Ibland gör jag mindre tillägg och ändringar i det här dokumentet, men i fortsättningen kommer jag förmodligen inte att göra några stora omarbetningar.
Ett KOM är ett slags elektronisk anslagstavla. LysKOM är en viss implementation av KOM, som växt fram som ett projekt i datorklubben Lysator. Eftersom det finns flera olika installationer av LysKOM, så brukar den första och största, den som körs hos Lysator, ibland kallas LysLysKOM.
Det här är inte en handledning till de tekniska begreppen, eller en manual som beskriver kommandon och funktionalitet, utan det är en inledning till det sociala samspelet och umgängestonen, med dess skrivna och oskrivna regler. För en introduktion till de grundläggande begreppen, till exempel om vad det är för skillnad mellan ett "inlägg" och ett "meddelande", se Begrepp i LysKOM. En mer allmän introduktion till LysKOM, med de grundläggande kommandona i Emacs-klienten, finns i Bettans Introduktion till Lysators konferenssystem.
| Disclaimer: Det här är skrivet av en stofil (i LysLysKOM sen 1991, och innan dess andra KOM-system sen 1982) som berättar hur han tycker att det är, och hur han tycker att det borde vara. Men dels är LysLysKOM stort, med hundratals användare och hundratals möten, och i en så stor subkultur finns det plats för olika subsubkulturer, och dels kan det finnas andra åsikter om vad som är bra och inte bra. Å andra sidan vet jag vid det här laget ganska bra hur LysLysKOM faktiskt fungerar, och jag har erfarenhet av vad som brukar bli effekten av olika beteenden. |
Innehåll:
Givet den här långa tiden med en ganska begränsad grupp personer, men ändå tillräckligt stor för att nå en sorts kritisk massa när det gäller att utveckla egna rutiner och traditioner, och givet att många av personerna tillbringat en stor del av sina liv med det här, så är det kanske inte så förvånande att LysLysKOM har utvecklat sin egen umgängeston, sitt eget sätt att diskutera, och sina egna oskrivna men ibland hårda regler.
LysLysKOM delar en del egenskaper med andra textmedia, till exempel svårigheten att förmedla tonfall, och vad som är skämtsamt eller ironiskt menat. Det delar en del egenskaper med andra elektroniska media, till exempel den lätthet med vilken känslorna ibland kan springa iväg i ett "flamkrig". Det är egenskaper som kan vara förvånande, och svåra att bemästra, för den som inte är van vid elektroniska media. Men LysLysKOM har också sina helt egna egenheter, som kan vara förvånande även för den som har lång erfarenhet av andra elektroniska media. En del av dessa LysLysKOM-egenheter beror på de tekniska förutsättningar som finns i just den här sortens elektroniska anslagstavla, men också på vilka personer som deltagit och varit tongivande, och hur gruppens sätt att umgås och kommunicera har utvecklats genom åren. En del av de egenheter som uppstått är kanske nödvändiga konsekvenser av förutsättningarna, och andra är kanske rena tillfälligheter. Men egenheterna finns där, och om man vill vara med och leka utan alltför mycket friktion, så att man har nöje och nytta av LysLysKOM och kanske kan bidra själv, så är det bra att känna till dem.
När man är nybörjare på KOM kan det vara lätt att både missförstå budskapen man får, och att själv uttrycka sig på ett sätt som gör att andra missförstår. LysLysKOM har sin alldeles egna umgängeston, och sina alldeles egna konventioner. Det är inget konstigt med det, för så är det i alla grupper och sociala sammanhang. Men LysLysKOM avviker kanske lite mer från den "vanliga real-life-samtalstonen" än de flesta andra sammanhang gör, och då kan det ibland vara svårt att tolka till exempel graden av allvar i det man läser, eller att förstå skillnaden mellan ett motargument och ett personangrepp. Och i ett textmedium, i synnerhet ett elektroniskt sådant som KOM där man kan skicka iväg ett svar utan att riktigt hinna fundera igenom vad man egentligen svarar på, är det extra lätt att missförstå.
I en muntlig diskussion, och i många andra sammanhang både på papper och i elektroniska media, så är en diskussion linjär. Man skriver eller säger något, någon svarar på det med en kommentar, man själv (eller någon annan) svarar på den kommentaren, och så vidare:
I en sådan linjär diskussion brukar man tycka att det är viktigt att hålla sig till ämnet. Om ett inlägg, som nummer 4 i figuren nedan, avviker från diskussionstråden, så har hela diskussionen fått en ny inriktning:
Om man vill fortsätta diskutera samma sak som man gjorde från början, måste man göra ett nytt ämnesbyte, som med inlägg 6 i figuren. Nu är diskussionen tillbaka i sitt huvudämne. Men när någon fortsätter på den nya tråd som började med inlägg 4, så handlar diskussionen plötsligt om den där andra saken igen. Eftersom man läser (eller hör) inläggen i tidsordning, går kontinuiteten förlorad, och det kan fort bli ganska rörigt.
Ett system som LysKOM fungerar lite annorlunda. I och med att de flesta klienter visar kommentarerna i trådordning och inte i tidsordning, så blir det inte så störande när någon börjar diskutera något annat. I stället kan diskussionen förgrena sig till ett träd, och de två grenarna kan fortsätta som två separata diskussioner:
Till skillnad från en linjär diskussion, muntligen eller i vissa andra elektroniska media, så kan grenarna leva vidare parallellt, och bedrivas helt oberoende av varandra. I en linjär diskussion finns det ett stort värde i att hålla sig till ämnet, och inte luras bort från sakfrågan av ovidkommande diskussioner, men det är inte alls lika viktigt i LysKOM.
Särskilt överskådligt blir det när man har flera olika möten, och författarna kommer ihåg att byta möte när det är lämpligt. Då kan den nya tråden gå vidare i ett annat möte, och den som bara är intresserad av det ursprungliga ämnet behöver inte läsa den nya diskussionen.
