Svenska Aconcaguaexpeditionen 1995/96
Chalmerister pa Amerikas tak!
Chalmeristerna Bjorn Elzen som var expeditionens ledare och
Ragnar Hallgren, var tva av de fem personer som nadde Sydamerikas
hogsta topp under ett par dramatiska dygn nagra dagar innan julafton
1995. Har foljer deras egna berattelser omupple velserna pa
"dodens berg".
av Bjorn Elzen och Ragnar Hallgren
foto Svenska Aconcaguaexpeditionen 95/96
Ett vagat beslut
Jag vaknar ur en dromlos dvala. Omtocknad av kyla och somnbrist
fumlar jag efter vackarklockan. Det ar trangt, tre storvuxna
personer inklamda i ett tvamanstalt fyllt med utrustning, klader
och dubbla dunsovsackar. Uppvaknandet blir brutalt nar jag kommer
emot taltduken som rister till och iskristaller bildade av kondensen
faller ner som sno i vara bara ansikten.
Klockan ar fyra pa morgonen den 21 december 1995. Vi befinner oss i
lagret Nido de Condores 5400 meter upp pa Aconcaguas nordsida. For
att undvika ett annalkande ovader beslot sig jag, Micke och Bojan
att gora ett toppforsok en dag tidigare an planerat direkt fran 5400
m.
Ragge, Martin och Jonne i taltet bredvid valde att halla sig till
ursprungsplanen; att forst ta sig upp till ett annat lager, Berlin
huts, pa 5900 m och sedan gora toppattacken darifran den 22
december trots okad risk for snostorm.
En kamp mot tiden
Morgontimmarna var iskalla, vinden ven och himlen var klarbla.
Nagot oroade sag vi den legendariska vita vinden. Detta vackra men
olycksbadande fenomen orsakas av snomassor som blaser flera hundra
meter ut fran toppen. Jag fros om fotterna och efter ett tag
forsvann kanseln i tarna.
Val framme i Berlin Huts borjade jag forsiktigt massera tarna i
lagan av ett primuskok, langsamt och smartsamt kom kanseln tillbaka.
Vi borjade smalta sno for att fylla pa vara vattenforrad och
tillagade en varmande nudelsoppa. Koken fungerade daligt pa grund
av det laga syretrycket och i kombination med kylan gick det
olidligt langsamt.
Vid tiotiden hade vi lyckats smalta en och en halv liter per man,
vilket ar alldeles for lite men tiden rann ivag, och med den
mojligheterna att vara tillbaka i lagret innan solnedgangen. Vi
hade den fruktade Canaletan framfor oss, en brant 400 m lang
klippskreva, fylld med losa stenar. Manga expeditioner har tvingats
vanda dar och varje ar dor bergsbestigare av utmattning, kold eller
fallskador i Canaletan.
Amfetamin och fruset vatten
Bojan hade i desperation och mot sitt battre vetande tagit en
amfetamintablett ur medicinvaskan for att rada bot pa sin
utmattning. Micke och jag formanade honom att vanda tillbaka
istallet men han skulle promt fortsatta trots att det ar forenat med
dodsfara att fortsatta uppat med amfetamin i kroppen. Dessa
tabletter skulle endast anvandas i nodfall da man lider av extrem
trotthet och maste ta sig ner till lagre hojd.
Efter ett par timmar intraffade nagot odesdigert. Vart vatten fros,
trots att vi hade flaskorna innanfor dunjackorna. Efter en kort
overlaggning kom vi fram till att fortsatta anda och vid tvatiden pa
eftermiddagen stod vi vid foten av Canaletan. Det hade blivit
varmare, solen sken och den vita vinden var borta. Bojan var nu
ordentligt pa efterkalken. Martin, expeditionslakaren, beordrade
honom via komradion att vanda, men utan resultat. Enda sattet att
stoppa honom skulle vara att sla honom medvetslos och sedan fira ner
honom i rep!
