Detta är en elektronisk utgåva av SFF-Bulletin 105.
Lennart Uhlin: Det finns alltid för fanacs
Ylva Spångberg: SFF-sändning 104
Robert Brown: På jakt efter fandom i sommarsverige
Lennart Uhlin: Kosmisk klåda
Johan Anglemark: Upsalafandom tur och retur
Martin Andreasson: Böcker
SFF-bulletin nr 105, utgiven av Sveriges fanzineförening i september 1997. Redaktör för detta fanzine är Lennart Uhlin, Högsätravägen 22, 181 58 Lidingö, tel 08/731 09 69, e-post lennart@sfbok.se.Stort tack till detta nummers bidragsgivare och till Chris Loneberg för hjälp med inscanning av bilder och design av omslag. Med SFF mot stjärnorna!
Lennart Uhlin
Det finns alltid tid för fanacs. En gång för länge sedan skrev Ahrvid Engholm en glödande ledare i VÄ med detta budskap. Naturligtvis har han rätt. Det finns alltid för fanacs. Jag bruker upprepa dessa ord för mig själv, gång på gång som ett mantra, speciellt när jag sitter och slöar framför TVn på kvällarna. Det finns alltid tid, så varför göra någonting idag? Jag tror inte det var så Ahrvid menade att hans uppmaning skulle användas. Med andra ord, så är detta nummer av SFF-bulletinen, precis som vanligt när det gäller mig, gjort i sista minuten. Förhoppningsvis kan det vara läsarna till förnöjelse ändå. Men att jag aldrig lär mig. Jag hade ju betydligt mer tid att ägna åt detta fanzine förra månaden, bland annat två veckors semester.
Nog med gnäll. Låt oss se framåt, nej förresten låt oss börja med att se bakåt. Det har varit en ganska händelserik sommar i vår fandom, med hela två kongresser. Först var det Wasacon, där många av er dök upp, och visst var det en rätt lyckad kongress? Och sen var det Navigator 1997 i Fisksätra, där det tyvärr var färre som visade sig. Vad gick fel? Fick ni för lite information, eller var ni bortresta, eller vad? Vi som var där på lördagen hade faktiskt riktigt trevligt. Ge Wolf von Witting en chans. Han har massor av idéer och är verkligen underbart entusiastisk i allt han gör. Navigator 1998 är redan annonserad (se Wolfs fanzine i denna sändning), så då ses vi där eller hur? Men innan dess, redan nästa månad, är det kongress igen, denna gång i Uppsala. Vad är det här? Tre kongresser samma år! Fandom är kanske inte riktigt död ändå. Så kom ihåg dessa ord: Det finns alltid tid för fanacs.
En gång i tiden, för ungefär 1000 år sen, fick jag i uppdrag av Alvarfonden att ordna fondens fanzinebibliotek. Detta har jag länge kunnat använda som en bra ursäkt för att göra så lite fanacs som möjligt. Jag har kunnat säga till mig själv att jag inte kan göra några fanzines, för om jag får någon tid över måste jag sätta igång att sortera fondens fanzines. Bullshit naturligtvis, för som ni alla vet så finns det alltid tid för fanacs. Nå, den ursäkten håller inte länge till. Denna sommar har jag nämligen påbörjat sorteringsarbetet. Ja, ni läste rätt. Jag har verkligen fysiskt börjat sortera fanzinen i Alvarfondens bibliotek. Det var rätt skoj att se alla gamla fanzines igen, men jag blev lite häpen när jag upptäckte att varannat fanzine som gjorts i Sverige var utgivit av Kaj Harju. Jag hade glömt bort hur otroligt produktiv Kaj var under sin storhetstid. Men han var inte ensam om att göra många fanzines. Det här fick mig att fundera. Vi är ju alla nostalgiska när vi pratar om dagens fanzinesituation. Vi vill väl alla att det skall vara som förr, dvs ungefär tiden mellan 1978 och 1986. Det jag undrar är hur realistiskt det egentligen är att hoppas att det någon gång skall komma ut lika många fanzines som då. Var inte den tidens fanzineproduktion egentligen rätt abnorm? Jag har inte mycket mer än en känsla att bygga på, så det skulle vara intressant att se någon sorts statistik över till exempel fanzinesidor per capita på den här tiden, jämfört med andra tidsperioder i svensk och framförallt anglosaxisk fandom. Naturligtvis skall vi inte vara nöjda med dagens fanzineproduktion. Men kanske bör vi också inse att 80-talets fanzinekaskad var en extraordinär period i svensk fandoms historia som antagligen aldrig kommer att till fullo upprepas. Som sagt, bara en fundering. Vi får kanske mer klarhet i saken vartefter sorteringsarbetet fortsätter, för det är fortfarande mycket kvar. Bland annat skall ju alla fanzinen registreras på något sätt, förslagsvis på data. Hur detta register skall se ut och hur det skall göras tillgängligt för fandom är saker som Alverfondens styrelse funderar på just nu. Mer information om detta kommer längre fram i tiden (vilket år som helst).