Det är bra att hålla sig i rätt möte, och det är också något som de flesta försöker göra, och som mötesorganisatörerna brukar rätta till om någon glömmer. Det är också bra att ändra ärenderaden om man byter ämne, men det slarvas det ganska mycket med. (Kanske skulle vi behöva rubrikorganisatörer?)
Ovanstående ska dock inte läsas som att det inte är eftersträvansvärt att fullfölja en tråd, eller som att det inte finns något värde alls i att hålla sig till ämnet. Ett LysKOM-system ger tekniska möjligheter för en diskussion att förgrena sig, utan att de på så sätt uppkomna nya diskussionerna stör den gamla eller varandra så mycket. Men den ursprungliga diskussionen finns förstås kvar efter förgreningen, och om man vill reda ut något, eller komma fram till något, vill man förmodligen fullfölja den gamla tråden, reda ut argument och motargument, och inte hela tiden hoppa vidare till något annat som just då känns roligare eller visade sig vara lättare att argumentera för. Att diskussioner kan förgrena sig betyder bara att man enkelt kan starta nya diskussioner, som tar avstamp i den gamla. Det betyder inte att man inte ska fortsätta den gamla. (Avsnittet om olika typer av diskussioner tar upp en del om det här.)
När man byter ämne i en diskussion, och startar en ny gren på diskussionsträdet, kanske den nya grenen passar bättre i ett annat möte. Då bör man förstås byta möte på inlägget, så att det, och efterföljande inlägg i grenen, hamnar i rätt möte.
Det är också lämpligt att ha det gamla mötet vara kvar som extra kopiemottagare. Det är praxis, och bra, att en kommentar som börjar en ny tråd, och därför ska vara i ett annat möte, får en extra kopia i det ursprungliga mötet. Det har ett värde att man får se alla direkta kommentarer till sina inlägg.
När man skriver en kommentar till ett inlägg, så skickar de flesta LysKOM-klienterna den kommentaren till alla möten och brevlådor som var vanliga mottagare till det kommenterade inlägget. De möten och brevlådor som var extra kopiemottagare kommer inte med. Man kan ändra i mottagarlistan själv, men det här är defaultbeteendet.
Man kan, och bör, ta bort möten som mottagare, om inlägget har flera mottagare och ämnet inte längre passar i alla mötena. Men man bör inte ta bort brevlådor.
I LysKOM kan man, i praktiken, vara medlem i en tråd. Det fungerar med hjälp av brevlådemottagare, och ger möjlighet till ett finkornigare medlemskap än bara mötesmedlemskap. Ta därför inte bort brevlådor som mottagare. Lika lite som man bör gå omkring och självsvåldigt utesluta folk ur möten, lika lite bör man utesluta folk ur trådar. Man ska inte heller göra om en brevlåda från vanlig mottagare till extra kopiemottagare. Låt defaultvärdena som din moderna och bra LysKOM-klient sätter ut stå kvar!
Ibland är det någon som klagar över att hon får diskussionen i sin brevlåda. Det beror nästan alltid på att hon började med att skriva ett inlägg med sin egen brevlåda som mottagare, eller skrev ett inlägg som som enda mottagare har ett möte som hon inte är med i, och att hon inte riktigt förstår hur LysKOM fungerar och är tänkt att fungera.
Nybörjare brukar ibland alltför gärna svara med personliga brev, i stället för med inlägg som alla kan läsa. Om någon ställer en fråga i ett möte, så är det ofta intressant för fler än bara henne att läsa svaren. Ibland skickar någon ett svar som personligt brev "för att undvika onödig diskussion". Så får man förstås göra om man vill, men om det nu blir en lång diskussion, så beror det förmodligen på att de som är med och diskuterar vill ha det så. Du själv kanske tycker att diskussionen är meningslös, men du behöver faktiskt inte vara med. Du behöver inte ens läsa den.
Även om du tar bort ditt inlägg inom några få sekunder, så finns det alltid folk som har hunnit få inlägget (antingen bara dess nummer och att det finns, eller hela texten) i sin cache. Det är inte kul att skriva en lång och genomtänkt kommentar, och sen när man ska skicka in den så har det kommenterade inlägget försvunnit.
När du väl skickat in ett inlägg så har du gjort det tillgängligt för andra. Folk läser det. Folk har det i sina cachar. Folk börjar skriva kommentarer. Att sen ta bort det är ungefär som att skriva en debattartikel i DN, och sen, när tidningen är tryckt och utskickad och folk har läst den, bestämma sig för att nä, jag ångrar mig och tar bort min artikel. I KOM har vi tekniska möjligheter att göra det, men det är fortfarande både dumt och fel.
I stället för att ta bort ett inlägg som var fel eller som blivit inaktuellt, kan man flytta det till mötet (Begravningsplats för) inaktuella inlägg. Om du skriver ett nytt inlägg som är en ny, obetydligt reviderad version av det gamla, bör du också lägga till mötet Obetydligt reviderade inlägg som extra kopiemottagare till det nya inlägget. Man kan också skriva en fotnot med ändringarna, eller en anmärkning.
(Kort teknikutvikning: Alla kan skriva kommentarer till ett inlägg. Kommentarerna är vanliga inlägg. Dessutom kan författaren skriva fotnoter, och alla kan skriva anmärkningar. En fotnot är ett eget inlägg, precis som kommentarerna, men fotnoter visas först av kommentarerna. En anmärkning är en sorts snabbkommentar som visas tillsammans med inlägget, och som är tänkt för riktigt korta kompletteringar eller rättelser.)
