Klockan är 18.45, då jag stiger av undervattenståget (tunnelbanan), vid slussen. Jag skall se Dan Fägerquist - en för mig relativt okänd gestalt. Jag letar efter Mosebacke, där jag 14 minuter senare skall utsättas för spelningen.
12 minuter senare stegar jag in, beställer en öl och slår mig till ro i ett sånär som fullsatt Cornelisrum.
Han öppnar spelningen i Demiansk tappning, med textrader som "bara den döda låg oskadd kvar". Rösten är inlevelserik och lugnande dov, medan texterna är både känslofyllda och burleska. Han framför med nästan dödligt välskrivet gitarrklink massor av låtar, om spridda olika ämnen; från Da Vinci, klippklättrerskor, boxare, till mera allvarliga låtar om vargjakt.
Något jag reflekterade över var att låtarna var fasansfullt lika varandra, samt sångstilen i alla låtar. Som tur är handlar inte alla låtar om sprit, annars hade det varigt förfärligt Demianskt. Rena plagiatet. När han senare, i vart fall, bytte ut växelbasen mot ett soft gitarrkomp blev det hela mer likt herr Thåström. Både utséendemässigt samt stämmomässigt.
Jag hade inga höga förväntningar, men jag lämnade mosebacke som en ensam kunglighet - rik och tårögd.
Ölen var dyr
Skål
/Jan-Adam