Den här artikeln publicerades ursprungligen i två delar i Ziméria #6 (redaktör Michael Svensson) och #7 (redaktör Öjvind Bernander) vintern 1980-81. Den har senare publicerats i Science Fiction Forum #84 (1982) och det är denna version som använts som förlaga för nedanstående text. Den elektroniska utgåvan är gjord av Hans Persson i april 1998 med tillstånd av John-Henri Holmberg. Illustrationen är gjord av Ahrvid Engholm och återges med tillstånd av honom.
Det var kongress i Stockholm och som alltid hade det visat sig att några av arrangörerna blev förbannade på andra av arrangörerna, att man aldrig sov fast man drack för mycket, att vänner blev osams och ovänner sams, att mångåriga förhållanden tog slut och nya flammade upp och att ekonomin nog skulle gå åt helvete, och det blev kväll den sista kongressdagen. Hundratals trogna satt där i mörkret och såg på "Djävulsflickan från Mars" och tillsammans med Per trängdes jag i vimlet strax innanför ingången till hörsalen på SUS. En vanvettig glimt tändes i våra blanka och sömnlösa ögon. "Vi gör det," hörde vi varandra viska genom det skärande oväsendet från filmdukens störtande plastmassetefat.
Vi ilade upp på scenen och dolde oss bakom duken, med en mikrofon i händerna och filmen flimrande bakochfram på duken framför oss. Det blev den inte sämre för. Så kom crescendot, tefaten exploderade i kaskader av ljus och sluttexten växte fram på filmduken. Vi steg fram på scenen, fortrarande bländade av det sprängda tefatet, och kisade blint ut över folkhavet. "Vi hoppas ni haft kul," gastade vi, "och att ni vill komma tillbaks. För om två år blir det stor kongress i Stockholm igen. Den tänker vi stå för."
Så var det sagt. Några applåderade. De flesta reagerade inte särskilt utan trängde bara vidare ut ur salen. Vi steg ned från scenen och började vakna till liv, skakade av vad vi just gjort. Inge Larsson steg fram och undrade om vi var fullständigt bindgalna. Mats skrattade åt oss. Utanför i natten hann vi få i oss en ljummen korv innan det var dags att ta itu med städningen och boksorteringen och innan vi försvann hem för den sista obligatoriska gingroggen. Stjärnorna stirrade rått och omedlidsant på oss och vi gjorde vårt bästa för att titta på dem tillbaka, men förlorade.
Och det blev sommar och höst och vinter det första året.
Vi satt i soffan hemma och tänkte, inte så alldeles originellt kanske men ändå, att nu var det kanske dags att göra någonting åt saken. Stridiga viljor och stridande ambitioner: Per och jag ville tjäna pengar, Prösterman ville ha någonting med stil ("riktigt porslin och levande ljus och varför inte hyra hovmästare från Operakällaren? Och så tycker jag att man borde ha en stor skylt med symbolen på över dörren..."), Christer tyckte att festerna var viktigast och Lars-Olov ville att det skulle gå ihop och att man borde vara nyktra. Lena berättade om sin nya klänning och Mats funderade på ett extranummer av Summa som skulle gå att sälja för tio kronor exemplaret.
"Det skall bli ett monument," sade jag och Per. "En värdig avslutning på två karriärer utan motstycke inom svensk fandom. Kongressernas kongress. Något som ingen någonsin kommer att kunna överträffa."
I och med det var vi naturligtvis sålda. Dels var det omöjligt. Dels skulle det ta månaders fritid och oceaner av pengar. Och även om allt gick som vi ville skulle ändå ingen bli nöjd: ett osynligt monument eftersom ändå alla bara skulle klaga på att det var för litet av vad just de tyckte bäst om.
Men till och med ett osynligt monument är kanske bättre än inget alls. Tittar man genom ögonvrårna ser man det kanske åtminstone själv.
"Jag tror," sade någon av oss, "att vi kanske skulle fundera litet på reklam utomlands. Varför skulle vi inte kunna göra en internationell kongress fast den är skandinavisk? Alltid kommer det väl någon."
Där har vi ett bra exempel på en imbecill tanke som skulle kosta oss ett par tusen kronor och inte ge någonting alls.
"Programboken bör man nog ägna litet extra åt," tyckte någon annan av oss. "Vi borde kunna se till att den blir snyggare än någon tidigare, och att den blir så bra att folk har glädje av att spara den alltid. Liksom en liten men monumental del i själva monumentet."
Se en annan utgift stiga mot skyarna och försvinna bakom molnstackarna.
Och på det sättet höll vi på. Vi skrev "Kongressnytt 1" och offsettryckte den i tusentals exemplar som spreds över riket: Så fick vi våra första hundra deltagaravgifter. Vi skrev "Kongressnytt 2" på stenciler och fick ut den försent. Vi tryckte "Kongressnytt 3" i 4000 exemplar och hoppades på enorma skaror av nya intresserade men kom inte så långt: vid 280 anmälda deltagare upphörde floden som blivit en bäck som förvandlats till rännil och vi slet våra hår. Det hade blivit sommar och höst och vinter och vår det andra året och var april och om två månader var det kongress. Hela tiden hade vi jämkat våra balansräkningar tills vi äntligen trodde att det skulle gå jämnt ihop om vi bara fick 400 deltagare... eller 375... eller 350... eller 325, men där blev det stopp.
Det man inte kan påverka måste man dränka i te.
Vi satte igång med progranboken och dygnens jämna cykel blev något abstrakt för oss. Till arbetet varje morgon, hes varje kväll till skrivmaskinen, Simon & Garfunkel i all evighet och Inger som tecknade medan vi klistrade, klippte och skrattade genom röken: inte så mycket roat som i självförsvar. Hagaparken en måndag vid tretiden på morgonen när solen just gick upp och Per vägrade att bada i de iskalla tjärnarna: té och té och té skall du evigt varda, annonserna som aldrig kom utan fick tillverkas utan en aning om vad annonsörerna ville ha: bidragen som dök upp och fick oss att gråta och skratta hysteriskt eftersom de var så fullständigt oanvändbara. Och ibland till och med vettiga samtal bakom de neddragna rullgardinerna i tidiga mornar innan första tunnelbanan eller frukosten: så kommer man varandra närmare.
