Svenska Aconcaguaexpeditionen 1995/96

Här följer Mickes reseberättelse. För att göra det lite lättare att hitta så har somliga av rubrikerna kommit med i innehållsförteckningen nedan... Alla bilder är klickbara, större och vackrare bilder väntar på andra sidan länken.

Innehåll

• Idén tar form
• Aconcagua
• Vi drar direkt!
• Höghöjdssjuka
• Expeditionsmedlemmarna
• Sponsring
• Media
• Träning
• Förträffen
• Packningslistan
• PANIK!
• Flygresan
• Argentinskor
• Aconcagua?
• Santiago de Chile
• Bussresan
• Puente del Inca (2700 möh)
• Läger 1
• Gruppen samlas
• Första klätterdagen
• Höjdsjuka?
• Plaza Francia
• 4000 meter!
• Höjdsjuka!
• Hygienkungen
• Bojan
• Martin
• Jonne
• Vilodag
• Durri
• Förstoppning
• Klädbrist
• Färdkost
• Camp Durri
• Var låg Grand Piedra?
• Plaza de Mulas
• Monument
• Lucia
• Kycklinggourmeten mister sin charm
• Camp Canada
• Spurt till Plaza de mulas
• Playa del Baja
• Frosseri
• Biverkningar av Diamox
• Tävling till Camp Canada
• Hårdare väder
• För varma kläder
• Barometern faller...
• Temperaturen faller...
• Berlin Huts
• Den vita vinden
• Independencia
• Vilse?
• Grande Accara
• Canaletan!
• Crestan...nästan framme...men ändå långt kvar
• Toppen
• Nedstigning
• Vilse i mörkret...
• Independencia
• Vilse
• Signaler i mörkret
• Nido
• Toppförsök två
• Middag
• Glaciären
• Resten

Idén tar form

Någon gång under hösten 1994 återupptog jag en mer frekvent kontakt med Björn Elzén än på flera år. Sedan jag slutade gymnasiet 1990 hade vi tappat kontakten allt mer men pga mitt yrke och Björns börsintresse fick vi anledning att höras av oftare, sedan jag fått anställning på en fondkommissionärsfirma i Stockholm där Björn kunde genomföra sina aktieaffärer.

Under höstens gång pratade vi om våra tidigare äventyr på gymnasiet, då vi lärde känna varandra. Jag hade missat det senaste äventyret i Indien då Björn och Henrik Andersson hade vandrat genom djungler och uppför berg i sägenomspunna trakter. Det lät precis som en sådan utsvävning som jag behövde efter att ha arbetat och varit seriös en längre period för första gången i mitt liv.

Nu var jag verkligen tänd på en rejält spänningsfylld resa samtidigt som Björn hade blivit bergsbestigningsbiten i Nepal. I september kontaktade Björn mig angående en bra äventyrsresa. Han hade letat rätt på ett högt berg i Argentina som "avancerade amatörer" kunde bestiga under gynnsamma förhållanden. Berget hette Aconcagua och var 6959 meter högt.

Ganska snart hade Björn tagit reda på exakt var berget låg och införskaffat en del kartor över området. Vi visste nu att berget endast kunde bestigas under tiden december till februari. Resten av året gör den extrema kylan och stormrisken Aconcagua i stort sett omöjligt att bestiga.

Aconcagua

Fram till 1970 hade endast omkring 200 personer nått toppen av Aconcagua (6959 m). Samtidigt hade minst 18 personer dött när de försökte. Numera försöker cirka 2000 personer varje år bestiga berget som utgör Sydamerikas högsta topp. Aconcagua är för övrigt inte bara Sydamerikas utan hela Amerikas och i själva verket hela världens, utanför Himalaya, högsta berg. Berget uppvisar vissa säregena egenskaper som gjort det känt som Dödens Berg, ett rykte som Aconcaguas väktare, Guarda Parqua, gör vad de kan för att tona ned.

Lågt syretryck

Aconcagua ligger i en omgivning av berg som är avsevärt lägre än Aconcagua självt. Detta medför att syretrycket på den närmare 7000 m höga toppen är signifikant lägre jämfört med motsvarande höjder i Himalaya, där de höga intillliggande bergen pressar upp luften. Med avseende på syretrycket, vilket vid för låga nivåer ger upphov till allvarliga höghöjdsproblem som lung- eller hjärnödem, motsvarar Aconcagua himalayanska höjder på omkring 7500 m.

Den vita vinden

Klimatet

Den normala vägen mot toppen, "The Normal Route", går genom en dalgång med dagstemperaturer på över plus trettio grader

Efter en vandring på omkring fem mil når man fram till Plaza de Mulas på 4200 m höjd. Där ligger den normala nattemperaturen på minus fem till tio grader. Som tidigare nämnts riskerar man allt värre köld ju högre upp man kommer och vid toppen kan köldeffekten motsvara minus etthundra grader. Den kraftigt varierande temperaturen gör det extra besvärligt att nå toppen pga bl a att alla varma kläder som krävs för de högre höjderna måste bäras långa sträckor i svensk högsommarvärme.

Vi drar direkt!

Som sagt är Aconcagua omöjligt att bestiga annat än under perioden december till mars. Med ungdomlig oförvägenhet började vi därför arbeta för att kunna bestiga Aconcagua redan julen 1994 för att slippa vänta ett helt extra år på nästa chans. Vi räknade med att kunna genomföra expeditionen med den utrustning vi redan ägde, med undantag för skorna, och flygbiljett kunde väl inte vara något problem. Det var en självklarhet att berget skulle bestigas utan syrgas.

Höghöjdssjuka hade jag inte ens hört talas om...

Som kuriosa kan nämnas att den utrustning som jag inledningsvis hade planerat att bestiga Aconcagua med bestod av en 50 liters ryggsäck med defekta bärremmar, skidglasögon av billig modell (troligtvis utan UV-skydd), fleecekeps, en tjock jacka från Galne Gunnar inhandlad 1989 för 150 kr, sovsäck för temperaturer ned till 0 grader samt ett sommartält à 200 kr. Till min fördel måste räknas att jag trots allt var en aning tveksam över huruvida sovsäck och tält skulle hålla måttet.

Vi tvingas vänta ett år extra

Till att börja med visade det sig att alla flyg till Chile från december till januari var fullbokade (förutom att biljetterna var speciellt dyra under vintersäsongen). Flygen till Santiago fullbokas upp till ett år i förväg pga att europeer med sydamerikanskt ursprung hälsar på sina släktingar kring jul. För det andra hade vi kommit på att det krävs klättertillstånd för att komma in i nationalparken som Aconcagua ligger i och dessa kanske inte skulle bli helt lätta att införskaffa med så kort varsel. För det tredje började vi inse att väderförhållandena på Aconcagua kunde vara nog så extrema även vid juletid, vilket krävde noggrann planering samt bättre utrustning än vi först räknat med. För det fjärde började tanken på en större expedition ta form. Det kunde nog vara nyttigt med fler deltagare bl a för att optimera transporten av gemensam utrustning som tex tält.

Till sist - men kanske viktigast av allt - gick det upp för mig vilket stort problem , kanske tom oöverstigligt, höghöjdssjukan kunde innebära. Björn hade visserligen berättat om sina erfarenheter av höjder på närmare 6000 m i Himalaya och Peru. I Himalaya t ex hade Henrik Andersson drabbats av akut höghöjdssjuka och var tvungen att snabbt gå ned till lägre höjd för att inte tillståndet skulle förvärras.

Tills nu hade jag bara uppfattat det som att det stora problemet endast var att det var jobbigt att andas pga det låga syretrycket och inte att man, som stackars ; -|) Henrik, kunde råka ut för hjärnödem.

Sammantaget krävdes ändå att hela expeditionen styrdes upp mycket bättre. Vi bestämde oss därför för att sikta på en bestigning vintern 1995/96 istället.

Det visade sig vara ett mycket lyckosamt beslut.

Höghöjdssjuka

Efter att ha plöjt igenom ett stort antal klätterskildringar från Aconcagua samt en artikel om en Mt Everest expedition, som var speciellt inriktad på problemet med höghöjdssjuka, förstod jag att problemet var mycket större än att det kunde bli jobbigt att andas. Under vissa förhållanden kunde livshotande tillstånd inträffa redan på 3- 4000 m höjd pga det låga syretrycket, och vi skulle upp på närmare 7000m!

Vid stor muskelansträngning minskar syretrycket i musklerna. Kroppen kompenserar detta med ökad blodgenomströmning, vilket är ändamålsenligt för kroppens överlevnad då det möjliggör fortsatt ansträngning. Vid lågt syretryck i hjärna och lungor, vilket inträffar på hög höjd där det är ont om syre, försöker kroppen använda sig av samma trick igen. I det här fallet resulterar det i att vätska pressas ut genom kapillärer i hjärna och lungor pga den ökade blodgenomströmningen. Detta leder till vätskeansamlingar i hjärna och lungor, hjärn- respektive lungödem, som i värsta fall kan leda till döden.

Nedan följer ett citat från en konversation via InterNet angående höghöjdssjuka:

"One of the most memorable things climbing at very high altitudes on other continents is how CRAZY people get when they are up high. I'll never forget this nutty expedition doctor cursing everyone out at 22,000 feet elevation, screaming every four letter word he knew.

What about the guy on Aconcagua at high camp that thought he had fleas, lice or whatever... and his running all the way back down the mountain only to arrive at base camp to realize that he had left everything at 20 000 feet and in fact actually wanted to be still there..."

Höghöjdssjuka (HH)

Symptom: Huvudvärk, aptitförlust, illamående, kräkningar, olustkänsla, frossa, apati och Cheyne-Stokesandning.

Symtomen uppträder efter upp till 24 timmar, når sitt maximum efter 2-3 dygn för att försvinna inom 2-6 dygn. Detta är det normala förloppet för lindrig höghöjdssjuka. Förvärras tillståndet efter 3 dygn krävs läkarbehandling. HH kan förebyggas eller lindras genom häftigare andning (djupare och oftare) och högt vätskeintag.

Behandling

I. Vila, stort vätskeintag (5-8 liter per dygn), paracetamol (Alvedon), nedstigning.
II Acetazolamid (250 mg * 2-3 ggr per dag under 2-4 dagar; 2g/person och HH
III Diamox 500 mg/dag (kan även användas i förebyggande syfte. D hämmar elimineringen av CO2 och ökar surhetsgraden, vilket gör det möjligt att andas mer utan att störa syrabalansen.

Lungödem kan konstateras om patienten andas mer än 16 ggr/min och vilopulsen ligger över 110 slag/min kombinerat med ”rassel” i lungorna. Rasslet påminner starkt om ljudet då hårstrån rullas mot varandra tätt intill örat - som tusentals små bubblor som spricker.

Behandling

I. Nedstigning, Syrgas, Sängläge, Acetazolamid
II. Adealat (Nifedipin) 20 mg var 8:e timme under flera dagar. Börja kuren med 10 mg var 15:e minut under en halvtimme; dvs totalt 20 mg första halvtimmen.

OBS! Använd EJ Diuretika (typ furosemid)

Hjärnödem/encefalopati behandlas på samma sätt som lungödem (men kanske INTE med Acetazolamid?) samt med Dexametason, Diamox, Decadron (börja med 2*4 mg direkt sedan 4mg/8h)

Övriga sjukdomar

Blodförtjockning Trombosbildning Ögonbottenblödningar Bronkit (behandlas med bl a tetracyklin)

Övriga läkemedel/hjälpmedel

Antibiotika mot HH-hosta Värmeväxlare att andas genom Näsdroppar Halstabletter Solskydd

Med en ordentligt tilltagen lista på läkemedel i ryggen och en bra bestigningsplan började jag känna mig säker på att besegra Aconcagua.

Hur man undviker höghöjdssjuka

Nu började vi koncentrera oss på olika sätt att undvika höghöjdssymptom, hjärnödem och lungödem. Bl a sammanställde vi en tidsplan för bestigningen samt läste in oss på vilka mediciner som var lämpliga resp rent olämpliga vid bergsbestigningar. Vi fick reda på att man på höjder över 3-4000 meter inte skall sova på nya höjder som ligger mer än 400 meter över den senaste högsta höjden. Kroppen måste tillåtas att acklimatisera sig till den nya höjden och det tar sin tid.

Det rekommenderas dessutom att man går upp på en ny höjd under dagen och "känner på" höjden för att sedan gå ner och sova innan man slutgiltigt går upp för att stanna och sova på den nya höjden.

Expeditionsmedlemmarna

Till att börja med funderade jag och Björn på att bestiga berget ensamma. Med tiden kom Bojan Kos med i bilden, liksom Björns gymnasiekamrat, Jonas Högström.

Björns klasskamrat från tredje ring på Natur på Rudbeckianska gymnasiet i Västerås, Jonas "Jonne" Högström, som nu studerade i Linköping blev snart expeditionens fjärde medlem. Vi hade träffats ett par gånger tidigare men jag kan inte påstå att jag kände honom närmare.

Vi försökte länge få vår gamla gemensamma gymnasieklasskamrat Henrik Andersson att följa med. Han visade sig dock omöjlig att övertyga om resans välsignelser. Henrik valde istället att ägna sig åt sina studier på läkarlinjen i Stockholm och sparade dessutom kanske några kronor på att inte åka men gick miste om ett äventyr...

Istället för Henrik blev Björns studiekamrat, Ragnar Hallgren, medlem nummer fem.

Under året växlade den sista och sjätte medlemmen från att eventuellt utgöras av min lillebror Love Syding, juridikstuderande i Stockholm, till P-Å Nyberg, ränteanalytiker på Daiwa i London, för att till sist bli Martin Erlandsson, läkare och min storasysters (Kim Syding, läkare) pojkvän. Det kändes skönt att få med Martin, bl a för att han balanserade expeditionens sammansättning åt mitt håll. Annars kände jag egentligen bara Björn medan övriga medlemmar var Björns kompisar som jag knappt visste något om. Dessutom var Martin utbildad till läkare, vilket innebar att jag inte skulle behöva ordinera piller och sprutor utan någon annan vägledning än diverse expeditionsartiklar.

Huvudkriteriet för att få följa med expeditionen var att åtminstone någon i gruppen kunde rekommendera personen i fråga. Dessutom skulle man ha en mycket stark vilja att åka; tillräckligt stark för att tex åka ner till Argentina i förväg med förstaklassbiljett om så krävdes. Viljan att bestiga berget var viktigast men det var självklart bra om vi kompletterade varandra med olika färdigheter.

Expeditionen var Björns idé och han skötte det övergripande organiserandet med sammanställning av artiklar, resplan, packningslista, biljetter mm (se bilagorna). Jag var ansvarig för dokumentation, reseberättelse, fotografier, video och distribution av artiklar o l. Ragnar hade gjort lumpen och hade erfarenhet av friluftsliv, klättring mm. Han hade störst erfarenhet av oss av snösmältning, våta kläder, tältning osv. Bojan var kock och äventyrare, en skånsk Steven Seagal om man så vill. Jonne var vår high-tech anvarige med GPS-navigator, Walkie-Talkies, termometer, internet osv. Martin var läkare med tillgång till mediciner, sprutor och kunskap om deras användning. Dessutom minskade hans goda kontakt med Rhône-Poulenc Rorer expeditionens kostnader tack vare deras bidrag till inköp av täckjackor från Marmot.

Sponsring

Sponsring? Vem skulle vilja sponsra oss? En yuppie, en läkare, en säljare och ett gäng teknologer som skulle på partysemester i Argentina under julen. Vi kunde lika gärna bett om sponsring för en grisfest på Mallorca...

Under året vi hade framför oss började Björn ändå höra sig för om möjligheten till mindre sponsring av resan. I början gick det relativt trögt men efter ett tag lossnade det rejält och kontrakten strömmade in. Caravan, Peperoni, Triconor, EKA, Marmot, Fuji, Salomon, Primus, Militärpolisen, Rhône-Poulenc Rorer m fl ville gärna ge oss sina produkter i utbyte mot föredrag, sponsorbilder och exponering i media.

Under tiden som allt fler sponsorkontrakt knöts associerade vi till TV-serien "Smash" med Måns Herngren mfl där de tennisspelande huvudpersonerna dagen efter att ha sagt att de aldrig skulle acceptera sponsring var sponsrade från topp till tå. Förhoppningsvis skulle våra sponsorer bli lika nöjda med företaget som vi.

Media

Hypen kring expeditionen fortsatte att växa under året som gick. Vi intervjuades i radio, direktsändes (regionalt) i TV4 och hamnade på framsidan och mittuppslaget i GöteborgsTidningen med en överenskommelse om en uppföljningsartikel efter expeditionen. Dessutom talade vi med Breeze Way om möjligheten att göra en kort TV-film av videoupptagningar från bestigningen.

Träning

Under 1995 var det meningen att vi skulle träna upp oss konditions- och styrkemässigt. Vissa av oss var ambitiösa nog att gå in skor, och ryggsäckar under långa promenader med tung packning. Själv nöjde jag mig med löpbandsträning under våren på Sports Club i Stockholm.

Fr o m sommaren drogs jag med en förkylning som satt i ända till avresedagen, vilket gjorde det omöjligt att fortsätta träna seriöst. Därmed hamnade jag på berget med sämre kondition, mindre muskler och mer fett än vanligt. Det var ingen bra start.

Jag hade också två blå stortånaglar pga att jag hade haft för små pjäxor i Sälen helgen innan. Detta kunde bli ett problem på berget pga infektionsrisken när naglarna faller av. Vidare kände jag fortfarande av min vrickning som jag fick kvällen den 25/11 när jag sprang till tunnelbanan. Tyvärr missade jag ändå tunnelbanan med 10s och fick vänta i 25 min medan vristen stelnade till i kylan. Jag hade ändå tur att det inte gick värre än det gjorde.

Förträffen

Hela gänget träffades på Kajsabaren på Chalmers fredagen den 10/11-1995. Tidigare under kvällen hade jag hållit ett föredrag, "Marknadens Matadorer" om aktiemarknaden och analys i egenskap av "oberoende finansanalytiker". Björn Elzén, ordförande i Chalmers Börssällskap, höll i organisationen kring föredraget. Efteråt slöt vi därför upp i Kajsabaren. De första timmarna gick åt till börssnack med CBS- medlemmarna. Sedan koncentrerade vi oss på ölen och framåt natten dök Bojan och Martin upp när de till slut hittat fram. Vi andra hade en viss del i skulden pga att vi hade glömt slå på den mobiltelefon som vi kommit överens om att använda som kommunikationsmedel. Vid tvåtiden på natten tog Jonne initiativ till en ölhävartävling med först kall och sedan varm (fontän-) öl.

Natten tillbringades i Ragnars lägenhet i Göteborg och under natten prövade de flesta av oss utrustningen för första gången. Vi sov i sovsäckarna vi fått från Caravan med våra självuppblåsande liggunderlag som madrass. Nu började det verkligen kännas att vi var på väg.

GöteborgsTidningen

Strax före klockan tre lördagen den 11:e november kom fotografen från GT till Ragnars lägenhet. Vi var relativt oförberedda, bakfulla och med känslan att projektet vuxit sig för stort med mediabevakning, sponsorer osv. Kort sagt: Vi var nervösa för att vi skulle ge ett dåligt, kanske oseriöst, intryck vid kontakten med media.

Vi lassade upp all sponsrad utrustning, inklusive hundratals kilo mat från MilitärPolisen och reste ett Hillebergtält i vardagsrummet för fotograferingens skull. Vi ställde upp ett Primuskök och trängde sedan ihop oss i och omkring tältet. Detta visade sig bli ett jättefoto för mittuppslaget i GT strax innan vi åkte. En mindre kopia av fotot fanns dessutom med på förstasidan. I artikeln kunde man bl a läsa att berget skulle besegras "...i iskyla och dödligt tunn luft". Det kändes litet konstigt att läsa en så dramatisk text om vad som skulle bli vår julsemster. Hade vi verkligen tänkt över det här ordentligt?

Vi drack kaffe med fotografen efter fotosessionen och tog Hepatitsprutor till kaffet istället för dopp. Fotografen fotade vaccinationen och tog dessutom ett antal detaljfoton på Primuskök, stegjärn och en EKA-kniv innan han gick. Nu släppte den spända stämningen och vi kände oss säkrare på att artikeln skulle komma med när tom fotografen visade intresse för expeditionen.

Packningslistan

Vi hade en ganska upphetsad diskussion om packningslistan. Jag och Björn hade inställningen att så litet som möjligt skulle tas med även om det innebar en något men enligt vår bedömning rimligt ökad risk för olycksfall. Martin och Ragnar var mer inställda på att ta med så mycket som möjligt för att på alla sätt minska risken för skador eller matbrist även om detta kanske skulle minska sannolikheten att nå toppen.

T ex talade Martin och Ragnar för att vi skulle ta med oss all mat vi kunde, eventuellt hjälmar och absolut ett rejält rep. Samtidigt ville jag och Björn ha minimalt med mat och istället för rep och hjälm en smalfilmskamera förutom alla kameror och videokameran. Viktdiskussionen gick så långt att vi till och med diskuterade rationalisering av antalet tändare(!)

Till slut kom vi hyfsat överens om packningen, vilket innebar att smalfilmskameran och hjälm lämnades hemma medan vi tog med oss all mat och ett trettio meter långt rep. Bland lyxartiklarna återfanns kaffe, lussebullar, glöggpulver och socker.

