Rickard Beurling ("Playing with matches" när han uppträder) fick den lysande idén att erbjuda sej att ansvara för den här Underjorden. Det är första gången han är Underjorden-arrangör, och jag hoppas verkligen att det inte är det sista! Han hade satt ihop ett riktigt bra program med bredd, djup och tyngd. En viss "inavel" mellan de medverkande var det allt, men det var ingen nackdel. Sånt är bara ett problem om det innebär att det gemensamma kompisgänget blir för litet för att få ihop en vettig publik. Det var tvärtom, det var på gränsen till att Göran hade fått be publiken lyssna i skift, för vi var ganska nära lokalens max enligt brandskyddet.
Här följer lite bilder och mina (Ingemars) första, inte så kompletta eller genomtänkta kommentarer. En del av er får inte så mycket text här, eller inte så mycket vettigt i alla fall,men det hoppas jag att Rickard kan fylla ut. Jag vill varken ignorera eller såga någon, men kan bara skriva vad jag tänker just nu.
Bästa låt: Sista låten, en skön folkmusikinfluerad sak som jag inte minns vad den heter
Utmärkelse: Kvällens svärmorsdröm
Erik Fernholm, kallad "Persson" av kompisarna (av nån anledning), ger ett tvärs igenom behagfullt intryck på scenen. Under lugg smyger han fram finstämda låtar som, som jag minns dem, rör sej i ett område mellan Bob Dylan och folkmusik. Smyger, men inte blygare än att han tittade rakt på publiken, något som man ska försöka göra men som brukar vara svårt med en massa strålkastare i ögonen. Han sjunger lite nasalt, och det är kanske det som får mej att tänka på Dylan.
Tyvärr hade jag inte riktigt "landat" när han spelade och kom mej inte för att anteckna så mycket om hans låtar, som vad de hette, handlade om och sådant. Det engelska språket gör det också lite svårare att ta till sej låtarna på första lyssningem. Dock fastnade den sköna slutlåten lite extra, och markerade att Erik har en musikalisk styrka som är betydande.
Erik hade lite komphjälp på någon av låtarna.
Som sagt, jag antecknade inte så mycket, och var lite okoncentrerad, och Erik förtjänar att lyssnas bättre än så. Men lyckligtvis fanns ju demo att köpa!
Bästa låt: "På gotiskt vis" i viss konkurrens med covern "Elin"
Utmärkelse: Kvällens klassiker eller Kvällens längsta texter
Lisa får ursäkta, och Rickard kan nog reparera lite, men i det här sammanhanget är hon just "kvällens klassiker". Mitt bland idel nyheter lutade jag mej tillbaka och höra Lisa som jag är van att höra henne.
När jag sitter här och skriver är det just Lisas melodier och röst som ligger kvar i huvudet, för hon har ett mycket personligt stuk, liknar nästan bara just Lisa.
Om jag får våga mej på att vara lite kritisk skulle jag säga att hon borde söka lite lugn i låtarna, sakta in lite, så hon hinner artikulera bättre. Det är massor av text i Lisas låtar, ofta lite svårgripbara, och då vill man gärna att varje stavelse går fram. På slutet körde hon en cover, "Elin" (av vem?) som kan få representera just det lugnare tempo som jag vill att Lisa ska försöka använda på sina egna låtar. "Elin" gick fram mycket tydligare!
Tag nu inte kritiken negativt! Jag gillar verkligen Lisa. Hon har som sagt nånting mycket eget som blir riktigt bra när det där lugnet infinner sej. Då kan man få den där magiska känslan, den där känslan av att artisten "lyfter". Det har Lisa gjort förr, och hoppas på mer från samma källa. Kanske trängseln mitt i programmet stressar. Lugn, bara!
En cover kom med, som sagt. Det var dock mest egna låtar (vilket jag uppskattar!), som jag tror heter bl.a. "På gotiskt vis", "Räkna offret", "Engångsknull" och "Gråter över spilld sprit". Titlarna kan vara fel för jag är inte säker på att jag alltid uppfattade hur de presenterades. (Jag får väl ta fram mitt Gideonsson-bootleg från i höstas och kolla.)
Bästa låt: "Stora stenen"
Utmärkelse: Kvällens låtuppslag
Det finns en handfull låtar som har så fullkomligt klockrena uppslag att de bär hela låten, och lämnar lyssnaren förstummad, försjunken i tankar, i tolkningar och nyanser av det man just hört. Sådana låtar fyller mej med beundran och får mej ofta att önska att jag kommit på den där fina idén! Mama Viols "Klädsamt annorlunda" är en sådan. I kväll fick jag höra en till. Den heter "Stora stenen" och är av Victor Bengtsson.
