Exit Wounds. Polisaction med Steven Seagal. Betyg: Precis så usel som man kan vänta sig.
DN:s Johan Croneman skriver (9 juni):
Seagals talang för kampsporter och avancerad kampsportskoreografi måste dock oförblommerat erkännas - och här har också genren utvecklats under bara de senaste åren: Publikens krav och kunskaper i dessa grenar tvingar fram alltmer avancerade och intressanta övningar, till och med för de normalt sett mediokert engagerade. Det är viktigt att visa upp flera olika tekniker, vapen och angrepp, och regissören Andrzej Bartkowiak drar stor nytta av att han i grunden är en erkänt skicklig fotograf. Han är tydlig och ibland närmast instruktiv, men samtidigt mycket följsam och rytmisk. Kampen har kanske inte samma skönhetsgrad som i Ang Lees "Crouching tiger - hidden dragon", men här finns faktiskt en överraskande fräschör och variation på hur man bryter en arm eller knäcker ett ben på sina ovänner.Det var den recensionen som lurade mig att gå och se filmen. Men, visar det sig, så där kan bara den "normalt sett mediokert engagerade" uppleva filmen. "Inte samma skönhetsgrad som i [CTHD]" är att uttrycka sig väldigt, väldigt försiktigt. Dessa två filmer spelar inte i samma division, eller ens i samma sport.
Steven Seagal har aldrig varit särskilt duktig på filmkampsport. Hans tekniker är tråkiga och ohäftiga, med en träighet som matchar den träighet och tråkighet han visar som skådespelare. För att i alla fall få det att se lite häftigt ut så är alla fightingscener i den här filmen filmade med dogmaskakande kamera och snabba klipp och vinklar, där man bara ser delar av teknikerna, både tids- och rumsmässigt. En enda spark kan kräva flera klipp, och den elake åskådaren misstänker genast att Seagal blivit så gammal att han inte kan göra en hel spark på en gång utan måste försöka flera gånger och sen klipper man ihop de bästa bitarna till något som ser någorlunda bra ut.
Kanske har jag blivit gammal och tråkig, för jag vill ha tydliga bilder i helfigur där man ser hela tekniken, ungefär som en instruktionsfilm för karateträning. Fast förstås med orealistiskt filmanpassade tekniker som ser lite häftigare ut. Och snyggare kläder.
Men om man försökte göra så med Steven Seagal så skulle det krävas ännu mer jobb för att dölja vilken sopa han är. Bättre då att skaka lite på kameran och låtsas att det är för att man är en "erkänt skicklig fotograf".
(Och just det, helikoptrar: Två som kraschar. Helt ohäftigt.)