På både Wasacon och Navigator var det programpunkter där fandom på internet diskuterades. Detta är ett ämne där det verkar vara många som har åsikter, så låt mig nu ställa frågan: Hur bör en websida för SFF utformas? Själv har jag den åsikten att det varken är önskvärt eller troligt att elektroniska fanzines kommer att ersätta tryckta fanalster. Men internet är onekligen ett bra sätt att sprida information om och helt enkelt göra reklam för fanzines och fandom. Så en websida bör nog SFF skaffa förr eller senare. Men vad skall den innehålla? En del saker är rätt givna, till exempel texter som ger en introduktion till vad fandom och fanzines är, SFFs historia och syfte, valda bidrag från gamla SFF-bulletiner och så vidare. Räcker detta? Många av de fanniska websidor jag har sett eller hört talas verkar bara ha som syfte att lagra gammal information, och det är förvisso bra att det sker. Det jag undrar är om vi skall lägga upp en SFF-sida med det ovan skisserade typen av innehåll, och sen vara nöjda med det. Eller skall vi försöka ha något förutom denna typ av material, något som gör att sidan uppdateras regelbundet och därigenom får folk att återvända dit. Mina egna modesta erfarenheter av nätsurfande är att man lätt blir jäktad att hoppa vidare, och inte ofta läser så mycket av vad som står på de sidor som ändå handlar om saker man är intresserad av. Den förhoppningsvis blivande neofanen kanske inte riktigt fastnar för det här med fanzines första gången han stöter på SFFs sida, men om det finns något där som gör att han återvänder vid ett senare tillfälle ökar ju chansen att han (eller hon naturligtvis) så småningom fastnar i vårt garn. Jag famlar lite i mörkret här och efterlyser därför synpunkter och förslag från läsekretsen.
Tills sist en efterlysning. Är det någon som vet var SFF-medlemmen
Mikael Andersson har tagit vägen? Adressen Hjortmossegatan 141, 461 51
Trollhättan är inte längre giltig och senaste sändningen har kommit i
retur. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt, så hjälp att
rätta till situationen tas tacksamt emot.
innehöll tre (3) st fanzines, varav ett var en bulletin och två var
enbladiga blad, varav ett tycks vara ett oneshot.
Oneshotet först. Test Run Failed heter det, om jag nu tytt rubriken
rätt; herrar och dam redaktörer har hittat en hedervärt oläslig
rubrikfont. Fanzinet låter sig villigt inrangeras i välkänd
oneshottradition. Först lånar redaktionen till gästskribent in katten
Klingon att skriva vad som faller den in; därefter kommer Den
Genomtänkta Texten, vilket i det här fallet är en riktigt skojig
genomgång av besynnerligheter datorer har för sig i filmer; drygt en
halv sida ägnas så åt förtvivlan åt att man inte kommer på vad man
skall skriva och därefter är det slut. Tja. Jag har sett avsevärt
sämre i samma anda. Hela fanzinet är på engelska, utom Klingons
bidrag.
The Village Tribune 1/97 av Wolf von Witting är ett opretentiöst
och trevligt tvåsidigt blad med nyheter om redaktören och framför allt
om återuppståndna Sigma TC. Wolf kåserar om ryssar, gör reklam för
numera avlöpta Saltsjö-Con XIV, berättar vad diverse nya och gamla
fisksätrafans gör numera och funderar en stump över Sigma TC i
forntid, nutid, och framtid. Det är kul att Sigma TC har kommit igång
och väldigt kul att eldsjälen von Witting tycks spritta av
entusiasm. Ännu ett litet hoppingivande skott av aktivitet som sticker
upp ett spätt, grönt huvud ur den sverifanniska törnrosasömnens
ödsliga tundra (där fick jag till det!).
