En natt till i tält kändes inte särskilt lockande, speciellt inte efter dagens regn. Dessutom hade jag goda erfarenheter från höstens träning hemma i Sverige av att vandra på natten.
Sista timmen innan Confluencia pratade jag en hel del med Björn. Samtalet växlade mellan hur ledarskapet fungerat under expeditionen och min önskan att fortsätta hela vägen ner till civilisationen. Björn själv var tveksam, men jag trodde att både Micke och Bojan skulle gå att övertala. Att varken Martin eller Ragge skulle vilja vandra vidare var vi ganska överrens om.
I Confluencia pratade jag med Bojan och Ragge, som båda tyckte att det var OK om jag fortsatte. Bojan ville först följa med, men när det visade sig att det bara var för att hålla reda på mig, och att han egentligen helst ville slå läger för natten så bestämde vi tillslut att han nog skulle stanna. Vägen "hem" var ju trots allt både välkänd och ofarlig.
Jag var tvungen att invänta Micke och Martin som återigen kommit lite på efterkälken. Martin hade nämligen de klättertillstånd som vi måste visa upp på väg ut ur nationalparken. Först klockan tio på kvällen kunde jag ge mig av, bestyckad med en walkietalkie och Ragges pannlampa, samt en uppsättning extrabatterier. Vi skulle hålla radiokontakt en gång i halvtimmen så länge jag befann mig inom räckhåll, och så länge de orkade hålla sig vakna i lägret.
Det finns två broar över Horcones River, och det här var den fasta av dem. Hängbron skulle inte komma förrän ett par timmar senare...
Väl över bron så hade jag min första radiokontakt med de andra i Confluencia. Jag meddelade var jag var, och vad jag hade för planer; Att fortsätta tills det stod en säng framför mina fötter.
Nästföljande halvtimme fortskred utan nämnvärda problem, jag blev mer och mer van att hantera pannlampan, och stigen framträdde ganska tydligt här nere i dalen. Nästa radiokontakt blev den sista där vi kunde utbyta någon information, även om den var identisk med föregående kontakt. Ytterligare en halvtimme senare hördes bara knaster på kanalen, men om det berodde på att de andra somnat eller om avståndet var för stort vet jag inte.
Efter c:a två timmars vandring blev dalen smalare, och kanterna brantare. Detta hade inte varit några problem på vägen upp, men p.g.a. regnet hade stora delar av stigen spolats bort eller bara blivit en rejäl lersörja. På flera ställen hade dessutom regnvattnet plöjt upp mindre raviner tvärs för stigens riktning. Jag fick bitvis avvika ganska mycket från stigen för att kunna ta mig fram utan att oavbrutet halka, och osäkerheten om jag skulle missa den nedre bron började kännas besvärande. De uppskattningar om hur lång tid sträckan tagit på väg upp, i dagsljus stämde inte alls med hur lång tid samma sträcka tog nedåt i beckmörker och lersörja. Lagom till när min osäkerhet började närma sig ett maximum så kom jag fram till den största ravinen, två och en halv meter djup och med mycket porösa kanter.
När jag tillslut tagit mig över saknades förstås varje tillstymmelse till stig och jag började misstänka att bron kanske legat innan ravinen. Nu började jag överväga att helt sonika packa upp sovsäcken och lägga mig att sova. De andra skulle ju passera här morgonen efter, och under alla omständigheter så skulle det vara lite lättare att orientera sig i dagsljus, men samtidigt skulle det vara en liten prestigeförlust... Av med ryggsäcken och tillbaka över ravinen för att leta bro. Efter tio minuters sökande gav jag upp och tog mig en tredje gång över ravinen, hämtade packningen och gav mig av nedåt; med eller utan stig.
Att vandra med pannlampa på grusigt underlag kan ge konstiga ljuseffekter. Sparkar man upp tillräckligt med damm runt omkring sig så återkastas pannlampas sken från alla vinklar och man känner sig som om man stod mitt i en strålkastarkägla som kommer rakt ovanifrån. Hur man än vrider huvudet så står man fortfarande i mitten av ljuskäglan. Första gången detta inträffade var efter nästan tre timmars vandrande i kolmörker. Min första tanke var att jag var fångad i ljusskenet från ett UFO. Pulsen gick upp till det dubbla, och det tog åtskilliga minuter att övertyga mig själv om att det förmodligen hade en naturlig förklaring.
