Första året med musikcaféer på Elsas är slut, och här tänker jag sammanfatta.
Bakgrund
För drygt ett år sen, hösten 1998, hade planerna mognat. Nånting nytt måste till.
Visans Vänner i Linköping gick allt mera kräftgång. Mina initiativ (inspelning av intern CD-skiva och fler offentliga spelningar) hade varit mer konstgjord andning än egentligen livgivande. Träffarna fick allt färre besökare, och rekryteringen var fortfarande usel.
Efter att ha varit med på visaktiviteteter i Göteborg hade jag sett bra modeller för hur man kan göra. Jörgen Sandgren kör visprogram på Café Hängmattan som en fortsättning på den nedlagda visföreningen TRUT. Kan han kan jag - och han har ju rätt, det måste ju inte finnas en formell förening, bara nåt händer.
Den tändande gnistan var Nidvise-SM i Norrköping 1998. Dels var det en rejäl sporre att få vara med, och dels var det så roligt att se att det verkligen finns andra som försöker, andra som skriver nya roliga visor, och som arrangerar saker där det verkligen anses positivt att man har eget material.
Det låter kanske konstigt, men jag blev nästan chockad när jag pratade med Hasse Eriksson, och han sade att det närmast var ett krav att bidragen hade egen text och melodi. En chock, men en positiv sådan. I många andra sammanhang är man bara "svår" eller "besvärlig" om man har egna melodier. Inte överallt, för här förväntades man ha det! Så skönt!
Nidvisetävlingen gav mig också en rejäl injektion av modern "hybridvisa" (vismusik som stödjer sig på helt andra musikstilar än de traditionella), i form av dels husbandet Blå Häst och dels medtävlaren Per Filipsson. Jag hade tidigare mest tänkt försöka hitta de Winnerbäck-efterföljare som Linköping borde ha en del av, men kanske det var då som jag insåg att man kan ha mycket större bredd än så.
Dags att göra nånting!
Nåväl, jag satte mig att ringa runt efter möjliga lokaler och ekonomiska former. På Studiefrämjandet hänvisades jag till Elsas, och där var det napp i högsta grad. Jag blev mycket positivt mottagen, och det var snart klart att dra igång.
Steg två var att ha medverkande, förstås. Min grundtanke var att utnyttja visvännerna, och försöka hitta lite mer folk så gott det går. Där fick jag ovärdelig hjälp av Anton LeClerc, som gav mig en diger lista med namnförslag. Det blev ringa runt, och jag fick gott om napp. Med dessa, plus visvänner, Norrköpingsgrupperna Blå Häst och Tinuviel (som jag fått kontakt med på tävlingen) och lite bekanta så fylldes programmet utan problem. Modellen med "matiga mackor" som gällt hela vägen var på begäran av Blå Häst. Rimligt, tyckte vi. Det är speciellt min fru Eva som komponerat dessa.
Och sen spelade vi...
"Trippelkonserterna" var en ambitiös och ganska ny idé. Modellen från början var att alltid ha en "traditionell" vissångare eller grupp (vilket man kan säga var för att locka de äldre visvännerna), en modern vissångare/visrockare, kanske i stil med Winnerbäck, Sundström eller åtminstone Lundell, och, och här kommer det vågade, en tredje som är annorlunda.
Följden av detta var att "tripplarna" blev rejält breda, och oerhört underhållande. Artisterna har genomgående varit en bra bit bättre än jag vågade hoppas. Publiktillströmningen har milt talat varierat, som bäst fullsmockat, ibland betydligt sämre, men alltid nog för att det skall vara värt att spela i alla fall.
En vridning mot modernare stilar
Hösten innebar en viss skruvning av trippelkonserterna. Dels blev det "kvadruppel" genomgående, med början när jag ville ha med både Dick Lundberg och Peter Trygg utan att de skulle behöva slåss för mycket om utrymmet. Det fick bli en slags "trippel-och-en-halv". Sedan blev det rena kvadrupplar.