Funktionaliteten för att ta bort inlägg finns i LysKOM, men den bör bara användas om det verkligen behövs. Det kan ibland vara motiverat att ta bort ett inlägg, till exempel om du av misstag råkade avslöja pinsamma detaljer om någon annans privatliv. Att du råkade skriva fel i inlägget är sällan en tillräcklig orsak.
I LysLysKOM finns det plats för alla tre typerna av kommunikation, men kanske är just diskussioner vanligare än på många andra ställen. Samtidigt är en del nybörjare ganska ovana vid diskussioner, och tolkar därför varje samtal som antingen socialt småprat (som inte förväntas leda fram till något annat än att alla blir glada) eller en debatt (där man ska vinna poäng på de andras bekostnad). Det kan leda till långvariga och besvärliga missförstånd.
Jag har medvetet underlåtit att ta med en fjärde förekommande kommunikationstyp, nämligen gräl. Gräl, eller "flamkrig" som det brukar kallas i elektroniska medier, förekommer ibland även i LysLysKOM. Få tycker att det är bra eller ens underhållande. Allt man kan hitta på att säga i ett elektroniskt gräl har redan sagts tusen gånger i News på 80-talet, av folk som supit ihjäl sig sen dess. Det är också tveksamt om gräl egentligen handlar särskilt mycket om kommunikation, utan det är snarare ett sätt att få utlopp för tillfälliga känslor som ändå skulle ha gått över tills i morgon.
I avsnittet ovan står det att en diskussion är ett av flera möjliga sätt att kommunicera. Det här avsnittet handlar om just diskussioner, om olika typer av diskussioner, och om hur deltagarna i en diskussion ibland kan ha olika förväntningar, eller till och med fördomar, om hur diskussioner går till eller bör gå till. Man kan mycket väl vara överens om att det är en diskussion man håller på med, och att man faktiskt försöker komma fram till något, men man har olika uppfattning om hur man egentligen ska göra för att diskussionen ska fungera.
Om man försöker kontrastera två typer av diskussioner:
En analytisk diskussion är som att bygga en bro över samma hav. Det tar mycket längre tid, och till skillnad från att sitta och sola sig på däcket på en båt så är det hårt arbete. Varje sten måste vara av rätt sort, och läggas på rätt ställe, annars kan hela bron rasa. Och man måste hålla reda på riktningen i varje steg, för även om det kan vara tillåtet att segla fel på en upptäcktsfärd så skulle ingen acceptera att man bygger vilse med en bro. Det tar mycket längre tid än att segla, men när bron är klar kan både man själv och andra använda den för att komma över havet. Allt det hårda arbetet har gjort att man har något att stå på, och att man faktiskt kommer rätt.
En analytisk diskussion kan vara både svår och ansträngande, eftersom det är en metod som verkligen går ut på att gräva ner sig, i problem och i skillnader i åsikter. Det är precis tvärtemot hur man brukar vilja göra i ett vanligt samtal av typen "socialt småprat", och vad som känns naturligt för oss som flockdjur. (Men en del personer trivs med det. Det finns folk som springer maratonlopp för nöjes skull.)
Jag vill hävda att båda de här sätten att kommunicera faktiskt är diskussioner, enligt definitionen i förra avsnittet: man försöker komma fram till hur något verkligen är, och det handlar vare sig om att vinna eller bara om att småprata.
Kanske är det så att en explorativ diskussion fungerar som inledning, när man hittat ett nytt område att diskutera om, men sen måste man gå över till en analytisk diskussion om man vill komma fram till något mer än bara att havet är stort och svårt att hitta på. Kanske är det till och med så att det ena sättet i de flesta fall är bättre än det andra.
Men oberoende av hur det verkligen förhåller sig med det, så uppstår det ibland en sorts kulturkrockar mellan personer som förväntar sig att en viss diskussion ska vara explorativ, och personer som förväntar sig att den ska vara analytisk. Det kan till exempel bero på att en del helt enkelt är ovana vid analytiska diskussioner, och inte vet hur man gör. Eller så är det kanske så att för en del personer är ämnet för diskussionen nytt och outforskat, medan andra kommit längre och tycker att fler seglatser på måfå bara är frustrerande.
Ett alltför vanligt scenario i LysLysKOM är att person A ger ett argument för sakfrågan S. Person B frågar om en detalj i argumentet, och tror att person A ska svara genom att reda ut den detaljen. Och så gör han inte det, utan svarar lite ungefär om hur han menade, och går sen vidare med helt andra argument för sakfrågan S. Då tycker person B förstås att person A svarat på ett konstigt och improduktivt sätt, för han har ju inte svarat på frågan utan bara struntat i den. B undrar kanske också (i enlighet med principle of charity) om han kanske missförstått vad A skrev. Så han ställer fler frågor om den där detaljen, och försöker reda ut på vilket sätt A:s svar kanske faktiskt handlade om den detaljen. A blir förvirrad, och ibland också irriterad, för han vill gå vidare i diskussionen. Kanske har han redan gjort det, och förstår inte alls vad B menar. B jobbar vidare med analysen, mer och mer i detalj, för att förklara för A. Men A är på väg uppåt i nivåerna i stället för neråt. Kaos utbryter.
I LysLysKOM finns det en högre andel personer av "B-typen" (eller "den analytiska typen") än i många andra sammanhang, och analytiska diskussioner är därför vanligare. (Kanske beror det också på att mediets tekniska förutsättningar, med diskussionsträd och möjlighet att enkelt återse tidigare inlägg, gör det möjligt att hantera den typen av diskussioner. Hela systemet är utvecklat av personer som förmodligen är ganska analytiska av sig.) Men ibland är de analytiska diskussionerna alltså ensidiga, vilket får till följd att "A-sidan" retar sig på att den andra sidan gräver ner sig i, som de tycker, ganska ointressanta detaljer, medan "B-sidan" gång på gång försöker förklara för den andra sidan vad som var oklart eller otillräckligt, och förgäves efterfrågar svar och förtydliganden.
