Sex killar från olika delar av Sverige som träffats tillsammans för första gången i början av November var nu efter mer än ett års förberedelser på väg mot sitt livs äventyr. Med på berget var Björn, vår expeditionsledare, Micke, ansvarig för dokumentation, Martin, utbildad läkare och medicinskt ansvarig, Bojan, vår kock och matansvarige, Ragge, sponsoransvarig och den med mest erfarenhet av bergsklättring och överlevnadsteknik, samt jag själv, Jonas, ansvarig för försäkringar och kommunikation.
Varje nytt läger erövrades egentligen i två omgångar. Först bar vi upp hälften av packningen för att sedan återvända till det tidigare lägret. Dagen efter flyttades tält och resten av utrustningen. Detta dels för att vi hade mer packning än vi orkade bära på en gång, dels för att ge kroppen en möjlighet att känna på en ny höjd ett kortare tag för att underlätta acklimatiseringen.
I det första lägret, "Camp Canada" som ligger föga skyddat på en stor klippa mitt i en enorm grusslänt fick vi känna på lite av de rykten vi hört och läst om, nämligen att Aconcagua är ett av de blåsigaste bergen som finns. Öronproppar blev plötlisgt ett måste om man skulle få en blund i ögonen eftersom det smattrade så enormt i tältduken. I Camp Canada lämnade vi en del av den proviant vi haft med oss från baslägret. Här låg den på åtkomligt avstånd om vi skulle bli fördröjda på högre höjder.
Det andra lägret, "Nido de Condores", kondorernas näste, ligger mitt på en stor platå på 5400 meters höjd. Här fanns redan ett ganska stort antal andra klättrare så vi passade på att inhämta så mycket information som möjligt om förhållandena högre upp. Det visade sig att det bara några dagar tidigare varit 20 cm snö i lägret, men att det nu var barmark på nästan hela berget. Några isyxor och stegjärn skulle vi nog inte ha någon nytta av. Fyra av oss gick direkt vidare med packning till läger 3, Berlin Huts.
När vi kom tillbaka från Berlin Huts efter att ha burit upp lite mat, kök och annan utrustning berättade vår tältgranne att väderleksrapporterna lovade inkommande lågtryck, det fina vädret skulle dock hålla sig minst 24 timmar. Björn, Micke och Bojan bestämde sig att tidigarelägga toppförsöket en dag och gå direkt från Nido de Condores istället för som planerat etablera ett läger i Berlin Huts. Enligt uppgifter från klättrare vi träffat så skulle det ta mellan 7-10 timmar att nå toppen från Berlin, och förmodligen ytterligare c:a 2.5-3 timmar om man började redan i Nido. Ragge, som höll fast vid sin tes om att planer aldrig skall Dndras om man är trött, kall eller hungrig, tyckte att vi borde vänta, men ville samtidigt inte hindra de ivriga. Natten blev kall, termometern visade -15C som kallast, och den första truppen hann inte få mycket sömn innan de gav sig av strax före sex på morgonen. Ragge, Martin och jag passade på att ta oss en sovmorgon då vi endast hade dryga två timmars vandring upp till Berlin Huts.
Förmiddagen tillbringades med kortspel och små utflykter till kanterna av den stora platå som Nido de Condores ligger på för att njuta av utsikten. Stämningen var likt vädret strålande. Uppe på toppen såg vi dock hela tiden de beryktade jetvindarna som blåste yrsnö i långa plymer.
Klockan 11 hade vi första radiokontakten med toppgänget och fick höra att morgonen varit mycket kall. De hade stannat till i Berlin Huts för att smälta lite vatten med de kök vi lämnat där dagen innan samt för att värma händer och fötter. När solen väl gått upp strax efter nio på morgonen hade den värsta kölden släppt. Blåsten hade hittills inte varit besvärande då de mestadels haft medvind. Ännu kunde de inte uppskatta om det gick att nå toppen under dagen. Vid radiokontakten klockan 13 rapporterades att Bojan hamnat på efterkälken. Björn och Micke var förvisso trötta, men höll ett rätt bra tempo. De hade nu kommit till ingången av den omtalade, och fruktade "Canaletan"; en 300 meter hög ravin med löst grus och stenar, utan någon fast punkt att vila sig i. Efter den skulle de endast ha något hundratal meter kvar till toppen via den kam som förbinder nordtoppen och den något lägre sydtoppen. Vid tretiden på eftermiddagen var jag, Martin och Ragge på väg mot Berlin Huts när Björn rapporterade att de kommit halvvägs genom Canaletan. Bojan hade kommit allt mer på efterkälken, men fortfarande envist besluten att fortsätta trots vår läkares uttryckliga order via radio att han skulle vända. Vinden hade mojnat och skulle inte ställa till några besvär.