Den 19 maj postades originalen till programboken. Då hade vi levt tillsammans i två veckors tid, då och då avbrutna av vardagar som tvingat oss att skiljas för några timmars arbete. Den 19 maj tog vi en vecka ledigt från kongressen. Den 19 maj sade vi oss att nu är det färdigt: nu blir det som det blir och allt vi har kvar att göra är detaljerna, lokalerna, själva det praktiska.
Så fick jag ett brev från England där den firma vi bett att få hyra författarfilmer från beklagade att de inte svarat på tre månader och berättade att de inte längre hade rätten att hyra ut filmerna. Jag skrev till en bekant och bad honom ta reda på vem som istället kunde hyra ut dem; i svaret angavs firman samt faktum att de bara fick hyra ut dem utanför England om de fått särskilt tillstånd från filmernas ägare, Kansasuniversitetet i USA. I ett iltelegram bad vi om särskilt tillstånd.
Tre dagar före kongressen kom svaret. "Ni måste ha telegraferat till fel universitet i Kansas." Det är då man faller samman.
En natt när vi suttit till tre eller så och räknat och försökt komma ihåg och Per just givit sig av gick jag ned för att slänga soppåsen. I mitt hus står soptunnorna på gården och för att komma ut måste man låsa upp en port med nyckel; då behåller man nyckeln i handen medan man utför sitt ärende, låser sedan upp igen och går hem. Men den här gången ryckte det till i nyckelknippan när jag slängde mitt skräp. Jag tittade på den och noterade att något saknades: en liten extra ring med portnyckel och huvudnyckel till Tekniska Högskolans studentkår, våra kongresslokaler. Att byta lås skulle kosta oss 12000 kronor, hade kårens verkställande direktör framhållit när han lät oss kvittera ut nycklarna.
Klockan fem hade jag hittat nycklarna.
Av det har man fått två nya erfarenheter:
Folk har de besynnerligaste sätt att slå in sina sopor. En del gör det i vanliga konsumpåsar. Andra gör det i genomskinliga plastpaket med ljusblå rosetter kring. Några gör det inte alls.
Och Britt har börjat kalla mig "Sopdykaren".
Sista veckan i maj började vi forsla över kongressen till studentkåren. Låda efter låda med böcker. Prösterman for som en skottspole genom staden i sin vita Mercedes, kanske inte alltid så effektiv men evigt tjänstvillig. Britt som också lovat köra försvinner plötsligt på industrimässa till Italien och ringer urskuldande telefonsamtal där hon frågar om allt går åt helvete nu; vi svarar med falsk hurtighet att nejdå, det går så fint.
Också i sista stund alla de nya snillrika idéerna. Utställning i kårhusets montrar skulle vi ha av priser och relikter, fanzines och materialet kring vår beryktade plan på att anordna världskongress i Stockholm, den som kostade några tusen kronor innan förnuftet äntligen hann ikapp oss och vi erkände oss slagna av tröghet, bristande hjälp och brist på lust. (Men inte blev det någon utställning: vi kom halvvägs och ägnade timmar åt att tömma alla kårhusets montrar; någon tid att fylla dem med vårt eget utställningsmaterial, som fanns i kassar i kommittérummet, hittade vi aldrig.)
Och så den fördömda diabildsvisningen om forna kongresser som vi måste göra klar, kom vi ihåg en kväll två veckor före kongressen och hoppade på tuben till Lars-Olov där vi bläddrade igenom tusentals bilder, valde ett par hundra, skrev texter till dem, fotograferade och under över alla under hann få dem framkallade så att vi fick hämta dem hos fotofirman den 1 juni. Den dagen satt vi i ett kontorsrum på SECO och medan Per fotograferade läste jag tjogtals urusla vitsar ur Victor Brotts samling "Fib-aktuellt" tills han var nära att avlida. Det var på torsdagen och Prösterman var på väg till oss i timmar genom staden med ny film medan vi bet på naglarna. Kvällen ägnade vi åt att trycka och posta auktionskatalogen och "Kongressnytt 14" och plocka ihop Ingers mapp: klockan tre i en blek och glåmig dager satt vi utslagna i varsin fåtölj och märkte att vi nästan sov. Det var dags att gå och jobba med kongressen.
En dag tog vi ledigt på kvällen och såg Orson Welles film "Fake" om konatskojare. "Litet rörig, nästan som att ordna kongresser," kommenterade vi och flinade glädjelöst. Ledigare än så blir man aldrig.
Tisdag, ringa runt till folk, glöm inte systembolaget, skaffa skärmar till konstutställningen, kolla att böckerna verkligen blivit beordrade på förlagen, glöm inte tejp och snören och häftstift, skriv på växeln så att vi får ut material till försäljningen, skriv tretusen små lappar med pris och säljarnas initialer att lägga i de "antikvariska" böckerna.
Onsdag. Ring runt till flera, töm postboxen, besvara det sista brevet, ring de sista som bett om uppgifter, skriv ut stenciler till konstutställningen, hämta upp konstverken, Hans Arnold har rest till Göteborg och är det idé att söka honom där?, forsla över mer prylar till lokalerna, kaffeautomat och filterpåsar, sax och klister, nummerlappar och klisterlappar och är Ingers konstmapp numrerad och de överblivna exemplaren makulerade?, ring Lars-Olov om pengar, växelkassa och bestämmelser om rusdrycksförtäring, kolla lokalerna och vilket telefonnummer går det att ringa in på - den måste kopplas om!, stenciler och korrekturlack och pianotråd och taveltråd och plastwire och hammare och stereoanläggning och banda musik och hyr projektor eller finns det många nog i huset?, hämta upp filmerna och hinner tryckeriet och vad kostar programboken?
