När Snyft byggts om samt nu till slut skrotats så har de gamla filerna helt enkelt gått upp i rök. Det tycker jag är synd, för ibland vill man kunna gå tillbaka en bit, recensionerna är en gnutta referenser för de inblandade, och i synnerhet är den första recensionen nedan ("Alla kan spela") så färsk att den gott kan ligga ut. Så här följer de SNYFT-recensioner som jag hade kvar.
Fredrik Johansson & Humanisterna: Alla kan spela
Marcus Priftis - Sånger från sjätte våningen
Onzon - Några dar, några år, några liv och sen då?
Låt mej säga det med en gång: Jag gillar verkligen den här skivan! Den börjar perfekt, med ljudeffekterna som inledde releasepartyt för förra skivan ("...och det tyckte vi lät för djävligt! De kunde ju för faen inte spela..."), fortsätter med genomgående mycket fina liveinspelningar av så gott som alla bättre låtar de gjort, och avslutas lika perfekt med en fläskig version av "Psalm till livet". Kan det bli bättre?
Men det känns konstigt att höra på en skiva som är en dokumentation av en tid som flytt, när den flydde alldeles nyss! "Alla kan spela" är den efterlängtade liveskivan med Fredrik Johansson & Humanisterna som de släppte först på avskedskonserten. "Tack och adjö" kunde den ha hetat (som spår 12), men den titel den fick var ändå bättre, bästa titeln den nånsin kunde få.
Så jag kan inte låta bli att lyssna på det just som nånting som varit, och det lägger låtarna i ett annat perspektiv. Det känns som om proggvåren var just det här. De mindre lyckade ordval som finns här och var känns inte längre som nåt som borde ändras, för det vara ju så det var! Detta är Progg 2000, så var det då, till för ett par månader sedan. (Fast det är inte riktigt sant, för Fredrik spelar så klart låtarna fortfarande!)
Just att det är live gör också att man har mer överseende. Det händer saker som inte alltid låter avsiktliga, men det är ju live! Nån stämma kommer bort lite ibland, nån ton kommer fel... och det är bara så bra alltihop. Jag kan ju nämna att de valt att klippa bort väldigt mycket mellansnack, och det är bra. Det finns lite grand, lagom för en skiva. Vi ville nog inte hört fem-minuters mellansnack mellan varje låt, eller ens två.
Många av låtarna levereras i versioner som kan konkurrera med studioplattorna. "Hambo om bymentalitet" finns här i den "äkta" versionen. Andra oundvikliga toppspår som "Visa om olust och trötthet", "Herr Kapital", "Man ska va nöjd", "Välgörenhetsvals", "Jack Vegas" och "Klas åker till Grekland" varvas med mindre spelade låtar som "Människor vill ha mer" och lite mindre starka saker som "Tack och adjö" och "Visa om den falska damen". Jag tycker bäst om låtarna som vill nåt, som "Livskvalité", en ärlig proggpastisch. Magnus och Jockes låtar "Visa om att du är som Lasse Lagom ibland" och "Flyg" finns förstås med. Totalt är det hela 21 låtar!
Detta är den utan jämförelse mesta, bästa och viktigaste Fredrik & Humanisterna-skivan. Så här var det, så här lät det, och här är alltihop på en skiva. Vi som var där vill ha den för att minnas, ni som inte var där ska ha den för att ta igen vad ni kan.
Tom Nouga är tillbaka med en ny skiva. Det är ännu ett steg mot hur han vill att det ska låta, och då lät det ändå mycket bra redan på "Brunrock"! På förra skivan, "Pengarna eller lådan", märkktes en klar dragning mot mer gitarrbaserad rock, och den trenden fortsätter här.
Jag skulle vilja kalla det här poetisk avant-garde-rock. Texterna är minst sagt vassa, inte precis roliga (ofta snarare tvärtom) men orginella, fyndiga och ofta djupt allvarliga. Musiken går ofta i märkliga takter, med många överraskningar, experimentlusta och tvära kast.
Jag kommer inte att prata om alla låtar, det blir för långt, men dyker ner på några av de som fastnat bäst.
Den börjar riktigt fräckt, men "Kolonilott", en fräsig sak i 9-takt (!) om just kolonilottägarnas liv. Som sej bör är det inte så självklart om det är för eller emot.
"Familjen Beige" är rakare på alla sätt, en rocklåt om grannfamiljen som inte riktigt känns riktigt äkta. Ja, rakare betyder i det här sammanhanget inte alls simpelt. Det är fortfarande varierat och med knorr, men relativt rakt för att vara Tom Nouga.