Vi hade precis slagit upp läger i Berlin Huts och lagat till lite av militärens frystorkade kycklinggourmét när Björn och Micke meddelade att de hade nått toppen. Glädjen nere hos oss var stor och vi kände oss enormt peppade att få upprepa prestationen följande dag. Vi lovade att bjuda på varm soppa när de passerade Berlin Huts vilket Björn uppskattade skulle ta ett par timmar. Härefter följde en lång radiotystnad, och vi spanade med jämna mellanrum upp längs berget utan att se minsta tillstymmelse till våra expeditionsmedlemmar. Vi fördrev vår tid med att smälta snö och dricka den.
När solen började närma sig horisonten tilltog oron. Vi hade fortfarande inte hört något från toppgänget. Klockan nio hade solen försvunnit bakom horisonten och vi gav oss iväg upp längs bergssidan för försöka hitta de andra. Efter en kvart hördes Björn på radion.
- Jag är i närheten av Berlin Huts, men jag hittar inte dit, ge några signaler, vissla eller blinka med lampor så jag ser var ni är... Jag hör inget på radion, hoppas ni hör mig.
Jag försökte ropa på Björn över radion, men utan att komma fram. För säkerhets skull bytte jag till nya batterier och försökte igen, men inget svar. Vi fortsatte uppåt samtidigt som vi ropade och visslade efter Björn och de andra. Efter en kvart hittade vi Björn något hundra tal meter ovanför Berlin Huts, och jag gick i förväg för att värma lite choklad. Nere i lägret gick det upp för oss att Björn var ensam... var var de andra? Björn förklarade att han fått så pass ont i huvudet på toppen att han gått ner i förväg. Micke som var i ganska bra kondition hade suttit kvar på toppen och väntat på Bojan. Hur länge det dröjt innan de börjat gå nedåt hade Björn ingen aning om. Martin och Ragge gjorde några vändor till upp längs bergssidan medan jag försökte få i Björn så mycket varm choklad som möjligt. Alla tre i toppgänget var utan både ficklampor och vätska, en ödesdiger kombination om man skall tillbringa en natt på hög höjd. Tillslut gav Martin och Ragge upp sökandet och vi skickade ner Björn till Nido de Condores med en radio runt halsen och ficklampa att lysa vägen med. Vi hade täta kontakter med Björn för att se till att han inte somnade på vägen. Vad som tagit mig och Björn 45 minuter i dagsljus tog Björn det dubbla den natten. Tillslut hittade han dock tältet och somnade omedelbart.
Vi tre som var kvar i Berlin Huts blev mer och mer oroliga för Micke och Bojan. Det enda positiva i allt elände var att natten var betydligt mildare än den föregående, och att de båda hade ordentligt med kläder på sig. Tillslut insåg vi att om vi skulle kunna göra någon nytta följande dag skulel vi behöva all sömn vi kunde få, och några räddningsexpeditioner i natten var inte aktuella utan några ledtrådar om var de höll hus.
Runt midnatt hördes plötsligt ljud utanför tältet och inom några minuter tittade Micke in genom tältduken. Vår första känsla var en enorm lättnad, men ganska snabbt insåg vi att Micke var ensam. Frågan var uppenbar: varför var inte Bojan med?
Micke berättade att han hade väntat i två timmar upp på toppen innan Bojan slutligen kommit upp. När de slutligen gav sig av neråt hade klockan blivit åtta och de båda var rejält utmattade av höjden och ansträngnigen. De hade tillsammans passerat den lilla kojan "Hut Independencia" på dryga 6500 meters höjd, men den hade visat sig vara upptagen av två klättrare som slagit läger där för natten inför ett sitt eget toppförsök. De båda hade fortsatt nedåt, men Bojan kom mer och mer på efterkälken. Micke visste inte riktigt var han hade tappat bort Bojan varför vi snabbt slog nya räddningsexpeditioner ur hågen. Istället hällde vi i även Micke lite varm choklad, utrustade honom med en ficklampa och skickade ner honom mot lägret i Nido de Condores.
Återigen försökte vi med föga framgång glömma våra bekymmer och få oss lite sömn.