Pa Amerikas tak
Utmattningen och syrebristen gjorde varje steg bland de losa
stenarna till en nastan ooverkomlig uppgift, benen och lungorna
varkte. 17.30 nadde vi sadelpunkten mellan nord- och sydtoppen,
hela varlden oppnade sig framfor oss och andaktigt sag vi bergskedja
efter bergskedja torna upp sig anda bort till horisonten 300 km
bort. Jordens rundning var pataglig, liksom atmosfarens
exponentiellt tilltagande tathet med ljusblatt dis vid horisonten
som gick over i morkblatt och slutligen nastan svart rakt upp.
Solen sken obarmhartigt. Vi befann oss nu pa 6900 meters hojd,
hogre an varje annan punkt pa jorden, med undantag for Himalaya.
Framfor oss stupade Aconcaguas maktiga sydvagg lodratt ner 3000
meter. Nara nog medvetslosa av anstrangning balanserade vi pa
bergskammen. Efter vart tionde stapplande steg var vi tvungna att
flamtande lagga oss ner och vila. De sista 60 hojdmeterna till
toppen tog en hel timme.
Val uppe pa toppen var det i princip vindstilla, tiden hade stannat,
det enda som brot den fullkomliga tystnaden var vara flamtande
andetag. Pa den har hojden ar syretrycket cirka 40% av det normala.
Efter tio dagars vistelse pa over 3000 m hojd hade vara kroppar vant
sig. Utan acklimatisering skulle man forlora medvetandet efter bara
nagra minuter i den tunna atmosfaren. Trots en pataglig huvudvark,
uttorkning och oro over Bojan infann sig en stilla frid i mitt
sinne.
Efter 14 manaders organiserande och planering av expeditionen, 14
dagars vandring och klattring under stundtals svara forhallanden och
slutligen 14 timmars skarseld genom kyla, blast, svar torst,
fallande stenar och den allt tunnare luften i en evig kamp mot tiden
stod jag har pa just den punkt som jag hade atratt under sa lang
tid. Jag sjonk ner pa toppstenen och mina lappar bokstavligen
sprack upp i ett leende. Lyckan varade emellertid bara en kort
stund, jag hade synrubbningar och visade tecken pa tilltagande
hojdsjuka. Pliktskyldigt tog vi ett antal foton, bl a med
Chalmersflaggan som standaktigt vagrade att fladdra i stiltjen och
jag vagrade lika standaktigt att springa med flaggan i mitt
tillstand.
Morkret faller
Solen hangde orovackande lagt och jag beslot mig for att paborja
nedstigningen, Bojan var ett 100-tal hojdmeter nedanfor och
fortfarande pa vag mot toppen. Micke madde efter omstandigheterna
val och stannade kvar for att avvakta Bojans toppforsok.
Nar jag motte Bojan var han svar att fa kontakt med och mina
overtalningsforsok var fruktlosa. Till min fasa upptackte jag att
nedstigningen var besvarligare an vantat, mina ben var kraftlosa och
vek sig under mig hela tiden. Jag var tvungen att na Berlin Huts
innan det blev for morkt, da det skulle vara nast intill omojligt
att hitta ratt vag, dessutom var risken overhangande att ga ut for
ett stup. Jag fick vaga risken att bryta benet om jag skyndade mig
mot att bli kvar over 6000 m hojd i natten utan vare sig sovsack,
talt eller vatten. Jag hoppades hela tiden att Micke och Bojan
skulle dyka upp bakom mig och flera ganger tyckte jag mig hora
roster och steg men det var alltid bara inbillning.
Vid niotiden borjade morkret falla och jag var inte langre saker pa
att jag var pa ratt vag. Via komradion fick jag kontakt med Ragge
som tillsammans med Martin och Jonne oroligt vantade i Berlin Huts.
Jag bad honom stalla sig pa ett lokalt maximum och vinka med
armarna.