I en del situationer, till exempel i ett samtal som främst fyller en social funktion, spelar det kanske inte så stor roll om det man säger är riktigt, eller att man alltid anger hur säker man är. En del personer förväntar sig till och med att allt de säger automatiskt ska uppfattas som att de bara tror eller gissar, utan någon större säkerhet alls. Därför uttrycker de sig ungefär likadant när de berättar att de har tre rum i lägenheten de bor i (något som de är mycket säkra på) och när de berättar att inkomst från statlig tjänst alltid är skattefri (något som de har för sig att de har hört nånstans, men som de egentligen inte alls är säkra på). Det har hänt att personer tar med sig samma sätt att uttrycka sig till LysLysKOM. Det kan förstås ge upphov till en del kulturkrockar i samspelet med personer som har andra förväntningar, och som själva aldrig skulle (som de uppfattar det) slarva på det sättet.
I den kultur som utvecklats i LysLysKOM är det viktigt att inte påstå felaktigheter. Det beror kanske på att så många av LysLysKOM-läsarna är tekniker, vetenskapligt skolade, och kanske perfektionister. Jag tror att det är en bra kultur, för de syften som LysLysKOM fyller för många.
Man bör alltså vara försiktig med vad man tror på, åtminstone när man ska berätta om det i LysLysKOM. Att du själv går omkring och tror på saker som är fel skadar bara dig själv, och kanske inte ens det, men om du sprider din felaktiga tro till någon annan så är risken genast mycket större för skador.
Exempel: Du tror att isen på Roxen är tjock och fin just nu. Det är, antar vi, fel. Denna din felaktiga tro skadar inte dig, åtminstone inte särskilt mycket, så länge du inte faktiskt ska åka skridskor på Roxen. Och om du faktiskt ska åka skridskor på Roxen, så kollar du kanske noggrannare hur det egentligen är med den där isen. Men om någon frågar dig om isen, och du berättar för henne att den är tjock och fin, så har du plötsligt fördubblat chansen att något obehagligt ska inträffa. Och faktiskt mer än så: med tanke på att personen ju frågade om isen, så är chansen antagligen större att hon kommer att åka skridskor på Roxen än att du själv kommer att göra det.
Att påstå något som är fel gör alltså världen sämre, eftersom du kan lura andra. Riktigt illa är det i ett forum som LysLysKOM, där många personer läser ditt inlägg, och där inlägget dessutom kanske ligger kvar i månader och år (se avsnittet om tiden) och kan komma att läsas av tusentals personer under den tiden. Ett felaktigt inlägg kan göra mycket skada.
Dessutom minskar du den allmänna kvaliteten på LysLysKOM, och alla LysLysKOM-läsare kommer i fortsättningen att tvingas lida av ett medium där sakupplysningarna är mindre säkra. Kanske påverkar du också andra att slarva med säkerheten på sina påståenden, och har därmed skadat LysLysKOM ännu mer.
Nu är det lyckligtvis så att ett system som LysKOM ger möjlighet för andra att rätta dina fel. Ditt felaktiga påstående om isen på Roxen kommer, med ganska stor sannolikhet, att kommenteras av någon LysLysKOMmare1 som är medlem i skridskoåkarklubben eller jobbar som issäkerhetsupplysare på kommunen. Det gör att konsekvenserna av ditt fel kanske inte blir så allvarliga, utom förstås för din egen trovärdighet och för andras uppfattning om ifall du är en god eller dålig människa. Men det hade förstås varit bättre om du hade haft rätt från början, eller markerat att du inte var säker.
Hur vet man då om man vet eller inte? Det lämnas som övning till läsaren, men här är några tips:
Det här gäller förstås även när du kommenterar något som du tror är fel. Det kan ju vara du som har fel.
Om jag deklarerar att jag är folkpartist, så ska jag nog inte förvänta mig att någon betraktar det som särskilt intressant. Det är inget konstigt med det, utan bara att världen inte betraktar det som förstasidesstoff att få reda på vilken politisk övertygelse jag har råkat skaffa mig. Så intressant är jag inte. Om jag däremot kan ge några intelligenta, övertygande eller på annat sätt intressanta argument för varför folkpartiet är bra, då kanske folk bryr sig. Det är ju först där som man kan börja en diskussion.
Relaterat till det här är också vanföreställningen att en åsikt, det är nåt man har och sen så är det bra med det. Motiveringar? Argument? Diskutera, analysera och ändra sig? Nej nej, jag tycker så här och så bara är det. Tycker du annorlunda? Jaha.
I en del vanliga sociala samtal är det ohövligt att säga emot. I en del vanliga sociala samtal är det ohövligt att kritisera. I LysLysKOM förväntas du kunna svara på frågor och kritik, inte genom att bli arg eller kritisera tillbaka, utan genom att svara på frågorna.
Ibland är det någon som reagerar på kritik, till exempel språkkritik, med "innan man gör rätt själv har man inte rätt att klaga". Det är förstås barnsligheter. Om man betraktar kritik som ett sätt för den kritiserande att vinna poäng på den kritiserades bekostnad, då kan man kanske se det som att man blir av med sin poäng, och kanske till och med får en extra straffpoäng, om man gör fel själv. Men det är knappast så man vill att kritik ska fungera. I stället tycker jag att man ska se det som att man hjälps åt att åstadkomma något bra. Den som gör något gör så gott hon kan, och den som sen kommer med kommentarer hjälper till genom att ge möjligheter att förbättra ytterligare. Ingen egokamp. Alla vinner. Det är möjligt att man ska leva som man lär, men det man lär bör knappast vara "gör aldrig fel", utan något annat. Om endast den som är ofelbar har rätt att kritisera någon annan, så blir det liksom inte så mycket kritik. (Sök gärna på "tu quoque" på nätet.)