SFF-bulletin 104 (14 textsidor, red Johan Frick).
På senare år har bullen dessutom brukat vara den verkliga
behållningen med SFF-sändningarna, och nr 104 är inget
undantag. Fjorton sidor vänligt småprat från ständigt välskrivande och
sympatiske Frick: recension av förra sändningen, skvaller om gafiater,
några sidors allvar i forma av synpunkter på politiskt engagemang,
litet kåserande om tobaksköp och Krazy Kat, om ditt och om datt - ja,
ni vet. Det kanske inte är det bästa fanzine Frick har gjort, men
därmed följer ju inte att det skulle vara något som helst fel på det.
Särskilt förtjust är jag i hans limerickversion av Gammalt porslin,
och jag vill här gärna påpeka att stora snillen tänka lika. Samme
Johan Frick ringde mig nämligen en kväll för att höra om jag kunde
komma på någon fånig, välkänd ramsa som icke var av plumpt erotisk
karaktär, och eftersom han formulerade frågan så kunde jag självfallet
inte det. När vi hade lagt på slogs jag av en insikt: att det borde gå
att piffa upp uttjatade roliga historier genom att skriva om dem i
limerickform. Insikten följdes av handling, och resultatet löd:
Jag ringde genast tillbaka till Frick för att delge honom detta,
och då visade det sig att han bara någon vecka innan haft den den
insikt som ledde till den i bulletinen redovisade limericken. Se det
var väl ett fantastiskt sammanträffande?
Frågan är varför man skall begränsa sig till sonetter och roliga
historier, när hela världslitteraturen är på tok för lång och belastad
av onödiga ord. Den kan gott bantas. Kanske så här:
Till exempel. Eller varför inte:
Jag har visst avlägsnat mig rätt långt från SFF-bulletin här, men
äsch. Bullen var bra.
Ylva Spångberg
Fanzinerecensioner nedplitade av Lennart Uhlin
I den fortlöpande diskussionen om den rådande fanzinetorkan och
svensk fandoms överlevnadsmöjligheter som under olika paneltitlar
förts på de senaste årens kongresser, har det flera gånger framförts
åsikten att vi bör söka oss tillbaka till våra rötter. Just det,
science fiction. Som ni kanske minns, så var de flesta av oss innan vi
blev fans fanatiska sf-läsare. Och naturligtvis är det så, att om
någon föryngring av fanstammen skall kunna ske måste det finnas forum
för de som vill prata om science fiction, i första hand då föreningar
och kongresser. Många av oss började vår väg in i fandom med att bli
medlem i en sf-förening, och det första fanzine vi såg var antagligen
denna förenings medlemstidning. Så jag tänkte att det kanske vore på
sin plats, här i organet för Sveriges fanzineförening, att titta lite
närmare på några sf-föreningsfanzines.
Spektra SF är, som ni alla säkert vet, medlemstidningen för SFSF
(Skandinavisk Förening för Science Fiction, Box 3273, 103 65
Stockholm, medlemsavgift för 1997 120:-, pg 40 79 03-4). Redaktör är
Carl-Mikael Zetterling och i redaktionen finns också Stefan
Gutehall. Spektra SF kommer ut med 4 nummer per år, och det är ju bra
att redaktionen klarar av att uppehålla den planerade
utgivningstakten. Sen kommer vi till innehållet, och då blir det lite
mer problematiskt. Nr 61, Juni 1997 är, precis som de närmast
föregående numren, på tolv sidor. När vi har passerat omslaget,
ordförande- och redaktionsspalt och innehållsförteckning, har vi nio
sidor kvar. Det är onekligen lite tunt. Den centrala delen av Spektras
innehåll är förstås bokrecensionerna. Dessa är uppdelade i två
sektioner. Först har vi Carl-Mikael Zetterlings återkommande spalt
"Ett bra läs...", som är den del av Spektra jag läser med störst
behållning. De böcker Zetterling recenserar är mest ny sf av
intressanta författare, som till exempel Nicola Griffith, Greg Egan
och Bruce Sterling. När det gäller de övriga recensionerna kan man
notera två saker. Det första är att av de böcker på svenska som tas
upp är den överväldigande majoriteten fantasy. En typisk recension är
av någon del i en pågående fantasyserie, där recensenten först
berättar om sitt gillande av tidigare delar, sedan ägnar större delen
av recensionen åt att summera handlingen i dennna del, för att avsluta
det hela med att utan närmare motivering även rekommendera denna
del. Det andra är att de få engelskspråkiga titlarna är alla utgivna
av de amerikanska förlagen Bantam eller Daw. Detta skall inte tolkas
som om det är dessa två förlag som ger ut de mest intressanta
sf-böckerna just nu. SFSF får helt enkelt recensionsexemplar från
dessa förlag, men inte från andra. Förutom bokrecensioner innehåller
detta nummer två korta noveller av Kjell Jarn och en artikel av Stefan
Mankefors om utomjordiskt liv. Novellerna tänker jag inte kommentera
närmare då jag inte läst dem och noveller är för övrigt inte speciellt
typiskt för Spektras innehåll. Mankefors är med för tredje numret i
rad, och hans artiklar är väl helt ok som komplementmaterial till
övrigt innehåll.
