus och gör utsökta konstverk i glas.
På ryggen har de två körtlar som utsöndrar dofter, med vilkas hjälp de förmedlar känslor till varandra. Någon bland de första människorna som kom till Damiem upptäckte att vätskan de utsöndrade kunde jäsas och destilleras till en fantastisk dryck med närmast beroendeframkallande egenskaper. Något senare upptäckte någon annan att drycken, som fått namnet Stars Tears, blev absolut bäst om den känsla infödingen förmedlat varit ångest eller psykisk smärta.
Drycken kunde säljas för fantastiska mängder pengar, så en storskalig utvinningsverksamhet startade. Av uppenbara skäl innefattade den utvinningen tortyr av infödingar. Så småningom kom verksamheten till myndigheternas kännedom, och utplånades med militärmakt. Damiem förklarades vara förbjudet territorium för obehöriga, och ett fåtal människor lämnades där för att försöka hjälpa infödingarna att återhämta sig som ras.
Det ligger mycket symbolik i den mördade stjärnan, men det tänker jag återkomma till senare.
Giftet han använder kallas "algotoxin", vilket är en sammansättning av de grekiska orden algos och toxikos, vilka betyder smärta respektive giftig. Det beskriver ganska bra vad det är, ett gift som framkallar smärta. Det gör inget annat, det bara framkallar ohygglig smärta tills den som drabbas av det dör. Det har inget som helst annat användningsområde. Tiptree trycker ganska hårt på giftets otrevlighet:
Now his words come back: "Algotoxin has no beneficial properties whatever. Its sole known effect in Humans is to cause pain. Algos means pain. The pain is atrocious, unremitting and continues unto death." [---] "The pain cannot be alleviated in the least by any known means. All have been tried. Even rendering the victim unconscious does not dull the terrible pain. Victims may tear out their own eyeballs, their veins and nerves, or bite the flesh from the bones of their limbs before finally expiring."[6]
Algotoxin står som en symbol för ren och skär ondska. Det är inte bra till något, det kan inte användas till något annat än att förorsaka smärta. Det finns inga förmildrande omständigheter alls.
As Cory looks up her lips tighten. That cursed illusion again. It consists of four hairline cracks racing up from the four quarters of the horizon, converging on the Star to make a very thin black cross against the sky. She is the only one who ever sees this; it does not make her happy. She blinks hard, and the illusion goes. Tomorrow it will be gone for good.[7]
Ungefär i mitten av romanen får vi veta att det var Cory som fyrade av det vapen som sprängde Vlyracocha (och att hon använde ett mycket gammalt optsikt sikte med hårkors, vilket förklarar hennes hallucination). Det är minnet av det hon fått raderat. Hon och Kip kom var för sig till Damiem precis när det första ljuset från stjärnan nådde dit, vilket var alldeles efter att Cory gått genom minnesraderingen. De gifter sig och lever där tills det sista ljuset från stjärnan kommer, då Corys förflutna i form av den siste Vlyranen når ifatt henne och hon till slut dör. Hon lever på lånad tid efter sitt brott, så att säga, vilket hon verkar ha insett själv, för hon protesterar inte när hon inser varför Vovoka kommit, utan tar sitt straff med lugn. När Kip anfaller Vovoka och ger henne en chans att försvara sig gör hon ingenting, hon bara väntar på att det skall ta slut.
Alldeles i slutet, innan hon dör, uttrycker hon tveksamhet om hurvida minnesraderingen hon genomgick egentligen var bra: "I wonder if that Rehab`s really so good? I lived all my life muffled."[8] Hennes sista ord är "Green, go", ett uttryck som används ofta i romanen och betyder ungefär "allt är OK, fortsätt". Det ger en positiv ton till en annars sorglig scen.
This sends Zannez` thoughts down another track that he positively will not pursue. Porn. Yeah - it`s shameful, it`s criminal. It`s a living. Children selling something like soul`s blood to make Human sharks richer - and he, Zannez, can`t change the system. All he can do is take care of the people he`s directly responsible for and keep them out of the really rough stuff as long as he can.[9]
Dessutom verkar han röras speciellt av historien om Stars Tears, om infödingarnas olycka. När det blir dags att kämpa mot Ochter och hans kumpaner hjälper Zannez villigt till.