En fördom som är vanlig bland stofiler är att grundskolan idag är kritiksanerad, och att alla får samma beröm för sin uppsats och inga bockar i kanten, för det skulle kunna hämma barnens kreativitet. Därför är yngre personer ovana vid kritik, och blir förvirrade och arga när någon säger emot. Jag vet inte hur väl den fördomen stämmer med verkligheten.
Räkna inte med att en fråga är retorisk. Försök i stället tolka den som en ärlig begäran om ett förtydligande.
Olika elektroniska media är olika snabba. Vi har till exempel IRC, som visserligen är ett textmedium men som ligger nära talat språk. Om IRC sparas, så är det i form av loggar, och det motsvarar närmast bandinspelningar av muntliga samtal. I IRC kan man också skriva lite hur man vill.
LysKOM är ett mycket långsammare medium än IRC. De flesta kommentarer till ett inlägg skrivs inom något dygn, men det är inte ovanligt att det kan ta dagar eller veckor att få svar. Ibland är det någon som kommenterar inlägg som är flera år gamla, men det är oftast av misstag, eftersom hon inte såg hur gammalt inlägget faktiskt var. En diskussion som är flera år gammal brukar räknas som död. Men man kan förstås återuppta den, om man vill.
Inlägg garbas (eller, på svenskare svenska, skräpsamlas) vilket är en datateknisk term som betyder att gamla inlägg kastas bort. Den normala garbtiden är 77 dagar, så inlägg kastas bort efter den tiden. Det går dock att ändra den tiden, för ett visst möte. Om ett inlägg är med i flera möten, sparas det så länge som mötet med längst garbtid anger.
Alla kan också markera inlägg som de tycker är intressanta, och markerade inlägg kastas inte.
När man går med i ett möte för första gången, finns det ofta hundratals eller tusentals inlägg. När man läser dem brukar det finnas ganska många riktigt gamla inlägg i början. Det är gamla inlägg som inte garbats, eftersom någon har markerat dem, eller eftersom de också har något annat möte med längre garbtid som mottagare. Ofta är det här inlägg som någon tyckte var extra intressanta (kanske för att de var ovanligt bra), eller som hon markerade för att komma ihåg att svara på (eftersom de var ovanligt dåliga). Ofta har resten av tråden garbats, så inläggen är lösryckta ur sitt sammanhang.
Även om de flesta av de inlägg som du skriver i LysLysKOM försvinner inom några månader, så kan en del av dem finnas kvar i årtionden, och de kan komma att läsas av tusentals personer. (Mina äldsta inlägg som finns kvar i systemet är från 1991.) När du skriver inläggen förväntas du också skriva på ett sätt som passar för detta. Du förväntas anstränga dig för att ditt inlägg ska bli lättläst och begripligt, och gärna också en behaglig upplevelse att läsa, för alla dessa läsare. Det är nog också bra om du försöker få innehållet rätt.
I LysLysKOM förväntas du anstränga dig lite för att underlätta för dina mottagare. Det är bättre att du korrekturläser ditt inlägg i en minut än att hundra personer måste sitta i en minut var för att luska ut vad det är du försöker uttrycka. Det är bättre att du anstränger dig en liten stund för att få språket rätt och njutbart, än att hundra personer plågas av ditt dåliga skrivsätt. Om du bryter mot det här, kommer du att betraktas som en hänsynslös egoist.
Tänk också på att ju slarvigare man är med språket, desto sämre blir kommunikationen. Jämför de nyanser man hör på en bra och noga inställd stereo, med vad man hör på transistorradion i köket. Jämför sen de nyanser man kan förmedla med en bra och noggrann språkanvändning, med vad man får fram om man slarvar.
Till exempel kan stor bokstav eller inte på en viss plats användas för att förmedla betydelseskillnader och nyanser. Det kan vara stor skillnad mellan "en stor amerikansk roman" och "En Stor Amerikansk Roman", och (åtminstone enligt de konventioner som gäller just i LysLysKOM) mellan "rätt" och "Rätt". Hur ska man kunna förmedla den skillnaden om ens inlägg är en enda sörja av stora och små bokstäver? För att överföra signaler med hög upplösning krävs att alla inblandade komponenter är noga anpassade till konventionerna i just den kommunikationsmetoden!
Dessutom förstör man för andra om man slarvar. Med sitt slarv bidrar man till att språkmiljön blir slarvigare. Andra vänjer sig, och även om de kanske inte slarvar själva så kommer de att förvänta sig slarv i det de läser. Nästa gång de ser att någon använt stora bokstäver på ett ställe där det normalt inte ska vara det, så antar de kanske att det bara är slarv, och missar vad författaren försökte säga?
Nu måste det förstås inte bero på lättja och bristande hänsyn om man skriver dålig svenska. Man kanske helt enkelt inte kan skriva bättre än man gör. Många, även här i LysLysKOM, har dyslexi eller har lärt sig svenska ganska nyligen, och då får man förstås acceptera att de gör fel ibland. Men det är en annan sak än att bara strunta i språket, eller att tycka att det inte är viktigt. Berätta gärna i din presentation om du har särskilda skäl att ibland skriva dåligt, så minskar risken att dina läsare tror att du är en dålig människa.
Naturligtvis betyder inte det här att alla måste skriva likadant. Det finns olika språkstilar, och olika stilar kan fungera lika bra. Men det betyder inte att alla stilar är lika bra.
En sak som skiljer ganska mycket mellan LysLysKOM och de flesta andra media, såväl elektroniska som tryckta och talade, är att i LysLysKOM får man anmärka på språkfel. Det finns till och med flera särskilda möten som är avsedda för det.
I de flesta andra sammanhang är det ett etikettsbrott att påpeka språkfel. Det brukar också genast leda till gräl. Det finns elektroniska fora som har uttryckliga regler om att man inte får anmärka på språkfel.