Tältträning

Under söndagen övade vi på att sätta upp tälten i en park i centrala Göteborg. Bla Bojan testade dessutom sina stegjärn i gräset. Hillebergtälten var mycket lättresta, vilket kändes betryggande inför expeditionen, speciellt med tanke på att jag aldrig varit särskilt bra på att resa tält eller leva expeditionsliv öht.

PANIK!

Torsdagen den 7 december 1995 gick flyget med Lufthansa mot Santiago de Chile.

Under onsdagskvällens sista genomgång av packningen upptäckte jag att batteriladdaren till videokameran inte längre fungerade. Bara några dagar tidigare fungerade den utmärkt men nu hade troligtvis ett uttjänt batteri lett till att centrala kretsar i laddaren hade förstörts. Nu hade jag tolv timmar på mig att skaffa fram en ny batteriladdare till min åtta år gamla videokamera.

Klockan 9.00 på morgonen den 7/12 ringde Björns flickvän, Josefin Bergman (läkarstuderande) och berättade att Björn hade åkt iväg utan sina Salomon klätterskor. Utan dessa avancerade skor skulle Björn inte ha en chans på Aconcagua när kylan, vätan och blåsten sätter in.

Det visade sig näst intill omöjligt att få tag på batteriladdare. Varken Expert eller Claes Olsson kunde uppbåda någon laddare med kort varsel. Inte helt oväntat berodde det på att det krävdes en speciell JVC-laddare och denna var tydligen inte helt vanlig längre (konstigt med tanke på att det inte är några problem att köpa batterier till kameran).

Trots all planering verkade det som om expeditionen skulle sakna två viktiga delar av utrustningen: Björns skor och videokameran.

Problemen löser sig

Efter att ha misslyckats med företaget att köpa en ny batteriladdare försökte jag komma på någon bekant som kunde tänkas äga just en JVC-laddare. Jag började med att ringa Fredrik Stendahl i Västerås. Lyckosamt nog visade det sig att han faktiskt hade en som verkade passa. Problemet var att just under julen kunde det vara känsligt att låna ut laddaren eftersom det skulle innebära att familjen Stendahl blev utan möjlighet att videofilma under jul- och nyår.

Fredrik skulle prata med sina föräldrar Jan och Margaretha Stendahl och återkomma med besked en stund senare. I samma veva hann jag med att tipsa om att databolaget IMS var köpvärt på börsen.

Klockan 10.17 fick jag tag på Josefin igen. Då hade hon precis kommit innanför dörren efter att ha lämnat skorna till Björn. Josefin hade kontaktat polisen i Alingsås som hade ställt upp med en vägspärr för att stoppa Björn & Co när de åkte förbi. Nu behövdes inte detta eftersom Björn själv kom på att han inte kunde bestiga berget i de morgontofflor han hade på sig.

Nu var sällskapet på väg från Göteborg sedan klockan 9.48.

Klockan 13.00 fick jag besked från Fredrik, Janne och Maggan om att vi kunde låna batteriladdaren, något som jag är mycket tacksam för. Jonas Högström, Jonne fick i uppdrag att åka till STEAB och hämta batteriladdaren vid halv två - tvåtiden. Det enda problem som återstod var nu var batterierna skulle laddas. Förhoppningsvis skulle det finnas eluttag - och tid att ladda batterierna - antingen på Arlanda, i Puente del Inca (2700 m) eller på Hotel Refugio (4370 m) vid Plaza de Mulas.

Innan jag gav mig av mot Arlanda ringde Anna, en av Ragnar Hallgrens kvinnliga bekanta, och meddelade att Martin och Ragnar skulle möta upp i Puente del Inca på lördag morgon istället för under fredagen som tidigare överenskommits.

Packningen fördelas

Klockan 14.30 var jag framme vid Arlanda, Terminal 2. Trekvart senare anlände Björn, Bojan och Jonne med otroligt mycket packning.

Vi spred ut all utrustning över golvet i bortre ändan av terminalen och förvånades alla över vilken otrolig mängd mat vi skulle ta med oss. Det var tom osäkert om vi skulle klara viktgränsen på flyget som gick vid "endast" 69 kg per person uppdelat på två kollin à 32 kg samt ett handbagage på 5 kg.

T ex gav första vägningen av en relativt liten låda kycklinggourmet från MilitärPolisen resultatet 45 kg. Det verkade som om varenda låda man öppnade antingen innehöll kycklinggourmet eller druvsocker. Förutom detta hade vi mängder med kex, chokladkakor, leverpastej (vilket tydligen skall vara ett av de få livsmedel kroppen behåller på riktigt hög höjd) och konserver med risotto, ärtsoppa osv.

Mat skulle knappast bli vårt största problem... eller rättare sagt: Maten kunde bli vårt största problem. Det kunde bli svårt att komma överens inom expeditionen hur mycket mat vi egentligen skulle släpa upp på berget, Hur mycket mat kunde vi få med oss upp tillsammans med övrig utrustning? Hur mycket mat kunde vi rimligen behöva och hur stora marginaler skulle vi ha...

Tidigare expeditioner hade talat om dagsransoner på maximalt 0,9 kg torrfoder, i stil med kycklinggourmet, per person. Med en beräknad bestigningstid på 10-15 dagar och fem dagar i reserv skulle vi således behöva upp till 18 kg per person. Nu hade vi omkring 30 kg per person samt 5-10 kg druvsocker var. Martin och Ragnar hade varit de ivrigaste påhejarna av rejäla mängder mat och vi andra hade antagit en mer återhållsam position. Bara åsynen av all mat borde dock räcka för att avskräcka även de hungrigaste. Jag räknade kallt med att inte behöva bära upp "min" sjättedel av maten.

Under ett par timmars tid såg Arlandas Terminal 2 ut som en massförstörelsescen hämtad ur Terminator 2, med oorganiserat skräp överallt som såg ut att ha kastats ut över området av en explosion. Arlandas personal kastade en del oroliga blickar åt vårt håll men lät oss hållas. Dessutom fick vi tillgång till en egen bagagevåg för att kunna trimma packningen inför incheckningen.

Till slut fick vi ihop åtta kollin à drygt 32 kg samt varsitt handbagage à 5-10 kg. Förutom detta hade vi Peperoniställen och Marmotjackorna på oss, likväl som kameror och annat tungt. Vi lyckades således få med oss drygt 300 kg, fördelat på fyra personer, utan att betala vikttillägg. Uppenbarligen hade Kilroy Travels valt rätt flygbolag, Lufthansa, åt oss.

Nästa problem skulle bli att få upp grejerna på berget.

Flygresan

Resan till Frankfurt avlöpte utan några speciella händelser. Jag tänkte mest på hur skönt det är att flyga, bli serverad mat och dricka. Framför allt var jag glad över att bara vara på väg. Samtidigt slogs också av tanken att det här var en av de sista västerländska måltider jag skulle få på sex veckor och började nästan längta till flyget hem.

På resan till Buenos Aires hamnade jag oförklarligt i rökavdelningen. Jag försökte stå ut några minuter men det var helt omöjligt. Jag knöt en filt runt ansiktet men rökdoften var ändå näst intill outhärdlig. Damen bredvid mig ursäktade sig för att hon rökte och sa tom att hon skulle försöka ordna med en plats på den rökfria avdelningen åt mig. Strax innan hon hann kontakta sin vän, som satt bland icke-rökarna, kom Björn och hämtade mig och sade att han hade fixat en rökfri plats åt mig.

Vi hade lyckats få tag på en rad med tre rökfria platser och hoppades på en fjärde i närheten. Ett par tyska kineser hade en ledig plats alldeles intill men vägrade låta mig sitta där trots att stewarden bad vänligt. Det slutade med att jag fick sitta framme vid nödutgången (gott om benutrymme och nära till toaletterna men en aning dragigt (!)).

Jag frös en aning under natten men kunde inte få tag på någon filt. Till slut hämtade jag min härliga Marmotjacka på rökavdelningen och använde som täcke och kudde. Det kan tyckas underligt att denna 8000-metersparka som är tillverkad för att skydda mot de absolut värsta tänkbara förhållandena på Jordens högsta berg kunde vara till nytta på vad som borde varit ett vältempererat plan. Jackans luftighet och fluffiga konstruktion medförde dock en mycket behaglig temperatur och bekvämlighet även vid plusgrader.

När vi flög in över det överraskande vackra och gröna Buenos Aires på morgonen den 8:e slogs jag återigen av hur skönt det skulle bli med flygplansmat och gratis dricka på hemresan.

Argentinskor

Vid pausen i Argentina innan flyget fortsatte till Santiago de Chile hänfördes vi över de vackra och nätta sydamerikanskorna som visade upp sina graciösa kroppar i syndigt korta kjolar och vällustigt urringade toppar. Jag slängde iväg ett smygfoto med blixt (!) på en speciellt bedårande liten varelse som jobbade på någon biluthyrningsfirma på flygplatsen. Tyvärr missbedömde jag ljusförhållandena så fotot blev alldeles för mörkt.

Nu föddes en stark längtan efter sydamerikanskt lammkött, som skulle bli föremål för mitt frosseri efter klättringen. Som fullfjädrad andinist och blond och högrest skandinav skulle inte en enda vacker argentinska gå säker, katolik eller inte.

Det här skrivs den 9/12-95 vid Puente del Inca efter första natten i tält och nu började matsmältningsorganen plötsligt pocka på uppmärksamhet. Dags för resans första skitstund. Jag gick några meter avsides och lade upp en bra femma.

Skalan går till tio där 0 är vatten och 10 betyder förstoppning.

Björn hade gått ned till byn för att försöka ladda videobatterierna och han hade tagit med sig toalettpappret så jag fick torka mig med anteckningsblockpapper. Det rev en aning men fyllde sin funktion.

-Tur ändå att jag inte fick en åtta..

Planet till Santiago kryllade av åtråvärda flickor i ogudaktigt små kläder. När skulle man få tid för all dessa underbara varelser? Vad är egentligen meningen med livet?

Aconcagua?

När vi skulle passera Anderna uppmanades alla att spänna fast sig och tyvärr innebar detta att vi inte fick fotografera Aconcagua från cockpiten. Turbulensen pga vinden och bergen var alltså så stor att en jumbojet kunde få problem trots en marginal på 3- 5000 meter. Hur skulle då vi må på själva berget?

Planet passerade ganska långt från Aconcagua men på avstånd tyckte vi oss se en speciellt hög topp som vi försökte fotografera. Kanske fastnade Aconcagua på något av fotona som vi tog genom fönstren vid vår plats.

Santiago de Chile

Till att börja med fastnade jag och Björn i tullen men när vi sa de magiska orden "andinista" och "Aconcagua" kom vi igenom utan problem. Problemen uppstod istället när vi skulle ta oss från Santiago..

Till att börja med kryllade det av olika typer av säkerhetspersonal som kollade upp oss, buss- och taxipersonal som med olika tids- och prisuppgifter försökte få oss att åka med just dem så de kunde lura av oss pengar. Alla som såg vår utrustning skakade på huvudet och sade att vi hade alldeles för mycket packning för att bilarna skulle klara transporten över bergspasset vid gränsen till Argentina eller för att grejerna öht skulle få plats i bilen. Hur skulle det ha gått om vi varit alla sex?

Bland annat blev vi erbjudna en direkt transport till Puente del Inca med två bilar à 100 USD. Det lät en aning dyrt och då riskerade vi dessutom att vi kunde luras till att betala bensin, gränsavgift eller Gud vet vad. Det verkade bättre att åka litet mer organiserat. Vi tog en minibusstaxi in till en bussstation i centrala Santiago tillsammans med en äldre chilenska. För detta betalade vi 20 USD.

Vid busstationen fick vi först veta att bussen till Mendoza skulle gå klockan 13.30 och bärarna slet och drog för att vi skulle hinna till bussen. Sekunden senare var det klockan 14.00 som gällde för avfärd och då från ett helt annat ställe. Bussterminalen påminde om nåt sjaskigt ställe i en hongkongfilm med ett myller av människor, tjogtals med bussfirmor som såg mer eller mindre oseriösa ut och bärare som irrade runt överallt.

Det började kännas en aning oroligt med Björn, Jonne och Bojan på annat håll. Jag stod ensam med två bärare som hade vårt bagage i sina kärror och kunde springa sin väg med vår utrustning när som helst. Jag kunde inte prata spanska och hade inga pengar. Det här kunde gått illa.

Kockan 13.30 hade vi till slut samlat allt bagage vid en buss som troligen skulle gå till Santiago inom kort. Bojan hade betalat 5 USD i dricks till bärarna mot normala max 1 USD för en så liten tjänst. De hade burit bagaget ungefär 30m i sina kärror. Björn hade mutat sig fram i en biljettkö för 20 USD och sedan fått biljetterna för 100 USD. När vi lastade på bagaget försökte ytterligare någon få mutor för att inte klaga på vår stora mängd bagage. Vi hade 200 kg mot "tillåtna" 80 kg (egentligen hade vi 300 kg men det sa jag inte..) och det gick inte för sig, åtminstone inte utan mutor. Han fick inget.

Bussresan

Väl ombord på bussen tog vi hysteriskt kort på allt vi såg, från gamla kyrkor och påsköstatyer till små kullar och snöklädda toppar - och oss själva förstås. På bussen började vi känna oss trygga och kände hur vi avlägsnade oss från den otrevliga stämningen i Santiago. Konduktören var verkligen mån om sina passagerare och lotsade oss handfast men vänligt genom alla vägspärrar och tullar samt serverade juice och kaffe.

Buss är verkligen att rekommendera framför hyrbil eller annan privattransport i vilka fall tullen kan vara mycket hårdare. Åker man buss räknar tullen mer eller mindre med att bussbolaget kollat upp sina passagerare i förväg. Dessutom ser konduktören till att man går till rätt myndigheter i rätt ordning vid gränskontrollen.

Buss är också klart billigare än hyrbil. Från Santiago till Mendoza kostade det 100 USD för fyra personer om man inte räknar med mutorna (som faktiskt inte ska behövas om man gör det rätt men vi var oerfarna och hade bråttom - och mycket pengar). Nu skulle vi i första skedet bara till Puente del Inca och först tre veckor senare till Mendoza men biljetten gällde hela resan även om man först klev av halvvägs. Här skulle man alltså ha sett till att spara biljetten, vilket vi tyvärr missade.

Puente del Inca (2700 möh)

Bussen stannade på begäran i Puente del Inca, strax efter andra gränskontrollen, för att släppa av oss. Snart fick Björn en "kompis" som hette Sergio. Sergio var en inföding på omkring 13 år vars enda uppgift verkade vara att serva sina idoler andinisterna - eller så var han en vanlig tiggarunge som alla andra i fattiga länder. Han visade oss en lägerplats alldeles intill den naturliga stenbron som fått ge byn namn. Vi började slå läger men blev snart bortjagade av en polis som menade att "..det bara skulle bli en massa kvinnor (!), vilket skulle leda till problem". Vi förstod inte riktigt vad han menade.

Sergio försökte övertala oss att ändå slå läger där och menade att man inte behövde bry sig om polisen. Nu hade vi dock tröttnat på Sergio som likt en svulten hund sprang runt fötterna på oss för att få några rester. "Do you keep pesos for me?", frågade den lilla tiggarungen. Han trodde nog att han hade förtjänat det genom att hjälpa oss välja lägerplats. Sedan polisen jagat bort oss ignorerade vi dock Sergio fullständigt. Han hade helt enkelt inget att erbjuda.

Läger 1

Vi slog läger vid en liten kyrka några hundra meter bort istället. Lägret låg på andra sidan bron en bit upp på foten av ett intillligande berg. Det var oväntat jobbigt att bära upp all packning och nu började vi inse hur svårt det kunde bli att nå toppen på Aconcagua.

Utrustningen spreds ut på marken i det röda damm som tycks prägla hela Anderna och vi började sortera maten. Vi överaskades av mörkret vid 8-9 tiden och fick avbryta för att gå till sängs. Första natten i tält...

Gruppen samlas

På morgonen den 9:e december gick vi upp med solen vid halv sju efter en härlig nattsömn. Jag hade inte sovit så gott och vaknat så vederkvickt och utvilad på mycket länge. Efter frukosten badade vi i en varm (30-35 grader) källa som bubblade härligt. I källan försvann allt resdamm och alla stressande tankar på Sverige, jobb och andra problem. Nu började semestern.

Martin och Ragge dök upp medan vi badade. De berättade om sin tid i Mendoza där Martin bl a blivit ihopparad med en 23-årig aeorobicsinstruktör på en blind date. Sydamerika verkade vara ett trevligt ställe.

Martin hade fixat mulor och klättertillstånd så efter en del ompackning och uppdelning av mat och övrig utrustning skickade vi iväg mat och kläder med mulor till Plaza de Mulas. Mulorna skulle vara framme där och lämna packningen på Hotel Refugio (4370 möh) vid lunchtid den 11:e december.

Själva förberedde vi oss på marschen mot Plaza Confluencia på 3300 meters höjd. För Martin och Ragge som kommit direkt från Mendoza på 750 möh kunde detta innebära problem pga att de inte fått möjlighet att acklimatisera sig på samma sätt som vi andra.

Ett gäng 12-åriga flickor ville ha autografer och foton på oss, vilket de mer än gärna fick.. Sedan betalade vi 5 USD för att få skjuts till början av nationalparken Aconcagua. Nu började äventyret.

Första klätterdagen

Vandringen till Confluencia hade förberetts med riklig konsumtion av läsk och vatten men det tog ändå inte speciellt lång tid innan vi blev törstiga. Vätskebehovet tillgodosågs med bäckvatten preparerat med vattentekniketter. Vattnet luktade som en överklorad simbassäng och smakade ännu värre, rent kväljande. Trots detta bälgade jag i mig vatten i stora mängder eftersom det här var mitt äventyr, mitt val. Det skulle vara hårt. Dessutom var jag dödstörstig.

Klockan 15.00 lämnade vi gränsstationen och riktade in oss på Plaza Confluencia. Vi gick i ett böljande landskap som började visa vissa tecken på grönska. Våren var på väg till berget. Ganska snart passerade vi en liten damm som lyste vackert grönt av bottenväxtligheten.

Varje hel timme stannade vi för att vila, dricka och äta. Pauserna varade i femton minuter, vilket kändes som alldeles för kort tid varje gång. Under vandringen levde vi på klorvatten, leverpastej, kex och choklad. Första dagen kändes detta nästan lyxigt och varje tugga under vilan var som en välsignelse. Vilken tur att jag tyckte om just leverpastej, kex och choklad.

Än så länge njöt jag av naturen och av att bara vara på väg, men ju längre bak i gruppen jag halkade desto mer började jag fundera över vad jag gjorde med min semester egentligen. Jag var trött och gick sist och ensam i en öken med tung packning när jag egentligen ville koppla av på en subtropisk sandstrand med en Rom och Cola i handen och kul partyn med en massa babes att se fram emot på kvällen. Axlarna värkte och klorvattnet släckte inte törsten ordentligt. Tänk en massage av en härligt slank och brunbränd västindisk mulatt...

Stigen tycktes räcka i evighet och vi såg inga tecken på att det skulle finnas något Confluencia i närheten. Under dagen som gick hade jag dock relativt sett blivit allt starkare och lade mig längre fram i gruppen men jag undvek helst att gå först - för att slippa gå fel. När det började dra ihop sig mot kväll, vid sex-sjutiden, märktes att Martin var på väg att krokna. Han sackade efter mer och mer och behövde dessutom stavar att stödja sig på.

Ungefär halv åtta hamnade vi vid ett vägskäl. Det här var vi inte beredda på. Det senaste vi hade hört var att en blind med händerna bakbundna inte kunde missa vägen till Confluencia. Frågan var vem vi skulle sticka ut ögonen på. I all vår trötthet och misär orkade vi ändå skämtsamt kalla det illusiva lägret för öknamn som "influencia". Humorn tappar märkbart i kvalitet vid utmattning och syrebrist.

Vi var för trötta för att tänka klart - troligen var vi dessutom en aning påverkade av höjden och syrebristen - eller orka undersöka närmare vart stigarna ledde. Bojan fortsatte gå mot en bro över floden något hundratal meter västerut. Vi förstod tyvärr inte riktigt Bojans tecken och vågade inte lita på att han hade hittat rätt väg så Jonne gick samma väg för att leta efter tecken på var Confluencia kunde ligga.

Innan Jonne hann fram till bron kom ett gäng vandrare gåendes nedför berget från den högra stigen (dvs på hitsidan, östra sidan, om floden. De var på väg tillbaka från Plaza Francia som låg på vägen mot sydväggen av Aconcagua. Dit skulle vi inte. De pekade mot bron och förklarade att Confluencia låg på andra sidan floden, på baksidan av kullen.

Vi kom fram klockan 20.00. Det tog oss således fem timmar inklusive pauser från det att vi inträdde i parken tills vi nådde Confluencia.

Martin, som bar på två ryggsäckar, hade inlett dagen som siste man men arbetat sig fram till förstaplatsen allt eftersom han blev varm i kläderna. De sista timmarna tog dock hans krafter slut fullständigt. Han stapplade fram med stavar i händerna som ersättning för sitt rubbade balanssinne. Martin kämpade sig på ren viljestyrka ända fram till lägret - utan hjälp - med sin rejält tilltagna packning.

Då hade han - efter att senast ha sovit på endast 750 möh - pressat sig upp till 3300 m under hög ansträngning med alldeles för mycket packning för sin 68-kilos kropp. Risken för akut höghöjdssjuka var minst sagt överhängande.