I gryningen somnar man omtöcknad av villervallan och tusen saker man är rädd att glömma bort och kanske för många cigaretter och för mycket té. Varför var vi så rädda att dricka sprit före kongressen? Eller är det en dum fråga?
Litet över sex brummar väckarklockan försynt och otroligt nog räcker det med första ringningen för att jag skall vakna. (Det är en elektrisk mirakelklocka som ringer även när man stänger av den, köpt speciellt till kongressdagarna men helt i onödan; går man aldrig och lägger sig behöver man inte heller vakna.) Fågeldjävlarna väsnas och grådiset står tätt. Stämmer allt kommer Jack Vance att dyka upp med tåget från Oslo klockan sju och sedan är det igång på allvar. Det vanliga jobbet är redan slut sedan dagar: från och med tisdag har vi tagit ledigt för att vara arrangörer dygnet runt. Kvart i sju ringer Prösterman på dörren och we are off! Men i snigelfart. Tåget är försenat och kommer inte förrän åtta, vi dricker Centans plastkaffe i plastkoppar och läser den sista dagstidningen på en vecka och så kommer det plötsligt inrullande. Prösterman är orolig sedan en kvart och har velat stå på perrongen medan vi envetet sitter kvar vid bordet och vägrar stressa än och vi går ned lagom för att se honom komma: han där... eller kanske inte, men han, han är det. Jack Vance med väska och fläckiga, säckiga byxor och ett stort leende och är han inte skräckinjagande lik L. Ron Hubbard, han med Scientologin?
Frukost igen på Centralens restaurant och Vance visar sig vara försynt, lågmäld, vänlig och trivsam: kanske blir det någorlunda det här i alla fall. Ingen av oss har ju någonsin sett honom förut och att han tillfrågades om huruvida han ville bli hedersgäst berodde enbart på en handfull brev och på att flera av oss tycker att han skriver bättre sf-romaner än nästan någon annan samtida. Pröstermmn kör oss till posten på Vasagatan och Vance hämtar sina Poste Restantebrev: sju stycken från hans familj hemma i Oakland och han flinar glatt, räknar dem. "Not too bad. But then I wrote sixteen back last week in Norvay." Hem till mig, mera kaffe: han dricker kaffe som en slasktratt, fyra koppar på krogen och tre till hemma hos mig. Så forslar vi honom upp till Hotell Domus och rummet är inte klart men han slår sig glatt ned i vestibulen för att vänta och vi fortsätter till kongresslokalerna.
Det är tomt och dött. Allt vi gjort hittils är att sätta upp några enstaka affischer på väggarna här och där och att sätta i oss röda krokodiler, som vi köpte tillsammans med pappersservisen till middagen på Jarla Partilager. Men nu är vi igång. Prösterman får listan över de tjugo företag han skall besöka för att hämta filmer, böcker, projektor och reklammaterial. Varutransporterna börjar ringa på: böcker från Seelig, programböcker i stora lådor, är plastfickorna till deltagarkorten klara än? och så kommer Per och vi börjar möblera om i lokalerna. Teknologerna har tillverkat sina möbler i gjutjärn: stolar och bord, soffor och hyllor, allt är mördande tungt, allt skall flyttas en våning upp eller ned och lirkas in genom trånga dörröppningar.
Jack Vance dyker upp tillsammans med Torkel, som fått i uppdrag att på vår bekostnad guida honom runt i staden, bjuda honom på mat och visa honom vad han vill se. Nu vill de äta middag och släpar med sig de flesta av dem som finns i lokalerna; själv går jag med Inger på Operan för att se "Möt ny dans", något som i programbladet presenteras med texten "I linje med den nya kulturpolitikens strävan att förbättra och förnya dansens villkor i Sverige har Operabaletten inbjudit dansgrupper från hela landet som experimenterar med modern nyskapande svensk koreografi".
Vi vrider oss i plågor under föreställningens början och blir sedan allt mer apatiska. "Om det här är ny dans så är jag Isadora Duncan," krafsar Inger på programmet medan vi klentroget stirrar på den monumentala inkompetens man triumferande demonstrerar från scenen. "Baletten Balansen ska ses som ett inlägg i debatten om demokratiseringen av arbetslivet," läser jag i programmet. "Den skildrar hur människan drabbas av den snabba tekniska utvecklingen". Och om en av de andra baletterna skriver koreografen: "Denna miniatyr är ett försök att lösa problemen med föreställningar utanför den etablerade teaterns ram, utan imitation av de sedvanliga formerna, tvärtom en strävan att utnyttja den frihet och de möjligheter som obundenheten ger. ... Som en naturlig följd av den linje jag valt har baletten inga speciella kostymer och heller inget namn." Det man ser är en skock dansare som krälar runt på golvet, med uttråkade miner hasar sig fram till tickandet av en metronom, hoppar och skuttar planlöst och patetiskt misslyckas med sina halvkvådna försök till tåspetsstående. "Innan man har rätt att parodiera något måste man kunna göra det själv," väser jag desperat och överdrivet: vad jag menar är snarare att man innan man har rätt att parodiera åtminstone måste förstå.