När Victor Bengtsson gick på tog jag den vanliga avvaktande hållningen som man naturligt har till en ny artist. Det kan komma vad som helst, jag väntar mej inte så mycket men ställer in mej på att försöka fånga upp i alla fall konturerna av musiken. Victor började med "I dröm och längtans land" och fick mej direkt på hans sida, med en finstämd visa som lät mycket bättre än Victor själv vågade tro. Kanske inte det mest originella jag hört, men lovande. Jag har hört både starkade röster och starkare melodier, men det är god klass i alla fall, och texterna går ju fram. Somliga skulle säga att det är åt Winnerbäck-hållet, men inte så nära egentligen, möjligen sångstilen bara.
Sedan kom den, Låten. Victor är aningen defensiv om låtens tema, orolig för att den ska uppfattas som barnslig, men som sagt ovan, temat var perfekt!
Låten handlar om den stora stenen som fanns på hans skolgård där han gick som barn. Småbarnen kunde inte komma upp på den. Det kunde bara de stora. Så när han kunde komma upp på den så var det en triumf, ett bevis på att han var stor! Men... när han nu går förbi och ser den där stenen så fylls han av förvåning, rentav besvikelse. Var den inte större än så?
Men lämna inte bilden bokstavlig. Det finns många stenar vi ska klättra upp på här i livet. Många av dem känns efteråt lite futtiga. När man blivit stor känns de inte så stora mer. Det kan vara den där examen, det kan vara det där jobbet, det där projektet, den där första egna skivan med egna låtar, den där egna bostaden... kanske hela livet.
Låten kan också tolkas som saknaden efter barndomens sköna naiva lilla värld. Speciellt verserna förstärker den tolkningen, med fokus på 18-årsdagen (räknat i antal dagar). Man går in i vuxenlivet, och barnets värld har blivit liten.
Som sagt, ett klockrent, genialiskt uppslag. Refrängen fastnade också och låg kvar i bakhuvudet som en njutrysning. Det fullkomligt överskuggade resten av spelningen för mej, så att låtar som "Spelar ingen roll vem du är", "Bara för i natt" eller Cat Stevens-covern "Father and son" passerade ganska anonymt för mej. För att ta igen det så skaffade jag naturligtvis hans demo efteråt.
Bästa låt: "Shooting star"
Utmärkelse: Kvällens röj
I det läget var jag tacksam för det avslutande rockbandet. Rickard hade klokt nog lagt dem sist. Det är helt enkelt rätt. Finstämt först, röj sist. På slutet orkar man inte lyssna så noga länge, utan gungar med eller rentav svänger sina lurviga lite (när det fins golvyta nog).
Och röj blev det! Ett frenetiskt bankande på trummor och vevande på gitarren karakteriserade spelningen, och så basistens magnifika hårman förstås. Sångerskan får jag inte heller glömma, hon såg ut så här:
Men vad hon och de andra heter får någon tala om för mej!
Basistens man, som sagt... Jag försökte fotografera den. Det var kul! Här kommer ett par försök:
Här viftar han på håret när jag tog med lång exponeringstid! Konstbild!
Här är håret i full fart, men bilden blev tyvärr lite risig.
Manen flyger!
Jag vågar mej inte riktigt på att säga exakt vad John Chopper Harris stil heter, om det ska kallas nåt mer än rock. Snabbt och ösigt var det i alla fall. Avslutande "Shooting star" var deras lugnaste, men det var inte precis en ballad för det. Andra låtar tror jag hette "Be quiet, listen to our sound", "Sweet as sugar", "Yours for nothing", "The pillow" med mera.
Som sagt, jag vågar mej inte på någon analys. Det svängde. Nog om det, här kommer ett par bilder till!
Tuffa rockposer!
Ser trummisen nånting egentligen?
Sångerskan hade hur som helst kul! Publiken också, tror jag.
Efter spelningen sålde Erik och Victor skivor! Och alla ville ha! (Jag fick Eriks första för kvällen! Och en av Victors också!)
Victor tömde en hel kasse med skivor, eller?
Och därmed är detta slut. Om någonting är direkt fel, säg till mej så rättar jag det. Många medmusikanter står utan namn, och det vill jag gärna lägga till! Om det är lite snedbalanserat på äran, glamouren och kommentarerna så be Rickard fylla ut lite.
Tack för en fin Underejord! Med både bredd (visor och rock och jämn fördelning på språk), djup (tänkvärda låtar) och tyngd (John Chopper Harris så klart) så är det bara en sak jag beklagar: Att jag inte hade med mej filmkamera och minidisc så jag kunde dokumenterat så mycket som kvällen förtjänade! Bra spelningar, alla musiker, och bra jobbat, Rickard!