De få som vågade vara
-- välsignade de! --
stympas och dödas om igen
av oss som inte vågar se.
Mörknade ikoner
av lika och samma mått
hänger de levandes, de brinnandes bilder
trångt bland mycket smått.
Århundraden har slätat
deras sällsamma drag,
som vi nu flitigt slätar
dag efter dag.
Vi filar och förskönar
så gott vi kan och vet,
tills inget skiljer ande mer
från välanständighet.
De unga går och söker
elden som brann.
De går med tomma ögon,
som ingenting fann.
Allt måste de lida om igen.
Stackare de!
Vi spillde de heligas vinning -- vi,
som inte vågade se.
*5/10 Straffängeln talar
Straffängeln talar
Räck mig det döda stycket av ditt liv.
Jag ska nog väcka det.
Nätterna väntar på vårt tidsfördriv.
Vi ska nog knäcka det.
Fast din dag var så blodlöst tom,
kan jag nog tvinga den att blöda,
tvinga den, till skam och dom,
att uppstå från de döda.
Så, när det dagas och du åter tar fatt,
ser du din vinning,
ser du märket av en levande natt
bränt i din tinning --
vittnesbörd om att av nåd du har fått
tillbaka den tid du ville svika
och ändå fått den fylld till sitt rågade mått --
om glädje eller plåga, kvittar lika.