När det tar slut är man bedövad, uttråkad, utmattad. Jag följer Inger till tunnelbanan och tar själv ett annat tåg tillbaka till kongressen. De andra är redan tillbaka från middagen. Vi fortsätter med möbleringen. Framemot midnatt har vi lyckats få Prösterman att ge sig av hem så att han är körduglig nästa dag också: han har varvat upp till bristningsgränsen och gått in för att inte sova alls, varför vet ingen. Lyckas han i den föresatsen vet man också att han inte kommer att orka med det han måste göra under resten av kongressen och efteråt, när allt skall lämnas tillbaka till de tjugo firmorna. Uffe dyker upp liksom Johnne, ser sig omkring och berättar om hur det är i Oskarshamn. Två på morgonen är vi snart klara med hörsalen där plastblommorna vajar svagt i draget från våra flåsanden medan vi släpar ut bord efter bord. Vid tretiden ger vi upp. Konstrummet är kvar, bokrummet är delvis kvar, hallen har vi inte börjat på och utmattade får vi tag i en taxi. Det är sista natten Per och jag sover hemma fram till tisdag.
Fredagen är som en dimma. Allt flera människor börjar trampa in bland oss där vi möblerar, placerar ut prylar, sorterar böcker, skriver stenciler och markerar programändringar. Sändningen från Systembolaget med vinet till middagen kommer heller aldrig: tjugo i sex ringer jag till butiken vi handlat hos och frågar vad som hänt. "Det lämnades till transportfirman i morse," svarar de. "Har det inte kommit än?" Sedan lovar de att hålla öppet för oss och Uffe försvinner i en taxi och med halva kassan: vi får köpa lika mycket som tidigare men vi måste betala det kontant den här gången också. Dyker den första sändningen upp senare kan vi lämna tillbaka den och få pengarna åter.
Nästan allt är klart. Teknologerna i filmnämnden springer tre steg bakom oss och kopplar om telefoner, tjuvkopplar belysningar, installerar tekniska mirakel överallt där vi befinner oss och har djävulskt roligt medan vi grubblar över deras timpenning och övertidsersättning och materialkostnader som kommer på räkning i efterskott. Halv sju börjar det bulta på huvudingången. "Vi öppnar inte!" skriker vi till varandra och ser ut över den snabbt svällande kön av kongressdeltagare som samlas på trappan och svämmar över ned på trottoaren. Kvart i sju öppnar vi ändå och de väller in. Var är Lars-Olov och deltagarlistorna?
Vi står som idioter och massorna svallar runt registreringsborden. Tio över sju. Fortfarande ingen Lars-Olov, inga listor, ingen möjlighet att kontrollera folks deltagarnummer, inbetalningar eller middagsbiljetter. Vi säger åt dem att gå upp i baren, ta en programbok eller göra vad de vill. Registreringen får vi ordna senare. Så kommer Lars-Olov, vi sprider ut oss och börjar pricka av de anländande. Kända namn som passar till okända ansikten, bekanta utseenden med okända namn. Vänner sedan åratal tillbaka som man sätter ett kryss för, säger mors till och vet att man inte kommer att träffa nu heller. Kongressarrangörernas tragedi: de arrangerar en möjlighet att förnya bekantskapen med så många de lärt känna under åren, och när den äntligen kommer har de tur cm de ens hinner säga hej. Bertil, Inge och Katrin, Kristina, Lasse, Rune och Stieg, Sören, Peder, Øyvind, alla de gamla; Øystein, Steve, Torbjörn, Carsten, alla de nya som man så gärna skulle vilja lära känna. Kanske en annan gång. Vi ses väl i Lund?
Kongressen är igång.
Någon gång litet över åtta hade strömmen sinat. "Vi är över 200," säger någon och man tänker på sin första kongress i en ungdomsgård någohstans i en av förorterna, trettio personer som slölyssnade på nästan inget program alls: nu har vi "tjuvstartat" och två hundra människor sitter där en trappa upp och ser film. Vi andas igen och lämnar över registreringen till Lars-Olov. Per försvinner åt sitt håll för att kontrollera ett eller annat; jag åt mitt. Så kommer det att vara dagarna igenom. Vid nio har Vance dykt upp, konstaterat att han inte vill se Westworld med Yul Brynner som galen robot och beställt middagssällskap. Jag skickar iväg Prösterman att leta rätt på Inger och vi ger oss iväg till Sturehof där Prösterman pratar med Vance och där två Lundensare omger oss med sitt ihärdiga malande: man är redan inne i stadiet där man knappt orkar lyssna på vad någon säger, långt mindre vara vettig tillbaka mot folk man inte känner eller känner bara halvbra.
Middagen segar sig fram i timmar och när vi kommit tillbaka är klockan över elva och jag hade velat promenera men tyckte inte att man kunde göra så: samvetet gnager redan för att Per fått sköta kongressen själv i två timmar. Och framemot midnatt när folk börjar smyga sig ut ur lokalerna stannar jag upp i konstrummet där vi desperat försöker hänga upp målningarna så att vi skall kunna öppna utställningen på lördagsmorgonen, känner att jag inte kan stå rak och börjar vackla nedför trapporna, når toaletten just i tid och faller ihop i konvulsioner. Rutten fisk hinner jag tänka innan verkligheten suddar ihop sig. Den natten år mycket lång. Bim försöker leda mig av och an i korridorerna någon gång på småtimmarna; ännu senare ligger jag hoprullad på en säng i lägenheten vi har lånat på tredje våningen, lyssnar suddigt på hysteriska skratt från medarrangörerna och några andra som börjat festa vagt i rummet intill och försöker föra så litet ljud som möjligt när jag smyger bort för att spy. Vid fyratiden kommer Per in och har fått hem Prösterman och de andra; han frågar hur jag mår och jag ler blekt och lidande. Så försvinner han för att ställa iordning flera lokaler och jag irriteras över att vara så totalt oduglig medan krampen sätter in igen. Fem, kanske sex, somnar jag. Per väcker mig inte förrän vid niotiden. Han är en godhjärtad läkare.
Vi ägnar morgonen åt att få klart bokförsäljning och hörsal. Rummet för sidoprogrammen är iordningställt; bara konstrummet är halvfärdigt och vi får hoppas på någon strötid under dagen. Varje gång man kommer in i det har några av målningarna man hängt upp två timmar tidigare fallit ned éch vi förbannar vår otur och tvånget att köpa pappskärmar som går sönder när man spikar i dem.