Om man vill kan man se Marquise Pardalianches och Prins Pao som olika aspekter på aristokrati. Markisinnan är den dåliga sidan, den som fjärmat sig från sitt folk och bara lever för att förlusta sig. Den enda människa förutom sig själv som hon bryr sig om är sin syster. Hon följer inte med de andra turisterna för att se på infödingarna, och hon verkar helt oberörd av deras skönhet. Prins Pao å andra sidan är närmare en upplyst despot. Nästan från födseln har han tränats till att bli en god och omtänksam härskare. Han är som sagt osannolikt bra på allt han tar sig för, han drar sig inte för att utsätta sig själv för fara om det behövs för att hjälpa andra och han värderar inte folk på grund av deras börd.
Det är allt hon gör. Indirekt har hon också fått sin syster att resa till Damiem, men det kan man knappast säga är hennes egen förtjänst. På det hela taget är Paralomena mer ett objekt än en person.
Efter att hon lämnat sin planet fick hon arbete som steward på passagerarrymdskepp. I sitt arbete fick hon resa mycket (av uppenbara skäl), och hon kombinerade det med att leta efter sin genetiske far. I romanens början så kan hon kliva av på Damiem eftersom det inte finns några passagerare kvar på skeppet. Hon gör så, eftersom doktor Baram är den siste "misstänkte" i rollen som genetisk fader. Det visar sig att han inte är det, men saker blir bra ändå eftersom han och Linnix förälskar sig i varandra.
När Ochter sätter sin plan i verket tar han Linnix som gisslan genom att plantera skorpionen med algotoxin på hennes hals. Med dess hjälp (och på grund av att störe delen av folket på härbärget är medvetslösa efter konfrontationen med Vovoka) kan han tvinga Baram att hjälpa honom. Linnix lyckas hålla sig anmärkningsvärt lugn genom hela krisen, men till sist går det ändå snett när Baram försöker rädda henne, och hon förblöder på härbärgets terass.
Hennes historia slutar dock inte där, men resten av den väntar jag med till analysen av den mördade stjärnans moraliska status.
När novan så småningom når sin höjdpunkt avslöjar Vovoka sig. Han sliter av sig sin maskering, och visar sig vara den siste överlevande från Vlyracocha. Han har kommit till Damiem för att ta livet av den sista överlevande från skeppet som avfyrade vapnet som sprängde hans hemvärld. Alla andra som var med ombord har redan dödats, av det fåtal vlyraner som inte var på sin hemvärld när den sprängdes. Det är nu bara en kvar, av såväl vlyranerna som skeppsbesättningen. Den som Vovoka skall döda visar sig som tidigare sagt vara Cory. Vovoka tror först att det är Kip han är ute efter, men hotet mot hennes man får Corys minnesradering att släppa, och hon erkänner. Zannez, de fyra unga skådespelarna och Kip gör en attack mot Vovoka för att försöka rädda livet på Cory, en attack som bara resulterar i att Kip får ett par brutna ben och en hjärnskakning och de andra fem lämnas medvetslösa av Vovokas vapen. Han skjuter sedan Cory på ett sådant sätt att hon kommer åldras och dö på ungefär tolv timmar.
"I do not know if this is kinder or more cruel," the alien says. "Know that I mean to be kind. I believe you deserve a few hours of peace and freedom that not I nor any of my race have ever known."[11]
Så säger Vovoka precis innan han skjuter, och det är ett lite märkligt uttalande. Mer om det nedan.
Med tiden visar det sig att det inte alls är något misstag att han är på Damiem. Han är en av Ochters underhuggare, en av de som skall göra grovjobbet med att tillverka Stars Tears (med andra ord, tortera infödingar). Han knarkar, han är ganska korkad och han står tydligt på den onda sidan. Så mycket mer än så finns det inte att säga om honom.
