Jag är en fattigdomens präst
och ska väl så förbli.
Den inget har kan våga mest,
till dåd och tanke fri.
Jag hör den onda röstens hån:
"Du gör ju dygd av nöd.
Vad har väl du att avstå från?
Men om du _hade_ bröd?"
Ja, det är sant, att jag har stått
och tiggt vid lyckans dörr
och gråtit när jag inget fått
och allt var tomt som förr.
Ja, det är sant, att allt är tvång.
Men blir det mindre värt?
En mening finns i all vår sång:
att göra ödet kärt.