Per Warming bad mig medverka på spelningen "Motståndets visor" i Lund, och det ville jag gärna!
Jag kom till Lund med tåg, gick rakt på torget utan att ens kika på kartan.
Och där ligger Lilla Teatern:
Så här såg skylten ut utanför:
Byggnaden är för övrigt från början en bank, vilken man bland annat kunde se på den här frisen i entrén:
Det finns en del att säga om hur byggnaden byggts om. Så här ser entrén ut:
Över till spelningen då. Per Warming öppnade med en låt av Vysotskij om vargjakt.
Som så ofta symboliserar vargarna något annat. Han kompades av Johan Piribauer och Anders Sundqvist, som sedan körde några av Johans låtar:
Det var klassiker som "Jag kommer aldrig mer tillbaka" och nya saker som visan om den förlorade oskulden.
Därefter var det min tur:
(Foto: Per Warming)
Jag körde fem låtar i ganska snabb följd: Wannabe, Jättens tunga kliv, Moderatvisan, Balladen om den hänsynslöse fadern och Som en golfare. De två sista vet jag inte om jag någonsin vågat köra utan pärmen uppslagen, men den här gången vågade jag det.
Nästa nummer var Marianne och Søren som sjöng och spelade Brecht:
Kontrasten mot mig var stor, och det var givetvis meningen och lyckat. Marianne var lite orolig för om vi svenskar klarade av att förstå vad hon sjöng, men jag fick den där känslan av att förstå danska som man brukar få när en dansk talar svenska. :) Kanske var det för att det är lätt att förstå välartikulerad danska.
Sedan var det Kristian Svensson, tidigare en del av numera upplösta Barabbas-kollektivet. Apropå detta kollektiv var även Fredrik Sandh där, i publiken.
Kristian spelade låtar som i likhet med mina har rätt mycket ironi, som låten om när USAs försvar funderar på vem man ska slåss med när man har slut på direkta fiender.
Det slog mig att det finns ett ganska tydligt släktskap mellan Kristians låtar och Fredriks, en viss stil som jag antar att utvecklades i kollektivet.
Sist ut, och med längsta programmet, var Jan Hammarlund:
Jan sjöng om hunden som rymde från den judiska bosättningen, om vad heder är, om att simma i Vinterviken på sommaren med mera. Jan har en stor förmåga att vända det svarta och pessimistiska med optimism och livsglädje. Det kan man behöva idag, efter ambassadsbränningar och liknande. Jans visor innehåller ett hopp som inte nyheterna gör.
Efter ett kort extranummer var det slut, jag konstaterade att jag nog gärna hade stannat och lyssnat på bandet som spelade efteråt, det såg spännande ut men jag hade en buss att passa. Jag lyckades efter en del krångel hitta en buss som tog mig hem på betydligt längre tid än jag tyckte de hade lovat, men hem kom jag i alla fall.