Slå läger före klockan åtta

Vi nådde som sagt Confluencia klockan 20.00 då det var på god väg att mörkna. Medan vi utmattade började slå läger föll mörkret och det blev snabbt så kallt att fingrarna stelnade i kölden och omöjliggjorde precisionsarbeten. Det blev svårare än nödvändigt att slå upp tälten, laga mat och hålla ordning på utrustningen.

Egentligen ville jag bara sova utan att vare sig äta eller ordna med vatten för natten men jag tvingade mig själv att göra detta trots utmattning och köld. I fortsättningen visste vi att man måste slå läger i god tid innan solen går ned. Nu hade vi tur att vi lärde oss den här läxan på relativt låg höjd och i bra väder. Högre upp hade köld, mörker, utmattning eller brist på vatten kunnat orsaka förfrysning, höjdsjuka och i värsta fall dödsfall om vi råkat slå läger för sent.

Höjdsjuka?

Vi var oroliga att Martin fått höjdsjuka pga alltför hård ansträngning på den höga höjden. Tyvärr hade vi ingen riktigt tillräknelig läkare som kunde undersöka Martin. Enligt honom själv hade han aldrig mått så dåligt tidigare. De sista timmarna var han t ex tvungen att fixera horisonten med blicken för att kunna avgöra vad som var upp respektive ned. Balanssinnet var fullständigt satt ur funktion och utmattningen var total. Han trodde aldrig att han skulle kunna ta sig ytterligare närmare 4000 meter högre upp då det kändes så här redan nu. Vi var nog flera som fick oss en funderare. Ett tag befarade vi att Martin fått akut höghöjdssjuka men det visade sig att vi förväxlade de rena höghöjdssjukesymptomen med vanlig hederlig utmattning och vätskebrist.

Under natten till den 10:e vaknade både jag och Björn av fruktansvärd huvudvärk. Björn låg halvt apatiskt kvar och uthärdade - kanske för att första hjälpen mot höghöjdssjuka är just vila. Efter ett tag orkade han dock hämta vatten. Jag satte mig upp och började med att massera min nacke och mina axlar samt tinningarna för att bli av med vad som kunde vara spänningshuvudvärk pga spända rygg- och nackmuskler av all statisk muskelansträngning i axelpartiet.

Jag kombinerade massagen med hyperventilation för att pressa in extra syre i kroppen och på så sätt förhindra att jag utvecklade akut höghöjdssjuka. Det kändes som att det hjälpte och efter ett par timmar sov jag gott igen.

Vi vaknade av solen klockan halv sju även denna dag, den 10:e december. Nu mådde alla bra. Martin hade tagit en Diamox och en Brexidol (magnecylliknande smärtlindrare som används vid bergsklättring då Magnecyl kan ha oönskade bieffekter på hög höjd) mot sina symptom och det tycktes hjälpa.

Plaza Francia

Klockan 10.05 påbörjades vandringen mot Plaza Francia med lätt packning. Idén var att under minsta möjliga ansträngning utsätta kroppen för ett lägre syretryck, för att påskynda acklimatiseringsprocessen. För att undvika höjdsjuka skulle vi dock inte stanna på den höga höjden utan gå ned till utgångspunkten igen efter trippen till Plaza Francia.

För att ytterligare minska risken för höjdsjuka bestämde jag mig för att hyperventilera redan från början av bestigningen, dels för att piska in syre i kroppen kortsiktigt för just dagens bestigning men också för att träna upp lungorna inför högre höjder då hyperventilation kunde bli enda räddningen mot höghöjdssjuka. Dessutom var jag nyfiken på om hyperventilering verkligen fungerade enligt min arbetshypotes.

4000 meter!

De första två-tre timmarna lutade det mycket kraftigt uppför, så kraftigt att jag efter ett tag hade lätt mjölksyrekänning i lårmusklerna vid varje steg. Klockan 13.00 passerade vi en stålpinne som troligen markerade 4000 m höjd. Strax innan hade Jonne mätt upp höjden till 4000 meter med GPS-navigatorn. Fr o m nu ökade jag med säkerhet mitt höjdrekord för varje steg jag tog. Jag började tänka att om jag åtminstone nådde Plaza Francia på 4500 m höjd så skulle inte expeditionen vara helt misslyckad för min del, ens om jag sedan skulle få höjdsjuka och aldrig nå högre.

Björn vänder först...

Björn hade klagat över trötthet och huvudvärk en längre stund och ville vända ner mot Confluencia igen: "Jag tror inte att det är optimalt med avseende på risk för höjdsjuka att jag går högre.", sade han och förberedde sig för att gå ned.

För att Björn skulle fortsätta uppåt hade jag tagit vår gemensamma ryggsäck med leverpastej, kex och choklad hela vandringen utom under en halvtimme. Den kändes tyngre för varje minut och jag hade lätt kunnat vända ned tillsammans med Björn. En starkt bidragande orsak till att jag fortsatte uppåt var att jag ville känna av höjdsjuka ordentligt för att förbereda mig på värre passager högre upp.

...och Jonne följer med

Björn fick med sig två Alvedon och en Diamox när han gav sig av nedåt. Alvedontabletterna, som ska tas två och två när det gäller vuxna och helst inte fler än totalt 8 st per dag, var förstås tänkta att lindra huvudvärken. Diamox fick Björn utifall huvudvärken inte skulle släppa av enbart Alvedon. Jonne, som inte föreföll ha några höghöjdssjukesymptom utan bara var mycket trött, följde med Björn.

Bojan och Ragge ger upp en timme senare..

Någon timme senare, klockan 14.10 ca, följde Bojan och Ragge Björns och Jonnes exempel. Då hade vi nått ett knappt hundratal meter högre. Fr o m 4000-metersmärket utgjordes terrängen av vad som påminde om en svagt sluttande flodbädd av torkad röd sandig lera. Det var lätt att gå men man kom inte speciellt mycket högre.

..men jag och Martin kände oss starka och fortsatte uppåt

Nu var det bara Martin och jag kvar. Jag hade bara tänkt gå någon timme till för även om jag kände mig stark så märkte jag att krafterna började sina och att det blev alltmer ansträngande att hyperventilera. Jag andades med ansträngt djupa andetag med en takt av 60-80 fulla cykler per minut. Normalt andas jag omkring 20 grunda cykler per minut.

Uppskattningsvis cirkulerade jag närmare 10 ggr så mycket luft som på havsnivå. Inför speciellt branta backar ökade jag andningstakten ytterligare till maximalt 120 cykler per minut men då var andetagen grundare. På havsnivå tar det bara några sekunder innan en så kraftig andning gör mig yr och lätt illamående men redan här på drygt 4000 möh räckte hyperventileringen knappt till för att få kroppen att fungera normalt. Martin måste ha varit oerhört vältränad för att orka utan att "fuska" som jag.

Ett misstag?

Klockan 15.45 ställde vi ifrån oss ryggsäckarna för att orka gå vidare den sista biten till Plaza Francia. Jag lämnade videokameran i min ryggsäck och var trots allt en aning orolig över att någon skulle råka gå förbi och "ta hand om" våra tillhörigheter.

Jag var rejält trött men tänkte att en liten bit till orkade jag nog bara jag slapp bära ryggsäcken. Dessutom ville jag inte ge upp så nära målet, speciellt inte om Martin skulle vidare. Jag måste orka om han orkade..

Plaza Francia syntes inte till någonstans och omgivningen förändrades inte nämnvärt när vi strävade fram över den oländiga terängen. Vi sade gång på gång att vi bara skulle ta oss över ytterligare ett krön med grus och sten innan vi vände men kände samtidigt att Francia kunde ligga bakom just nästa krön igen så vi fortsatte och nu orkade jag inte hyperventilera längre. En huvudvärk började smyga sig på mig genom utmattningens töcken...

Vandringen fortsatte längs foten på bergskammen öster om oss. Till höger stupade berget ned mot glaciären som sträcker sig från foten av Aconcaguas södra vägg och en bra bit på väg mot Confluencia. Framför oss tornade Aconcaguas sydvägg upp sig framför oss och såg allt mäktigare ut ju mer vi närmade oss. Sydväggens fot bestod av omkring 500 m höga branta isbackar. Resten av väggen bestod av en 2500-3000 meter lodrät bergvägg, klädd med snö och is.

Klockan halv fem nådde vi slutligen fram till målet, Plaza Francia. Med hjälp av elementär trigonometri uppskattade vi att vi befann oss cirka fem kilometer från sydväggen. Närmare toppen och högre upp än så här än så här hade ingen av oss varit förut.

Plaza Francia bestod av en tät samling vindskydd av sten på en ödslig slätt av samma röda torkade lersand som på resten av berget. Vi tog ett antal foton på Aconcaguas sydvägg, Plaza Francia, oss själva, glaciären och en alldeles rund blågrön glaciärsjö precis nedanför Plaza Francia innan vi påbörjade vandringen nedåt.

Höjdsjuka!

Jag hade huvudvärk, var illamående och mycket trött. Jag andades kraftlöst med små, flämtande, otillräckliga andetag. Yrseln tilltog och balanssinnet påverkades. Jag visste att jag borde hyperventilera men min viljestyrka hade försvunnit i takt med tilltagande utmattning. Jag orkade inte andas ordentligt längre trots att det var det enda viktiga just då.

På vägen tillbaka befarade vi att vi hade gått förbi platsen där vi lämnade väskorna med mat, vatten och videokamera mm. Jag hoppades att de låg längre ner men var inte alls säker. Jag brydde mig knappt längre. Martin, som fortfarande mådde bra pressade sig uppåt (!) igen för att leta efter utrustningen högre upp. Mitt tillstånd försämrades hela tiden och pga den relativt flacka terrängen skulle det ta lång tid innan jag kunde komma ner på lägre höjder.

Jag fortsatte nedåt medan Martin gick upp igen. Vi bestämde att ställa oss som Y:n på det lokala maximumet om vi hittade väskorna. Efter en stunds snubblande trodde jag mig känna igen området. Framför allt kände jag igen en sluttning i öster, varifrån jag hade varit speciellt orolig att det skulle komma väsktjuvar om Plaza Francia eventuellt hade legat åt det hållet. Mycket riktigt låg väskorna en bit längre fram, nära kanten till glaciären.

Jag klättrade upp på en klippa och ställde mig som ett Y. Jag orkade knappt hålla upp armarna och det var svårt att hålla balansen. Jag såg inte till Martin men hoppades att han skulle se mig så snart som möjligt. Snart skulle jag inte orka mer utan var tvungen att antingen lägga mig ned eller börja gå nedåt utan honom. Jag försökte skrika men kände att lungorna inte räckte till och att luften kanske var för tunn för att ljudet skulle orka fram.

Det kändes som en evighet innan jag såg Martin på avstånd och ytterligare en stund innan jag var säker på att han sett mig. Jag klättrade ned från klippan och lade mig för att vila medan jag väntade på att han skulle komma fram.

Huvudet sprängde. Jag orkade nätt och jämnt flämta litet tunt och mitt balanssinne var rubbat av syrebrist och utmattning. Jag måste ner, tänkte jag om och om igen, väl medveten om att jag borde försöka andas mer men inte orkade. Jag måste ner..

Vi försökte hålla ett högt tempo för att nå lägret innan det mörknade, kallnade och övriga expeditionsmedlemmar blev oroliga. Det var mycket längre än någon av oss trott. Nedför kändes terängen ännu flackare än under uppstigningen och min höghöjdssjuka förvärrades hela tiden utan hopp om att kunna ta mig ner snabbt.

Jag stapplade och snubblade mig framåt och försökte titta på Martins fötter ibland för att se att jag var på rätt väg. Först klockan 19.00 nådde vi 4000 metersmärket som vi passerat sex timmar tidigare på vägen upp. Fortfarande var vi alldeles för högt upp för att jag skulle känna mig trygg. Björn t ex hade vänt nedåt på ungefär den här höjden sex timmar tidigare pga att han befarade att han kunde drabbas av onödigt akut höjdsjuka om han stannade längre så högt upp. Martin och jag hade istället under hård fysisk ansträngning gått ytterligare 500 meter högre upp. Det var inte alls säkert att symptomen på höghöjdssjuka skulle försvinna så enkelt.

Sedan vi passerat 4000 meter på nedvägen sluttade det kraftigare och jag började känna mig bättre. Jag orkade andas mer och luften var mer syrerik. Huvudvärken avtog något, balanssinnet återställdes men istället började utmattningen ta överhanden. Den sista timmen kände jag mig aningen tryggare men var samtidigt nära att falla för frestelsen att stanna och vila när jag ändå var så nära lägret, trots att klockan närmade sig 20.00 och det började bli kallt och mörkt.

Martin hittade ett par fingervantar i Ullfrotté som Jonne glömt kvar. Vantarna hittade han när vi råkade avvika en aning från rätt väg och sedan blev tvungna att klättra en aning för att komma på rätt spår igen. Lustigt att både Jonne och vi skulle gå fel på precis samma ställe.

Eventuellt hade det varit optimalt att stanna femton minuter för att vila, nu när syretrycket var högre, istället för att fortsätta spurten nedåt med vad det innebar i fysisk ansträngning som kunde förvärra höjdsjukan. Samtidigt var det viktigt att komma till lägret så tidigt som möjligt. Martin fick mig att fortsätta när jag var på vippen att sätta mig och vila. "Gå du. Jag kommer sen", ville jag säga men visste hur farligt det kunde vara och hur dumt det lät. Jag tänkte inte slänga ur mig schabloner och klyschor på berget!

Sedan vi passerat 4000 metersmärket tog det oss en timme och två minuter att nå Confluencia på 3300 m, Klockan 20.02 nådde vi alltså Confluencia, vilket verkligen var i senaste laget.

Jag frös ända in i märgen och var fruktansvärt trött. Min enda önskan var att få somna in och vakna varm och utan huvudvärk. Samtidigt visste jag att det var viktigt att jag åt och drack ordentligt innan jag lade mig. Annars kanske jag aldrig skulle bli varm igen. Trots mitt tillstånd kände jag att jag inte helt själviskt kunde krypa in i tältet och den lockande värmande sovsäcken. Jag tyckte att jag borde hjälpa till med matlagningen och kanske hämta vatten. Det kändes dock så plågsamt att ta tag i detta som kändes som ett oöverstigligt projekt, så jag blev helt enkelt stående på samma fläck, stirrande på tältöppningen.

Någon sa åt mig att gå in och lägga mig i tältet så skulle de fixa med mat och varm dryck. Martin (!) och Björn lagade mat medan jag klädde av mig och kröp in i den varma, röda delen av Caravansäcken. Ytligt sett blev jag snart ganska varm men bara tanken på att lämna sovsäcken fick mig att rysa av obehag. Kroppen domnade av och den sprängande huvudvärken kändes alltmer fjärran.

Känslan av att långsamt somna in var obeskrivligt härlig men jag insåg ändå att jag måste äta, åtminstone när Björn trugade på mig maten. Jag började med att långsamt surpla i mig varm svartvinbär-apelsinsoppa och tvingade sedan i mig risotto innan jag somnade som en stock.

På morgonen den 11:e december mådde jag utmärkt och Martin likaså. Jag kände mig utvilad, stark och inte alls besvärad av den tunna luften. Jag var acklimatiserad. Det hade gått snabbt men så hade jag troligen också balanserat på gränsen till att utveckla höghöjdssjuka som kunde förstört hela bestigningen. Björn, däremot mådde inte alls bra. Han led av en ihållande huvudvärk som inte gick över trots ihärdigt drickande och två alvedon. När Björn tog en Diamox släppte det mesta av huvudvärken och han var snart åter på benen.

Hygienkungen

Jag hade föreställt mig Bojan som en lufsig äventyrare som inte kände sig riktigt väl till mods om inte skiten låg i tre stabila lager över hela kroppen. Bojan visade sig istället - för mig då något överraskande - vara den renligaste av oss. Han blev också den förste att bada i floden som rann genom Confluencia. Floden bildades av smältvatten bl a från glaciären vi sett uppe vid Plaza Francia och vattnet var endast tre grader varmt. Bojan lade sig ner på mage i den kalla forsen och tvättade sig noggrant trots kylan. Värst var nog att gå upp när den kalla vinden från berget bet i skinnet. Något senare badade Martin och Ragge, vilket dokumenterades ordentligt. Jonne lyckades inte övertyga sig själv om att han borde bada. Själv hade jag inte en tanke på att kyla ned mig och riskera att dra på mig en förkylning när jag inte ens kände mig smutsig ännu.

Bojan

Bojan hade en tendens att alltid vara obstinat men tog man honom bara på rätt sätt så behövde han inte gå en på nerverna. Rätt sätt var att ignorera allt som inte lät vettigt eller svara med samma mynt.

Bojan verkade göra det till en sport att reta just Martin då "skämten" bet bäst på honom och Martin blev verkligen irriterad. Bojans skånska dialekt gjorde det lätt att kontra när han frågade något man inte ville svara på var det bara att säga "Jaaa" med skånskt uttal för att ta udden av honom. Det här utvecklades till en slags mobbing där Bojan aldrig fick några vettiga svar. Vad han än frågade om fick han bara ett "Jaaa" till svar men han tog det bra och verkade inte speciellt besvärad av situationen. Stämningen var rå men hjärtlig (tror jag).

Martin

Martin, som är läkare, ogillade Bojans ständiga tjat om Diamox. Bojan undrade varför andra fick Diamox och inte han, fast han också visst det hade huvudvärk. Det gick så långt att Bojan sa att vi inte hade någon nytta av en läkare som inte delade ut mediciner i ordentlig mängd. Martin å sin sida satte en ära att som läkare använda så litet medicin som möjligt, varför han troligen tog Bojans anklagelser en aning mer personligt än nödvändigt.

Själv kunde Martin orsaka en del besvärade blickar och skruvande när han lät sina utläggningar och små historier förlängas in absurdum så att all normal humor gick förlorad mot slutet.

Jonne

Jonne lättade ofta upp stämnningen med en knastertorr akademisk situationskomik som ofta kunde yttra sig som rena språkliga och logiska rättelser av vad vi andra sade. Hans knessetinspirerade(?) och alltid oklanderligt korrekta anmärkningar föreföll med tanke på situationen så absurda att de blev mycket roliga. Jag hade heller inte riktigt vant mig vid Jonnes mössa och kraftiga mörka skägg som fick honom att se ut som en fullblodsterrorist. Den skämtande terroristen var en oväntat positiv överraskning med resan.

Vilodag

Vi vilade hela dagen (den 11:e december) och jag passade på att klubba ut en 5,5:a, dvs fast avföring som höll sig näst intill idealet; bara aningen hård. Martin införde en ny skala där 0 betydde förstoppning och 10 bara vatten. Den nya skalan möttes med klar skepsis och i början hade vi svårt att förstå varför den var bättre än den tidigare. Med den nya skalan blev bajsserien, sedan vi kom till Puente del Inca, 4,5 ; 6 och till sist 4,5 igen. I sammanhanget fick Bojan öknamnet "Bajan" när vi blev speciellt irriterade på honom, sedan han slängt torkad mulåsneavföring på oss andra. Stämningen förtätades alltmer.

Durri

Bajan startade en spelhåla mitt på stigen mellan Confluencia och en primitiv toalett på andra sidan ett litet krön. Vi hade i och för sig redan slagit upp alla tre tälten på stigen, så övriga klättrare i Confluencia var irriterade nog på oss. Durrihålan gjorde dock sitt till för att verkligen ingen skulle gilla vår närvaro.

Det enda kortspel som tilläts i Durrispelhålan var en variant av "Vändtia" som kallades för "Durri" efter en låt som åtminstone Bojan och Björn var bekanta med. Spelet hade inga vinnare, bara förlorare, och den som förlorade blev Durri, vilket i stort sett kan översättas med "stjärtgosse". Jag har aldrig uppskattat kortspel så jag höll mig på avstånd, bl a för att skriva dagbok. Glada rop, "Durri!", ekade över lägret dagen lång.

Åter märkte vi hur vädret på toppen av Aconcagua blev sämre vid två till tre på eftermiddagen. Då samlades molnen precis kring toppen och förstörde förmodligen utsikten fullständigt för de som befann sig i närheten av toppen. Vi skulle se till att hålla koll på eftermiddagsvädret vid toppen i fortsättningen för att se om det fanns ett stabilt mönster som kunde användas som beslutsunderlag för planeringen av ett toppförsök.

Vi började planera inför nästa dags vandring mot Plaza de Mulas, baslägret där vår övriga mat och utrustning väntade. Jag hade börjat sakna min Marmotjacka ordentligt på kvällarna när det kallnade. Jag hade inte tänkt på att det skulle bli ned mot minus tio grader på kvällarna på så här pass låg höjd.

Vi kom överens om att alla skulle klättra till omkring 3700 meters höjd, vilket innebar ungefär halvvägs till Plaza de Mulas. De som hade tillräckligt med krafter kvar skulle sedan fortsätta till Plaza de Mulas, på 4300 meters höjd, för att hämta bensin och eventuellt någon extra proviant och därefter återvända till det nya lägret på 3700 meters höjd.

Min videokamera, gamla Bettan, fortsatte att strejka men det verkade som om den fungerade bättre och bättre. Nu kunde man filma i flera minuter utan att den stängde av sig. Frågan var om det var batterierna, kameran eller kassetterna det var fel på. Min nollhypotes var att det var kassetterna som var för hårt lindade men det kunde lika gärna vara svaga batterier eller en lös skruv i kameran som var boven i dramat.