"Humlegård" är väl Tom Nougas sätt att skriva kärlekslåtar. Ja, ska man ge sej på det temat så ska man göra det såhär, symboliskt och associerande med lite nya vinklar. Ändå blir det ingen av mina favoriter.
Första halvan av skivan är text&musik Tom Nouga (dvs Dag Swanö), medan andra halvan är tonsättningar av dikter av "Jag", Jimmy Thunlind. "Hellre ett embryo" är min favorit på skivan, en lysande dikt i lagom tuff tonsättning. Dikter är ofta flummiga och otydliga, men Jimmy Thunlind gör konkreta, begripliga och gripande dikter. Här behandlas bland annat ensamhet på ett lysande sätt:
På ett par rader text har han kört rätt över vissa andra som försöker skriva om ensamhet men bara bluddrar.
Dag&Jag-låtarna är svarta, handlar mycket om döden och ångest. "Fantomsmärtor" är just om ångest, om stjärnan som är sliten, trasig och psykotisk. "Digitatur" är jag lite kluven till, att kritisera den digitala åldern känns lite gammalt, och den distade sången är mest irriterande, gör den svårllyssnad, och rimmen är lite väl simpla. Jag hoppar fram till "Vita som Tippex", en kritik av nya ekonomin, ett tema som ligger mej varmt om hjärtat:
Orginellt!
"Jag undrar hur det låter" börjar riktigt stillsamt, men övergår i en stökigare instrumentell del. Den skulle kunnat klippas av efter den stillsamma biten. Här är hela texten:
Avslutande "Utan kontakt" syftar på någon slags skändande och efterföljande vård, och hur offret sluter sej i sej själv. En riktigt fin avslutning, musikaliskt, och temat berör så klart, men jag är lite osäker på vad det var som hände. Våldtäkt? Fast å andra sidan, jag vill nog inte veta i mer detalj, tack.
Det är inte så många spår som man sätter på på en uppsluppen fest (sånt fanns det mer av på gamla "Brunrock"), men desto fler som man kan lyssna på för sej själv. Om jag ska kritisera skivan för nåt så är det möjligen att det är lite väl bråkigt för de lyssningsvärda texterna. Live är det ett problem, att den här sortens musik blir så bullrig att den lätt dränker sej själv. Å andra sidan är skivan välmastrad, och Dags sångröst är utmärkt, kristallklar. Man missar inte mycket. Möjligen finns det de som släpper en lite mer inpå livet, men det är mer en stilfråga. jag skulle hur som helst uppskatta lite fler stillsamma spår, som "Utan kontakt".
"Fantomsmärtor", nog känns den, den gör ont på rätt ställen! En skiva av proffsklass som förtjänar en större publik än många skivor i handeln.
Gå till Tom Nougas hemsida för att köpa den!
Roger Överallt är ett band från Norrköping som spelar "folkpunk", rivig musik med folkmusikinfluenser. Sångare och ena låtskrivaren är Per Filipsson, men en annan tongivande medlem är Emma Winqvist (nyligen ersatt av en ny kille, Hjalmar, på grund av flytt), vars fiol är det som ger bandet sin alldeles egna ljudbild. Det slår mej att det finns fler band i våra kretsar som använder fiol just som den där viktiga kryddan, men av nån anledning är fiolspelarna inte alls så förutsägbara och lika som de flesta gitarrister, basister och trummisar. Bandet består av ytterligare tre killar, Peter Johansson (andra låtskrivaren), Kristian Brohoff och Erik Nilsson. Dessutom medverkar ett par gäster.
Den som sett bandet levandes vet att Pelle Filipsson är en scenartist som ger allt. Många band blir lite mesigare i studio, speciellt sången, men inte på denna platta. De ger gärnet även i studion.
Låtarna är på svenska, och texterna är inte dåliga, men ändå den punkt där jag önskar mej mer. De bygger på enkla uppslag, men arbetar sej inte ut från det, utan bara upprepar uppslaget. Det gör att låtarna passar bättre för dans och slölyssning än riktigt lyssnande. De blir helt enkelt lite tjatiga efter ett par verser. Jag har ett minne av att bandet haft mer berättande låtar tidigare.
Men uppslagen är å andra sidan ofta fina, som "Jesus gav mej en hundring". Den handlar om hur man hittar en hundring på trottoaren, och det måste vara en gåva från en högre makt. Jesus visar att han älskar mej fast jag inte går i kyrkan eller läser Bibeln. Dessutom är det en skön låt med stark folkmusikänsla (inte bara för fiolen, som har mycket stor plats här) och behaglig trottoarpromenadlunk, matchande temat. En av plattans bästa!
