Som Karl Wehle (1901-1933) sjöng:
Människan är av klagan böjd
aldrig blir man riktigt nöjd
jämt om makten tävlar vi
Om man skulle pruta av
något upp på sina krav
blev det mera harmoni
Någonting att äta
och någonting att dricka
och någonting att älska
och att hålla kär
är allt jag begär.
Varför ska man gräva
efter guld och sträva
efter att nå lyckan
där den ändå aldrig ändå är
Andra må söka efter ting som förgås
jag för min del är nöjd om bara jag får
Någonting att äta
och någonting att dricka...
När jag växte upp serverades det te till frukosten. Det dracks i tekoppar ur servisen Gröna Anna från Rörstrands porslinsfabrik. Det var ceylonte, utom hos mormor, där det serverades Earl Grey. I början drack jag det med socker, men i högstadiet gick jag över till att dricka det rent. I teet doppades smörgåsar med hembakt bröd, smör och dansk ost. Jag älskade de kvällar då vi hade te och smörgås till kvällsvard; mörka höstkvällar med rusk ute, och värme och trygghet inne.
I gymnasiet blev te en sällskapsdryck, och den har förblivit så. Till mat dricker jag helst vatten, men till fika och sociala sammanhang föredrar jag te. Det händer att jag dricker kaffe, till exempel om det inte finns bra te, eller om det sociala samanhanget kräver det.
Hemligheten med att lyckas göra bra te ligger i att ha hett vatten, helst kokande, som man häller på tebladen. Om man har kokande vatten kan man brygga bra te till och med med tepåsar, även om det skulle råka vara Liptons. Själv föredrar jag ett te från Georgien; ett samovarte som kan dra femton minuter utan att blir för beskt av garvsyra. Om man har hårt vatten kan det dra en timme. Vattnet där jag bor är hårt, mycket hårt. Kalken fäller ut garvsyran, så den sista skvätten te med grums i botten av kannan häller jag ut.