Jag hade statt och vinkat ett tag nar jag antligen tyckte mig se
nagot rora sig 50 meter langre fram. Bjorn kom med stapplande steg
over en liten kam, hans ansi kte var uttryckslost. Min gladje over
att se honom forbyttes till maktloshet da Bjorn flamtande berattade
att han lamnat Micke och Bojan vid toppen. Nu hade aven Martin natt
upp till oss och vi hjalptes at att leda Bjorn ner. Vi tog av honom
h ans utrustning och gav honom varm dryck medan Martin undersokte
honom for att fas tstalla om han kunde fortsatta ner till Nido de
Condores.
Ett svagt hopp
Att doma av deras oroliga blickar sag jag inte helt kry ut. Det
fanns ingen mojlighet for mig att fa plats i taltet, sa med tungt
sinne och utrustad med en minimaglite gav jag mig av i kolmorkret.
Det fanns en liten mojlighet att Micke och Bojan hade missat Berlin
Huts och tagit sig direkt till Nido de Condores. Efter tva timmars
letande efter vart talt pa den utstrackta platan gav jag upp. Jag
la mig pa marken och vralade rakt ut i ett fafangt forsok att
pakalla nagons uppmarksamhet. Natten var alldeles stilla och
stjarnklar, manen var helt ny och hjalpte foga mot det
ogenomtrangliga morkret. Jag kande ingen kyla, endast en blytung
trotthet som la sig over mig. Sa fort jag fixerade en stjarna med
blicken borjade den dansa omkring pa himlen likt ett irrbloss.
Tankarna fladdrade, jag far inte somna har. Jag maste, maste hitta
taltet! Jag borjade krypa, reste mig slutligen och med en asnas
envishet borjade jag systematiskt ga fram och till baka over platan
sokandes efter vart talt i den allt mattare ljuskaglan av min
ficklampa. Plotsligt stod taltet dar, tre meter framfor mig. Jag
slet upp taltoppningen. Ingen dar, taltet var tomt och ode som en
gravkammare. Mina kamrater var kvar nagonstans uppe pa berget. Jag
gled in i en tung, gladjelos somn.
Rop i natten
En andra toppattack
Kl 05.00 stod vi klara att paborja den andra toppattacken. Det var
fortfarande morkt, men man kunde ana solen under horisonten. Vadret
var fortfarande perfekt. Fran cirka 6000 m utgjorde sma
minnesmarken efter avlidna bergsbestigare en pataglig varning om att
berget var nyckfullt och att vadret pa kort tid kunde sla om till
full snostorm. De foljande timmarna var de fysiskt varsta jag
nagonsin har upplev t . Nar vi var halvvags upp i Canaletan borjade
det att mulna pa. Jag kunde se hur molnen tornade upp sig kring
toppen och jag borjade bli orolig for att vadret skulle forandras
markant. Jag nadde toppen kl 14.51 den 22 december 1995. Martin
kom tio minuter senare lika lycklig och trott som jag. Vadret blev
samre och vi borjade klattra ner, 100 meter nedanfor toppen borjade
det snoa och vinden tilltog. Nar vi kom ned till Berlin Huts hade
Jonne, som hade fatt vanda tidigare under dagen pa grund av en
knaskada, kokat varm fruktsoppa at oss. Efter frukost dagen darpa
startade vi nedstigningen och aterforenades med vara vanner i Nido
de Condores.
Epilog
Pa sjalvaste julafton brot helvetet lost, vi befann oss da i relativ
trygghet nere pa 3000 m hojd, tungt packade, pa vag genom en 38 km
lang kanjon. Regnet vrakte ner och askan och blixtarna var inte av
denna varlden. Vi ryste vid tanken hur vadret maste vara uppe vid
toppen. Ett par veckor senare under en vild, sorglos natt i
Santiago stotte jag pa en brittisk bergsbestigare som hade natt
Aconcaguas topp tre dagar efter var toppattack och tvingats
overnatta utan mat i tva dygn nara toppen under en fruktansvard
snostorm som varade i mer an en vecka. Han hade forlorat alla
fingertopparna pa sin vanstra hand. Ibland har man tur.
Ha det bra!
/B