"Jorden runt" har en kalasöppning, stillsamt med fiol och gitarr innan den brakar loss med folkpunken i full fart. Texten är dock en av de mest lättsinniga och lämnar inget intryck. Ja, det skulle möjligen vara formuleringen "mossan växer aldrig fast om man rullar".
"Så jävla ensam" är en av de stillsamma, och det är där Roger Överallt blir som mest lyssningsvärda. Låten ger ett fint vykort från en singellägenhet. "Fågelskrämman" är en annan stillsam låt, också om ensamhet, men ur en grymmare vinkel, om den luggslitna killen som misköter sej, och som alla undviker. En bra låt som hade kunnat bli en riktig höjdare om texten tagits lite längre.
Många låtar är ute på vägarna, som "Söderut" (en liten syftning på Öresundsbron tror jag), "Ömfot" (om cykling, därtill med en liten syftning på "Vi gå över daggstänkta berg") och "Lugn, andas ut nu". Är det möjligen så att Pelle eller Peter skriver sina låtar på hjul? Det är ganska lika låtar som rockar på rätt bra, men knappast ska lyssnas annat än i bilradion.
"Tinnitus, huvudvärk, ont i halsen" är en dagen-efter-sång som är rätt smittsam. Innan jag hörde den var jag skeptisk till titeln, för det är väldigt vanligt att ta upp tinnitus idag, men det visade sej vara plattans hitkandidat nummer ett! Den lyckas också få till en fin motsägelse, om lyckan i lidandet efter att ha spelat, och Pelle visar sej behärska det lägre registret lika bra som det högre. En låt att nynna på.
Totalt är "Annanstans" en ambitiös och välgjord 13-spårs-platta som jag tycker gör Roger Överallt rättvisa. Även om jag kritiserar att texterna är lite grunda så är de likafullt bättre än de flestas, och Roger Överallt är ett bra band som jag kommer att fortsätta ha ögonen och öronen på.
Kul folkpunk med aningen grunda men ändå fina texter
Priftis samlar ett helt dussin låtar som huvudsakligen är Marcus och hans gitarr, men även lite hjälp från andra. Musikaliskt rätt enkel, men det är ju texterna som gäller i första hand. Mer om helheten lite senare. Jag ska skriva om låtarna, ja, de flesta i alla fall. Det är ju många, så det blir väl långt om jag skriver om alla.
Jag tror att Marcus lagt "hitsen" först, men jag hittar ändå det bästa senare, för de första är lite vanliga i tema. "Trötters brev till tomten" påminner starkt om Fredrik Sandhs "Paralleluniversum", både till text och melodi. Temat är med andra ord ett stort "om", en rad exempel på saker som skulle kunna tänkas vara lite lagom tvärtom. Låten funkar även om jag liksom hört den förr. "Jerry springer" har en text som är lite Fredrik Johansson över, om flickjägaren som inte känner nåt. Inte nåt jätteorginellt det heller.
"Ensamhet som förvärrar" är kryddad med elgitarr. Fördelen är att den får lite annan ljudbild, men det låter nästan lite... desperat? Den maler på ganska entonigt, och det gör det mer bröligt än tufft, utom på slutet där det varieras lite. Jag vet inte, kanske jag är för invand vid att elgitarrer har med sej bas och trummor.
"Molnpojken" gav mej ekon av Onzon (vars skiva jag också har i min recensionshög). Det är svårt att sätta fingret på vad det är som liknar.
"Kungarna av högstadiet" behandlar nåt som jag känner igen, om hur "plugghästarna", vi som hade bra läshuvud men var dåliga på fotboll, mobbas på skolgården. Men vad blir det av en sedan? Kanske det inte är så konstigt att en del av mobbingbarnen inte verkar ha nåt till övers för verkstadsgolvet, där hans gamla plågoandar går? Nu känner jag lyckligtvis själv inte så (för jo, jag hade gott om femmor på högstadiet, och blev mobbad för det, men föraktar ingen för det), men nog undrar man om diverse pengablandare? Fint tema, vettigt genomfört, och en text som står ut.
"Tanke en lördag" handlar om orginaliteten, den där känslan av att bara vara en av många som känner, tänker och uttrycker sej. Ett anslag i tröstlöshetens tecken som mynnar ut i det positiva "det är fan ingen ursäkt för att inte göra ett försök!"