Förstoppning

Jonne hade förstoppning och urinen var mörk. Kunde det bero på vätskebrist? Laxermedel kom på tal som en sista utväg men Martin och Jonne kom överens om att Jonne skulle försöka igen litet senare utan hjälp av laxermedel. Om förstoppningen berodde på vätskebrist skulle laxermedlet bara förvärra situationen. En bidragande orsak till avföringsproblemet var att Jonnes huvudvärk försvårade processen med att "klämma" ut avföringen då detta förvärrade huvudvärken. För oss andra såg det mest lustigt ut att se Jonnes överkropp över krönet när han halvstod och klubbade vid toaletten som bestod av en planka på marken med ett hål i mitten.

På vägen tillbaka påpekade Björn att Jonne gick som man gör när man är bakis; mycket försiktigt så att huvudet hålls stilla. Det visade sig också mycket riktigt att Jonne hade ont i huvudet efter bajsförsöket.

Klockan sju på kvällen spelade Jonne, Bajan och Björn fortfarande Durri medan Martin och Ragge sov. Själv låg jag och dåsade i solgasset och ansträngde mig för att hålla dagboken uppdaterad. Snart skulle vi ladda med kycklingourmet inför morgondagens vandring. Efter en sån här latdag kändes den fortsatta klättringen avlägsen och svårmotiverad. Fortfarande hängde minnet av den plågsamma klättringen till Plaza Francia kvar i minnet.

Klädbrist

Jag hade för lite kläder med mig för vandringen från gränsstationen till Plaza de Mulas. Mitt totala klädförråd bestod av skjorta, kalsonger, strumpor, underställbyxor från Triconor, skalplagg (Bretex) från Peperoni, kostymbyxor från St Jacques och mina Salomonskor.

Jag saknade framför allt något extra att ha på överkroppen. Jag hade t ex gärna burit med mig underställ och värmeställ i ullfrotté från Triconor för att värma överkroppen. Tyvärr var jag inte förberedd på att det redan vid Confluencia (3300 m) blev minus fem grader på natten. Jag hade hellre haft varmare kläder och mindre mat med mig - ett tips inför framtida expeditioner.

Jag hade helst av allt haft med mig Marmotjackan, då denna både är skön att ha på sig utomhus när det kallnar men också är perfekt som huvudkudde tack vare sin luftiga konsistens.

Färdkost

På utflykten till Plaza Francia visade det sig att kex med leverpastej samt chokladkakor var oslagbar färdkost. Det var gott, lätt och oömt. Som dryck hade vi druvsocker utblandat i klorat vatten. Det smakade som kallt thé, bryggt på bassängvatten. Under min och Martins tiotimmarspromenad åt jag knappt två paket kex à hundra gram, tre till fyra burkar leverpastej à 70 gram och några rutor choklad samt drack ungefär tre liter sockervatten. Efter den promenaden var jag dock som sagt totalt utmattad.

Vi tog oss aldrig någon tid till ordentliga matpauser med lagad mat. När vi gick så ville vi verkligen gå och en längre paus kunde verka demoraliserande. Dessutom tar det för lång tid att stanna och laga mat. Före klockan sex är det för kallt och mörkt för att stiga upp och efter klockan 19 är det för sent att slå läger. Det innebär att man har tretton timmar att disponera till måltider, packning, klättring och vandring per dag. Det hade hittills visat sig att vi orkade gå fem till tio timmar per dag och med för många och långa matpauser skulle tiden inte räcka till - åtminstone inte med vår dåliga disciplin på morgonen.

Även i ett längre perspektiv, under transportsträckan mellan Puente del Inca och Plaza de Mulas, rekommenderar jag att man tar med sig mindre konserver och mer fruktsocker till vattnet, choklad och kex eftersom man går mest hela tiden. När man stannar längre tid i samma läger högre upp är det däremot gott med riktig mat på konserv. Skorna

Jag går normalt inte speciellt mycket. Men när jag gör det, eller har nya skor, så brukar jag få blåsor väldigt lätt. Jag har helt enkelt klena fötter. Trots att klätterskorna från Salomon i praktiken var helt nya inför vandringen till Confluencia och således fortfarande var att betrakta som nya under tiotimmarsvandringen till Plaza Francia så fick jag endast en mindre blåsa på främre trampdynan. I normala fall skulle halva fötterna varit förstörda efter en sådan marsch med nya skor. Då hade jag knappt kunnat gå på flera dagar. Nu räckte det med att bara ta hål på blåsan så var foten läkt till morgonen.

Martin tyckte att man ska vårda blåsorna så att de läker sig av sig själva. t ex med Compeed som skydd. Jag gjorde istället som jag alltid gjort och lade ett lätt snitt med expeditionskniven från EKA. Redan morgonen därpå kändes det som om jag aldrig haft någon blåsa. Självklart riskerar man att få en infektion med min metod, så se till att rengöra kniven ordentligt innan snittet läggs - och använd rena strumpor.

Camp Durri

På luciamorgonen var vädret för första gången inte riktigt vackert. Det kändes en aning motigt att stiga upp i blåst och kyla utan något värmande solsken. Vi hade vant oss vid att kunna torka ur fukten ur sovsäckarna och värma oss i morgonsolen innan vi klev upp. Nu tvingades vi värma upp våra egna kläder med kroppsvärmen. Vi var litet väl bortskämda med bra väder för att föreställa härdade andinistas.

Vi gav oss av från Confluencia klockan 10.35, uppför backen åt nordväst. Till en början var det ganska brant och underlaget av grusblandad lera gjorde det inte lättare att ta sig upp. Efter endast omkring 20 meter i höjdled bredde ett böljande landskap ut sig framför oss och vi började den riktiga marschen mot nästa läger.

Vi vandrade över tre till fyra mindre kullar. Det var lika frustrerande varje gång man passerade krönet och insåg att det lutade utför på andra sidan. Snart kom vi istället ut på en vidsträckt grusdal där glaciärbäcken rann förbi.

Jag var klart besvärad av min packning. Bärremmarna skavde mot axlarna och det värkte i övre delen av ryggen. Jag och Bojan höll ett högre tempo än de övriga expeditionsmedlemmarna och drog ifrån ordentligt i gruset. Bojan levde förmodligen på en obändig grundkondition medan jag kämpade på för att slippa bära på ryggsäcken längre tid än nödvändigt. Acklimatiseringen från trippen till Plaza Francia och min hyperventilation bidrog säkert också till min styrka i vandringen.

Var låg Grand Piedra?

Under vandringens gång fick jag ta över tältet från Björn. Pga att jag redan tidigare led av min packning och det faktum att jag trodde att jag dittills redan burit mest knäcktes jag nästan psykiskt och gick därför därefter sist en lång stund och surade. Jag upplevde att jag hade burit klart mest upp till Confluencia. Dessutom gnagde Franciaturen i mitt minne då Björn bara bar vår gemensamma ryggsäck i en halvtimme och jag resten av tiden. Vidare hade jag hittills ofta frusit eftersom jag prioriterat bort Marmotjackan och Ullfrottékläderna på den här delen av expeditionen för att få mindre att bära. Det kändes fruktansvärt jobbigt att ha uppoffrat mig så och ändå inte få skörda frukterna nu när antalet konserver minskade.

Björn å sin sida hade retat upp sig på att jag och Bojan gick så långt i förväg. Björn hade fått rejält ont i ryggen och var i akut behov av hjälp med sin packning. Dessutom hade vi kommit överens om att varje tältlag ansvarade för varandra och jag hade lämnat Björn i sticket. Jag hade inte en tanke på att det fanns andra saker att ta hänsyn till än millimeterrättvisan för dagen och var inte bereddd att släppa efter för att underlätta för expeditionen. Jag hade ju mig själv att tänka på, tyckte jag.

Efter en stunds vandring med tältet blev jag snarare hämndlysten än tjurig och ville visa att jag minsann inte knäcktes av för mycket packning. Dessutom kunde det vara välbehövlig träning inför högre höjder - och då skulle packningen fördelas rättvist. Jag ökade tempot och gick ifatt de andra.

Efter några timmar i den tröstlösa grusdalen nådde vi klockan tre på eftermiddagen, dvs efter fyra och en halv timmes vandring, fram till en passande lägerplats under en rasbrant till vänster i grusdalen. Vi låg där och tog igen oss, kände på branten för att se om den var stabil och försökte komma överens om var vi skulle övernatta. Martin verkade sugen på att fortsätta - kanske ända till Plaza de Mulas?

Efter litet rekognoserande kom vi överens om att flytta fram lägret från den i själva verket livsfarliga rasbranten till en grushög mitt mellan två glaciärbäckar som flöt fram ett par hundra meter ifrån varandra.

Vi satte upp tälten i gruset och byggde vindskydd till köken. Efter maten tog Martin och jag itu med att döpa lägret till "Camp Durri". Vi skrev med två meter höga stenkapitäler som var och en bestod av tiotals småstenar om 5-30 kg styck. Uppskattningsvis vägde märkningen omkring fem ton. Nu trotsade vi verkligen rådet att ta det lugnt när en ny höjd erövrats.

Efter märkningen gjorde Martin de övriga sällskap i ett par Durripartier medan jag byggde en budoir vid bäcken för att tvätta mig mellan skinkorna. Vattnet höll en temperatur på strax över nollpunkten men klådan var för stark för att jag inte skulle tvätta mig. Efteråt kände jag mig som en ny människa, fast med kalsongerna ut och in.

Plaza de Mulas

På morgonen den 13:e december gick jag och Björn igenom packningen för att se vad var och en burit på och hur packningen skulle fördelas framöver. Som sagt tyckte vi båda från början att en själv burit mest.

Jag hade videokamera, videobatterier, kassetter, batteriladdare, batterier, 100 filmrullar, mat för flera dagar och två flaskor vatten. Björn släpade på rep, kök, en flaska vatten, kartor, böcker och tältet. Genomgången slutade med att vi kom överens om att vi burit ungefär lika mycket och att detta var för mycket. Därför gav vi en del gemensam packning (rep och batterier) till övriga expeditionsmedlemmar. I efterhand är det svårt att sätta sig in i hur jag måste ha tänkt där på berget när jag satte vänskap och expeditionen på spel för att jag skulle slippa bära ett extra kilo eller två.

Min förklaring är att trötthet, syrebrist och kulmen på över ett års fokusering på ett enda mål - att nå toppen - fick mig att tappa helhetssynen på situationen. Jag tänkte inte på att Björn bjudit med mig på expeditionen, att han sett till att det öht blev någon expedition, att jag fick del av våra sponsoravtal utan att jag behövde jobba för det osv. Förutom allt detta som skänker objektiv rättvisa åt Björns handling att ge mig tältet - oavsett om jag bar mest eller inte - borde jag ändå ha tagit det utan att tveka. Jag var ju bara psykiskt trött medan Björn uppenbarligen inte orkade, inte kunde gå längre med den extra bördan.

Som kamrat skäms jag över att inte utan tvekan ha accepterat tältet då jag orkade bära det men kanske inte riktigt ville medan Björn troligen - som en sann vän - ville (om inte annat så för att undgå meningsskiljaktigheter) bära tältet men bara inte orkade. Som en i expeditionen skäms jag över att ha riskerat vår framgång genom att själviskt hävda vad jag tyckte var min rätt att vara lat. Jag hoppas att framtida expeditioner tar lärdom av denna lilla historia som visar hur lätt det är att tappa perspektivet på tillvaron under hård fysisk och psykisk stress.

Jag hamnade direkt på efterkälken när vi skulle gå mot Plaza de Mulas pga att jag inte knutit skorna ordentligt innan vi gav oss av. När jag jobbade för att komma ifatt trampade jag ned med vänsterfoten i en bäck. Salomonkängorna höll dock hyfsat tätt och det vatten som läckte in hade ingen nedkylande effekt..

Vandringen inleddes klockan 10.45 med en marsch på 65 minuter. Efter en kvarts rast gick vi i 55 minuter och tog rast klockan ett. De första två timmarna gick vi mycket upp och ned för grusiga kullar, vilket innebar att vi tröttades utan att vinna speciellt mycket i höjdled. Det är psykiskt påfrestande att tvingas gå nedåt efter ett krön när man nyss kämpat sig uppför och snart ska vidare upp igen.

Under den tredje delpromenaden gick Björn alldeles för högt upp åt höger, ostnordost, och tvingades kämpa sig över det ena gruskrönet efter det andra tills han slutligen fick glida nedför en grusbrant och tappade all höjd han sparat. Bojan och jag gick först och träffade två engelskor och en engelsman som varit på toppen. De hade startat från Berlin Huts klockan halv nio på morgonen och nådde toppen ungefär halv fyra på eftermiddagen. Då hade sikten som vanligt varit dålig. trots detta rådde de oss att inte försöka starta tidigare på morgonen då detta ofta ledde till förfrysning av fingrar och tår. Vi började fundera på olika starttider och klockan sex på morgonen föreföll rimligt. Med lätt packning och litet tur skulle vi kanske hinna upp till toppen till klockan 13.00 innan det dåliga vädret började.

Helvetesbranten

Någon halvtimme efter att vi träffat engelsmännen nådde vi fram till en mycket brant sluttning, som började strax efter en husruin och en stor sten. Branten höll på att ta knäcken på Martin. Uppskattningsvis lutade det 50 grader och trots att stigen gick i sicksack var det bitvis så brant att det nätt och jämnt gick att gå uppför utan att halka bakåt.

Efter den första delen av helvetesbranten var vi alla mycket trötta. Martin, som uppenbarligen bar på för mycket packning befann sig på gränsen till total utmattning. Han kom fram till rastplatsen efter branten omkring tio minuter efter oss övriga och han knappt sätta sig innan det var dags att gå igen. Jag stannade några extra minuter med Martin och hjälpte honom på med ryggsäckarna. Vi fortsatte håglöst vandringen mot vad som verkade vara andra hälften av den branta stigningen upp mot Plaza de mulas.

Efter mindre än en halvtimmes vandring nådde vi utan alltför mycket klättrande fram till en kontrollstation där gamla Plaza de mulas legat. Kontrollstationen bestod av ett illa medfaret skjul och en helikopterplatta som var utmärkt med en ring vitmålade stenar. Där fick vi till vår stora lättnad veta att lägret låg alldeles runt hörnet och faktiskt 50 höjdmeter lägre. Vi följde stigen åt höger, österut, från kontrollstationen. Efter något tiotal meter svängde stigen vänster så att vi åter gick rakt norrut och strax såg vi Plaza de Mulas på 500 meters avstånd. Björn och jag reagerade med att ta flera vilopauser på den sista halvkilometern på väg ned till Plaza de Mulas medan övriga expeditionsmedlemmar snarare skyndade fram för att få lägga av sig packningen. Vi nådde fram till lägret vid halv tretiden på eftermiddagen, dvs efter knappt fyra timmars vandring. Än så länge hade ingen av oss några som helst känningar av höjdsjuka.

Plaza de mulas bestod av en grushög ovanpå en glaciär med ett antal temporära expeditionstält och toalettält samt några medicin- och parkvaktstält av mer permanent karaktär. Dessutom fanns ett par restaurangtält (!).

Vi blev anvisade en plats på grushögen där vi kunde slå läger. Parkvakterna lånade ut hacka, spade och kratta för att vi skulle kunna jämna till underlaget tillräckligt för att kunna slå upp tälten och sova hyfsat bekvämt. Återigen lyste våra skilda mentaliteter igenom när lägerplatserna skulle byggas. Martin och Ragge byggde snabbt upp en funktionell bas till tältet. Detta gjordes utan några större ingrepp i naturen. De värsta ojämnheterna rensades bort med kraft och målmedvetenhet utan att slösa alltför mycket med energin. Här verkade det gälla att bara få till stånd ett läger som var hyfsat men utan krav på bekvämlighet. Vi låg trots allt i fält.. Till en början blev den iordninggjorda tältbasen något kort. Detta hände oss alla, så ett tips för framtida expeditioner är att verkligen se till att man tar ut svängarna ordentligt när tältlängden mäts upp. Bl a är det bekvämt med ganska mycket plats utanför ingången.

Bojan och Jonne upptäckte att underlaget blev mer sandartat ju längre ned man grävde. De försökte därför fixa en riktigt mjuk sovplats genom att gräva sig ned i grushögen så långt de orkade. Det slutade med att tältet klämdes in i en grop en halvmeter under den naturliga markytan och att Bojan och Jonne var minst sagt ganska trötta. Under projektets gång visade det sig att det på sina håll dök upp riktigt stora stenar som måste grävas bort ur sandgrusblandningen och det kunde vara riktigt jobbigt, fick Bojan och Jonne erfara. Dessutom visade det sig svårt att bygga ut gropen så att tältet verkligen fick plats på längden. Till slut gav dock gropen ett rejält vindskydd men det hade eventuellt gått åt onödigt mycket kraft att åstadkomma detta, inte minst med tanke på risken för höjdsjuka.

Jag och Björn iakttog de övriga när de byggde sina tältplatser. Under tiden undersökte vi det närliggande området på jakt efter en naturligt flack yta som såg relativt lättarbetad ut. Vi började med att mäta ut en tillräckligt stor yta för tältet. Sedan rensade vi bort de värsta stenarna. Till sist skyfflade vi upp fint grus på den tänkta tältplatsen och krattade rent från småsten. Till slut hade vi en veritabel tennisbana med grusunderlag. Inte så litet stolt kallade vi tältplatsen Roland Garros, efter tennisarenan där Franska Öppna mästerskapen i tennis spelas (på grus).

Även Björn och jag missbedömde tältets längd men med vår metod visade det sig lättare att förlänga tältbasen än det var för de andra. När vi ändå var i farten lade vi på ytterligare en halvmeter för att ha plats för ryggsäckar, mat och fritid utanför tältet.

Monument

Män tycker om att bygga monument. Bildligt talat kan ett monument i det här sammanhanget vara allt ifrån att bygga en snöborg eller en enkel fördämning i rännstenen när det regnar till att uppföra mastodontverk som Empire state building eller gigantiska dammar - men också att bestiga ett berg. I vårt fall byggde vi monument bara genom att bestiga Aconcagua. På vägen byggde vi monument i form av Camp Durri och nu genom att konstruera ett Vikingaläger där vi kunde fira lucia. Jag och Bojan hade mest ork kvar (framför allt Bojan som verkade ha outsinliga kraftresurser) och tog tag i konstruerandet av ett lucialäger. Vi utgick från gropen som Bojan och Jonne grävt till sitt tält. Vi vidgade gropen till omkring 1,5 X 2,5 meter förutom själva tältplatsen.

Gropen var närmare en halvmeter djup så även denna gång hade vi flyttat omkring fem ton sten för att bygga vårt monument. Det verkar var ungefär så mycket man orkar med efter en dags vandrande på hög höjd. Vi kanske i själva verket har snubblat över en av naturens oförklarliga konstanter; "Två man som klättrar på Aconcagua orkar tillsammans bygga monument om fem ton i taget."

Förutom att gräva själva gropen byggde vi sex stenstolar med ryggstöd samt ett rejält stenbord i mitten av gropen att ställa mat, kameror, solkräm och annat man ville ha lättillgängligt på. Hela bygget tog drygt två timmar att genomföra. Nu började jag känna av en tilltagande huvudvärk och blev orolig att jag skulle bli höjdsjuk pga den onödiga ansträngning det inneburit att bygga lägret. Jag lovade mig själv ännu en gång att om jag bara inte blev höjdsjuk nu så skulle jag inte chansa på samma sätt igen.

Enligt tidigare expeditionsberättelser skall man undvika hård fysisk ansträngning på hög höjd - åtminstone innan man accklimatiserat sig ordentligt. Vi upplevde det ändå som att om vi klarade att genomföra projekt av typen "Camp Durri" och "lucialägret" utan att bli akut höjdsjuka så skulle acklimatiseringen gå snabbare och ge ett bättre resultat i slutändan. Vi hade antagligen tur att det inte gick värre än det gjorde. Många i Plaza de mulas frågade oss om vi verkligen mådde bra. De flesta andra expeditioner drogs med kraftig huvudvärk och illamående. Skillnaden var att vi hade stannat en extra natt i Camp Durri medan de flesta övriga expeditioner gått direkt från Confluencia till Plaza de mulas.

Bensinläckage

Medan jag och Bojan byggde läger gick några av oss till Hotel Refugio som låg någon dryg kilometer bort på 4370 meters höjd, för att se till att allt stod rätt till med vår packning som transporterats med mulor från Puente del Inca. Det visade sig att bensin läckt ut i en av mina väskor där jag hade mina ullfrottéunderkläder samt Marmotjackan. Det var precis det som bara inte fick hända..Tänk om mina kanske viktigaste plagg blivit upplösta av bensinen. Tänk om jag nu inte skulle kunna bestiga Aconcagua.

Lucia

När det var på väg att skymma åt vi en gemensam måltid innan det verkliga luciafirandet tog vid. Vi drack glögg på glöggpulver, vatten och en droppe Smirnoff.Till glöggen hade vi mandelkross och russin samt lussebullar och pepparkakor. Lussebullarna, som Björns flickvän Josefin Bergman bakat, ångkokade vi och lyckades få de veckogamla bullarna att smaka som nybakta.

Vi sjöng luciasånger och Jonne stämde upp i solo med "O Helga natt".

Klättrare från andra expeditioner skrattade åt vårt underliga beteende. De kunde inte förstå att vi hade ork och lust att bygga monument och sjunga glada visor när vi nyss nått upp till en ny höjd. Vidare såg vi rätt annorlunda ut i våra uniformsliknande kycklinggula dräkter där vi myllrade omkring på berget och vår vana trogen spred ut mat och övrig packning i Aconcaguas damm.

