Min sång är sjungen för Vredens folk,
folket på tistelheden,
för dem, som ängeln med det flammande svärdet
drev ur det förverkade Eden.
Tistelfjun, tistelfjun
driver över marken i vinden
utan kraft att rotas och gro
inom lustgårdsgrinden.
Men sagorna säger, att Guds söner
förr fann jorden fager
på Morgonens kullar, i guldglans
av urtidsåldrarnas dager,
gästade människors döttrar
i måneböljande nätter
och sådde barn av sin etersäd,
av himlafurstarnas ätter.
Deras ättlingar möter den lycklige,
och lycka bringar deras händer.
Jag har sett dem vandra bland tistlarna
som gick på de saligas stränder. -- -- --
Men nätter av sömnlös vånda
är också något värda,
och den som har känt vad ångest är,
vet mer än många lärda.
Jag har sett dem vandra bland tistlarna.
De är fria, de är lätta och klara,
och jag darrar av längtan och dyrkan
för en blick och för en rörelse bara.
Men säg, vem har rört vårt släktes rot,
de själarna av glimmande strömmar
eller du -- med dina ögon som är fulla av natt
och din röda mun av blodiga drömmar?