Det är rätt mycket om relationer. Avslutande "Igen" är en riktigt gråtmild tradvisa som är en av de låtar som låter allra bäst (fiolen var en bra idé, fläskar ut utan att störa).
Priftis mer eller mindre skojade om att han var rädd att låta mej recensera honom, för att han inte ville bli sågad "som Winnerbäck". Nu är denna platta och "Singel" helt olika på ungefär alla punkter, så det finns ingen risk att jag ger Marcus kritik för Singel-skval. Däremot ska jag som vanligt vara ärlig och tala om både vad jag tycker är bra och mindre bra.
Om Priftis har likheter med Winnerbäck så är det möjligen med de äldre plattorna, för han har mycket att berätta. Det går mellan rena tradvisor och vispunk, med en del rock- och bluesinfluenser. Texterna är mer snyftiga än fräcka, vilket kanske låter som kritik, men det är det inte, även om jag gillar när det är lite kul. Det är en fråga om personlig stil. Texterna är genomgående intelligenta och genomtänkta.
Att det är lite varierad teknisk nivå är inget konstigt när det är en amatörskiva. Dock finns det ett instrument som kan behöva trimmas lite, instrumentet rösten. Marcus missar ibland tonerna lite väl grovt. Det är inget som inte kan fixas med lite sångträning, kanske bara genom att skärpa sej lite. Nej, det är inte nåt Real Group-teknikbögeri jag far efter (nej tack!), bara lite uppstyrt. När man gör tonglidningar så ska de vara avsiktliga.
Det känns knepigt att kritisera just falsksång, för det kan missförstås. Man ska inte träna bort känsligheten, men stämma upp rösten så att inte sur sång döljer känslan. Med rätt sångpedagog kan man fixa det ganska lätt, faktiskt. Det är helt enkelt ingen skam att ha lite magstöd.
Många låtar skulle mått bra av ett par instrument till, varsamt upparrangerade för lite större sättning, men det är ju ett problem man har när man är solo. Marcus har det säkert som långsiktig ambition, som många andra. En bas skulle jag väl rekommendera i första hand. Å andra sidan är just den nakna sättningen ofta ett plus, för den lämnar de viktiga och välskrivna texterna nära örat utan att skyla över dem med fläsk. En försiktig uppfläskning skulle dock kunna ge en lite mer varierad ljudbild. Jag skulle dessutom önska mej lite mer temperament hos Marcus. Jag gillar de mjuka låtarna, men det skulle inte skada med lite jävlaranamma mellan varven.
Ett plus för ambitiöst omslag med hela texter! Det är så skönt att ha när man nån gång undrar "vad var det han sjöng nyss egentligen?"
Som omväxling önskar jag mej förbättringen på tekniken till nästa platta, för texterna är fina och melodierna håller. Ett par lite snabbare spår skulle kunna möjligen vara positivt.
Hörvärda, poetiska texter i enkel inramning
Onzon är en duo bestående av två tonårstjejer. Nästan alla tonårstjejer är söta, och Lisa Gideonsson och Maja Phalén är inga undantag, men skillnaden mot de flesta andra unga tjejer på scen så är det inte poängen. Tvärtom.
Onzon är nästan svåra att beskriva, men om jag börjar med motexemplet så går det kanske. Tjejer på scen är oftast en pastellgullig tjej vid mikrofonen, med en hög killar runt omkring som hanterar instrumenten, och tjejen sjunger billiga du-å-ja-texter med överskolad röst till standardlåtar med standardkomp. Eller så är det ännu värre, som Bubbles, några utvalda tjejer som dansar och i värsta fall bara mimar.
Onzon är precis inte så. De låter ganska annorlunda, och är inte ett smack inställsamma. Båda spelar gitarr och sjunger, men det är inte det som är annorlunda. De använder okonventionella ackordföljder, och sjunger visor på ett sätt som låter grovt och finstämt på samma gång. Vispunk kanske man kan säga? De öser inte på, det är rätt långsamma låtar. (Öset sköter Maja i punkpopbandet Tissue.) Speciellt är uttalen ofta så skruvade att det får en tuff klang, som när "hård" uttalas "håard". De sjunger stämsång, där Majas ganska låga alt kombineras med Lisas sopranröst. Båda sjunger rent nog för stämsången, och persoligt nog att det inte ska bli körtut av det.
Jag har ofta svårt att smälta texterna, men vad ska man vänta sej: Jag är betydligt äldre, kille, och kunde inte förstå tonårstjejerna när jag var tonåring, så hur skulle jag kunna det nu?