Hiner är vad som i romanen kallas en "aquaman". Det vill säga att han tillhör en variantras av mänskligheten som en gång i tiden genmanipulerats så att de fått fungerande gälar. Sådana vattenmänniskor har ett oförklarligt hat mot insekter, får vi veta. Zannez förklarar:
What he means is that all Aquapeople - All of them - loathe, hate, and fear insects. Men, women, babies, grandmothers - everyone. [---] Outsiders don`t know what started it - some horrible predator on one of their first worlds, maybe. Of course, it isn`t born in them. They let it go on as a tradition.[12]
Infödingarna på Damiem är utvecklade ur insekter, på samma sätt som vi är utvecklade ur däggdjur. När Hiner torterar infödingar är det inte bara girighet eller sadism som ligger bakom, utan ett socialt nedärvt hat mot en annan ras.
Paralleller till vår verklighet känns tyvärr ganska nära.
Ochter`s voice and manner are quite different as he tells this; something in this demented tragedy touches his wonder and admiration, almost his love. Baramij realizes they`re up against a dangerous animal - the artist of crime. A mad, sadistic artist.[13]
I slutänden misslyckas han dock, men hans underhuggare hinner göra den infödingsfamilj som bor närmast härbärget rejält illa.
Ochter representerar medveten destruktivitet och ondska. Han vet vad han håller på med, han vet att han skadar andra, och även om han kanske inte direkt tycker om det, så gör han det trots vetskapen om vad det är han gör. Han är den eller det i romanen som är tydligast och mest odelat ond.
Ochter och hans två underhuggare har blivit dödade. Det är ett väntat och nästan milt öde för dem, efter vad de gjort. Innan de dör har de inte ändrat sig på något sätt, de är fortfarande samma brottslingar som kom till Damiem i avsikt att stjäla Stars Tears. De är fortfarande sadisterna som utnyttjar allt de kan utnyttja.
Marquise Paralomena har dött, men det påverkar nästan hennes syster mer än det påverkar henne själv. Det var många år sedan hon hade något egentligt liv, sedan hon kunde göra något på egen hand. Döden för henne kommer mer som en befriare från den märkliga fångenskap hennes syster försatt henne i än något annat.
Ser Xe Vovoka har dött för sin egen hand, med sitt uppdrag utfört. Han är färdig med sitt liv, det finns inget mer han kan göra efter att han skjutit Cory. Hans eget liv och hans ras existens har nått sin logiska slutpunkt, och hellre än att fortsätta i något slags parodi på sig själv tar han livet av sig.
Cory har dött, för Vovokas hand. Innan hon dör återfår hon minnet av vad hon gjorde i sin ungdom, och hennes liv får plötsligt för henne en helt ny klarhet och ett nytt innehåll (se citat tidigare i uppsatsen).
Linnix dör efter att hon slitit ut skorpionen ur sin hals. Bieffekterna från novan gör att Baram lyckas få liv i henne igen, men hon förlorar de flesta av sina minnen. Hon lever, men det är tveksamt om hon är samma människa när hon lämnar Damiem som när hon kom dit. "a person is a mind, too", inte bara en kropp, säger Tiptree till oss när hon berättar om den åldrande Cory, men detsamma måste gälla Linnix.[14]
Baram har varit med om mycket under den tid romanen täcker. Inte heller han verkar ha genomgått någon grundläggande förändring. Han har fått en skadad älskarinna (Linnix) att ta hand om, men det är ingen större förändring. Även han blir av med sitt jobb, men han har en uppenbar ny väg att gå (forskning om Stars Tears och algotoxin).
För Hanno och Snake har en dröm gått i uppfyllelse. De hade tidigare sökt till rymdflottan, men blivit brutalt nekade på grund av sitt yrke. Men nu har de hamnat ute i obygden, där militärerna bryr sig mer om kompetens än förflutet, och de har bägge två visat prov på stort mod när de bekämpat Ochter. Flottan tar emot dem med öppna armar.
Prins Pao verkar inte ha förändrats det minsta, vare sig till personlighet eller framtidsutsikter. Han är samma brådmogna, ultrakompetenta unga man på väg att bli statsöverhuvud i slutet av romanen som han är i dess början. Händelserna på Damiem verkar för honom ha varit ett alldeles lagom äventyr för en ung prins utbildning.