Alltför tidigt är det dags att öppna. Deltagarna tränger på vid halv elva, vi sätter oss för att pricka av dem igen och kommer upp i kanske trehundra innan vi bryter för att öppna kongressen, lite sena och utmattade. Det är omöjligt att äta men jag dricker ändlösa läskedrycksmängder och känner mig tom och uttorkad inuti. Per och jag vacklar upp på podiet, säger att alla är välkomna, presenterar Jack Vance och lämnar ordet till Göran Bengtsson. Vart tog alla de intrikata ceremonierna vägen? Det här hade vi planerat och gaggat om i veckor: vi skulle hålla ett avskedstal, vi skulle presentera alla kända fans för publiken genom att ropa upp dem, vi skulle träna in en steppdans med halmhattar och käppar, vi skulle mima till Joel Greys konferenciersång ur Cabaret: "Wilkommen, bien venu, welcome"... men vi orkade inte och det fick bli som det blev. Nere på golvet igen är det dags att försöka få upp den sista konsten.
Allt var på tok med utställningen, som vanligt. Någon katalog hade vi inte satt samman; några teckningar av Hans Arnold fanns inte eftersom han glömt bort kongressen (eller kanske vi att förvarna honom); under hela fredag kväll och lördag middag kommer nya dukar och ännu flera nya dukar. Ds får inte plats och de blir värre och värre. Ewa Sejby lämnar två små teckningar och frågar om hon kan få vara med; vi har inte hjärta att säga nej. En försagd dansk kommer med outhärdligt vedervärdiga tingestar, varav en målad på omslagspapper i formatet tio meter gånger Sextio centimeter - den vägrar vi att sätta upp, men de andra hänger vi blundande någonstans. Till sist är vi desperata: jag står på en stege med en öppen kopplingsdosa framför mig och trär en ståltråd över en av muttrarna inne i dosan: en Skarp knall, en bländande ljusblixt, dumt stirrar jag på den avbrända ståltråden och känner hur det ilar genom kroppen. "Tur att de sätter gummisulor på träskorna," filosoferar Lars Wijkman. "Annars skulle vi behöva en ny informationssekreterare nu."
För varje nytt verk som hängs upp byter man allt mera plågade, menande blickar med Inger. Stroppigt, naturligtvis, men ett slags försvar dessutom. Till slut är det färdigt, vi kan öppna. Ikväll är det Pers tur att äta mat, jag kan fortfarande inte, programmet är fruktansvärt försenat, vi har ingen aning om ifall folk vantrivs eller trivs, ifall det verkar lyckat eller blir ett totalt fiasko. Från kvällen finns ingenting kvar: ett par spridda intryck av irriterade australiensare som klagar på bristande fester och av sura amerikaner som klagar på avsaknaden på sprit och kvinnor. "Fuck you," utbrister arrangör Per medan jag vänligt försöker få ut några berusade gestalter ur rummen för att låsa. Lars-Olov försvinner i skymningen med tolvtusen kronor i kontanter i fickan och vi svär över att vi glömde bort att skaffa bankkonto på SHB som har nattfack runt närmaste husknut. Än så länge flyter det någorlunda och vi har fortfarande inte upptäckt att somliga i arrangörsgruppen försvunnit för att köpa groggvirke för tusen kronor, att Eugen Semitjov är sur för att vi ändrat programmet eller att Filmnnämndens personal inte har klart för sig i vilken ordning de skall visa långfilmerna. Men det kommer.
Vid elvatiden börjar det lätta: vi har stängt konstrum och bokrum, nu försöker vi fånga upp mänskligheten för att dra oss tillbaka och dricka i lugn och ro ett par timmar. Britt dyker upp från Wien ("En underbar stad för nyförlovade," skriver hon på ett vykort till Bosse Raattamaa som sedan vandrar runt i fotostat) och får omedelbart Vance på halsen; Filmnämnden frågar hur i helvete det kommer sig att vi ändrar ordningen på filmerna hela tiden och jag inser att det är Prösterman som har fallit till föga för Eugen Semitjov, ändrar tillbaka och säger åt teknikerna att i fortsättningen strunta i vad alla utom jag själv och Per säger; Semitjov kommer vandrande med sin Jesper och klagar över att den icke avgiftsbetalande, aldrig inbjudne sonen inte får se King Kong. "Du får visa den nu," föreslår han och man försöker förbli vänlig och artig fastän man helst vill påpeka att man inte gärna ändrar ett kongressprogram i synen på 300 betalande deltagare för att en fripassagerare skall få som han vill.
Så småningom tar vi oss upp i lägenheten och är utslagna lite allmänt. Nu har jag klarat av ett par skinksmörgåsar och kan pröva gin och tonic. Britt är trött och förkyld, Uffe leker berusad för att få ta Inger på brösten, vi sitter på golvet och känner oss tråkiga och vagt äcklade medan folk myllrar omkring och så småningom släpar Jack Vance ut Bim i trapphuset för att förföra henne. Vid fyratiden har de flesta gått, jag går ned i hörsalen med Bim och Inger för att se King Kong och efter en stund kommer Per efter; sedan återvänder vi upp för att sova en stund och möts av Prösterman, Uffe och Johnne: de är nära gränsen men bara Prösterman är over. "Han ville äta flingor och mjölk spetsat med whisky," muttrar Uffe, "men när vi hällde en askkopp i det vägrade han," flinar Johnne. Prösterman lallar idiotiskt, flabbar och håller sig i väggarna, ber om ursäkt för att han supit så djävligt och tillhåller oss att väcka honom "senast åtta så att jag kan hjälpa till ordentligt". Vi föser ut Ulf och John, lyckas få Prösterman i säng, ställer Pers väckarklocka och säger godnatt. Men när jag tittar på den ynkligt korta soffan orkar jag bara inte försöka sova. Jag går ned igen, ser ut King Kong och vandrar ut i gryningen vid sexsnåret tillsammans med Inger och Bim. Bim är otäckt pigg, demonstrerar danssteg på tunnelbaneperrongen, skrattar och travar iväg hemåt. Inger och jag promenerar till Rådmansgatan och när tåget kommit försvinner hon in i det och jag står på perrongen och tittar efter det tills det försvunnit.
