Du som är kallad vid blommors namn,
nu vill jag ge dig ett annat:
Läkarens Kniv.
Kallt, hårt namn.
Men så blänkande hård
är din bild i de tysta stunderna.
Jag är dömd, när jag ser dig,
dömd som sjukling
inför din friskhet av vårlig morgon.
Det är gott att man våndas och vämjes.
Du är svalkande fri från barmhärtighet
mot patetiska kval.
Fjärran, fjärran ler du gåtfullt.
Jag vill andas din höga luft.
Jag vill trampa de daggiga stigarna,
där du vandrar.