Stareem sover mest genom de dramatiska händelserna. Hon blir först bedövad av Vovoka, och när hon skall till att vakna från det blir hon sövd av Ochter. Hennes väg genom romanen är ändå mot det bättre, för där hon i början är en mjukporr-skådespelare med dalande tittarsiffror är hon i slutet på väg med Prins Pao till hans hemvärld för att utbildas till en lämplig gemål åt den blivande kungen.
Bridey har varit vaken genom hela händelseförloppet, förutom den relativt korta tid då även hon var sövd av Vovoka. Hon var med och aktiv i den sista striden mot Hiner. I slutet har hon ingen utstakad bana som Stareem, men hon har klarat sig rätt bra ändå. Hon följer med Stareem till Pavo (Prins Paos hemplanet) som sällskapsdam till henne, vilket väl måste anses vara en bättre position än den hon haft tidigare.
Zannez, till sist. Ju mer vi fått se av honom genom romanen desto mer sympatisk har han verkat. I slutet splittras hans skådespelargrupp, men han kan inte känna sig sorgsen för det eftersom de alla går till något bättre. Han har nästan resignerat inför tanken på en framtid i något tråkigt skräpjobb för att få mat för dagen när Prinsen erbjuder även honom en position på Pavo. Naturligtvis accepterar han, och vi får rena sagoslutet för hans och de fyra skådespelarnas del.
Planeten själv och dess infödingar har också förändrats. "D`you know, they even looked different to me! Oh, they`re beautiful. But I never really believed they were evolved from, from insects before", säger Kip alldeles i slutet när de flesta människor är på väg att ge sig av och en delegation infödingar kommer för att tala med dem om ändringar de vill ha gjorda. De inte bara ser annorlunda ut i Kips ögon, de har plötsligt bestämt sig för att börja leva på ett nytt sätt. De tänker börja producera Stars Tears själva (på ett humant sätt, hoppas människorna, men infödingarna svarar inte klart), och de tänker ta betalt av de människor som vill komma och titta på dem. Inte ens planeten själv, dittills ett jordiskt paradis, ser längre lika tilltalande ut. Något har förändrats.
"Your mad captain was quite right, you realize, Myr Cory." [---] "It was a weapon. But selfgenerated. A seed from space, a germ of suns, who knows? It showed itself first in our clouds. And then one or two of our highest mountains began to...change. This was many, many lifetimes ago - ninety, a hundred. We had already a high civilization. This brought beauty such as no one had ever seen or imagined. And in many modes. Even to trees, weeds, rocks...like those here." [---] "But its wonder fed on the souls of the beholders. With too much exposure to that beauty one becomes strangely incapable of hope...and yet haunted by unquenchable, unnamable desire. [---] And when it had fed full, and was almost through with us, it compelled us to build - what you have seen. Again, over lifetimes. So that it might go forth throughout the Galaxy, feeding...reproducing..." He stares up at the Star and then down at the woman. "Know this: You have done no wrong."[15]
Ett av offren för hennes dåd säger att hon inte gjorde något fel. Att det, trots allt, var rätt, det hon gjorde. Att det hon förstörde var ont. Här har vi också förklaringen till Vovokas uttalande om fred och frihet som hans ras aldrig känt. Det är inte en referens till novan, utan till den mycket tidigare invasionen.
Ännu ett klart och tydligt tecken på att stjärnljuset inte är av ondo är att det är med hjälp av effekter från de som Baram lyckas väcka Linnix till liv efter att hon förblött. Då och då medan novan är på sin höjdpunkt kommer en märklig tidseffekt, som gör att händelser som nyss inträffat upprepar sig, och att de som fångas i affekten inser vad som händer. Baram lyckas med stor ansträngning ändra det som inträffat, och se till att Linnix inte sliter av sin halspulsåder. Stjärnan hjälper till att rädda ett oskyldigt liv.