När jag kom tillbaka till kongresslokalerna var det söndag morgon, klockan var en bit över sju och på trappan låg en oidentifierad norrman och sov; på andra sidan gatan satt ett par svenskar i rännstenen och skränade om att han stulit deras sprit och att de skulle slå ihjäl honom om de bara kunde resa sig upp. Jag märkte att jag inte hade med mig portnyckeln, vände och for till Centralen där jag åt frukost på Hyllan. Ibland är det svårt att vara snäll mot människorna.
Tillbaka till kongressen igen efter oätliga smörgåsar och odrickbart kaffe. På bänken i tunnelbanan känner jag att jag sover med öppna ögon: det är nästan omöjligt att resa sig upp när tåget kommer. Men det går över omedelbart; nu kan man klara en dag till. Norrmannen på trappan har försvunnit, halv nio öppnar Per dörren för mig och vi sätter igång med att väcka Prösterman. Vi väcker honom halv nio, vi väcker honom nio, vi väcker honom halv tio och klockan tio klarar vi mirakulöst av att släpa honom ned till mittvåningen där vi sätter en ölback i händerna på honom och säger åt honom att plocka tomglas. Tio minuter senare kommer jag upp efter att ha skrivit ut stencilerna till konstförteckningen; då ligger han på en av sofforna i kafeterian och sover. En liten, liten sekund är jag nära att göra något riktigt tarvligt - sparka ned honom på golvet, hälla en hink vatten över honom, skrika åt honom. Sedan börjar jag plocka tomflaskor i kongressalen, ställa iordning stolsraderna och skramla med porslinet så högt det är möjligt. Han rör sig inte. Det är inte ofta man ser någon så bottenlöst berusad. Kvart i elva lämnar jag honom snarkande på soffan efter att ha fått iordning hörsalen, hoppas tarvligt att han skall ligga kvar till allmänt åtlöje när folk kommer. Men på något mirakulöst sätt tar han sig därifrån och upp till lägenheten där han lägger sig att sova igen. Per och jag säger några illa valda ord om Prösterman och avskriver honom för resten av kongressen.
Så är det igång igen med nya inströmmande massor av folk, flera nykomlingar som läst om oss i Dagens Nyheters På Stan-bilaga. Antalet närvarande ökar till närmare 350, antalet betalande deltagare är uppe i över 400. Det är den Största sf-kongressen i Sverige hittils, en av de största i Europa - engelsmännen har tappat 400 två gånger, tyskarna en gång, fransmännen en gång, om man nu undantar specialarrangemang som världskongresser och eurocons. Fortfarande har vi ingen aning om huruvida någonting fungerar: vi sorterar auktionsböcker, säljer antikvarisk sf, sitter i hallen och registrerar, får en kopp kaffe av Filmnämnden och tar en macka i baren, irrar runt som yra höns. Vid femtiden hittar vi Britt som får köra mig och Per hem; vi byter skjortor, duschar och är tillbaka för att se om dukningen till middagen fungerar. Sven Christer och Inger håller författardialog och jag kommer för sent med Ingers manuskript, men det verkar någorlunda: mycket folk. Dialogerna var kanske den bästa av våra "nya" programidéer.
Middagen har Christer tagit hand om och organiserat väl: det flyter, men av restaurangchefen får vi veta att något eget vin kan vi inte servera: vi får ta det han råkar ha i lager. Själva har vi nu 160 flaskor hyggligt vin á tio kronor stående i källaren och kommittérummet; istället tvingas vi servera 50 flaskor genomruttet skräpvin á 14:5O från restaurangen, som lagt på sin vanliga avans. Gabriel Stein snobbar och vägrar dricka vinet; vi känner oss måttligt roade även om han annars är en av de få uthärdliga Tolkienfigurerna - alla de andra babblar outtröttligt och repeterar sitt dystra förråd av vitsar tills öronen blöder.
Middagen känns katastrofal. Jack Vance är rörande, patetisk, tragisk: han måste känna att han är skyldig oss berättelsen om sitt liv, bara för att vi bjudit honom. Han pratar på, oändligt långt: Inger ser lidande ut, Lars-Olov får något glasartat i blicken, Alfred Vejchar skriver tarvliga lappar, Britt ser på mig och himlar med ögonen, jag vill sjunka genom golvet. En timme. En och en halv. Äntligen slutar han, innan han hunnit fram till sitt manuskript, innan han börjat sitt egentliga tal som skulle handla om vad som gör sf till en speciell litteratur, skild från både fantasy och "vanlig" skönlitteratur.
Efteråt säger de flesta att talet var enormt intressant och att de beklagar att det hördes så dåligt att de inte kunde uppfatta annat än enstaka ord och fraser. Räddade av Vances lågmäldhet? Eller är de bara vänliga?
"Festen" vidtar, några dansar till och med, man drar sig uppåt lägenheten och börjar dricka stillsamt. Från början hade vi tänkt lägga in några programpunkter på kvällen, men det spårade ur. En kort pjäs av Ray Bradbury för två roller - Prästerman skulle fixa aktörer men misslyckades och hörde inte av sig, tanken föll. Högläsning av någon ur något - vi hann inte. Banjospel av Jack Vance - det ordnar vi, mitt i natten försvinner en av killarna i Filmnämnden i Pröstermans Meroedes och återvänder med en mirakulös banjo, Jack ställer upp, ett femtiotal människor drar sig upp i övervåningen och lyssnar medan han spelar: det här går ju hyggligt, även om Prösterman fortfarande sover. (Han kom en kort stund till middagen, fick en enorm applåd, satte sig ned, petade i potatissalladen, blev grön och flydde vacklande ut.)