Det jag läser i texterna är hågkomster ur tjejers liv, om killen som det var så knepigt att få riktig koll på ("Fryser ihjäl"), om killen som kanske var lite otäck men samtidigt häftig ("Mörkrets kung"). "John Blund" är om besvikelse, när det inte är så bra som det en gång var.
Jag har alltså lite problem med att texterna är otydliga. Samtidigt är det tydligt att de berättar nånting.
Men vissa tror jag nog att jag har koll på. "En djävul" är om den söta flickan med ilska och mörker och fulhet inombords, en uppgörelse med omvärldens outtalade budskap att flickor ska vara tysta och söta.
"Majas kväll" handlar om "huset", måste rimligtvis handa om en viss husockupation.
Plattans mest behagliga spår är utan tvekan avslutande "Håll ryggen rak". Här stängs gitarrvevandet inledningsvis av, och en dyster existensballad gråts fram till mjukt plockkomp som först en bit in skruvas upp en smula. Jag ryser alltid när jag hör den. Man ska inte göra nåt dumt, sjunger hon, och vad det dumma är kan man tolka på flera sätt. Jag har två olika tolkningar, men du får göra din egen.
Ibland slåss jag med frågan om det låter bra eller inte. Melodierna är iband lite lika varann, och gitarrvevandet kan bli lite entonigt. Ändå låter den väldigt personligt, och vad är viktigare än det? De kan gå långt på det. Vart vill jag inte spekulera om, men låt inte diverse musiklärare få er att sluta experimentera, och bli inte sötare!
Det jag däremot önskar mej är lite bättre artikulation. Texterna är som sagt inte de mest konkreta, och då är det extra viktigt att man inte sväljer konsonanterna. Något mer komp skulle kunna piffa upp gitarrvevandet, kanske rentav ersätta det ibland.
Omslaget är förbaskat kreativt, speciellt insidan. Alla låtarnas texter radas upp under kvadrupler av bilder på Lisa och Maja, och en koncentrerad packe snabbförklaringar till låtarna på slutet. Framsidan är mest suddig, inte så speciell vid första anblicken, men bisarrt nog är omslaget svartvitt, men färg bakom skivan! Mycket orginellt!
Onzon kommer att göra ännu bättre saker längre fram, men det de redan gör är intressant och lovande även för mej, trots åldersskillnaden. Jag är lite nyfiken på vad de jämnåriga tycker.
Två trotziga trubadurtjejer med ett eget ljud och egna synvinklar
Johan Piribauer är en trubadur från Moskosel nära Arvidsjaur (vad nu "nära" betyder där uppe). Detta är åtminstone hans tredje skiva, utgiven i egen regi. Det är en "pressad" platta till skillnad från de CDR som dominerar mina recensioner.
Johan har jämförts med Sundström och Winnerbäck, och det är väl inte orättvist? Det är textstark musik på en solid och tät arrangemangsgrund, kalla det visrock om du vill. Johan sjunger gärna om sitt ursprung och vad det betyder för honom. Det gör att hans sånger ofta är allra mest angelägna för norrlänningar, eller ex-norrlänningar, men även en sörlänning som jag kan gott ta till mej hans budskap.
Skivan har ett ganska personligt sound, inte minst av dragspel och träblås som förekommer flitigt (förutom de vanliga gitarr-bas-trummor-synth), men också av Johans tonsättningsstil. Han gör sej nästan allra bäst i tretakt, faktiskt. Skivan är, som man väntar sej av en "producerad" platta, välljudande, med fin balans, och sången går fram bra. Framför allt gillar jag Johans röst. Den är personlig, avslappnad, med en lagom accent. Han talar inte alls den norrländska jag är van vid, men det beror givetvis på att jag är van vid kustmål (Ume, Pite), som har mycket mer finska i sej.
Skivan börjar med "Jag kommer aldrig mer tillbaka", som är ett av de bästa spåren, en beklagande sång om norrlänningen som ger upp. Texten lyckas vara både dyster och rolig. Dock finns det en vändning i refrängen som gör mej osäker: "men jag har några år igen" - vad betyder det? Är det dialekt eller dåligt ordval?
Titelspåret "Norrland" är mindre lyckat. Verserna är fina, berättar om norrlänningens krock med nollåttorna, hur han måste anpassa sej, men inte får minsta slack tillbaka. Det som drar ner är refrängen, som är billig. Vad sjutton har "Va ball" där att göra? Låten är också musikaliskt skivans tråkigaste, ganska rak pop.