Genom romanen får vi också då och då veta saker som pekar på att planeten Damiems och dess infödingars skönhet inte är naturlig (en av dem i citatet ovan: "Even to trees, weeds, rocks...like those here"), att den kommit utifrån på något sätt. Vilket sätt blir med tiden uppenbart: det är varelsen som plågat Vlyracocha som strålar ned över Damiem.
Så det var egentligen en god gärning att förstöra Vlyracocha. Det hindrade att varelsen som plågat vlyranerna spreds över galaxen, och det gav Damiem än tid av övernaturlig skönhet. En god gärning, om än en med mycket otrevliga bieffekter. Trots att Cory inte gjorde något fel känner sig Vovoka tvungen att döda henne. Även om gärningen var god i det stora hela så orsakade den en enorm mängd dödsfall, och det kan inte vara bra.
Ett enormt mord, som på ytan verkar fruktansvärt men som på sikt visar sig vara av godo.
Sheldon tillbringade större delen av Andra Världskriget i en källare i Pentagon[16]. Sommaren 1945 tillbringade hon med att förhöra tillfångatagna underrättelseofficerare från Luftwaffe. De tio åren därefter, tiden medan det kalla kriget blossade upp och pågick som värst, spenderade hon i CIA. Atomvapen i allmänhet och Hiroshima i synnerhet måste ha figurerat ganska stort på den tiden och i de kretsarna.
Brightness Falls from the Air kom ut 1985, nästan precis 40 år efter krigsslutet och atombomberna över Japan. I romanen har det gått ungefär 40 år sedan den mördade stjärnan sprängdes. I bägge fallen är det fråga om enorma explosioner där fruktansvärda mängder människor dödades, men som på något sätt ändå var bra. Vlyracocha dödade den märkliga skönhetsvampyren, Hiroshima fick slut på Andra Världskriget. Parallellen mellan de två explosionerna är uppenbar.
När människor först kom dit levde infödingarna i fred och var tämligen lyckliga. Människorna upptäckte Stars Tears, och förde elände och lidande med sig. Så småningom kom det andra människor, som fick de första att sluta med det de höll på med, och så blev allt bättre ett tag. Infödingarna hade fått ett hårt slag mot sin folksjäl, dock, och allt kunde inte riktigt bli som förr. I romanen visar det sig att hotet från de som vill ha Stars Tears inte är helt försvunnet, och att infödingarna måste bli kapabla att försvara sig själva.
Om man ser den mänskliga Federationen (den nation vilken alla människor tillhör) som en symbol för västerlandet passar Damiem väldigt bra som Afrika. Om man ersätter "Stars Tears" med "slaveri" i stycket ovan blir det en passabel beskrivning av Afrikas historia från den stora kolonialrushen till Andra Världskriget.
Vi vet att Sheldon tilbringade en hel del tid i Afrika när hon var ung. Att kontinenten och dess problem kryper in i hennes verk känns naturligt. Huvudpersonerna i boken är också väldigt spridda till karaktären, så pass spridda att de täcker in alla "normala" personlighetstyper. Gruppen människor på Damiem under romanens gång, såväl bofasta som turister, representerar hela mänskligheten. Deras agerande, deras inbördes strider, visar hur vi beter oss själva och hur vi beter oss mot andra, utomstående. Så även om vi har våra Baramijar, våra Prinsar Pao och våra Zannezar så har vi även Ochter, Hiner och Yule. Romanens budskap till infödingarna, till tredje världen, blir klart: lita inte på oss. Gå er egen väg. Även om vi gör gott nu, så kanske vi kommer göra ont senare.
Alice Sheldon såg inte ljust på tillvaron, och det märks i många av hennes verk. Men det är en diskussion som är lite för stor för den här uppsatsen. Den kanske blir av någon annan gång.
Det skulle vara mycket lättare och kännas mycket säkrare att spekulera om vad i hennes verk som var baserat på hennes egna erfarenheter om man visste mer om vad hon haft för erfarenheter.
Aldiss, Brian W., Trillion Year Spree (New York 1986)
Clute, John & Nicholls, Peter, The Encyclopedia of Science Fiction (London 1993)
calle@lysator.liu.se