Vid tvåsnåret är dansen över, Filmnämnden visar på eget bevåg porrfilm med groteskt rolig missvisande musik till och stänger sedan stora salen. Vi som fortfarande är kvar tar oss upp till lägenheten. Jag känner depressionen svalla av och an över mig, pratar en stund med Merike, lyssnar på Britt och Vance som talar ändlöst, lyssnar på Per och Bim som pratar i soffan, tränger mig fram till Inger och sitter dum en stund bland hennes stjärnögda Tolkienfans. Klockan är halv fyra och jag känner tröttheten skölja över mig: inte så mycket fysiskt som psykiskt.
När jag vaknar vid halv nio eller så finns Per, Bim och Inger fortfarande kvar: de har sovit i vardagsrummet, Per och Bim har plötsligt funnit varandra igen efter sex år (deras förra förhållande föll samman under en annan kongress, FANCON 7O, allt är groteskt), Inger flinar och muttrar att jag snarkade innan hon gick. De berättar att de lyckats få Prösterman att ge sig av framåt småtimmarna och att Christer sovit över, berusad intill döden, och jag flyr ned i kongresslokalerna för att plocka tomglas och duka av efter middagen. Efter en stund kommer Inger efter och hjälper till, sedan alltfler andra: vi har glömt att låsa ytterdörren. Till slut har vi samlat ihop skräpet, jag följer Inger till tunnelbanan igen, tigande och imbecill, när jag kommer tillbaka är det dags att öppna för den sista kongressdagen.
Den flyter som de tidigare, i en vag dimma, omöjlig att utreda efteråt: Mats i Filmnämnden pratar om problem med projektorlinserna inför visningen av Alfred Vejchars bildshow, försvinner, efteråt inser jag att vad han berättat var att han måste bryta sig in på Teknis Läromedelscentral för att få tag på rätt lins och sedan bryta sig in igen för att lämna tillbaka den. Per och jag har oroat oss för programpunkten om framtidens skandinaviska sf-kongresser, det löser sig, norrmännen har rest sin väg och danskarna vill i stället för en panel ha en diskussion. "Varför skall vi vara med?" frågar Per. "Vi tänker inte göra fler. Blir det jag som är med kommer jag bara att säga att jag struntar i alltihop." Med domare och allt singlar vi slant och Per förlorar och får sitta med i diskussionen i två timmar, allt går bra och naturligtvis säger han det inte.
Mitt under snacket springer jag runt och samlar auktionsböcker, plockar in pengar ur otaliga pappersaskar spridda på försäljningsställena, säljer konst en stund - och en annan Filmnämndsman ropar på mig. "Telefon," Säger han. Det är Filmnämndens Mats som ringer med mycket liten och avlägsen röst. Han har tagit Pröstermans bil för att lämna tillbaka den hoplånade banjon Vance spelat på, fått sladd, ställt sig på bromsen utan att tänka på att Mercedesen var automatväxlad, och lindat bilen kring en lyktetolpe och två husfasader. Jag springer efter Prösterman som sitter med och diskuterar framtidens kongresser. "Telefon, Per," säger jag. "Du har ingen bil längre." Han blir vit, rusar iväg och är borta.
Auktionen, den tredje Per och jag håller, man är hes och uttråkad och hisnar automatiskt varje gång någon ropar trettio kronor för en gammal Atombok. Och efter auktionen börjar det ta slut. Plötsligt har man inte bråttom längre, plötsligt är det inte 400 människor kvar utan kanske bara 250 och de blir hela tiden färre. Soylent Green blir förutom King Kong den första långfilm jag ser under kongressen, långt bak i salen med Inger: schysst möbel den där, väser hon envist efter varenda sf-fan när vi går ut.
Sista kvällen, sista festen. Vi vinglar uppför trappan för osäkert vilken gång och jag får för mig att vilja kommentera diabilderna från tidigare kongresser, sätter mig tillrätta med cigaretter och gin och börjar berätta larviga och elaka dumheter assisterad av Bertil: medan jag pratar skäms jag vagt över att man så villigt lämnar ut både andra och sig själv på det här sättet. Inne på det sista magasinet skär en frusen röst genom pladdret: "Finns här någon John-Henri Holmberg?"
Det är Bosse någonting, studentkårens vaktmästare, mannen vars lägenhet vi genom Christer Nordins förmedlan fått låna och där vi sovit, festat och förvarat dyrbarheter kongressen igenom. Han är vit av ilska, släpar mig runt i sin lägenhet, undrar vad i helvete vi haft för oss och om vi tycker att det är så här man skull lämna tillbaka någons hem som man fått lov att vara i. Vi försvarar oss lamt, mumlur att Christer sagt att han inte skulle komma tillbaka förrän på tisdagen. Han kräver städning på en halvtimme och vi klarar det någorlunda, springer runt och plockar fimpar, skurar golv och lägger tillbaka mattor; kvällens slutfest måste flyttas och Britt försvinner hem till mig med den första billasten drycker, gäster och engångsglas. Vi hade tänkt låta alla som var kvar till midnatt vara med den här kvällen, men av det blir ingenting: det finns många kongressdeltagare jag inte frivilligt umgås med och några jag under inga omständigheter släpper över min tröskel. Per och jag försöker idogt bli av med de flesta - dem som dröjt sig kvar när vi återkommer från städningen, det är pinsamt tydligt att de inser att vi tänker ta vägen någonstans och att de tänker försöka följa med. Till sist går de: vi släcker och låser, klockan är strax efter midnatt och monumentet är avslutat en gång för alla. Jag vet in i märgen att det blivit ett totalt, hopplöst fiasko och jag är trött och förbannad utan någon vettig orsak alls.