Klockan två på natten hördes återigen ljud, denna gång på betydligt längre avstånd. Vi gissade att det kom från ett tält som vi sett tidigare under dagen något 50-tal meter ovanför Berlin Hut. Med lite tur var det Bojan (vem annars var ute och irrade på berget mitt i natten?). Ragge höll ut en ficklampa utanför tältet för att visa vägen men inget hände. När inget hänt på en halvtimme reste sig Martin och började klä på sig. Jag och Ragge var för trötta för att varken följa med eller hindra Martin. Utan några nämnvärda ledtrådar gav sig Martin av i nattmörkret och Ragge och jag somnade om. Efter en och en halv timme öppnades tältfliken och Martin meddelade att han hade med sig den förlorade Bojan från dödsskuggans dal. Bojan visade sig vara helt utmattad och inte kapabel att ta sig fram för egen maskin. Eftersom vi redan var tre i vårt tvåmannatält kunde vi inte heller ta in honom där. Martin plockade fram en räddningsfilt från medicinväskan och svepte in Bojan i den där han låg utanför tältet. Efter att ha agerat soppkök åt Bojan också somnade vi alla tre ganska omgående, enormt lättade. Klockan var nu fyra på morgonen.
Klockan fem ringde väckarklockan. En ny dag grydde och ett nytt toppförsök skulle påbörjas. Av Bojan syntes inte en skymt, han hade uppenbarligen gett sig av neråt utan att vilja väcka oss. Eftersom det börjat ljusna antog vi att han skulle klara sig lika bra utan ficklampa och han var inte längre vårt problem, det låg ovanför oss.
Tack vare Ragge lyckades vi komma över våra trötthetskänslor och klä på oss. Ragge stod för frukostgröten. Halv sju var vi så på väg mot toppen, jag själv lastad med videokameran som Micke lämnat natten innan, en walkietalkie, tre liter vatten och ett antal chokladkakor och lite nödproviant. Kölden var besvärande innan solen gick upp och jag var snart tvungen att stanna för att sätta på mig damasker för att värma fötterna en aning. Martin och Ragge väntade tio meter ovanför under tiden. Allt eftersom så halkade jag mer och mer efter. Jag började dra paralleller med gårdagen och ville inte försätta varken mig eller de andra två i samma situation en gång till, denna gång med hjälpen betydligt längre bort en gänget före oss haft. Martin och Ragge väntade in mig vid White Rocks, en nästan oanvänd lägerplats på drygt 6000 meters höjd. Jag förklarade att jag började känna mig ganska trött redan och att de skulle gå i förväg. Jag tänkte ta det i lugn takt så långt jag orkade, och framför allt så bestämde jag mig för att vända kl 14.00 om jag inte hade toppen inom sikte, allt för att inte bli kvar på berget över natten. Martin och Ragge fick ta hand om videokameran och radion. Medan jag själv i sakta tempo arbetade mig upp för bergssidan såg jag Martin och Ragge knata på i en betydligt högre takt.
Ungefär när vi skildes gick solen upp över berget och kölden i tårna släppte lite, men det var fortfarande oerhört jobbigt att ta sig frammåt. Ovanför baslägret hade jag börjat ta ett halvt andetag per steg för att sedan övergå till ett helt andetag per steg straxt över 5000 meters höjd. Nu var jag uppe på två andetag per steg och syrebristen var besvärande. Under de följande tre timmarna tog jag flitigt med pauser i brist på någon som tvingade mig att fortsätta. Vid två tillfällen slummrade jag till ett par minuter, men vaknade ganska fort igen, tyvärr på grund av smärtor i knäna. Jag började mer och mer inse att jag inte hade tillräckliga krafter att ta mig igenom Canaletan, men var ändå sugen på att åtminstone se den. Jag började dessutom bli orolig för att mina knän skulle lämna mig i sticket när det skulle bära av neråt. Det senare i kombination med rädslan för att återupprepa gårdagens skräckhistoria fick mig att efter närmare en timmes vila och överväganden vända vid Hut Independencia på 6546 meters höjd över havet. Jag förmådde mig varken dricka det vatten som jag släpat upp på berget eller äta chokalden som kanske skulle gett lite extra krafter. När jag väl bestämt mig att vända neråt kände jag en enorm lättnad. Även om jag inte nått toppen var jag mycket nöjd med min prestation.
Väl nere i Berlin Huts strax efter tre på eftermiddagen drabbades jag av samma känsla av rastlöshet jag brukar få i samband med tentaperioder, jag började röja upp bland allt skräpet. En expedition som legat här bara några dagar innan vi kommit upp hade kommit med elva tält och lämnat lägret med fyra i helt skick, resten hade vinden skördat. Efter någon timmes plockande tyckte jag att jag gjort min del av arbetet så jag lade mig i tältet och somnade.
Martin och Ragge hade nått toppen klockan tre och kom ner till vårt läger fyra timmar senare fullständigt utmattade. Eftersom jag fått sova i närmare tre timmar så ordnade jag lite varm och energirik soppa. Vi somnade ganska tidigt den kvällen nöjda med våra prestationer, och runt middagstid dagen efter återförenades vi med den andra halvan av expeditionen nere i Nido de Condores för gemensamt återtåg till baslägret.
Aconcagua hade fått fem nya toppbestigare och själv hade jag fått mig mitt livs äventyr.