Det tar emot för mig att säga det men Spektra SF är faktiskt inte
speciellt bra. Det kan hända att SFSFs andra medlemmar är nöjda med
fanzinet som det är, men jag vill nog bestämt hävda att Spektra kan
bli betydligt bättre. Och det är dessutom rätt angeläget att så
sker. Vi pratar trots allt om medlemstidningen för Sveriges, och så
vitt jag vet Skandinaviens, största science fiction-förening. Så låt
mig försöka komma med lite konstruktiv kritik. Vad bör Spektra SF
innehålla? Recensioner naturligtvis, men Spektra kan inte gärna
recensera allt som kommer ut. Utgivningen av sf och fantasy på svenska
bör självklart bevakas. Att det sen inte översätts någon sf att tala
om kan ju inte Spektraredaktionen klandras för. Tonvikten på fantasy i
den svenska recensionsavdelningen är alltså förstålig, men jag tycker
nog att det ändå är lite onödigt att recensera varanda jämra volym i
alla pågående serier. Det är när vi kommer till sf och fantasy på
engelska som jag anser att Spektra har sin viktigaste uppgift, och sin
största nuvarande brist. Tänk dig att du är en ung sf-fantast. Du har
läst i stort sett allt som utkommit på svenska, och har nu börjat läsa
på engelska. Så nu står du där i SF-Bokhandeln och tittar dig
omkring. Det finns ju hur mycket som helst! Men vad är bra? Det är ju
här Spektra skall försöka fungera som en guide i sf-djungeln, och
berätta om de mest intressanta böckerna och författarna. Som Spektra
ser ut just nu få man intrycket att det tillverkas på en isolerad ö,
dit det ibland flyter lite utländska böcker. Noll koll, liksom. Nu är
det förstås väldigt lätt för mig, som arbetar heltid på SF-Bokhandeln,
och sitta och kräva att Spektra ska hålla reda på all som händer inom
sf-världen. Men redaktionen kan väl i alla fall försöka? Att till
exempel läsa Locus är en bra början, men jag undrar om Zetterling och
Gutehall gör det. Att ge läsarna en pejl på vad som händer behöver
inte bara göras genom bokrecensioner, lika viktigt är helt vanligt
nyhetsmaterial. Sådant finns det inte alls i Spektra. Inte ens en så
enkel sak som att berätta om de olika priser som utdelas är något som
man kan se i Spektra. Visst, Nebulapriset behandlas i ett eget
fanzine, men det finns ju andra som till exempel Hugon, Arthur C
Clarke och World Fantasy Award. Som en guide till vad som är värt att
läsa är kanske dessa priser rätt begränsade, men det är bättre än
ingen guide alls. Vidare kan konstateras att när någon betydande
sf-författare har avlidit så nämns det så gott som aldrig i
Spektra. Tyvärr är ju sådana dödsnotiser ofta första gången många nya
medlemmar över huvud taget hör talas om äldre författare. Nu får de
inte ens den chansen att bli nyfikna på gamla sf-klassiker. Detta om
böcker. Sen är det onekligen så att många sf-läsare också är väldigt
intresserade av sf på film och TV. Att då i Spektra helt ignorera
detta intresse tror jag är oklokt, även om SFSF i första hand bör vara
en förening som tar upp skriven science fiction.