Strax efter mitt möte med det okända kom jag så fram till hängbron. Naturligtvis var inte bron riktigt färdigbyggd så halva bron saknade stag mellan de längsgående vajrarna i höfthöjd och själva broplankorna. Detta gjorde bron mer svajig än man ville, och med oron att det fortfarande ganska otrevliga ljusfenomenet skulle paralysera mig mitt på bron tog det ganska mycket viljestyrka att våga sig ut över den i nattmörkret bottenlösa klyftan.
När bron väl var avklarad bytte stigen karaktär från bortspolad till dubbelspårig grusväg. Vandringen gick lättare då man inte längre riskerade att gå vilse, men blev svårare då fötterna efter 10 timmars nästan oavbruten vandring började ömma allt mer, och då jag haft slut på vatten i över en timme. Det enda som piggade upp var att se att dalen blomstrade i natten. Ett par timmars regn är allt dessa växter behöver för att vakna ur sin årslånga dvala.
Gränsstationen låg helt öde när jag kom fram kl två på natten, så något klättertillstånd fick jag aldrig visa. Senare berättade resten av expeditionen att gränsvakterna visst hade hört något, men inte riktigt orkat gå upp för att sköta pappersexercis mitt i natten. Kloka vakter.
Strax efter gränsstationen såg jag första tecknet på liv på hela nattvandringen. Två par lysande gröna ögon tittade upp bakom en kulle något hundratal meter längre fram. Mitt förnuftiga jag antog att det bara rörde sig om några trötta jordekorrar, men den del av mig som fortfarande mindes den UFO-liknande upplevelsen anade det värsta. Djuren som ägde ögonen verkade dock bli fullständigt paralyserade av pannlampans starka ljus, för varje gång jag lyste åt deras håll höll de sig blickstilla. Varje gång jag vände undan ljuset flyttade de dock på sig. För att hålla mig på säkra sidan så paralyserade jag de små stackarna ungefär var tionde sekund tills de var väl utom synhåll bakom mig.
Fötterna började nu förklara att de gjort sin del av ett skäligt dagsverke, men eftersom det bara var några kilometer kvar till den hägrande hotellsängen i Puente del Inca fick de allt jobba över lite. Framme vid vägen mellan Chile och Argentina förklarade vägskyltarna att det var inte mindre än tre kilometer kvar, och jag började så sakteliga hoppas på en bilåkande ängel i natten som kunde ge mig lift sista biten. Som om jag blivit bönhörd dröjde det inte mer än några enstaka minuter innan en bil passerade, stannade, backade och vevade ner rutan. Hur var det med mig egentligen, frågade de på en mycket bruten engelska. Svaret förvånade mig själv:
- Jo tack, bara bra, jag har bara några kilometer kvar till Puente del Inca där jag skall sova i natt. Det går nog bra.
Paret i bilen såg både bekymrade och frågande ut, men med mitt glasklara svar att allt var bra tyckte de det var lika bra att fortsätta sin väg i natten. Själv kunde jag inte fatta hur jag utan att blinka kunnat tacka nej till den enda chansen till skjuts.
Efter en plågsam timme med många fotvilarpauser var jag så framme vid Puente del Inca, men de enda som var vakna var personalen på militärförläggningen och ett nyförälskat par som strosade omkring. Hotellet var både mörkt och låst, föga förvånande kl 03.00 på natten. Mina planer på den varma sängen med rena lakan slogs snabbt i spillror och jag insåg att jag skulle få tillbringa natten utomhus, men inte i tält, för det hade jag lämnat hos resten av expeditionen i Confluencia... Grusparkeringen gav dock några sporadiska timmars sömn till daggen blev för besvärande strax före klockan sju. Då var fortfarande ingen i byn vaken; Inga möjligheter till frukost. Istället tog jag med svullna barfota fötter och kånkade iväg med all packning till den varma källan strax utanför Puente del Inca. Där satt jag och njöt nästan en timme i det 35-gradiga vattnet och tänkte på resten av gänget som fortfarande hade sina fem timmars vandring framför sig... Vid åttasnåret slank jag in på hotellet och åt en välförtjänt frukost med te och rostat bröd.