En orsak till att det fungerar så annorlunda i LysLysKOM är det där med diskussionstrådar. Man kan förgrena en språkdiskussionstråd, utan att det behöver störa den övriga diskussionen eller leda bort från ämnet.
En annan orsak är helt enkelt att många LysLysKOMmare är mer intresserade av språk än av de ämnen som råkar diskuteras. Då kanske de startar en ny diskussion, om språk, som bara tar avstamp i ett av de inlägg som skrevs i något annat ärende.
En del LysLysKOMmare tycker också att språket är viktigt att vårda och bevara. De tycker också att det är bra att man upprätthåller en viss standard, och därför säger de till när någon slarvar. Ungefär som de kanske skulle säga till om någon klottrar på bussen.
Sen är det förstås en vana hos en del personer att anmärka på alla språkfel som de ser. Det behöver inte vara en ovana eller något dåligt, trots att ett sånt beteende kanske skulle vara både störande och dumt i andra sammanhang. Här behöver det inte vara det. I en del kulturer ska man rapa efter maten, och i en del ska man det inte.
Den språkkritik som förekommer i LysLysKOM är av fyra olika slag:
Räkna med att språkdiskussioner kan leda fram till att man mycket väl kan skriva på flera olika sätt. Det betyder inte att alla sätt är lika bra, utan det betyder att det ibland finns flera sätt som är lika bra. Ibland finns det kanske andra sätt som är bättre än det du trodde var det enda rätta. Tänk särskilt på att en del av de regler som lärs ut på grundskolans svensklektioner är ganska grova förenklingar. Ungefär som stödhjul för den som inte kan cykla utan.
Det finns ett särskilt möte som heter Språkangrepp (och liknande) gnäll, som är tänkt för anmärkningar om språk. Att det heter "angrepp" och "gnäll" behöver inte tolkas som att det handlar just om angrepp och gnäll, utan det kan ses som en ironisk markering om att det finns en del som upplever alla språkkommentarer som personliga angrepp, och alla språkdiskussioner som gnäll. Kanske borde mötet, nu när ironi verkar ha blivit omodernt, heta Gratis korrekturläsning?
Ibland är det någon som tycker att man ska skicka språkkritik som privata brev i stället för i ett öppet möte. Jag tycker att det i allmänhet är mycket bättre att ha diskussioner så att alla kan läsa dem, och jag ser ingen vettig anledning att göra undantag just för språkdiskussioner. Bland annat är det bra att andra får se att den där stavningen inte var rätt, så att de inte luras att tro det.
Ibland är det också någon som tycker att just när det gäller språkdiskussioner så ska man inte skicka en extra kopia till det ursprungliga mötet. Men det är praxis, och bra, att man gör så när man startar en ny gren på diskussionsträdet, som passar bättre i ett annat möte. Jag tycker inte att man ska göra annorlunda just när det handlar om språkanmärkningar. Om man är så känslig för kritik att man inte tål att se språkkommentarer, så får man filtrera språkangreppsmötet tills man fyllt femton.
Det finns alltså folk i LysLysKOM som kritiserar andras språk. Många blir häpna och arga när de får den sortens kritik, och börjar genast försvara sig med lögner som "det är inte så viktigt" och irrelevanta observationer om att "man förstår ju vad som menas". Kanske påstår de att de skulle kunna skriva bättre om de bara ville, men det här rör sig om snabba texter där man inte behöver anstränga sig så mycket. Man undrar om de skulle reagera likadant om någon klagade på annan inkompetens och hänsynslöshet än just språkbehandlingen? Till exempel om de slutade borsta tänderna, och folk klagade på deras andedräkt? "Äh, man förstår ju vad jag säger ändå. Och när jag umgås med viktigare människor än er så borstar jag tänderna."
Det finns många andra regler för hur man bör diskutera, och vanliga fel som begås i en diskussion. En del av dem har latinska namn som "tu quoque" eller "petitio principii". Sök på någon av dem, eller på "fallacies", på nätet.
En annan bra regel är att sova på saken innan man skriver ett argt svar. Flamkrig är vanliga i elektroniska media, och förekommer även i LysLysKOM. Kanske är de vanliga just för att det går att skicka iväg ett svar så snabbt. Man är fortfarande arg, och kanske har man inte heller hunnit att riktigt förstå vad som egentligen stod.
Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker att det har blivit vanligare att särskilt yngre personer missar att en del saker är ironiskt menade. Till exempel ser de att de fått en kommentar på ett av sina inlägg i ett möte som heter Språkangrepp (och liknande) gnäll, och då tror de att då måste ju den kommentaren vara avsedd som ett angrepp, för mötet heter ju så. För mig framstår det tvärtom som uppenbart att just eftersom mötet heter som det heter, så tar det liksom udden av det där med att man kan känna sig angripen av en språkkommentar. Genom att mötet har ett så extremt namn så förstår man att även andra tänkt på att språkrättelser kan uppfattas som angrepp och gnäll, men att det inte behöver vara menat så.
I elektroniska textmedia sätter man ibland ut ironiparenteser för att markera ironi: (. Jag har hört att Outlook är ett bra program. .) Andra tycker att ironiparenteser mest stör, och att de bara behövs om man har så dålig stilistisk förmåga att man inte klarar av att få ironin att framgå annars, eller om man räknar med att läsarna är för dumma eller ovana vid ironi för att fatta. (Och det, säger ytterligare andra, är precis varför man alltid ska ha med ironiparenteserna.)
Kontentan av den texten är ungefär att om man vill ha gratishjälp så får man både anstränga och anpassa sig lite.