För att anknytna till inledningen på detta, så vore det ju trevligt
om den unge sf-entusiasten och presumtive neofanen i Spektra emellanåt
kan läsa om fanzines och fandom. Inte nödvändigtvis i varje nummer,
men åtminstone någon gång under året. Några fanzines kommer trots allt
ut, och precis som Johan Frick påpekar i förra SFF-bulletinen är det
då än mer viktigt att uppmärksamma dessa. Till exempel Rickard
Beghorns ambitiösa och utmärkta Minotauren, som jag tror skulle kunna
intressera många av SFSFs medlemmar. De fåtal kongresser som äger rum
i Sverige tycker jag också är värda lite mer utrymme än några rader i
en ordförandespalt. Inte ens SFSFs egna arrangemang förekommer det
någon utförlig rapportering om.
Ok, nu har jag skrivit om vad jag tycker Spektra bör innehålla, och
det är ju rätt självklara saker egentligen. Problemet för Spektras
redaktion är naturligtvis att några måste skriva allt detta material,
att få in bidrag. Jag inser att detta är svårt. Det enda råd jag kan
ge är att tjata, tjata och sen tjata lite till. Och då menar jag inte
att i varje nummer efterlysa bidrag från läsekretsen, utan att direkt
fråga om bidrag från folk som man tror kan skriva bra och intressant
(till exempel tidigare fasta skribenter i Spektra då Lars-Arne
Karlsson var redaktör), och att göra detta ofta och ihärdigt. Får man
inte in tillräckligt mycket bra originalmaterial, kan man faktiskt
tillåta sig att låna saker från andra tidskrifter. Och sen kan man, i
synnerhet när det gäller nyheter, helt enkelt sno, eller återberätta
om man vill ha ett finare ord för det. Det enda jag egentligen begär
av Spektras redaktion är att de inte skall vara nöjda med Spektra som
det ser ut nu, utan verkligen försöka göra fanzinet bättre.
Månblad Alfa ges ut av Linköpings Science Fiction-Förening (LSFF,
c/o Andreas Björklind, Fanjunkaregatan 9, 582 46 Linköping,
medlemsavgift 90:-, pg 55 87 37-3). Redaktör är Tommy Persson, som
innehaft den posten i stort sett från starten och på Wasacon nu i år
vann 1996 års Alvarpris och det var i första hand för sina insatser
som sådan. Månblad Alfa är utan tvekan ett betydligt bättre fanzine än
Spektra, och förtjänar att spridas mer utanför Linköpings domäner än
vad som sker nu. Det senaste numret jag sett är nr 31, Maj 1997. Det
är på 40 sidor i A5. Här finns förutom sedvanlig föreningsinformation
till att börja med två kongressrapporter, från Fabula 96 i Köpenhamn
och En bättre kongress 96 i Uppsala. De båda rapportörerna, Hans
Persson och Tommy Persson, tillhör båda den klassiska skolan och har
en strikt kronologisk först-hände-det-och-sen-hände-det-struktur på
sina texter. Det är inga märkvärdiga bidrag, men jag läste dem med
stort intresse, kanske på grund av att det var så länge sedan jag såg
en vanlig, gammeldags kongressrapport i ett svensk fanzine, och
antagligen på grund av att jag inte bevistade någon av dessa
kongresser. (Shock! Horror! Avgå!) Fanzinet längsta och bästa inslag
heter kort och provokativt gott "UFO". Det är en transkription av
Håkan Blomqvists föredrag från Confuse 96. Håkan Blomqvist är
ordförande för Arkivet för UFO-forskning, och beskriver sig själv som
en nyfiken skeptiker, som de mer fanatiska UFO-troende brukar anklaga
för att vara agent för CIA eller någon annan hemlig organisation. Jag
tyckte att detta var en av de mest intressanta programpunkterna på
kongressen, och det är bra att den nu finns i skriftlig form. Minus
dock för redaktören, som missat att ange Håkan Blomqvists namn. Mindre
intressant i detta nummer betraktar jag en kort artikel om Babylon 5
och två artiklar om andra TV-serier. Den sedvanliga avdelningen med
korta bokrecensioner är väl inte heller så upphetsande. Det har väl å
andra sidan heller aldrig varit meningen att recensioner skall vara
det dominerande inslaget i Månblad Alfa.