Nere vid busshållsplatsen möter vi Britt på väg tillbaka och föser in några av dem som varit i hennes bil; vi blir fyra kvar på gatan som väntar på taxi och när vi fått tag på en passerar vi Inger och Gabriel på Odengatan och är hemma. Prösterman har dykt upp någonstans ifrån men försvinner nästan genast igen tillsammans med Merike; själv hamnar jag i köket med Britt, Christer och Jack Vance. Vi pratar timme efter timme medan vi tömmer en flaska gin, en andra och en tredje. Samtalet på vagt och flackande, jag försöker prata med Britt och hon ibland med mig men vi övergår genast generat till engelska när Vance tittar på oss: han är ju hedersgäst ändå och blir snabbt allt mera berusad, liksom Christer. Vid femtiden märker vi att nästan alla andra gått: Rune och Stieg har kommit ut till oss, Per och Bim har slingrat ihop sig på en soffa och fått också Gabriel och Jan Fornell att generat fly ut i köket. Christer börjar väga Britts hår i handen och mumlar imbecillt om hennes öron - "Såna skära små öron, jag har aldrig sett ett så skärt öra i hela mitt liv, tänk att det finns så fantastiskt skära öron" - medan Vance blir allt mera snyftigt sentimental, dunkar i ryggar, omfamnas, bjuder oss hem till sig i Oakland och kvider att han aldrig träffat så trevliga människor i hela sitt liv. Det hela blir allt mera pinsamt, vi får ut dem i hallen, Rune och Stieg ger sig av för att haffa en bil på gatan och jag ger Gabriel pengar till en taxi medan vi ringer efter en. Till sist får han ut författarna ur lägenheten sedan de hällt sprit på mattan, askat i hallen och Britt till sist lyckats slita till sig sina egna öron. "Gubbåldern," mumlar hon medan vi ser dem vackla ut på trottoaren och med sneda steg ragla in i taxin med var sin Gabrielsk hand på armen. Jag sänder honom en tacksam och vacker tanke medan vi släcker och går in i sovrummet. Jan Fornell tittar på oss med klentrogna ögon medan vi lägger oss på sängen och drar en filt över oss; "Stanna gärna kvar tills ditt tåg går," säger jag till honom. Britt lägger huvudet på min axel och jag läser en gammal Kalle Anka-serie högt för henne medan Fornell stirrar på oss, sedan släcker vi sänglampan och han flyr. "Glöm nu inga detaljer i din kongreserapport," ropar vi efter honom och hör hur det slår i ytterdörren till svar.
Klockan är halv sju, nio är vi uppe igen, Bim diskar muntert kvittrande, elva är vi i kongresslokalerna och träffar Jack Vance som har hela dagen ledig eftersom han skall på middag hos Göran Bengtsson på kvällen. Vi skickar iväg Britt med bilen full av långfilmer till de bolag vi hyrt från och sätter igång med att packa ihop böckerna som blivit över. Vance vandrar runt som en osalig ande, griper tag i en kvast och börjar till vår gränslösa irritation städa korridorer och toaletter; när det är klart dyker han upp i övervåningen med ett metallbeslaget bord, lastar full med bokkartonger, lyfter i ena änden och säger åt mig och Per att hugga i så att vi får undan skräpet. Det är så tungt att man håller på att falla samman, klockarmband och ringar skär in i fingrar och handled och det svartnar för ögonen, men kan han så kan jag: Vance flåsar och jag tror att han skall få hjärtslag. Vi väntar nervöst på att Britt skall komma tillbaka så att vi kan få iväg honom på lunch och sedan bli av med honom. Det är obeskrivligt pinsamt att se kongressens importerade hedersgäst slita så som han gör. Själv har han roligt, påstår han, och vi vägrar att tro det.
Så kommer Britt, vi packar in oss i bilen och försvinner ut till Djurgårdsbrunn där vi äter lunch under kompakt tystnad, uttröttade deprimerade, avförmänskligade. Samtalet hackar sig fram mering för mening, Per och Bim kvittrar till ett par gånger men tiger mest, Vance inleder samtal på samtal, men ingen orkar svara. Det är pinsamt och hopplöst. När vi lämnar av honom vid hotellet har han tårar i ögonen, stiger snabbt ur bilen och Säger över axeln "I won't say goodbye since we'll all see each other soon again" och försvinner. Nu är festen slutgiltigt över och vi har bara vardagen kvar.
Tillbaka till kongresslokalerna, börja om från början med att
flytta bord, städa, bära bort prylar, packa ihop, avsluta, återställa.
Tvåtusen överblivna böcker att räkna och paketera och skriva upp och
returnera. Fyrtio bord att ställa iordning. Femhundra stolar att sätta
på plats. Tomglas och konstutställningsrum, skärmar och sopa och sopor
och skura toaletterna och ställa tillbaka idrottspriserna i montrarna
där vi aldrig hade fått upp vår egen utställning av fanniska relikter.
Klockan sex dyker Prösterman upp och undrar om det är något han borde
hjälpa till med: vi har nått det stadium där vi bara fnyser åt honom,
hopplöst irriterade över hans totala ursjapande i lördags kväll och
vid det här laget fast beslutna att skita i honom tills arbetet är
avklarat. Vi kör billast efter billast hem till mig, auktionsgods och
konst, kvarblivna begagnade böcker och utländska böcker. Till sist
hamnar vi där hemma och börjar räkna, smuttar på en grogg och kämpar
med hundratals små försäljarlappar ur sålda böcker. Vid midnatt ger
sig Britt och Prösterman av: det är första natten Per och jag sitter
ensamma sedan en vecka och vi stirrar slött på varandra, räknar en
stund till, tittar tomt i luften och kommer på att ingen av oss sovit
mer än fjorton timmar sedan klockan sex i torsdags morse - fjorton
timmar av 140. Det är dags att gå till sängs.