Om du har skrivit ett program som inte fungerar, och behöver hjälp med det, så bör du först leta i en bok, i FAQ-listan för det språket, eller på nätet. Om det inte hjälper, så får du förstås gärna fråga i LysLysKOM. Men följ de här stegen:
Det är alltså helt fel att lägga in ett långt, komplicerat program och skriva "vad är det för fel med det här", utan att tala om vad det är som inte fungerar. Det är också fel att "förenkla" programmet genom att klippa bort avsnitt som man tror är rätt, så att programmet vare sig går att förstå eller provköra, och du dessutom kanske klippte bort den bit där felet fanns.
Precis som alla andra flocklevande däggdjur har vi en hel massa instinkter och inlärda beteenden, som det kan vara väldigt svårt att övervinna. Om en apa i flocken tycker sig bli förolämpad av en annan apa, blir apan kanske arg och ledsen, och då kan den börja skälla och bråka. Det är inget som apan kan hjälpa, utan sker med automatik genom kemiska reaktioner i apans adrenalinkörtlar.3 Om en LysLysKOMmare tycker sig bli förolämpad av en annan LysLysKOMmare, blir LysLysKOMmaren kanske arg och ledsen, och då kan hon börja skälla och bråka. (Kanske kallar hon till och med den andra LysLysKOMmaren för en apa, och tänker just då inte på hur rätt hon har!)
Som människor har vi förstås bättre möjligheter än apor att reflektera över, och styra, våra egna känslor och reaktioner. Vi vet att det sällan är bra att bli ledsna och arga, och vi vet att det ofta är direkt kontraproduktivt att skälla och bråka. Vi kan, i större eller mindre grad, välja att låta bli att bli ledsna och arga. Vi kan, om vi har den allra minsta självkontroll, välja att låta bli att skälla och bråka. Det bör vi också göra. Det är sällan något blir bättre av att någon börjar skälla och bråka.
Men även om vi kan övervinna våra adrenalinkörtlar, och även om vi kan övervinna adrenalinkörtlarnas direktkoppling till tangentbordet, så kräver det ibland en ansträngning. Ibland misslyckas det. Motionera därför inte andra människors adrenalinkörtlar i onödan. Var artig, gärna vänlig.
Till exempel kanske någon diskuterar fördelar och nackdelar med demokrati. De går igenom olika problem med demokrati, och hur alternativa samhällsordningar (till exempel en oligarki av experter) skulle lösa dem. Det behöver inte betyda att diskussionsdeltagarna är nazister eller emot demokrati, utan det betyder att diskuterar olika problem med demokrati, och hur alternativa samhällsordningar (till exempel en oligarki av experter) skulle lösa dem. Om du vill kasta dig in i diskussionen och skälla på dem för att de är emot demokratin, så räkna med att en del av dem vet mer om demokrati än du, att de har läst fler böcker om demokrati än du, och att de kanske - eftersom de vet vad de pratar om - är mycket effektivare demokratiförespråkare än vad du någonsin kan bli. (Eller så är de nazister.)
Det pågår kanske en diskussion i LysLysKOM om vad ateism egentligen är. Folk diskuterar skillnaden mellan "inte tro att" och "tro att inte", och de talar om de logiska positivisterna, som ansåg att påståenden om Gud inte är falska, utan att de helt saknar mening. Då är det ibland någon nybörjare som går och slår upp "ateism" i SAOL, och sen berättar för alla att ateism, det betyder minsann "gudsförnekelse".
Man måste vara försiktig med att tro på vad som står i vanliga ordböcker, som ska försöka förklara en term med ett eller två ord. Det kan vara en term som är både mångtydig och vag, vars definition kanske är väldigt kontroversiell, och det kan handla om saker som filosofer grubblat över i årtusenden.
Räkna inte heller med att facktermer finns i en vanlig ordlista eller ordbok. Om de finns med alls är det normalt i en vardagsspråklig betydelse, som kan skilja sig från den fackspråkliga.
Ibland är det någon som hänvisar till vad hennes skollärare påstått. Det finns till och med ett särskilt adderingsmöte, min lärare sade att (auktoritetsfetischism), för att håna den sortens argument.
Det kan ibland vara helt rimligt att hänvisa till auktoriteter. Professorn i ornitologi som man träffade i går vet kanske mer om skator än någon i LysLysKOM, och sopgubben som kör returpappersbilen är kanske den som har bäst information om vad som egentligen händer med vårt returpapper. Men om man nu nödvändigtvis vill argumentera på det sättet så kan man väl åtminstone hänvisa till något mer trovärdigt än vad man tror sig komma ihåg av vad en stressad och underbetald grundskolelärare försökte förenkla tillräckligt mycket för att även de dummaste i klassen skulle fatta. (Och är det verkligen de smartaste och kunnigaste människorna som blir skollärare?)
Att klistra in det man kommenterar.
I e-post och News är det bra att klistra in den text man kommenterar, för man kan inte räkna med att den som läser ens brev eller News-inlägg har den texten tillgänglig. I ett LysKOM-system är det däremot lätt att återse den text som ett inlägg är en kommentar till, och om man läser en tråd har man dessutom antagligen just läst den texten. Därför bör man inte i onödan upprepa den kommenterade texten. Å andra sidan kan det ibland vara bra att klistra in valda delar, för att visa exakt vad i texten det är man kommenterar.
Att underteckna varje inlägg med en signatur.
I e-post och News är det många som stoppar in en signatur på en eller ett par rader längst ner i varje brev eller News-inlägg. I LysLysKOM brukar man inte göra så, bland annat för att den som vill kan ställa in sin LysKOM-klient så att den visar författarnamn under texten. De flesta är därför av åsikten att en signatur bara tar upp plats i onödan.
Att ha ett fånigt namn och ingen presentation.