Nu kanske ni tror att det jag skrev om vad Spektra bör innehålla
också gäller för Månblad Alfa. Men jag anser att de båda fanzinen har
olika förutsättningar, och bör bedömas utifrån detta. LSFF är en lokal
förening vars medlemmar kan träffas ofta och regelbundet, enligt nr
31s kalendarium hade man under våren ett medlemsmöte i månaden och
bokmöten var tredje månad. Naturligtvis vet LSFFs medlemmar bättre än
jag vad man förväntar sig hitta i sitt medlemsblad, men jag inbillar
mig att det inte finns samma behov av guide i sf-djungeln just därför
att man träffas så ofta och då kan rekommendera böcker åt varandra
muntligen. Helt klart har man ju märkt under årens lopp att
LSFF-medlemmarna läser en massa ny science fiction, och då inte bara
Bujold. Men för många i SFSF är Spektra det enda de får ut av
medlemsavgiften, och då tycker jag att kraven bör ställas högre på
dess innehåll. Nu kan jag ju inte låta bli att jämföra fanzinen ändå,
bland annat därför att Månblad Alfa innehåller så många av de saker
som jag saknade i Spektra. Till exempel finns det i nr 31 förutom allt
det ovan nämnda även en sida med information om kommande kongresser,
och tre sidor med olika prisutdelningar och nomineringar. Sen bör det
nämnas att Månblad Alfa har en bidragsresurs som Spektra saknar,
nämligen den framgångsrika serien av Confusekongresser. Alla paneler
och föredrag på Confuse spelas in på band, och varje nummer av Månblad
Alfa innehåller minst en transkriberad programpunkt. Givetvis en
utmärkt idé, men här finns också kritik att framföra. Enligt vad jag
har förstått, så underlåter redaktören när man på detta sätt återger
en paneldebatt att skicka ett ex av det numret till de som satt i
panelen men inte är medlemmar i föreningen. Detta bör självklart
göras, precis som man skickar ett fanzine till alla de som på olika
sätt bidragit med nytt material. Samma sak med ett föredrag. Så hur är
det med detta egentligen, Tommy?
Detta om detta, men ni ska inte tro att vi är klara för det. Sedan
förra SFF-sändningen har det faktiskt utkommit ytterligare två
fanzines som bör anmälas. Först har vi Stupido nr 3, av David Nessle
(Ringvägen 27 B, 116 61 Stockholm) och Martin Kristenson
(Amarantertrappan 6, 112 28 Stockholm). Johan Frick gav i sin
recension av nr 2 i förra bullen en utmärkt beskrivning av Stupidos
typ av innehåll, så jag tänker inte bli alltför långrandig här.I detta
nummer har David skrivit en lång presentation av Harry Stephen Keeler,
som jag fann mycket givande trots att jag knappt hört talas om denne
som det verkar mycket bisarre deckarförfattare. Keeler verkar uppfylla
alla krav man kan tänkas ställa på en riktig kultförfattare, inklusive
att hans böcker är omöjliga att få tag på. Martin bidrar med en tung
artikel om Knohults värmedöd som det gestaltas i de senare
Åsa-Nisse-filmerna, och en undersökning av vem som kastade den första
pajen på film. Sedan finns det en massa notiser och annat smått och
gott. Allting är alldeles förtjusande underhållande, inklusive Davids
bokförsäljningslista.
En annan glädjande återkomst till fanzinens underbara värld står
John Annas (V:a Rönneholmsvägen 60 D, 217 41 Malmö) för med Man blir
äldre med tiden. I fanzinets inledande text finns några rader som rätt
bra beskriver innehållet: "Detta fanzines tema var tänkt att vara
tiden och hur vi fördriver den. Så gick tiden ifrån mig och istället
fann jag att två av mina vänner hade systrar som bodde i Los
Angeles. Temanummer "Jag -har-en-lillasyster-i-Los Angeles" istället,
med några rader om Kartago och lite annat på köpet." De två vännerna
är Elisif Elvinsdotter och det i fanzines obekanta namnet Charlotte
Elam. Christian Rosenfeldt bidrar med en text på originaltemat, en
rätt rolig skildring av när hans arbetsplats skaffade
stämpelklocka. John själv skriver lite om vad han har haft för sig det
senaste året och berättar om två böcker han vill ska få några fler
läsare. Sålunda ett fanzine med mestadels personliga betraktelser, ett
fanzine av det slag som man inte ser så ofta nu för tiden. Men också
ett fanzine som är svårt att bedöma. Trevligt är nog ordet som bäst
beskriver det.