Sämre väder

Även den 14:e december uppvisade dåligt morgonväder som blev ännu sämre under dagen. Det var mulet och kallt och nu började jag nästan tro att det inte skulle bli bättre än så här under resten av klättringen. Nu började den riktigt tuffa delen av bestigningen - den som skiljer man från manet - trodde jag.

Efter en gemensam frukost vid stenbordet gick vi tillsammans till Hotell Refugio. Det tog knappt trettio minuter att gå dit i lugnt tempo (eller med tung packning). Där gick vi igenom packningen, spelade pingis och lagade mat.

Med spänning öppnade jag mina väskor som mulorna burit upp. Mina kläder stank av bensin men såg inte ut att vara skadade i övrigt av bensinen. Marmotjackan var extremt skrynklig efter att ha legat hårt packad i nästan en vecka, indränkt i bensin. Jag satte på mig den för att bensindoften skulle torka ur, för att skrynkligheten skulle minska och för att jag frös. Det är iskallt inomhus i hotell Refugio. Stora genomgående stålbalkar löper som effektiva köldflänsar genom byggnaden och slutar utomhus där värmen leds bort. Här kan man verkligen tala om att elda för kråkorna - bortsett från att det inte eldas öht. Snart fick jag en rejäl huvudvärk av bensinångorna och var tvungen att ta av mig jackan och frysa istället.

Nu frös jag och hade en bultande huvudvärk. Härligt! Bra planerat.

Mellan klockan fyra och sex på eftermiddagen den 14:e december sysselsatte de andra sig med att spela Durri alltmedan vädret försämrades. Molnen tornade upp sig och förmörkade himlen. Snön började falla och det blåste upp. En viss respekt inför resten av bestigningen infann sig när jag funderade över hur vädret kunde bli högre upp om den negativa trenden fortsatte.

Jag hämtade vatten vid den lilla dammen intill hotellet. Dammen var i det närmaste bottenfrusen men det gick att samla vatten ur en liten bäck som ledde från dammen. Som vanligt var vattnet så kallt (troligen underkylt) att det kändes som om händerna skulle spricka vid kontakt. Det gör fruktansvärt ont att samla vatten och framför allt att diska när vattnet är så kallt. Man blir lätt uppgiven och åsidosätter hygienen i sådana här lägen och det må vara hänt under några veckors tid men vatten till mat måste man ha så det kommer man inte undan.

Kycklinggourmeten mister sin charm

Jag började med att laga till fyra portioner kycklinggourmet som vi delade på. Därefter gjorde Ragge i ordning ytterligare fyra påsar. Vädret var dåligt men vi kunde åtminstone tröstäta och bygga upp förråden inför toppattacken. Hittills hade jag alltid tagit för mig så mycket jag fick av all mat men nu började gourmetmaten stå mig upp i halsen. Det hade varit gott med litet pasta istället för kycklinggryta. Snabbpasta skulle definitivt utgöra en stor del av expeditionsmaten nästa gång. Kungsörnens snabbmakaroner hade stått högt i kurs på Hotel Refugio. För att skölja ned den nu kväljande maten köpte jag en kall Coca Cola i receptionen för 3 amerikanska dollar, vilket kändes som en oerhörd lyx. För läsarens information kan jag nämna att det gick att köpa Cola och öl för USD 2 per burk i själva basklägret Plaza de mulas.

Engelsmännen från Bristol

I köket på Hotell Refugio träffade vi ett engelskt par som också planerade att bestiga berget. De blev oerhört avundsjuka på vår utrustning. Själva skulle de bestiga berget i slitna, relativt tunna täckjackor och en gammal modell av klättrarskor. Jag hade nog knappt vågat mig en meter högre i deras kläder, speciellt inte efter dagens väder.

Vi bjöd på nyponsoppa i all välmening men lyckades mest framkalla kväljningar. De förstod inte alls hur vi kunde äta något så äckligt. Vi fick litet problem när vi skulle förlara vad nyponsoppa hette på engelska men till slut fick vi fram att det rörde sig om soppa på det klipulver som kan framställas av frukterna på vildrosor. Det gjorde inte saken bättre att det var klipulversoppa vi bjöd på.

Kaffet föll dock engelsmännen i smaken.

Efter maten visade det sig att det kostade USD 1 per person att disponera köket, inte speciellt dyrt men det kan vara värt att veta så man inte råkar gå dit pank.

Klockan nio på kvällen tvättade jag och Bojan oss i solnedgången med hjälp av en tvålvattenindränkt handduk. Kylan bet i skinnet och händerna stelnade snabbt trots det varma tvättvattnet. Utan en tanke på vad man egentligen gjorde tvättade jag mig först under armarna och använde sedan handduken för att rengöra ansiktet. Detta slog mig först när jag senare såg hela sekvensen på video. Det kändes i alla fall skönt att bli litet renare. Man är inte så kinkig efter en vecka på berget.

Hlv tio började vi gå tillbaka mot lägret. Nu var det riktigt mörkt och som vilsna får försökte vi gå mot baslägret. Jag och Bojan hittade fram först men tog fel på tält varför det tog några minuter innan vi hittade lampor att guida de övriga med.

Alkohol och höjdsjuka

Den 15:e december var det vackert väder igen. Vid lunchtid satt vi i solen och drack öl, Brahma, som Martin och Ragge överraskat med. Ölen fanns till salu för två dollar styck i ett resataurangtält i närheten.

Alla reseberättelser påpekar det negativa med alkoholintag i kombination med höghöjdsklättring. Huvudvärk lär t ex knappast bli bättre när man vaknar upp efter några öl. Vi tyckte att man ändå måste få ha litet kul och dessutom skulle vi stanna i Plaza de Mulas i flera dagar...och en öl kan ju aldrig skada.

Vårt stora bekymmer nu var dock inte ölen utan att solen var på väg att skymmas av ett ulligt och bulligt sommarmoln, precis så där retligt som det kan vara när man ligger och solar och ett litet moln skymmer solen på en i övrigt molnfri himmel. Jag satt i komplett ullfrottéställ och Peperonibyxor och värmde mig i solen. I lä var det mycket varmt men i den kalla vinden från Aconcagua - för att inte tala om hur det var i skuggan - var det kallt. Jag slöade hela dagen i solen medan de övriga tvättade sina kläder. jag tyckte att jag mådde bättre av att jäsa i solen än att samla kallt vatten och tvätta kläderna så fingrarna sprack.

Björn blev intervjuad av ett Argentinskt TV-team om varför han besteg Aconcagua. "Es muy bonita y pericoloso. Me gusta!", svarade Björn poetiskt. Sedan kom teamet och filmade oss som grupp när vi åt tillsammans och pratade om klättringen - på svenska. Programmet sändes på nationell TV över hela Argentina och där stod Björn i sin Marmotjacka med märket fullt exponerat för miljontals tittare.

Camp Canada

Den 16:e december gick vi till Camp Canada på 4800 meters höjd för att känna på höjden. Vi lämnade Plaza de mulas klockan 12.10 och tog rast första gången efter 50 minuter (klockan 13.00). Då hade vi sedan länge passerat det Argentinska filmteamet. Efter en kvarts rast fortsatte vi uppåt för stigen som gick i sicksack över grusslänten som ledde till Camp Canada. Det lutade så brant att det var mycket svårt att försöka gå rakt uppför rullgruset - även om det var möjligt. Att enbart följa stigarna var däremot nästan fånigt lätt. Efter ytterligare trekvart rastade vi igen (klockan 14.00). Vi fortsatte att gå kvart över två och nådde Camp Canada klockan halv tre. Det tog således 1 timme och 50 minuter, effektiv tid, att gå från Plaza de Mulas till Canada med mycket lätt packning.

The Himalayan Kingdom

I Camp Canada träffade vi på ett dussin engelsmän i medelåldern som betalt 3000 pund var för att bli guidade till toppen av Aconcagua. Förutom guideavgiften till "The Himalayan Kingdom" var de tvungna att stå för all utrustning och resekostnader själva. Det verkade vara ett dyrt och tråkigt sätt at bestiga berget men kanske var det kul för dessa män med sina fyrtioårskriser som ville bevisa att de fortfarande var livsdugliga. Undrar om de nådde toppen..

Jag förklarade för en av de undrande engelsmännen att våra värmeväxlare,Lungplus, fungerade ungefär som en extra näsa och fick det stroppiga och oförstående svaret att han minsann klarade sig bra med sin egen näsa. Han skulle troligen få lära sig den hårda vägen vad det innebär att inte få tillräckligt med luft genom näsan pga den tunna luften samtidigt som kroppen dehydreras om man andas genom munnen.

Spurt till Plaza de mulas

Klockan 15.42 lämnade jag och Bojan Camp Canada. Då hade Martin, Björn och Ragge gått ned för knappt femton minuter sedan. Efter drygt fyra minuter sprang vi förbi dem på vägen ned. Jag och Bojan sprang alltså i full karriär nedför Aconcaguas branta grussluttning mot Plaza de mulas. Både våra expeditionskamrater och andra klättrare såg med förvåning hur vi gled nedför berget i ett enda rassel av småsten med ett dammoln bakom oss.

Efter sju minuters löpning var vi nästan nere men då var vi också andfådda som två tungviktsboxare i 18:e ronden. Vi stannade och vilade och jag tog fram videokameran för att filma litet bergslöpning. Martin kom ifatt oss medan vi vilade. Tyvärr misslyckades jag med att filma hans språngmarsch pga att kamerans axelrem hängde för objektivet. Min gamla JVC-kamera använde tyvärr inte samma lins för inspelning och sikte.

Bojan nådde lägret strax före klockan fyra, dvs efter 17 minuters löpning inklusive pauser. Någon minut senare var Martin och jag framme. Över två timmars hårt slit hade ödelagts med en språngmarsch på en dryg kvart. Hjärtat bultade kraftigt men lugnade sig snabbt. Även andningsrytmen blev snabbt lägre. Det var påtagligt hur väl acklimatiseringen fortskred. Luften i Plaza de mulas kändes nu nästan tjock, speciellt jämfört med den tunna luften i Camp Canada som gett mig huvudvärk.

Det snöade och Aconcaguas västvägg antog ett farligare men samtidigt mycket vackrare utseende. Det var henne vi skulle besegra och nu började hon till slut bjuda en aning motstånd. Luften blev märkbart tunnare högre upp, berget blev brantare och mer ogästvänligt och vädret blev sämre och kallare.

Klockan 09.09 den 17:e december: Solen steg över västväggen och värmde upp vårt läger. Nu när vi hade känt på höjden i Camp Canada och hade spenderat ett par nätter i Plaza de mulas började det klia i benen på oss. Det vackra vädret kunde inte vara hur länge som helst. Det hade några enstaka dagars mulna uppsyn gjort klart för oss. Vi började därför planera toppförsöket.

Förslagen skiftade allt från machomaratonförsök ända från Plaza de mulas till vågspelet att sova i Independencia hut på 6500 meters höjd natten innan toppförsöket.. Däremellan fanns alla varianter med olika antal nätter i varierande kombination i Camp Canada, Camp Alaska, Nido de condores och Berlin huts. Förutom själva klätterplanen gick diskussionen vild över vilken utrustning som skulle tas med samt hur mycket och vilken typ av mat som krävdes (och hur mycket som skulle tas med i reserv). Angående rep hade vi speciellt svårt att komma överens. Ragge ville ha repet till att säkra oss i canaletan (de sista hundratalen meter till toppen där lutningen var upp till 45 grader i en sluttning med lösa stenar och rullgrus).

Vi nådde någon typ av principöverenskommelse om att sova en till två nätter i Camp Canada om det visade sig att acklimatiseringen fortskred på den höjden (4800m) och att ingen blev sämre redan där. Därefter verkade en natt i Nido de condores vettigt och kanske också en natt vid Berlin huts innan toppförsöket. Framför allt Martin men också Bojan verkade tända på att göra ett så snabbt försök som möjligt med så få nätter som möjligt ovanför Plaza de mulas.

Jag trodde inte att jag skulle orka med någon maratonvandring mot toppen. hellre sov jag dåligt, mådde illa och riskerade höjdsjuka än försökte gå en alltför lång sträcka mot toppen under samma dag.

Klockan ett på eftermiddagen var vi beredda att gå upp mot Camp Canada med den första packningen. Vi tog med oss omkring tio kilo packning, var vilken till största delen bestod av mat som vi tänkte lämna i Camp Canada till senare klättring. Den här dagen kände jag mig extremt stark. Lägerbyggandet, den ständiga hyperventileringen, min lungplus och gårdagens språngmarsch tycktes ha fungerat perfekt. Jag var nu förvånansvärt väl acklimatiserad till höjden och den låga syrehalten. Efter en knapp timme tog jag rast (klockan 13.55) och först efter 25 minuter kom det övriga gänget gående med Martin i spetsen. Jag filmade dem när de gick förbi och gav dem fem minuters ytterligare försprång. Efter totalt drygt en halvtimmes paus började jag gå igen. Nu kändes det enklast att gå rakt uppför berget utan att använda slingerstigen som zickzackade sig uppför. Jag hade snart gått ikapp och förbi mina expeditionskamrater. Efter endast 30 minuters vandring tog jag paus igen. Först efter ytterligare en halvtimmes rast (klockan 15.25) kom de andra gåendes. Martin låg fortfarande först. Nu gick jag raka spåret till Camp Canada och var framme tio i fyra, dvs efter 25 minuters ytterligare klättring. Totalt sett hade jag då klättrat i 1 timme och 50 minuter samt vilat i en och en halv timme. De andra var framme strax efter klockan fyra eller drygt tio minuter efter mig; 50 procent långsammare på slutsträckan - ändå tyckte jag inte att jag gick snabbare än vad som var behagligt. Jag försökte tom ta det litet lugnt för att minska risken för höjdsjuka.

Hela det ovanstående är menat som en framställning över hur olika man kan reagera på hög höjd. Jag acklimatiserade mig uppenbarligen snabbare än de övriga. Eventuellt var tio kilos packning bättre avpassat för just min kropp än för de andra, vilket gjorde det lätt för mig att gå snabbare. Kontentan är att man ska gå i sin egen takt oavsett vad de andra gör. Försök inte att gå ifatt någon som spurtar uppför berget och undvik att lägga prestige i klättringen. Gå långsamt om det känns bäst. Det viktigaste är att det känns hyfsat bra och att man undviker extrem ansträngning då detta kan orsaka höjdsjuka.

På högre höjd hade det varit rent dumt av mig att gå så snabbt som jag gjorde. Risken för akut höghöjdssjuka är överhängande och de andra skulle inte kunna hjälpa mig om jag kom för långt i förväg och blev dålig eller råkade ut för en olycka. Som den starkaste hade jag dessutom ett ansvar att stanna med gruppen för att utgöra en kraftreserv om någon annan blev dålig. I det här fallet var dock vädret så bra och terrängen så enkel och välkänd att jag bedömde det som ofarligt att gå i förväg. Högre upp är det förkastligt att ens tänka på det viset och redan på den här höjden var det obetänksamt.

Vi solade och vilade i Camp Canada och jag började förnimma en annalkande huvudvärk. Huvudvärken tilltog efter hand och berodde troligtvis på min snabba klättring till lägret. Jag visste att jag borde gå ner men dumt nog ville jag inte visa mig svag inför de andra. Jag tyckte också att det var att erkänna mig ointelligent att visa att jag gått för snabbt utan att tänka på konsekvenserna. Kvart i fem gav sig Martin av mot Nido de Condores med raska steg. Vi andra tog sponsorfoton åt EKA med rep, kängor och häftiga klippformationer och berg i bakgrunden. Jag och Ragge klängde på branta klippor och poserade för Björn för EKAs och Ullfrottés skull. En del av fotona togs under näst intill livsfarliga förhållanden. Klockan sex kände vi oss klara med fotosessionen och spanade efter Martin.

Martin hade försvunnit över ett krön som vi hade trott var Nido de condores. Vi spekulerade i möjligheten att Martin helt sonika gjorde en spurtattack mot toppen, precis som han pratat om tidigare. Min huvudvärk började bli riktigt besvärande så det var skönt att äntligen få gå ned. Precis som dagen innan sprang jag och Bojan nedför. Den här gången planerade vi löpandet noga för att få bra videoclips från händelsen. Bojan sprang med svenska flaggan fastsatt på ryggsäcken. Själv kastade jag mig utför branten med flaggan i handen och vrålandes av skräckblandad njutning.

Just då tänkte jag bara på vinden som ven, den smattrande flaggan och bergen i väster framför mig som tornade upp sig över horisonten. Koncentrationen på balansen var fullständig men min trötthet gjorde sig snart påmind och jag undrade om jag öht skulle orka stanna. Jag närmade mig ett brantare parti där jag inte kunde se fortsättningen på berget och tänkte trots faran nästan fascinerat att jag måste stanna annars kommer det här sluta i tårar. Då hårdnade plötsligt underlaget. Jag fick framåtvikt och var tvungen att använda mina sista krafter för att springa ifatt min tyngdpunkt och återfå balansen. Jag vek av åt höger och sladdade med skorna för att stanna och lade mig ner flämtande av lycka med adrenalinet sprutande genom kroppen. I efterhand har jag tänkt på hur det skulle ha slutat om jag fallit framåt och kanat på mage bland de vassa stenarna ut över det brantare partiet.

Redan när jag låg där och pustade kände jag hur den något tjockare luften minskade min huvudvärk trots den hårda ansträngningen under nedförslöpet.

Totalt sett med filmning och diverse pauser tog det oss denna gång 40 minuter att ta oss från Camp canada till Plaza de mulas. Vi möttes som vanligt av en förundrad publik som undrade vad vi var för idioter som gick upp till Camp Canada på dagen bara för att tjurrusa nedför vid kvällningen. På vägen ned hade bla ledaren för Himalayan Kingdom gått förbi oss när vi satt och vilade efter en språngmarsch. Vi ses där nere sade han. Tio minuter senare sprang vi förbi honom, glatt viftandes med den svenska flaggan. Han gillade nog inte vår respektlösa attityd något vidare. Martin

Nu började vi bli allt oroligare över Martin. Det kändas alltmer som om han måste ha gjort ett toppförsök ensam och kanske råkat illa ut. Klockan 19.50 fick jag till slut syn på en gul prick strax ovanför "5000-metersstenen". Han såg knappt ut att röra sig alls men med tiden rann han ikapp ett par andra klättrare som var på väg ned till Plaza de mulas. Nu förstod vi att Martin sprang nedför hela berget. Snart kunde vi se hur han pumpade med benen och troligtvis gick det undan ordentligt, trots att det från vårt håll såg ut som om han rörde sig i slow motion. Det var imponerande att se med vilken energi Martin tog sig ned efter att ha varit igång hela dagen och kanske tom nått toppen.

Med spänning såg vi på hur Martin försökte ta sig förbi de andra två klätterlöparna som såg ut att tränga honom när han låg precis bakom och försökte ta sig upp jämsides. Snart hade dock Martin sprungit om dem och fått ett rejält försprång. Tyvärr råkade han välja fel väg och gick för långt söderut. För att ta sig ned blev han tvungen att klättra bland branta klippor och miniglaciärer medan hans medtävlare hämtade in hans försprång tack vare att de sprang den rätta vägen. Martin påminde om huvudpersonen i ett dataspel, av typen Super Mario Bros, som alltid springer med samma hastighet och inte har någon accelerationssträcka där han sprang fram och tillbaka bland klippavsatserna. Till slut fann han en väg ned genom att hoppa ner på en miniglaciär och kanade längs den tills den tog slut. Tack vare en sista kraftansträngning kom han först till Plaza de Mulas men marginalen till medtävlarna var bara ett par meter.

Det visade sig att han inte varit på toppen eller ens Berlin huts, utan ”endast” tagit sig till Nido de Condores. Krönet som vi alla trodde att Nido låg precis bakom utgjorde i själva verket Camp Alaska på 5200 meters höjd. Efter Camp Alaska blev terrängen flackare och de sista 200 höjdmeterna till Nido de Condores var som vilken vandringsstig som helst. Martin var förstås rejält trött men mådde efter omständigheterna bra och hade inga höghöjdsjukesymptom. Min huvudvärk kunde jag endast förnimma om jag skakade på huvudet och det undvek jag gärna att göra av förklarliga skäl. På morgonen var jag fullständigt återställd och kände mig starkare än någonsin. Jag mådde tom mycket bättre än jag gjort på länge i Sverige. Den rena luften och lagom hårda träningen hade gjort underverk med min trötta kropp.

Playa del Baja

Den 18:e december vaknade jag klockan åtta och gol som vanligt som en galen tupp. "Håll käften!", hördes det från Bojan... "Björn, slå honom".

Liksom alla andra dagar gick jag ändå inte upp förrän klockan 09.09 då solen nådde lägret och då öppnade jag bara upp tältet och sovsäcken och stack ut trynet i solen för att värma mig och kanske bättra på färgen på min clownnäsa.

Halv tolv gick vi till en liten glaciärsjö ett par hundra meter bortom lägret åt västnordväst, i riktning mot glaciären. Sjön som var en aning oval mätte omkring 30 meter tvärs över där den var som bredast. Vattnet låg i det närmaste spegelblankt och runt en av stenarna i vattnet hade det bildats ett tunt lager is som sträckte sig ett par meter ut från stenen. Uppenbarligen var det mycket nära noll grader i vattnet.

Bojan tog av sig skorna och klev lugnt rakt ut i vattnet med hela ullfrottéstället på, inklusive strumporna. Snart gick han upp på land igen och bytte om till shorts innan han klev i igen för att tvätta sig ordentligt. Med bibehållen självbehärskning tvålade han in sig ordentligt och konstaterade att det var kallt om benen. Sedan Bojan badat klart satte han sig och tvättade understället i vattenbrynet. Solen värmde gott så länge det inte blåste men man blev snabbt nedkyld i det nollgradiga vattnet och det gör alltid ont i fingrarna när man tvingas tvätta eller diska en längre stund i så kallt vatten. Sammantaget var Bojan rätt cool.

Jag tog några steg ut i vattnet och dök i. Jag fick en smärre chock när det kalla vattnet sköljde över huvudet och ställde mig snabbt upp. Hela kroppen stelnade och jag fastnade i en plågad grimas som fick mina klätterpolare att skratta. Med stela rörelser började jag tvåla in mig. Det gick dock inte speciellt bra så jag tvingade mig snart till självbehärskning och kunde slappna av. Nu kändes det riktigt behagligt att stå med isvatten halvvägs upp på låren och tvåla in mig. Äntligen fick jag tvätta mig och mina Armanikalsonger som jag haft på mig i över en vecka. På videoupptagningen från det här tillfället finns följande replikskifte dokumenterat:

Jag håller precis på och tvålar in baken för att bli av med klåda, konkelbär och vad nu kan vara då man hör Björn säga

"Micke, den där tvålen ska jag också använda" "Inte för långt upp!", ropar Bojan "Har ni någonsin sett bromsspår i svarta kallingar?", frågar jag "Ja, det har jag...i de där", svarar Björn

"Vad liten den blev!", utropade jag när jag skulle tvätta penis och knappt kunde hitta den.

Det här var "male bonding" i sin yttersta form. Grabbar som snackar ihop sig. Litet gay.

När jag var klar hade jag domnat av så pass att det faktiskt var skönt att lägga mig i vattenbrynet och sola medan isvattnet svalkade. Efter några minuter insåg jag trots allt att det knappast kunde vara nyttigt. Risken att bli förkyld eller att bränna mig i solen var alltför påtaglig för att det skulle vara värt känslan att ligga i isvatten och sola medan jag spanade mot den gnistrande glaciären någon kilometer längre nordväst eller kisade upp mot västväggen och Aconcaguas topp.

Björn, Jonne och Ragge vaskade av sig i vattenbrynet. Vilken ynklig syn det var att se dessa vuxna karlar som visade klara tendenser att dra ihop sig till fosterställning vid kontakten med det kalla vattnet. Björn övade på land på en dubbel armföringsteknik för att snabbt kunna tvätta sig i skrevet och baken samtidigt när han väl satte sig i vattnet. Det såg nästan sjukligt ut när Björn satte sin plan i verket. Sedan blev han trots allt sittande på huk i vattenbrynet när penis skulle tvättas under förhuden.

Ragge klev omkring i sin hatt och vägrade gå längre ut än tills vattnet räckte till anklarna. Jonne uppvisade en klassisk tänkarpose, fast vriden drygt 90 grader motsols, när han skulle tvätta sitt långa hår som blivit rejält flottigt under de gångna 10 dagarna.

Martin badade sist. Han slängde sig ut i vattnet och simmade ett par extra meter ut i sjön. Han såg oberörd ut ända tills han vände sig om och blev ombedd att sjunga "Bä, bä vita lamm". "Aldrig i livet!", blev svaret och Martin sprang upp tom snabbare än han hoppat i. Vi stannade ytterligare någon timme för att tvätta och torka kläderna innan vi återvände till lägret, torra, varma, glada och rena. Nu kände jag mig verkligen redo för en toppattack. Jag kände mig frisk, stark och väl till mods. Jag skulle klara det här. Det visste jag.

Frosseri

Till kombinerad lunch och middag åt vi först spaghetti (som Bojan bytt till sig tillsammans med en stor burk Nestlé torrmjölk mot ett par paket druvsocker) med en sås av mjölkpulver, buljongpulver, peppar och köttfond till. Det märktes tydligt hur vi blev alltmer kräsna ju högre upp vi gick och ju längre tid vi var på berget. Till mellanrätt åt vi lapskojs som sköljdes ned med buljong gjord på spaghettivatten och pulver. Vi spädde på med litet kaffe med mjölk efter maten och precis när man började bli nästan obehagligt mätt och nöjd överraskade Martin och Ragge med två stora burkar konserverad frukt att dela på. Precis som när man var liten var mättnadskänlsan mycket tänjbar, speciellt när det gäller söta efterrätter. Den konserverade persikan och ananasringarna var verkligen pricken över i:et innan toppattacken påbörjades. Vi hade fyllt på näringsdepåerna maximalt. Vi var hela och rena och framför allt väldigt tända på att besegra Aconcagua.. På kvällen packade vi det sista inför lägerflytten till Camp Canada och fick våra Diamoxransoner av Martin. Den kvällen tog vi varsin Diamox à 250 mg i förebyggande syfte och lade undan tio kapslar var till resten av bestigningen.

Biverkningar av Diamox

Jag hade som vanligt svårt att sova och låg istället och tittade på stjärnorna och St Elmo's fire. Det senare är ett elektriskt himlafenomen som ger upphov till plötsliga ljusblixtar på himlen, utan någon som helst uppenbar orsak. När jag tröttnat på världen utanför tältet började jag istället tillverka mina egna blixtar inne i tältet. Genom att gnida sovsäckar, liggunderlag och andra material mot varandra fick jag det att blixtra med ett grönt sken. Jag hade riktigt kul men Björn blev rätt trött på mig eftersom jag använde hans sovsäck och liggunderlag som verktyg för blixtrandet.

Klockan 02.30 kom hämnden. Då hade jag äntligen somnat men Björn väckte mig och sa:

"Micke det bara rinner hela tiden. Jag vet inte vad det är och jag hittar inte toapappret."

Det vore synd att säga att han pratade sammanhängande men jag såg till att svara i alla fall. jag ansträngde mig för att vara så klar och tydlig som möjligt:

"Rullen ligger i glassburken som står i absiden eller eventuellt utanför tältet".

Jag tyckte att det budskapet inte gick att missförstå så jag drog sovsäcken över huvudet igen och försökte somna om innan jag vaknade ordentligt.

"Jag förstår inte var pappret är", klämde Björn snart ynkligt fram. Nu var jag nästan litet sur men insåg att om han nu bemödade sig med att vara så ynklig så hade han säkert all anledning och då var det min plikt att hjälpa honom. Dessutom kunde jag knappast sova om han skulle ligga och snora eller gnälla hela natten. Jag tog fram rullen och sade att det säkert var Diamoxkapseln som fått näsan att rinna. Det kanske var litet taskigt att lägga sten på börda genom att skrämma upp Björn med idén om att Diamox kunde ha så direkta och påtagliga biverkningar. Min egen personliga biverkning av Diamox var av mer indirekt karaktär; Björns intag ledde till sömnproblem både för honom och mig (!), dels för att hans näsa rann oavbrutet men också pga hans frekventa toalettbesök under natten.

För att lugna ned mig gick jag ut i natten en stund och tittade på bl a de Magellanska molnen som syntes förvånansvärt tydligt.

Tävling till Camp Canada

Den 19:e december gick vi upp klockan åtta för att äta frukost. Anledningen till att vi steg upp så tidigt - solen gick inte upp förrän några minuter över nio - var att vi skulle försöka hinna upp till Camp Canada före Himalayan Kingdom, för att försäkra oss om bra tältplatser. Vid första anblicken såg nämligen Camp Canada inte större ut än att omkring fem tält skulle rymmas och enbart Himalayan Kingdom skulle behöva mer plats än så.

Eftersom jag tidigare visat mig stark just på sträckan till Camp Canada gav jag mig som förste man av klockan kvart över nio med min packning, inklusive ett tält. Strax efter mig startade en klättrare från ett annat läger. Jag utgick från att han representerade Himalayan Kingdom och var ute i samma egoistiska ärende som jag, så jag ökade på takten en aning. I början upplevde jag att han tog in på mig och jag kände mig inte i riktigt så bra form som tidigare. Ett problem i sammanhanget var att jag alltid var trög i starten och inte visste när jag skulle komma in i andra andningen.

Efter ungefär en halvtimme märkte jag att jag drog ifrån ordentligt. Dessutom mådde jag allt bättre. Halv elva tog jag min första rast (efter en timme och en kvart). Trekvart senare, klockan kvart över elva stod jag ensam i Camp Canada. Sista halvtimmen klättrade jag i en snöränna rakt uppför sluttningen. Det var en chansning eftersom det hade kunnat visa sig vara för jobbigt eller för brant. Jag var på väg att halka ner för snöfältet ett par gånger och packningen gjorde inte det hela lättare men till slut var jag vid slutet av snörännan.

Jag slog upp tältet och lade mig för att sola. Efter en timme dök Martin och Ragge upp för att slå upp tält nummer två. Engelsmännen syntes inte till. Klockan två kom Bojan, Björn och Jonne strosande.

Jag var ganska trött efter min spurt uppför berget och kände mig för övrigt rätt nöjd med min insats, så jag tog det lugnt och låg och solade hela dagen. Strax efter fyra gick Bojan, Martin och Ragge mot Nido de Condores med mat till toppförsöket. Sju minuter över fem bestämde jag och Björn oss för att följa efter de andra mot Nido de Condores för att bära upp toppförsöksproviant. Vi tog med oss tillräckligt med mat för ett toppförsök samt två knappa reservdagar. Efter tjugotre minuter nådde vi fram till 5000-metersstenen som syns en bit uppför berget åt nordnordöst från Camp Canada räknat. Efter den pausen blev det ordentligt brant. Stigarna gick kors och tvärs, en del gick lodrätt uppåt i mycket löst grus och var mycket jobbiga att följa. Andra gick i större och behagligare serpentinsvängar. Även om det går att ta sig upp snabbare via den branta stigen (om man nu orkar) så råder jag alla efterföljare att ta det lugnt och följa de enklaste stigarna. Det kan kännas tröstlöst att gå och harva fram och tillbaka i sicksack i lösgruset men det lönar sig i längden. Det kan vara alltför påfrestande att kämpa sig rakt uppåt bland rullstenarna bara för att plötsligt halka ner ett par meter.

Klockan sex på kvällen var vi framme vid Camp Alaska som låg precis bakom krönet på 5200 meters höjd. Fr o m Camp Alaska var terrängen mycket flackare så trots att det bara var 200 höjdmeter kvar till Nido de Condores var det relativt långt att gå. Nido de Condores ligger åt nordost, rakt uppför berget, räknat från Camp Alska. Bortsett från själva toppformationen som ligger längre söderut - mer åt höger när man står i Camp Alaska - ligger Nido de Condores vid den klippa som ser högst ut på berget. Följer man bara stigarna, som till en början leder mer söderut, mot toppen, men snart svänger åt vänster (norr) mot Nido så går det inte att missa lägret. Strax innan Nido delar sig stigen vid ett stort klippblock. Bakom klippblocket ligger lägret.

Nido de Condores ligger på en flack platå, på 5400 meter över havet med en liten frusen damm mitt i lägret. Enligt vissa reseberättelser kan man hämta vatten i den "on a sunny afternoon", när det är hyfsat varmt och solen har haft hela dagen på sig att smälta isen vid dammkanten.

Vi lämnade maten i en hög, väl säkrad med stenar för säkerhets skull om det skulle blåsa upp till storm under natten. Vi räknade kallt med att det inte skulle smyga omkring tjuvar på den här höjden och om någon behövde maten för att överleva kunde de gott få den - vi hade mer. Vi joggade rakt nedför till Camp Canada på 25 minuter och förberedde oss på den första natten med tre man i varje tält: Jag, Björn och Bojan i ett tält, Ragge, Martin och Jonne i det andra.

Hårdare väder

Efter en stunds knuffande låg vi ganska bra med Bojan i mitten som en stor säl och jag och Björn på flankerna. Vi sov bra förutom att vinden väckte oss ett par gånger genom att smattra med tältduken och trycka in den i mitt ansikte där jag låg på vindsidan. Tyvärr hade vi sidvind. En snabb mätning angav vindstyrkan till 13 m/s men uppskattningsvis nådde den upp till 20 m/s i byarna. Fortfarande var vädrets makter nådiga men det kändes som om trenden förde oss mot hårdare tag ju högre upp vi kom.

Den 20:e december steg vi upp klockan 9.05, strax efter soluppgången, åt gröt med mjölk och packade. Tjugo över elva började vi gå mot Nido de Condores. Vi hade kraftig motvind från berget som drog ned tempot avsevärt. Dessutom var packningen tyngre. Det tog 35 minuter till 5000-metersstenen mot tidigare 23. Först 12.50 nådde vi upp till Camp Alaska. Tempot var således 50 procent långsammare än vid senaste uppgången till Nido. På vägen upp hade vi engelsmännen i Himalayan Kingdom strax bakom oss hela tiden. Trots att vi rastade flera gånger på sträckan Alska-Nido och inte var upp i Nido förrän klockan två på eftermiddagen höll vi undan för engelsmännen.

För varma kläder

Jag hade alldeles för mycket kläder på mig och var fullständigt genomsvettig när jag kom upp. Det var bara Marmotjackan som inte blivit blöt. Jag tog av mig allt på överkroppen för att låta kläderna torka. Jag hade haft dubbla lager ullfrotté, Linnea Braunskjortan, Peperonistället och Marmotjackan på mig som jag nu spred ut i solen och förankrade med stenar. Själv lade jag mig och solade i den hårda blåsten. Risken för en kombination av förkylning och brännskada var dock alltför påtaglig på 5400 möh för att jag skulle våga ligga kvar någon längre stund.

Björn och Bojan satte upp vårt tält och jag fick hämta vatten i dammen. Det var nu helt klart en "solig eftermiddag" så det var inga problem att fylla på vattenflaskorna. Vattnet är klart och fint men man får akta sig så att man inte rör upp bottenslammet när man hackar bort isen.

Efter maten vidtog den vanliga diskussionen om vad som skulle med till toppförsöket. Ragnar uttryckte att jag och Björn var osolidariska som hade så litet mat med oss. Vi räknade dock med att aptiten skulle avta på den här höjden och att det viktigaste var att vi hade choklad och vatten. Dessutom trodde vi att mat för två reservdagar skulle vara fullt tillräckligt. Om vi var tvungna att stanna längre i Nido pga dåligt väder ansåg vi det rimligare att gå tillbaka ned till Canada för att vila och hämta mer mat än att stanna på hög höjd i Nido och bara bli sämre. Diskussionen rörde också isyxor, stegjärn, rep o l. Björn och jag hade lämnat våra isyxor i Plaza de Mulas och stegjärnen i Camp Canada. Rep hade vi aldrig velat ha med oss, speciellt inte sedan andra expeditioner lett oförstående när de hört att vi hade rep och isyxor med oss mot "The Normal Route".

Till Nido de Condores hade jag med mig 42 gram nudlar, 2st 100-grams chokladkakor, 2 1/2 fruktsoppor à 65 gram samt en förpackning nödmat från militären. Detta skulle räcka i en till två dagar.

Till själva toppförsöket hade jag 5st chokladkakor, Oboy, 60 gram druvsockerdryck, 225 gram torkad frukt, 42 gram russin, 120 gram frystorkad köttfärssås med spaghetti, 2*55 gram Ekströms nyponsoppa, 85 gram nudlar och 200 gram vetekex.

Vi planerade för morgondagens vandring till Berlin Huts, klädval, packning, färdproviant o dyl. Martin, Ragge, Björn och Jonne gick tom upp till Berlin Huts med mat och kläder till toppförsöket. Jag och Bojan valde att ta det lugnt i Nido istället.

Klockan 19.00 den 20:e december: Det blåste frisktfrån öster, 5-10 m/s, men solen lyste starkt från en mörkblå himmel där små bulliga sommarmoln guppade omkring. Planen inför toppförsöket var nu att gå upp med solen vid halv niotiden. efter lunch i Nido hoppades vi kunna vara i Berlin Huts och ha slagit upp tälten vid tvåtiden på eftermiddagen. Därefter skulle vi vänta ut dagen och nattens gång, troligen illamående och med huvudvärk, medan vi förberedde oss och utrustningen för toppattacken samt planerade sponsorfotona och försökte undvika att bli akut höjdsjuka. Mellan klockan sex och åtta på morgonen den 22:a december skulle vi ge oss av mot toppen. Senast klockan sex på kvällen - men helst inte senare än klockan ett på eftermiddagen, för att vara säkra på att få bra väder - var tanken att vi skulle stå på toppen. Därefter skulle vi skynda oss ner till Camp Canada eller kanske tom Plaza de Mulas om vi orkade och hann packa ihop tälten. Detta var i alla fall planen.

Barometern faller...

Klockan nio på kvällen, bara två timmar efter att toppattacksplanen spikats, fick vi höra att barometern föll men att det troligen skulle vara bra väder i 24 timmar till. Tältgrannen som berättade detta sade också att han skulle göra ett toppförsök med början klockan fyra på morgonen, dvs endast sju timmar senare.

...och vi tidigarelägger toppförsöket

Björn och jag bestämde oss nästan omedelbart för att kopiera grannens plan. Vi ville absolut inte riskera att vädret försämrades och förstörde utsikten från toppen eller i värsta fall förhindrade ett toppförsök helt. Jag mådde mycket bra men var orolig över vad en natt på så här hög höjd kunde göra med humöret och fysiken. Jag ville upp till toppen så fort som möjligt - helt i enlighet med vad Martin tidigare förespråkat. Jag kände mig stark och vädret var bra. Efter en andra natt - och kanske ännu fler - på hög höjd skulle jag kanske börja må dåligt och vädret försämras. Jag hade allt att vinna på en omedelbar toppattack.

Björn, Ragge, Martin och Jonne hade som sagt redan varit uppe vid Berlin Huts och var inte speciellt sugna på att gå upp tidigt för att gå mot toppen. Björn var rimligtvis också ganska trött men ville helst av allt upp på toppen medan det var bra väder. Trötthet var överkomligt men inte höghöjdssjuka resonerade han. Vi hade bestämt oss men det hängde på om vi kunde få med oss en tredje man till toppen. Annars skulle det bli problem med tälten. Det gäng som skulle till Berlin Huts ville självklart inte släpa på två tält på fyra personer och det var omöjligt att få plats i ett tält. Martin hade tappat sugen efter trippen till Berlin Huts och frös ordentligt. Det fanns inte en chans att han skulle orka gå mot toppen samma natt. Bojan var något tveksam men han hade - liksom jag - åtminstone sparat på krafterna genom att inte gå till Berlin Huts tidigare under dagen. Det tog ett tag att övertala honom men efter en stund gav han med sig. Senare hävdade han att vi tvingat honom att följa med; lätt ironiskt antar jag.

Temperaturen faller...

Det blev snabbt kallare när solen gick ner. Kvart över nio var det nio grader kallt. En kvart senare minus tolv grader och strax före tio, när vi skulle gå och lägga oss, visade termometern på -13,4 grader Celsius.

...men vi det hade kunnat vara värre

Det blev kallare under natten men temperaturen sjönk knappast under minus tjugo grader. Vi hade hört att det kunde bli ned mot minus trettio grader på Aconcagua och att det ofta stormade. Nu var det 15-20 grader kallt och blåste ungefär 10 m/s. Med Aconcaguas mått mätt var det alltså förhållandevis milda förhållanden när vi påbörjade toppförsöket.

Packningen förbereds

För att all utrustning skulle vara varm och torr när vi gick mot toppen förvarade vi alla kläder, inklusive skor, damasker samt vattenflaskorna mellan de dubbla sovsäckarna. Det blev en kall och obekväm natt med all nedkyld utrustning i sängen men det kändes som om det var viktigare att t ex skorna och handskarna var hyfsat varma än att resten av kroppen var ordentligt uppvärmd. Framför allt ville jag reducera förfrysningsrisken för fingrar och tår till ett minimum och då var det viktigt att skorna och handskarna var varma när vi började gå mitt i den kalla och blåsiga natten.

Solskydd, kameror, sponsormaterial till toppfotona mm placerades i fickorna på jackor och byxor för att inget skulle glömmas kvar på morgonen. Inget fick gå fel. Marginalen för misstag var näst intill obefintlig. Troligtvis orkade man inte gå tillbaka för att hämta kvarglömd utrustning när toppförsöket väl påbörjats och om man glömde kvar något väsentligt skulle förmodligen försöket misslyckas. Klockan närmade sig halv tolv innan vi hade stökat klart i tältet och allt var på plats. Vinden pinade tältet under den hittills kallaste natten vi upplevt på Aconcagua.

Jag låg på vindsidan och fick den iskalla tältduken tryckt mot mig, vilket tillsammans med spänningen och nervositeten inför morgondagen bidrog till att jag inte fick mycket sömn. Jag sov i korta perioder avbruten av det kalla smattret mot ansiktet och min egen frustration som gjorde att jag inte kunde somna om. Klockan halv tre ansåg jag mig till slut tvungen att offra jackan som huvudkudde och placera den som isolering mellan mig och tältduken. Tidigare hade jag inte velat göra detta då jag inte ville riskera att jackan blev blöt eller kall innan bestigningen. Med jackan som skydd mot kölden somnade jag snart in.

Klockan fyra skulle vi stiga upp. Då hade jag äntligen blivit varm och sjunkit in i en djup och härlig sömn. Det sista jag ville var att lämna sovsäcken för kylan utanför, speciellt inte som jag var oerhört trött. Den syrefattiga luften och sömnbristen hade tagit ut sin rätt under natten. 14 månaders målmedveten satsning hade dock styrt in mig på ett orubbligt spår. Jag skulle upp till toppen. Kosta vad det kosta ville. Jag slog tröttheten ur hågen och koncentrerade mig på hur bra jag trots allt mådde med tanke på hur nära toppen jag var. Det snöar i tältet

Kondensen från vår andedräkt hade frusit på insidan av tältet och föll ned som snö när blåsten ryckte i tältduken eller någon rörde sig oförsiktigt. Det var inget skönt uppvaknande. Kall, frusen och trött skulle man förbereda sig på ett krävande toppförsök fast man helst ville ligga kvar och kura i sovsäcken och så väcktes man av snö i ansiktet - inomhus!

Kläder

Jag hade sovit i Armanikalsonger och enkelt ullfrottéställ. Nu kompletterade jag med ett extra lager värmeställ från Ullfrotté, inklusive två par strumpor. På överkroppen knäppte jag dessutom på en mörkblå businessskjorta från Linnea Braun. Ovanpå hade jag Peperoni Bretex skalplagg (byxor och jacka inklusive en fleeceväst). På huvudet hade jag ullfrottébalaclavan och en extra mössa samt ullfrottépannband och självklart Mustangsolglasögonen. På händerna hade jag fingervantar och tumvantar av ullfrotté och innervantar och överdragshandskar från Outdoor Reality. På fötterna hade jag förstås klättrarkängorna från Salomon och ett par kompletterande damasker med gumminederdel från Berghaus.

Blodiga fingrar

Damaskerna ställde till med problem. Trots att jag förvarat dem i sovsäcken under natten var gummit hårt och svårt att töja runt tån på kängorna. Med frusna fingrar försökte jag förtvivlat kränga på dem men lyckades bara åstadkomma blödningar kring naglarna och nagelbanden på händerna. Händerna hade ansträngts så av sol, torka och kyla att de svullnat upp, blivit kraftlösa och ömtåliga så jag kunde inte sätta på damaskerna. Eventuellt hade det varit bättre med ett par fodrade damasker - speciellt som de var lättare att sätta på - men det hade varit slut på den modellen. Jag var beredd att gå mot toppen utan damasker om jag inte skulle lyckas få på dem. Jag nästan ville göra det för att öka på spänningsmomentet men när Bojan lyckades få på damaskerna var jag glad över att få det extra skyddet mot Aconcagua.

Förfrysningsrisk

Till sist kröp jag in i den stora, härligt varma 8000-metersparkan - täckjackan - från Marmot. Klockan halv fem gick jag ut i kylan och satte mig för att vänta på de andra. En timme senare frös jag ordentligt om tårna där jag satt i skräddarställning strax utanför tältet och kurade ihop mig och försökte hitta lä. Klockan halv sex var Björn och Bojan klara och vi kunde börja gå mot Berlin Huts. Jag och Bojan som varit ute i kylan ett tag frös som hundar i den bitande kylan och vinden som piskade våra ansikten. Björn gick utan Marmotjacka och damasker eftersom han lämnat sina varma kläder i Berlin Huts tidigare då vi planerade för en toppattack därifrån. Fingrar och tår stumnade på oss alla på vägen upp och slutaren på min kamera frös fast. Det var rejält kallt och blåsten förvärrade situationen. Som tur var hade vi medvind uppför berget annars hade det blivit svårt. Förfrysningsrisken var alltför påtaglig, speciellt för Björn som inte hade varma kläder på överkroppen.

Berlin Huts

Efter drygt två timmar var vi framme i Berlin Huts. Nu hade det ljusnat även om solen inte gått upp ännu. På klipporna nedanför kunde vi se hur solen lyste upp dem nerifrån från andra sidan Aconcagua. Vi började med att tina Björns tår på ena primusköket medan jag försökte smälta snö med det andra. Kombinationen av lågt syrtetryck, blåst och köld medförde dock att vi inte fick köken att brinna tillräckligt länge för att lyckas med någondera projektet. Till slut knackade vi på en av de fallfärdiga små stugorna och fick komma in till ett par asiater som satt och huttrade efter en kall natt på 5900 meters höjd.

Vi smälte snö och lagade nudelsoppa. Klockan halv tio tyckte Björn att vi inte kunde vänta längre. Då hade vi knappt 3,5 liter vatten tillsammans på tre personer. För en optimal bestigning hade vi behövt säkert fem gånger så mycket... Det fanns dock inte mycket att göra. Solen hade i alla fall gått upp och gav tillräckligt med värme för att tårna skulle tina upp. Bojan kompletterade med en Adalat för att kroppsvärmen skulle fördelas jämt i kroppen för att förhindra förfrysning av fingrar och tår. Den hade tyvärr ingen märkbar effekt - kanske pga att Bojan var för stor (eller för kall)?

Den vita vinden

Solen lyste vackert från en klarblå himmel. Utsikten var fantastisk men vi hade inte tid att beundra den ännu. Vi fick hoppas på att den fanns kvar när vi kom högre upp. Den vita vinden blåste flera hundra meter ut från toppen i en kraftig vit jetstråle. Vid första tecknen på den vita vinden skall man vända nedåt men vi valde att fortsätta uppåt. Där vi befann oss var inte vinden speciellt besvärande och det skulle ta lång tid innan vi närmade oss toppen. Tills dess kunde vinden ha bedarrat. Klättringen hade börjat olycksbådande med förfrysningskänning, vattenbrist och den vita vinden som ödesmättat stormade ut från toppen men vi tänkte inte ge upp utan mycket påtagliga skäl.

Efter ett par hundra meter pausade vi klockan 11 och etablerade radiokontakt med topplägret (Martin, Jonne och Ragge). Martin varnade för att det blåste kraftigt på toppen men vi ville fortsätta. Jag passade på att bajsa (en lös åtta) innan vi fortsatte. Nu kände jag mig riktigt stark och redo för toppen.

Independencia

Vägen till Independencia var relativt enkel, mindre brant än rullgruset mellan Plaza de Mulas och Camp Alaska och framför allt utan just rullgrus. Stigen delade sig strax efter Berlin Huts men en liten vägskylt visade oss till höger. Vandringen gick därefter medsols runt berget tills vi var på den östra eller nordöstra sidan. Där ledde en sista riktigt brant grussluttning på ett tjugotal meter fram till Hut Independencia, ett litet krypin som är en dryg meter högt och kan rymma två till tre personer om det är tvunget vid t ex storm. Independencia ligger på omkring 6500 (6546?) meters höjd.

Vilse?

Vi var inte riktigt säkra på vägen efter Independencia. Björn tog en rekognoseringstur på tio minuter uppför berget åt höger (västerut) från stugan. Förutom att leta efter den rätta vägen försökte han hitta en bra punkt att anropa de övriga expeditionsmedlemmarna från. Klockan 13.00 skulle vi etablera radiokontakt med Jonne, Ragge och Martin.

Grande Accara

Björn hann precis över krönet till klockan ett och där bredde Grande Accara och början på Canaletan ut sig. Vi var på rätt väg. Grande Accara består av ett sten- och grusfält med en fallhöjd på ca 2000 meter som lutar 20-40 grader - precis lagom för att inte gruset skulle rulla undan. Grande Accara var som ett enda gigantiskt grustag. Tänk på hur jobbigt det är att ta sig uppför bara en tiometers grushög på havsnivå. Vi skulle kravla oss uppför en 400 meter hög grushög - på 6500-7000 meters höjd - med packning, när vi redan var trötta. Om jag hade vetat hur jobbigt det skulle bli hade jag kanske vänt redan där..

Canaletan!

Vi befann oss nu vid den övre nordnordöstra änden av Grande Accara, varifrån en stig leder snett uppåt åt sydsydväst mot Canaletan. Canaletan! Hur hade vi inte längtat efter att få se den, att få mäta våra krafter med Aconcaguas sista och sägenomspunna försvar. Äntligen skulle vi få kämpa på riktigt och inte bra gå och segslita i gruset. Nu var det inte långt kvar trodde vi. En sista intensiv ansträngning och sedan skulle vi vara framme.

Bojan sackar efter

Bojan som gått sist mer eller mindre ända sedan Berlin Huts och klagat på att han inte orkade håll vårt tempo hamnade nu alltmer på efterkälken. Björn insåg att vi inte skulle hinna till toppen inom rimlig tid om vi tvangs hålla Bojans låga tempo. Med Martin som stöd via kommunikationsradion uppmanades Bojan att vända ned eller vänta där han var. Bojan vägrade dock och därmed stod han endast för sig själv och inte expeditionen. Vi ville inte ha ansvaret att Bojan, som uppenbarligen redan var för trött för att vara tillräknelig, skulle gå ännu högre upp och därmed riskera sitt liv. På en direkt order från Martin, som var expeditionens läkare, vägrade Bojan att vända. ”Jag tycker att jag mår bra”, var Bojans kommentar.

Bojans beslut att fortsätta mot toppen var dock högst förståeligt, Själv hade jag inte vänt innan jag svimmade. Jag ville nog nästan dö på berget. Jag hade i alla fall inte haft speciellt mycket emot det. Det bästa hade varit att komma riktigt nära men ändå klara mig. Det är sånt som ger adrenalinkickar.

Vatten- och syrebrist

Vattnet hade tagit slut i samband med radiokontakten klockan 13.00. Sedan dess hade jag försökt smälta snö i en flaska som jag förvarade innanför kläderna men då jag inte lyckats få fram en enda droppe vatten på 30 minuter gav jag upp och lämnade flaskan på stigen som gick över Grande Accara.

Vi trodde att vi var mycket nära toppen så vi drevs vidare trots vetskapen om att vattnet var slut. Om vi vetat hur långt vi i själva verket hade kvar hade vi kanske vänt (men troligtvis inte). Vi chansade på att vi skulle klara det trots att en av oss redan uppvisade klara utmattningssymptom och att vi andra hade svårt att få tillräckligt med syre för att ens orka ta nästa steg.

hyperventilering ledde till..

Tills nu hade jag medvetet hyperventilerat men det behövde jag inte göra längre. Kroppen fick inte tillräckligt med syre så lungor och hjärta gick på högvarv av sig själva. Jag borde ha använt Lungplus, värmeväxlaren, men jag fick knappt tillräckligt med syre trots att jag andades för fullt med snabba djupa andetag genom min vidöppna mun och näsan samtidigt. Jag hade inte orkat med en extra procents hårdare belastning.

...uttorkat gomsegel

Den utdragna hyperventileringen i torr och kall luft utan hjälp av en värmeväxlare, för att bevara fukten och minska draget, torkade ut gomseglet så jag knappt kunde svälja. Jag kunde inte, orkade inte, hjälpa till själv för att piska in mer syre i kroppen även om jag skulle velat. Jag ville inte svälja pga smärtan i gomseglet. Dessutom tog det flera sväljningar innan det torra gomseglet tillät sväljreflexerna att fullfölja och då skrek kroppen efter syre. Jag började undra om jag skulle klara det här.

Jag försökte tänka på annat och istället koncentrera mig på klättringen. Ett steg andas, ett steg till, andas igen..

Ju högre upp jag kom desto längre blev andningspauserna mellan stegen. Till slut tog jag ett steg vart åttonde andetag och vart femte minut vilade jag extra länge. Det gick för långsamt framåt tänkte jag med jämna mellanrum och försökte mig på små spurter med upp till 10 snabba stora kliv uppför för att sedan flämtande klamra mig fast vid en sten och försöka återfå balans i andningen. Frågan är om det inte gick ännu långsammare med den metoden men ibland blev jag så desperat att jag kände mig tvungen att försöka igen - varje gång med samma förödande resultat. Skenbart nära men ändå högt ovanför hägrade Crestan.

Vi hade fått veta att den högra delen av Canaletan var fastare och lättare att bestiga. Varje extra meter kändes dock som ett hot mot genomförandet av toppförsöket så vi försökte inte ens ta oss åt höger för att prova. Istället höll vi oss mer mitt i och halkade med jämna mellanrum ned ett par meter i rullgruset, vilket innebar att flera minuters hårt arbete gick till spillo och uppdraget kändes alltmer tröstlöst. Björn höll sig till stigen så gott det gick medan jag försökte bana mig en egen väg bland litet större stenbumlingar och klippblock. Min väg var aningen fastare och säkrare men krävde mer klättring och större kliv och när någonting lossnade så lossnade det ordentligt.

Canaletan tycktes fortsätta i evighet. När vi tog oss över ett krön där vi förväntade oss att få se Crestan, som skulle slutta lätt upp mot toppen, visade det sig att vi hade minst lika långt kvar som vi redan gått. Krön efter krön bjöd på samma negativa överraskning och jag trodde nu att jag antagligen inte skulle orka upp. Gomseglet smärtade mer än någonsin och jag kunde nästan inte svälja längre, vilket fick den lilla fukt som fanns kvar att följa med andningsluften ner i lungorna med hostattacker som följd. När jag till slut svalde ändå stönade jag utmattat av smärtan. I bakhuvudet malde att jag måste upp. Jag måste upp innan solen gick ned. Vädret var vackrare än någonsin. Inte ett moln syntes på himlen och den vita vinden var spårlöst försvunnen. Vi hade valt precis rätt dag att bestig Aconcagua på. Om jag inte tog mig upp nu skulle jag aldrig klara det och jag var beredd att dö för att lyckas men i praktiken kunde jag inte riskera de andras liv genom att själv falla igenom på det viset.

Pauserna blev allt fler och jag gick långsammare och långsammare med allt kortare steg. Björn hade till slut tagit sig ut på högerkanten och såg ut att ha bra fart men han befann sig en bit under mig. Bojan var utom synhåll, nedanför det senaste krönet. Kanske hade han vänt. För mig hägrade nu vad som bara måste vara Crestan. Det blev brantare och nästan omöjligt att ta sig upp. Nu var det bitvis fråga om verklig klättring eller näst intill i alla fall.

Crestan...nästan framme...men ändå långt kvar

Klockan 17.00 den 21:a december 1995 nådde jag fram till Crestan och blickade hänfört ut över sydväggen som stupade nästan lodrätt 3000 meter. Omtöcknad av utmattning och syrebrist ställde jag mig precis vid kanten och urinerade ut över stupet. Ett revirtänkande från stenåldern som levde kvar i mitt undermedvetna och som kröp fram nu när mitt överjag var omtöcknat av utmattning och syrebrist. En plötslig vindstöt eller en lös sten hade lätt fått mig att falla de tre kilometerna till glaciären vid foten av sydväggen men då tänkte jag bara på hur vackert det var och att jag hade gått upp dit av egen kraft. Snart skulle jag gå den sista, förhoppningsvis lätta, biten till toppen. Först skulle jag bara vila en stund och invänta Björn.

Vi befann oss kanske 200 meter från toppen och högst 50 meter lägre. På havsnivå skulle man lätt jogga sträckan till toppen på ett par minuter. För oss tog det en timme! Den sista biten var delvis snötäckt och hade det lutat bara en aning mer så hade vi inte kommit upp utan stegjärn. Nu gick det nätt och jämt att ta stöd av enstaka stenar som stack igenom snötäcket för att kunna kravla sig uppåt mot toppen.

Toppen

Klockan 18.15 den 21:a december 1995 nådde jag toppen. Jag var otroligt trött men utan några symptom på höghöjdssjuka. Väl uppe på toppen fick jag troligen en adrenalin- eller endorfinkick eller kanske en kombination som fick tröttheten att släppa något. Jag kände mig bara lycklig där jag gick omkring på 6959 meters höjd och njöt av utsikten. Åt väster mot Chile och Stilla havet avlöste bergskammarna varandra i en fallande gråskala. Man kunde lätt räkna till tio på varandra följande kammar. I höjdled gick färgerna från mjölkigaste ljusblå till den mörkt blå himmeln. Åt söder störtade den mäktiga sydväggen våldsamt brant nedåt 3000 meter till glaciären vid Plaza Francia.

Femton minuter senare nådde Björn toppen, klockan 18.30. Nu var vi två av de ca 400 som enligt utsago når toppen varje år av omkring 2000 försökande. Det låter som litet för många för att vara sant. Berget kan endast bestigas under 2-4 vintermånader kring januari. Under kanske 100 dagar skulle således fyra personer nå toppen varje dag. Uppenbarligen vill parkvakterna redovisa glädjestatistik för att inte avskräcka någon eller för att undvika att ge parken dåligt rykte.

Aconcagua är trots vakternas motsatta strävan känt som Dödens Berg. Som kuriosa kan nämnas att det fortfarande dör 5-10 personer varje år på Aconcagua pga fall- och köldskador. Fram till 1970 hade endast 200 personer nått toppen och 20 st hade dött på vägen. Vi tog den lätta vägen upp men Aconcagua har värre leder att bjuda på. Sydväggen besegrades tex inte förrän 1978, 30 år efter Mt Everest.

Efter filmning och sponsorfotande ville Björn ner så fort som möjligt. Klockan 19.00 påbörjade han nedstigningen ensam efter att vi hade kommit överens om att han skulle ta kommunikationsradion och att jag skulle vänta på Bojan uppe på toppen.

Bojan

Bojan hade precis börjat röra på sig nere vid Crestan (kanten mellan vår bestigningsväg och stupet nedför sydväggen) när Björn skulle gå ned. Det verkade som om Bojan skulle göra en sista kraftansträngning för att nå toppen trots allt. Han hade suttit still strax nedanför crestan i närmare en timme så jag hade trott att han inte var på väg mot toppen längre, utan snarare väntade på att vi skulle komma ner. Nu började han ändå långsamt kravla sig längs den snöbelagda crestan i riktning mot den hägrande toppen.

Mina besvär med gomseglet accentuerades medan jag väntade på Bojan som outhärdligt långsamt kröp uppför den sista branten mot Aconcaguas topp. Jag försökte äta kex med snö för att få i mig någon vätska att fukta gomseglet med. Först försökte jag med enbart snö men det var enklare att motivera kroppen att tugga och svälja snön om jag samtidigt hade kex i munnen. Kexen underlättade också själva uppskopandet av snön. Självklart var det dessutom viktigt ur energisynpukt att jag fick i mig litet mat.

En halvtimme efter att Björn gått, klockan halv åtta, hade Bojan avverkat själva Crestan och hade nu den absolut sista branten framför sig. Jag hade haft uppenbara problem med att ta mig uppför den pga lutningen och snön. Det fanns inte många uppstickande stenar att få fotfäste på. Skulle Bojan orka upp innan jag var tvungen att gå ned? Skulle han öht orka upp? Mitt synfält började krympa ihop, färgerna bleknade och det blev jobbigt att fokusera blicken på närliggande föremål. Min andning blev häftigare men grundare och mer kraftlös. Jag var på väg att bli akut höjdsjuk. Om inte Bojan var framme klockan åtta skulle jag bli tvungen att gå ner utan honom om jag inte kunde få honom att vända några tiotal meter från toppen.

Jag försökte koppla av en stund i kvällssolen där jag låg åt åt kex med snö men min tilltagande yrsel hindrade mig från att ligga ned någon längre stund utan att bli illamående. Så länge jag stod upp eller gick omkring mådde jag däremot förvånansvärt bra. Jag njöt verkligen av tiden på toppen. Utsikten var obeskrivlig och jag kände mig oerhört nöjd med att ha tagit mig upp dit för egen maskin. Eftersom det var sträng vinter i Himalaya var jag troligtvis den människa som för tillfället befann sig högst på jorden (med markkontakt). Sextusenniohundrafemtionio meter över havet. Jag smakade på siffran, rabblade den som ett mantra. Jag blickade ut över den majestätiska sydväggen, mot tråkiga Pampas i sydväst, norrut mot lilla Cuerno på 5400 meter och framför allt västerut över Anderna mot Stilla havet och den begynnande solnedgången. Över tio på varandra följande bergskammar bleknade bort mot horisonten. Jag såg ned på dem från min upphöjda position som jag själv hade erövrat. I det ögonblicket tänkte jag inte på att vi var en expedition som jobbat tillsammans för att nå toppen. Det var jag som hade tagit mig upp och nu var jag där ensam. Jag hade lyckats.

När jag vaknade upp ur mitt nästan meditativa tillstånd för att kolla Bojan hade han knappt rört sig ur fläcken, tyckte jag. Jag orkade inte ens titta på klockan utan lade mig ner igen för att få lä mot den kalla vinden. Egentligen blåste det knappt alls och var knappast speciellt kallt men jag hade slut på energi helt enkelt. Nu ville jag bara ner. Jag måste ner. Gomseglet plågade mig så jag knappt kunde andas - än mindre svälja. Kroppen gjorde ett par ansträngningar för att starta sväljreflexen men smärtan som exploderade i halsen vid dylika försök stoppade effektivt alla sväljreflexer.

Bojan var nu närmare. Jag bad honom tala om, inför videokameran, hur mycket klockan var. När han inte hörde vad jag sa var min första tanke att ge upp och gå ned omedelbart. Smärtan i halsen, yrseln och risken för allvarligare skador gjorde mig egoistisk. Det sista jag behövde var att behöva upprepa frågor, som bara var till för att ge dokumentären av Bojans bestigning en känsla av närvaro, när min hals värkte så jag hade kunnat hoppa utför sydväggen för att undgå besvären.

Jag bestämde mig ändå för att göra en sista ansträngning i ett par minuter till för att Bojan skulle bli filmad och fotograferad på toppen och för att han skulle få sällskap på vägen ned om något skulle hända. Det hade inte varit rätt att lämna den tröttaste ensam på toppen vid åttatiden på kvällen, strax innan solnedgången. Jag ville inte ha Bojans liv på mitt samvete. Det var över huvud taget inte rätt att vi befann oss på toppen av Aconcagua klockan åtta på kvällen. Absolut senast klockan fem eller sex kan vara vettigt men redan det innebär ett chanstagande med livet som insats.

De sista meterna gick långsamt, nästan för långsamt för mitt prövade tålamod men till slut, klockan tio minuter i åtta, nådde Bojan upp till toppen. Trött men lycklig, kanske med en känsla av självförverkligande. Tio minuter senare började vi hasa oss nedför.

Nedstigning

I vårt tillstånd, med rubbat balanssinne och tunnelseende var Canaletan hemsk även på nedvägen. Vi snubblade och hasade nedför blandningen av små och stora stenar. Jag försökte hålla mig till den branta stigen som skymtade i kaoset av rullsten och klippblock. Flera gånger föll jag men lyckades undvika att skada mig. Både min automatkamera (KONICA) och videokameran (JVC) slog flera gånger i marken eller dinglade in i något klippblock. Kamerorna kändes som kvarnstenar runt halsen.

Solnedgång Några minuter över nio gick solen ned och det började skymma. Då hade vi tagit oss nedför hela Canaletan och satt och hämtade oss inför resten av vandringen mot topp- lägret. Snöfältet kring stigen över Grand Accara hade frusit en aning och det var lätt hänt att man hade halkat av stigen och glidit nedför Grand Accara mot Camp Alska. Halvvägs på stigen hittade jag den gröna vattenflaskan som jag lämnat bakom mig på vägen upp sedan jag misslyckats med att smälta snö med kroppsvärmen. Snön hade smält i solskenet tack vare att den var färgad och legat på en mörk klippa som värmts upp i solskenet. Det fanns ungefär fyra dl vatten som inte hade frusit ännu. Vi delade på den isiga sörjan och fortsatte nedåt. Det var över åtta timmar sedan jag lämnat flaskan bakom mig på vägen upp. Över åtta timmar på över 6500 meters höjd är mycket för en ovan klättrare, kanske för mycket - speciellt om man är där utan vatten.

Vilse i mörkret...

Solen var helt försvunnen och himlen nästan svart. Jag kunde bara skönja Bojans konturer mot natthimlen trots att vi höll oss inom någon meters avstånd från varandra. Vi visste ungefär var vi befann oss, på avsatsen nedanför canaletan strax ovanför Hut Independencia, men vi visste inte exakt var vi skulle gå ned (österut). Frågan var hur långt (norrut) vi skulle gå innan vi svängde höger (österut) nedför branten mot Independencia.

...höll vi på att gå utför ett stup

Vi kasade snabbt nedför sluttningen med rullsten mot Independencia. Nu kunde jag inte längre se Bojan fast han satt precis bredvid mig. Inom någon minut stannade Bojan och sa åt mig att vänta. Jag var så trött och ville desperat ned att jag var nära att inte lyssna på honom men jag stannade i alla fall. Utmattade kom vi överens om att det inte kändes rätt. Dels hade vi en klippvägg alldeles intill oss till höger (söderut, vi kasade ju åt öst, nedåt) som inte funnits där på uppvägen. Underlaget var lösare än det skulle. På vägen upp hade vi gått på rena berget, utan lösa stenar. Vi kastade en sten framför oss och det dröjde innan den träffade marken längre ned, studsade en gång och tog ytterligare en stund på sig innan den fick markkontakt igen och rullande försvann utom hörhåll. Vi befann oss bara några meter ovanför ett livsfarligt stup. Om Bojan inte stoppat mig hade jag med största sannolikhet kasat ut över stupet och omkommit. Det hade varit trist.

Independencia

Vi började med att klättra uppåt på Bojans initiativ men jag orkade inte utan tog mig istället rakt söderut, över den lilla klippväggen och skråade tvärs över ett snöfält som var ett tiotal meter brett innan jag började gå nedåt, österut igen. Jag var försiktigare och mer uppmärksam på stup nu men fortfarande oförsiktig nog att göra mig illa om något oväntat dök upp. Jag prioriterade att komma ned snabbt framför att komma ned säkert (men kanske för långsamt och därmed inte alls). Snart var jag framme vid Hut Independencia. Jag samlade mig och ropade på Bojan. Smärtan skar i halsen men inte lika illa som tidigare. Vattnet och allmän omtöcknad dövade det värsta så jag klarade av att svälja och triumferande tala om för Bojan att jag hittat Independencia.

Bojan försvinner

Förvånade röster hördes överraskande från stugan (som bara var en överdimensionerad trekantig hundkoja, någon meter hög, någon meter bred och två meter djup. Två personer låg och sov i denna hundkoja på ca 6500 meters höjd! Jag kände mig något bättre än tidigare även om jag var obeskrivligt trött och trodde mig hitta till topplägret utan några större problem. Bojan, som kanske var ännu tröttare än jag, ville sova i Independencia eller åtminstone låna en lampa. Jag hade svårt att se hur ytterligare en - för att inte säga två - personer skulle få plats i stugan. Jag trodde inte heller att de som sov i stugan hade någon större lust vare sig att bereda plats åt oss eller ge oss deras ficklampa om de hade någon. En lampa kunde visa sig minst lika livsviktig för dem i ett senare skede och de hade knappast med sig ett överflöd av prylar upp. Jag, som trodde att jag skulle orka ner och dessutom hitta vägen utan artificiellt ljus, ville framför allt ned så fort som möjligt för att minska risken för höjdsjuka. Bojan fick stanna vid Independencia om han ville nu när vi tagit oss nedför den värsta biten. Jag hade gjort min plikt.

Med den sinande kraft och viljestyrka jag hade kvar talade jag om för Bojan att jag inte hade lust att stanna och förhandla om något som jag inte hade något intresse av. Om han ville ha sällskap på vägen ned fick han följa med omgående. Bojan höll ett mycket lägre tempo än jag, trots att jag gick i ett lugnt tempo. Guidad av stjärnljuset kände jag mig fram till stigarna som var mjukare än resten av undelaget. När jag tittade vid sidan av stigen kunde jag skönja stigen som var något ljusare än övriga marken. På så sätt tog jag mig nedåt och trots att det var jag som var stigfinnare sackade Bojan efter betänkligt. Jag stannade vid ett flertal tillfällen för att mana på Bojan som tycktes gå allt långsammare. Han mumlade något om att gå en annan väg och att leta efter någon med tält eller tom gå tillbaka till Independencia. För min del var det uteslutet att gå uppför eller att avvika från vad jag uppfattade som den rätta vägen tillbaka till Berlin Huts och sedan Nido de Condores.

Jag gick nu i överdrivet långsamt tempo nedför och försökte guida Bojan med hjälp av kluckande och golande lockrop med jämna mellanrum. Efter några minuter stannade jag och ropade på Bojan. Efter några sekunder hördes ett irriterat "ja" oväntat högt uppifrån och framför allt oväntat långt norrut, dock inte längre bort än att jag tyckte att det räckte med en uppmaning om att han skulle skynda sig och sedan fortsatte jag nedåt med mina lockrop.

Ytterligare några minuter senare stannade jag igen för att kolla att Bojan hängde med. Bojans svar lät ännu mer irriterat och ännu svagare denna gång. Jag förstod att vi var på väg att tappa bort varandra. Uppgivet började jag ropa för att guida Bojan mot mig när jag stod stilla men han kom inte närmare. Jag fortsatte att ropa men Bojans röst blev allt svagare. Jag fick känslan av att han hittat en annan väg, kanske en genväg till Berlin Huts som jag fått för mig att han pratat om.

Jag tog några steg uppåt för att leta efter Bojan, för att komma inom hörhåll. Mina krafter var nu nästan helt uttömda så jag orkade inte gå uppför. Kraftlöst försökte jag kommunicera med Bojan med hjälp av visselpipan men utan resultat. Jag väntade några minuter under tystnad, försökte återigen utmattat ta ett steg uppför men viljan bara rann av mig. jag kunde inte gå uppför. Jag gjorde ett sista försök med visselpipan inan jag gav upp och fortsatte nedåt. Klockan var nu tio på kvällen och det var becksvart förutom stjärnorna. Ingen måne syntes till.

Vilse

Under den nästföljande timmen snubblade jag fram längs de osynliga stigarna. Ibland tappade jag bort stigen i flera minuter men hellre än att leta upp den igen fortsatte jag styrd av mitt lokalsinne tills stigen kom tillbaka där den skulle vara igen. Jag försökte gå runt berget motsols i en halvcirkel från östlig till västlig riktning. Jag hade ingen annan vägledning än bergets lutning och stjärnorna så jag kunde inte avgöra med någon större precision var jag var eller åt vilket håll jag gick. Vid 11-tiden närmade jag mig ett område som påminde starkt om Berlin Huts, så som det såg ut när man närmade sig underifrån från Nido de Condores. Jag trodde att jag gått helt fel väg men nu av en slump råkat hamna så nära Berlin Huts från fel håll att jag bara behövde klättra något tiotal meter för att vara framme vid topplägret.

Jag avvek från stigen när jag skulle ta snabbaste vägen uppför krönet där jag snart hoppades få syn på stugorna . Det visade sig till min stora förtvivlan vara något helt annat än Berlin Huts. Efter de få meternas stigning och besvikelsen över att vara vilse stapplade jag med gråten i halsen nedför rullgruset. Snart bestämde jag mig istället för att det snarare var nästan läckert att vara vilse på berget. Jag bestämde mig för att bättra på situationen genom att lägga mig ned och sova. Det var relativt milt ute så jag borde inte frysa ihjäl om det inte kom en plötslig köldknäpp under natten. Kinderna var dock betänkligt stela...

Jag lade mig på rygg och insåg att jag lagt mig bara någon decimeter från ett flera meter högt stup. Jag log nöjt och tittade på stjärnorna. Efter ett tiotal minuter utan att jag lyckades somna fick jag nya krafter och fortsatte nedåt. Nu hade jag bestämt mig för att gå tills jag stupade. Adrenalinet återvände och nästan argt stegade jag nedför. Jag ville bevisa för mig själv att jag visst kunde hitta till Berlin Huts i mörkret. Annars hade jag bara bevisat min ointelligens genom att stanna på toppen så länge utan att kunna bemästra konsekvenserna.

White

Rocks? Nej! men...

Kvart i tolv försvann stigen och plötsligt befann jag mig ännu en gång ovanför ett stup. Jag kastade en sten som avslöjade att det förmodligen vore livsfarligt att försöka gå ned den vägen. Jag kämpade mig tillbaka uppför några meter och lade mig för att sova men gav reste mig efter några minuter och lyckades hitta stigen igen. Jag följde vad som verkade vara ett litet sidospår och var snart inne på en liten slätt som jag trodde kunde vara White Rocks. Tjoho! jag har hittat White Rocks, tänkte jag litet förstrött. Det som vi inte ens kunnat hitta i dagsljus. Jag råkade välta omkull några stenar och hörde en lång dragkedja öppnas i mörkret. "Hola!", sa jag litet försiktigt för att undvika misstankar om att jag var en tjuv som strök omkring i lägret. Fullständigt överraskande svarade någon med Ragges (Martins, Jonnes?) röst (förmodligen Ragge [Martin, Jonne] själv): Är det Syding eller Bojan?

...Berlin Huts

Jag var framme i Berlin Huts! Jag förklarade att jag tappat bort Bojan i mörkret, ändå blev jag hälsad som en hjälte som gjort mer än min plikt för att ta hand om Bojan. Klockan var 24.00 och jag hade varit igång i 20 timmar under hård fysisk ansträngning, varav de sista tio nästan helt utan vatten. Jag fick varm choklad och en kram av Martin när jag kom fram. Han hade uppenbarligen varit ganska orolig när jag var borta. Jag fick med mig en MagLite innan jag lätt motvilligt fortsatte mot Nido de Condores.

Vilse...

Jag hade fått rådet att inte gå så långt österut utan snarare hålla klart mer västerut än jag trodde. Annars kunde jag hamna i ingenmansland nedanför Nido de Condores på östra sidan där det inte fanns någonting utom ett kallt och ogästvänligt berg att frysa ihjäl på. Stigen började med en lång sträcka nästan rakt österut. Lätt förvirrad av utmattning och Martins - i och för sig välmenta - råd avvek jag från stigen och kämpade mig snubblande nedför den steniga sluttningen för att ta mig tillräckligt långt nordväst för att inte missa Nido.

Västväggen?

Sluttningen verkade räcka i oändlighet. Efter en timme hade jag fortfarande inte hittat stigen igen och jag kände inte alls igen mig. Allt jag hade lyckats hitta var ett stort stup som det inte gick att avgöra hur högt det var och jag kunde inte ta mig förbi det. Jag trodde att jag var vid västväggen som störtade ned mot Plaza de Mulas. Jag försökte med att gå västerut men det kändes fel när jag kom ut på vad som i dagsljus skulle visa sig vara Grand Accara så jag vände tillbaka. Snart befann jag mig vid avgrundsstupet igen. Helt vilsen lade jag mig för att sova igen, ganska nöjd med att luften tjocknat betänkligt sedan toppen. Det var bara halsen som besvärade mig. Natten kändes fortfarande oväntat mild och jag förberedde mig på en natt utomhus. Solen skulle ändå gå upp inom 7 timmar...

Signaler i mörkret

Jag låg och tittade på stjärnorna som blinkade som lamporna kring en reklamskylt. Runt, runt cirklade signalerna från stjärnorna tills jag nästan blev yr. Jag föreställde mig hur stjärnhoparna egentligen var utomjordiska skepp som sände komplicerade budskap till varandra över tusentals ljusår på ett ögonblick. Syrebristen i hjärnan tycktes kvarstå trots att syrehalten ökat i omgivningen.

Plötsligt såg jag en ljussignal från berget. Jag trodde att det kunde vara topplägret som försökte visa mig den rätta vägen. Kanske hade de varit i kontakt med Björn och förstått att jag inte hittat fram. Jag besvarade signalerna med MagLiten men jag kunde inte tolka deras budskap. Efter ett tag blev jag nästan irriterad över slumpmässigheten hos deras signaler och struntade i dem. Irriterat ställde jag mig upp. Ansiktet var stelfruset och jag insåg att det trots allt var för kallt för att riskfritt kunna sova utomhus. Nu såg jag att det var två ljuskällor som signalerade till varandra uppe på berget. Kanske var Bojan inblandad. Hoppas han hade kommit till rätta.

Nido

Jag trodde att jag gått för långt västerut och började inse att jag troligen var på väg mot Camp Alaska när jag tog mig ut på slätten åt västsydväst. Jag gick längs stupet åt nordost och hittade efter ett tag stigen som ledde till Nido de Condores. Jag var inte riktigt säker men tyckte mig känna igen klippkonturerna som avtecknade sig mot stjärnorna. Snart hittade jag dammen som låg mitt i lägret och inom någon minut hittade jag vårt tält. Klockan var nu två på natten och jag hade varit igång i 22 timmar.

Tältet var fullt med ryggsäckar och annan klätterutrustning men Björn fanns i alla fall i tältet. Jag väckte Björn och försökte litet skämtsamt fråga vad han skulle ha alla saker till (jag försökte travestera mig själv från en tidigare resa med Björn när stortrissen, som jag och Björn skulle segla till Baltikum i 1990, började sjunka i Björkfjärden utanför Stockholm. Björn låg då sjuk i ett comaliknande tillstånd nere i ruffen där vattnet stod upp till bäddkanten, medan jag glatt försökte välta (!) båten. Björn hade då varit för svag för att ropa på hjälp. När jag till slut skulle kolla honom skvalpade vattnet upp över honom vid varje slag. "Samlar du på vatten?", frågade jag då. "Björn har massor med vatten och han är jättelycklig". Det senare var i sig en travesti på en scen ur ”Smash” där Måns Herngrens rollfigur vunnit 8 miljoner på tennisen och börjat missbruka kokain och placera pengarna i aktier.)

Bojan

Bojan väckte oss klockan sex på morgonen. Vi var nästan för trötta för att fatta att det var Bojan och vad han gjorde här. Han kastade ut resten av utrustningen och trängde sig in hos oss. Kalla av utmattning och energibrist värmde vi upp tältet tillsammans. Faran var över. Vi hade klarat det. Aconcagua var besegrat utan manfall.

Utrustningen

Mina kameror och kläder fick ta mycket stryk under klättringen, framför allt under nedstigningen under toppnatten. Kamerorna dängdes ständigt i backen, när de inte slogs mot varandra där de hängde runt halsen. Videokameran, som är en JVC från 1987, har hållit förvånansvärt bra och bildkvaliteten från berget var klart över förväntan.

I Canaletan åkte jag bitvis kana på baken bland stenarna men Peperonibyxorna höll utan problem. Marmotjackan och Salomonkängorna var också märkbart oberörda efter toppdagen men framför allt är jag imponerad över Berghausdamaskernas tålighet. Bl a löper en tunn gummisträng oskyddat under skosulan som fick ta emot mycket stryk under klättringen, från första till sista steget. Jag var övertygad om att den skulle gå av redan efter några timmar på uppvägen men den höll utan problem för hela nedstigningen, inklusive kanandet i Canaletan.

Förutom slitstyrkan förtjänar Ullfrottéställen och Marmotjackan ett speciellt omnämnade för sin extremt goda värmebevarande verkan. Utan de plaggen hade jag aldrigt uthärdat de första och de sista timmarna under toppförsöket. Det hade varit rent livsfarligt att ens försöka.

Överdragsvantarna från Outdoor Research var visserligen ganska klumpiga men höll utan problem värmen vid 15 graders kyla. jag kunde tom ta av mig vantarna för att utföra precisionsarbeten och sedan värma upp dem i handskarna igen. De var dyra men värda varenda krona.

Toppförsök två

Vid elvatiden orkade vi till slut upp ur vår dvala efter toppförsöket och tog för första gången kontakt med toppgruppen. Då befann sig Martin och Ragge vid början av Canaletan medan Jonne hade halkat efter pga problem med knäna. Martin och Ragge låg nu tre timmar före min grupps klättringsschema. Klockan tre nådde de toppen som täcktes av ett enda litet moln som förstörde utsikten. Under tiden låg vi och solade i Nido de Condores och var nöjda så länge inte molnet flyttade sig ut mot solen. Medan vi låg där och solade fick vi en lapp från ett gäng klättrare som talade om att Jonne var i säkerhet i Berlin Huts. han hade vänt vid Hut Independencia (6546 möh?).

Klockan tjugo i fyra började Martin och Ragge gå nedåt från toppen, hårt ansatta av trötthet och yrsel pga det låga syretrycket. Halv sex var de framme vid Independencia, dvs efter knappt två timmar - precis som för mig och Bojan. Kvart över sex nådde de fram till Berlin Huts. Sträckan mellan Independencia och Berlin Huts tog alltså endast 45 minuter i dagsljus medan det tagit mig två timmar i mörker - för att inte tala om Bojans fem timmar.

Martin, Ragge och Jonne valde att stanna i Berlin Huts natten till den 23:e december. Vid 13-tiden den 23:e gick vi alla sex i samlad trupp från Nido de Condores mot i första hand Camp Canada för att hämta vår reservproviant och övriga utrustning för att sedan fortsätta mot Plaza de Mulas.

Som vanligt sprang jag från Camp Canada till Plaza de Mulas. Med nästan full packning var det fruktansvärt jobbigt men luften var tjock och jag var upprymd efter den lyckade bestigningen. När jag utmattad föll ihop vi kanten till Plaza de Mulas blev jag filmad av ett asiatiskt filmteam och blev bjuden på juice av kocken som hade sitt tält där.

Middag

När vi hade kommit i ordning tvättade vi oss och firade med en middag bestående av soppa och bröd, ostgratinerade kotletter, juice och konserverad frukt till efterrätt. Middagen kostade 100 USD för oss sex och då fick man hur mycket påfyllning man ville av allt utom köttet (men köttet fanns ändå i överflöd - det var nätt och jämt att vi fick i oss allt). Den kvällen lade vi oss lyckliga, mätta, varma och stolta. Självförverkligade. Vi mådde bra helt enkelt. Nästa morgon var det julafton.

Glaciären

På julafton gick vi till glaciären utanför Plaza de Mulas för att ta häftiga foton på oss och sponsorprylarna. Efter ett par timmars lek med flaggor, kläder, tält, isyxor och stegjärn i en osannolik miljö av lodräta spetsiga isblock badandes i starkt solsken packade vi ihop och började gå mot civilisationen. Då var klockan halv fyra på eftermiddagen på julafton 1995.

Resten

Störtregn

Det börjar regna Gruppen splittras Jag och Martin på efterkälken Det torkar upp. Våren hade kommit till Aconcagua. Ljuset, molnen, Aconcagua, grönskan. Det var bedövande vackert. 21.30, efter sex timmars vandring kom jag och Martin fram till Confluencia Vi slår läger i Confluencia...

Våt och frusen klädde jag av mig utomhus och lade ut kläderna för att de skulle torka i morgonsolen. Samtidigt gjorde Jonne sig i ordning för att gå mot Puente del Inca.

...men Jonne fortsätter i natten

Via Walkie-Talkien höll vi kontakt med Jonne de första timmarna. Han tackade nej till skjuts. Sov på busshållsplatsen

Puente del Inca

Kvart över 10 på morgonen den 25:e lämnade vi Confluencia. Regnet hade skurit stora hål i berget. På sina håll var fårorna efter rännilarna från berget över tre meter djupa och mycket svåra att ta sig över, speciellt med packning. Klockan 12.45 kom Björn, Martin och jag som sista grupp fram till Ranger Station, början på nationalparken Aconcagua. För tio dollar fixade vi skjuts till Puente del Inca. Efter en (liter) öl var och Milanese hos Sergio tog vi bussen till Mendoza