Jag slutade dessutom anstränga mig för att alltid ha med "traditionella" visor. Under våren hade alltid någon tagit hand om Taube, Ferlin, Dan Andersson med flera, men under hösten var det bara en enda grupp som höll sig i det området (Mountain Singers). Anledningen till detta var två. Dels hade de äldre publiken inte visat något större intresse, speciellt de gamla visvännerna. Dels så är det i första hand den moderna vismusiken jag är ute efter. Inget ont om den äldre, men den får helt enkelt haka på om den vill. Jag lägger allt mer fokus på de nya, unga vissångarna. De finns, och de är bra! Jag tar risken att med tiden bli "gubbe" i den nya vismusiken, från att ha varit "grabb" i den äldre.
För är det nåt hösten haft så är det (relativt) unga, lovande vissångare! Fredrik Johansson, Dick Lundberg, Peter Trygg, Peter Frisk, Eckerdal&Nilsson, Christer Schütz och Al Zheimers, det är både mycket och bra östgötsk visrock/vispop/modern visa på tre spelningar! (Andra stilar oräknade för ögonblicket.)
Men nu tänker jag inte snäva in för mycket. Jazz, pop, rock och folkmusik har vi haft också, och det vill jag fortsätta med. Den moderna visan är en del av dagens populärmusik, och då skall den inte isoleras. Elsas musikcaféer kan vara en scen för många stilar. Det kanske blir hälften visrock och hälften rock i framtiden.
Allt är ju inte lätt
Ett problem som fortfarande behöver lösas är annonseringen. Under året som gått har jag sprungit runt och affischerat så gott jag hunnit, på stan, skolor, musikaffärer med mera, men jag har en känsla att det blir ytterst lite resultat av sånt.
Konceptet "Öppen Scen" har inte fungerat tillfredsställande. OK, det har varit hyfsat ibland, men aldrig tänt till som det är tänkt. Jag har inte precis gett upp det, men det vill till mycket ändringar. Under inarbetande måste "Öppen Scen" vara lika bred som tripplarna, och det har varit svårt att åstadkomma. Jag jobbar på saken.
En ambition som jag fått knuffa framför mig är att göra konserter med nån känd artist. Innan jag gör det måste dels ekonomin lösas, och dels måste jag ha fatt på lite frivilliga som kan hjälpa mig. Men, det måste gå det med! Jag menar, kan Blacka Musik i Skärblacka ha Stefan Sundström, så kan väl Linköping ha nånting???
Nästa år då?
Nog skall vi väl fortsätta? Jodå. Jag tänkte i alla händelser se till att få till några trippelkonserter under våren. Jag får vara lite försiktig, för det blir både mycket att göra på jobbet och tillökning i familjen, men lite skall vi väl kunna göra.
En planerad ändring är att lägga musikcaféerna på vardagkvällar i stället för söndageftermiddagar. Det innebär att det är mer folk i huset, och det är positivt både för Studiefrämjandets personal, som inte behöver öppna bara för oss, och för publiktillströmningen. Det kanske inte blir alla gånger, kan ju styras lite av medverkande som har några mil hit, men generellt ser det ut att bli tisdag- eller onsdagkvällar.
Tack tack tack!
Ett stort tack till alla som bidragit till den här verksamheten!
Tack till mina förebilder på andra håll!
Tack till alla på Studiefrämjandet som hjälpt till, speciellt Björn, Göran, Jerry, men också många andra.
Tack till Anton för hjälp med att hitta artister.
Tack till de för mig obekanta personer som beslutat att Elsas skall användas på detta sätt och finansierar verksamheten!
Tack till Eva, Susanne och Göran som hjälpt mig på plats, med mackor, bil, ljud med mera!
Tack till alla medverkande! Ni har varit otroligt bra! Ni är allihopa välkomna igen! Om jag inte ringer så är det bara för att du inte var hemma och jag fick ringa nån annan. Jag önskar att jag kunde samla ihop den publik ni förtjänar! (Men vem vet, om man jobbar in det här lite mer så kanske det går!)
Och sist men inte minst, tack till publiken! Ni är mycket, mycket viktigare än ni kanske anar! Ni skulle bara ana hur mycket ett par personer till gör ibland!