LysLysKOM är ett seriösare forum än många andra som man kanske är van vid, till exempel IRC och olika chattar. Därför har de flesta ett någorlunda begripligt namn, till exempel Bengt Bengtsson eller kanske Berra (Bengt Bengtsson, IDA), och framför allt en presentation som innehåller deras riktiga namn och kontaktinformation som adress och telefonnummer. En person som kallar sig berra (med litet B!), och inte har någon presentation kommer förmodligen att bli bemött med viss skepsis. (Och en person som kallar sig 133t-h4xx0r ska vi bara inte tala om.) Tänk på att namnet inte bara är en loginkod, utan det är det namn du valt på dig själv, och som du vill att andra ska använda som tilltalsnamn.
Att använda vissa ord och termer på ett slarvigt sätt.
Ta till exempel ordet "naturligt". "Naturligt" är nog en av världens mest missbrukade termer. "Naturligt" kan betyda många olika saker, allt från "som djuren gör i naturen" (eller "som vi människor gjorde när vi var djur i naturen") till olika varianter av "lätt att göra" eller "bra". Det är ett vanligt retoriskt trick att glida mellan betydelserna, faktiskt så vanligt att den som använder sig av tricket inte alltid är medveten om vad hon gör, utan tror att det är ett helt naturligt sätt att resonera. (Ähum.)
Som ett exempel på ett sånt resonemang kan man inleda med att nakenhet är "naturlig". Att djuren i naturen faktiskt är nakna håller alla med om. Men sen låter man betydelsen av "naturlig" glida från "som djuren i naturen" till "bra", och vips har man sagt att nakenhet är bra. Det kanske inte alla håller med om.En diskussion där man inte tänker på den här skillnaden kan lätt bli ganska förvirrad. Man måste nämligen analysera själva uttryckssättet, och det är det många som blir förvirrade av. Dessutom övergår diskussionen genast i att ett band stofiler skäller på stackaren som skrev att något var "naturligt".
En annan term som man nog bör vara försiktig med är "objektivt". Det är också ett ord som ibland används som om det betydde "bra", eller kanske "rätt", men om man kan tala om en grundbetydelse så är det snarare skillnaden mellan subjektivitet och objektivitet, nämligen skillnaden mellan saker som bara man själv upplever, och som ibland inte går att mäta eller kontrollera ens för en själv, och saker som både man själv och vem som helst kan observera, kontrollera och kanske mäta upp med linjal.
Andra ord att se upp med är "normalt"och "religion".
Att referera till ärenderaden med <Ä> eller <SUBJECT>.
I alla sammanhang, såväl i elektroniska media som annars, gäller att man bör lyssna och lära en stund innan man uttalar dig själv. Därför anses det både oartigt och korkat att skriva inlägg i ett möte utan att ha läst en hel del i mötet själv först. Annars kanske du bryter mot regler som du inte känner till. Det är inte självklart att du ska ha rätt att kissa på torget i Rom, bara för att man får göra så i staden som du kommer från. Därför bör du först stå en stund och titta på hur romarna gör. Bli inte förvånad om du annars blir arresterad, utskälld eller ignorerad.
Just I]M är lite av ett extremfall. Läs många inlägg innan du skriver själv, åtminstone flera tusen. Och läs alla inlägg. Du får inte hoppa över inlägg i I]M.
Att en person är "känslig" brukar tolkas på två olika sätt:(Texten är skriven 1999 av Ulf Lagerstedt. Den finns som inlägg 3850757 i LysLysKOM.)
- att lätt ta skada av sin omgivning
- att genom uppmärksamhet undvika att göra skada på sin omgivning.
Att samma ord betecknar båda sakerna beror nog på att de ofta följs åt. Den som själv har blivit skadad förstår möjligen lite bättre hur det känns, och ser möjligen lite tydligare när det är på väg att hända.
Det är ointressant vem som är överkänslig eller okänslig. Det som är viktigt är vilken attityd och hänsyn man har till andra människor.
Det är kanske mycket begärt att människor med tjock hud skall ha samma förmåga till inlevelse som de som bär hjärtat i sina händer. Men det minsta man kan begära är att de åtminstone tror på andra när de säger att ord kan såra - i KOM som på andra ställen - och försöker ta hänsyn till det.
Människor som är blinda även för denna enkla sak går omkring genom livet som emotionella bildrullar, som elefanter i porslinsaffärer eller vad man nu vill använda för liknelse. Det är bland det värsta jag vet, och jag skyr dem. Inte för att jag alltid är rädd för att råka illa ut, utan för att det är ett slags liv som jag inte vill delta i.
Andra människor är fullt medvetna om skeendet, men vägrar anpassa sig av nån slags världsförbättrarnit: "Om alla bara skärpte till sig skulle man slippa ta så mycket onödig hänsyn, och allt vore mycket rakare och bättre. Nu slutar jag ta hänsyn så att ni lär er."
Det är nästan lika illa tycker jag. Betänk följande citat av Heinlein:
Moving parts in rubbing contact require lubrication to avoid excessive wear. Honorifics and formal politeness provide lubrication where people rub together. Often the very young, the untravelled, the naive, the unsophisticated deplore these formalities as 'empty,' 'meaningless,' or 'dishonest,' and scorn to use them. No matter how 'pure' their motives, they thereby throw sand into machinery that does not work too well at best.
2. En språkkommentar: "muntliga vanliga samtal" betyder inte riktigt samma sak som "vanliga muntliga samtal". Ett "muntligt vanligt samtal" är ett vanligt samtal (till skillnad från till exempel en föreläsning) som förs muntligen (till skillnad från till exempel på en webbchat). Ett "vanligt muntligt samtal" är ett samtal som förs muntligen, och vi påpekar dessutom att detta (att det sker muntligt) är det vanliga sättet att föra ett samtal. Och det är ungefär den sortens resonemang man ska föra när man skriver sina inlägg, och så noga man ska vara med språket i LysLysKOM!
3. Eller hur det nu fungerar.