"Kniv i ryggen" är betydligt bättre, inte minst musikaliskt, fast refrängen är lite mesig. Texten når mej inte riktigt, vad menar han egentligen?
"Levande stad" för oss ut i glesbygden. Rätt sarkastisk text, inte dum. Här, såväl som i första spåret, känner jag att Johan hanterar tretakten på ett fräscht sätt. "Krigsflygmaskin" är en liten kort sak som jag först funderade på om den inte sade väl lite, men man kan lämna en del osagt. Bra!
"Luthers ögon" är nog min favorit, en text i stil med vissa av mina egna. En avsiktlig tjatighet masserar temat grundligt. Synd att sången helt lämnar melodin på ett ställe, det blir märkligt falskt, men det förstör inte låten. En utmärkt tonsatt dikt, lite i samma läge som Lundbergs "Radoka"-platta.
"Balsam" är en vacker, romantisk sång som inte säger mej ett smack. "Firman består", här kommer vi i progg-läge, på fabriken och tittar på vad den gör med folk. Jag undrar bara, består verkligen firman i dessa dagar?
"Argaladei" har jag svårt att förstå, men det är inte för att den saknar substans, utan för att den måste smälta längre. Jag ska fundera på vem "du" i visan är.
"Den första dagen"... av resten av ditt liv. Jaha. Akut klyschvarning! Inget för mej. Nästa spår, "Parentes" är också ett spår om livsfilosofi, men mycket bättre. "Om 10 år så är det bara en parentes i mitt liv" är omkväde. Jag håller inte riktigt med om hans filosofi, men låten är bra och filosofin får han stå för.
Till slut kommer "1900-tal", en långsam låt om århundradet. Poängen är att "du fick ej stå på vår grav". Jag förstår inte varför det skulle låta så dystert, men tanken är rätt.
Det finns alltså några mellanspår, och jag efterlyser nåt sånt där spår som är en total fullträff, det där riktigt genialiska med ordvändningar som jag inte kunnat tänka mej. "Luther" kommer närmast. Tyvärr har jag inte hört Johans tidigare plattor (skaffade en av dem, men har inte hunnit lyssna), så jag kan inte avgöra om denna skivan är något större framsteg eller ej.
Är du norrlänning eller nedflyttad så borde väl plattan sitta fint? Sörlänningar kanske inte är fullt så heta på gröten, men det är en trevlig platta som de textsugna gott kan ha med på önskelistan. Om du gillar Sundström men tycker att han överdriver sin stil så är Piribauer helt rätt! "Jag kommer aldrig mer tillbaka" gäller inte denna skiva. Jag kommer tillbaka.
Efter att man skrivit saker så förändras ens perspektiv långsamt. Man hör mer av samma artister, och man förstår mer när man lyssnar senare.
För Fredrik Johansson & Humanisterna känner jag precis som jag skrev: Deras bästa platta nånsin. Fredrik kommer dock snart med nya skivor.
Tom Nouga: Jag ligger lite efter, för jag har inte hört hans senaste som skivor, bara som mp3 på mp3.com. Där har dock ett par av hans bästa nånsin dykt upp på senare tid, så nästa platta är antagligen ännu bättre.
Roger Överallt: Det finns ett antal skivor till. Jag hoppas kunna köpa på mej ett par på Skyltenfestivalen nästa vecka. Annanstans är hur som helst en platta som håller, som jag sätter på ibland när jag vill ha lite röjigare musik med i alla fall lite tanke i texterna. Åka-bil-texterna är tråkiga, men skivans bättre spår är verkligen hits!
Marcus Priftis: Det finns nya låtar som sopar det mesta av det här materialet under mattan. Köp nästa platta. Den kommer att vara lätt depressiv men mycket bättre än "Sjätte".
Onzon: Här önskar jag att de skulle göra som Marcus gjort, komma med nästa generation låtar. "Några dar" känns mer som dokumentation än nåt jag lyssnar på numera. Jag har hört låtarna på spelningarna ofta nog. Det är dags för nytt.
Piribauer: Om ni läser mina recensioner så vet ni att jag hittat min favorit i hans produktion, "Sagan om liv". Köp den snarast om ni inte har den! Ny skiva lär vara planerad. Vad gäller "Norrland" så står jag för både kritik och beröm, men vill lägga till en kommentar: "men jag har några år igen" är dialekt, det vet jag nu. En lättnad, för det betyder att en av plattans absolut bästa låtar inte hade några missar.