Ingen av dessa två fanzines verkar ha en heltäckande distribution
inom fandom. Detta är alldeles säkert en följd av de senaste årens
låga aktivitet, och vi kommer nog tyvärr se fler exempel på detta i
framtiden. När det kommer så få fanzines är det fullt förståligt om
den som trots allt gör ett fanzine inte skickar det till lika många
som för. För hur skall man veta vilka av alla gamla namn i ens
adressbok som fortfarande är intresserade? Här får vi helt enkelt
börja om från början. Jag fick inte Stupido nr 1 och 2, så efter att
ha läst om det i förra bullen skrev jag till Martin Kristenson och bad
snällt, och så fick jag nr 3. Svårare än så är det inte. Det här med
att visa sitt intresse fungerar fortfarande alldeles utmärkt.
Upsalafandoms historia kan enkelt sammanfattas (säkerligen
lögnaktigt, skulle den mer fanhistoriskt insatte säga, men det är jag
lyckligt ovetande om ännu så länge) i tre faser.
Först var det sextiotal, tidigt sextiotal. Då fanns Ingvar
Svensson. Han var Upsalafandom. Men ingen orkar ensam dra ett lass,
eller ens bry sig alltför mycket om fandom när mondän tränger på, så
det blev sjuttiotal. (Orsakssambandet här kan kanske verka något
sökt.) Visst fanns det fans i Uppsala, bland annat som studenter vid
litteraturvetenskapliga institutionen, men någon Upsalafandom fanns
inte.
Sedan blev det åttiotal, 1983 närmare bestämt. Då flyttade Magnus
Eriksson och Mats Henricson hit, och snart var även jag indragen i det
nya Upsalafandom som tog fart när bl.a. även Robert Brown, Lennart
Svensson och Karin Kruse kom hit. Men vi gick väl under i den allmänna
letargi och uppgivenhet som spred sig i fandom. En skugga till fandom
levde kvar eftersom det fortfarande bodde fans i Uppsala.
Sedan blev det nittiotal, 1996 kan vi säga. Då fick jag lust att
göra kongress igen och övertalade utan större problem några av de
andra. Magnus, som är en äkta fan i själ och hjärta, är aldrig
svårövertalad om det gäller att göra något fanniskt korrekt, även om
han är på det klara med att det är idioti.
Men det här var inte idioti, för genom att fiska lite på Internet
fick vi på omvägar napp på en ung dam vid namn Anna Åkesson som kom på
En bättre kongress tillsammans med sin dåvarande pojkvän Björn
Öqvist. Hon kände mängder av människor som hon ville dra till
kongressen, men även om det gick sämre med det så dök de upp hemma hos
Tony och Jessica Elgenstierna på deras årliga glöggkväll i december
och snart var även Sten Thaning och Matthias Palmér omfamnade av den
fanniska bläckfisken.
Om jag kort (och säkert ganska missvisande) ska karakterisera våra
kära neos så är Anna omsvärmad fysiker med en fäbless för tjugotalet;
Björn vår lokale klingonexpert och datorfrälst anarkist; Sten komplett
boktokig (han köpte t o m Lenins samlade verk av oss!) och
lingvistiskt inriktad; samt Matthias fysiker han med, seriöst
vetenskapligt intresserad och glad i hård sf.
Tillsammans var vi nu en så pass stor och tapper skara att vi
bestämde oss för att återuppta en kär gammal tradition: de
återkommande Orvarsmötena. Eftersom några av oss saknade
studentkårslegitimation fick den irländska puben O'Connors överta den
roll som nationspuben Orvars krog ursprungligen spelat tio år
tidigare. Upsalafandom kan nu anses bestå av följande gäng: Johan
Anglemark, Joakim Bjelkås, Jessica Elgenstierna, Tony Elgenstierna,
Magnus Eriksson, Linnéa Jonsson, Karin Kruse, Jan Nyström, