Jag själv (Ingemar) är en av de yngre medlemmarna. Jag gick med för ett par år sedan och är fortfarande en av de nyaste medlemmarna.
Jag har försökt finna nya former. Man kan säga att jag vill ha en livskraftig visverksamhet i Linköping, och tycker att man borde kunna bygga på den existerande föreningen, även om majoriteten av medlemmarna har fyllt 50 år vid det här laget. Tyvärr verkar inte Linköpings yngre musikintresserade (säg 60-talister och yngre) hålla med om detta, för medlemslistan händer inte så mycket med.
Det är egentligen inte så petigt att folk måste vara medlemmar, om det inte var för det att en medlemslista är ett kontaktnät. Som det är nu har jag en rejäl lista över lokala artister, men skall det göras utskick får jag bekosta dem själv.
Mina försök till nydanande började med att spela in en demo-CD med medlemmarna. Det blev inte så tokigt, trots att det skedde i en primitiv studio i källaren. Det enda som kanske var lite synd var att det bara blev fyra spår med vår helt egna musik (sånger av mig själv, Sirpa Johnsson och Margit Nilsson), och i övrigt musik som ägs av andra. Jag skulle hellre göra hela skivor med ny musik.
Sedan har jag pressat på för att föreningen skall synas mer utåt. Det har blivit några offentliga spelningar, bland annat i Sandvik, Lambohov och Valla.
Numera jobbar jag mest med att göra musikcaféer med lokala artister, där jag envist jobbar med principen att det skall vara stor stilbredd. Både traditionell och modern musik är välkommen. Fokus är svenska visor (som definierat ovan), men jag tar glatt stora steg därifrån. Redan i våras blandade jag med både jazz, medeltida a capellasång, instrumental musik &endash; och självklart visrock, men det är ju nära fokus från början.
Jag har delat upp detta i "trippelkonserter", som är konserter i cafélokal med givet program, och "öppen scen", där vem som vill får vara med. Trippelkonserterna funkar från hyfsat till bra (på oktoberspelningen var det fullt, ståplats!), men öppen scen får jag knappt ens medlemmarna att komma till.
Hittar jag några nya vägar då? Tja, det är väl allmänt känt att Linköpingspubliken är trög, hellre såsar framför TV'n än ser levande musik. Det som förvånar mig är att det är så få som vill spela och sjunga! Är det så att man antingen är proffs, eller gömmer sig i sin replokal, eller håller käften? Eller är det bara för att jag inte nått ut tillräckligt brett än?
En gnagande misstanke är att yngre musiker har mossighetsstämpel på namnet "Visans Vänner". Correns skribent hade det helt klart den gången han skrev om ett av våra arrangemang. Han tyckte inte att det var nåt kul att blanda rock, visor, jazz och a capellasång med starkt blandade åldrar på både musik och medverkande. Vad menas? Duger det inte om det inte är enbart kändisar? Är det för lite droger?
Är det namnet? Men va fan skall vi heta då? Stand-up-music? Textrock? Poetisk funk?
Är det hög medelålder? Vad mer kan jag göra än att bjuda in yngre förmågor allt vad jag kan när de helt enkelt inte är intresserade av att spela? Eller är det helt enkelt att Linköpingsborna är en massa soffpotatisar som inte lyfter sina allt fetare häckar om det inte är TV-kändisar som spelar?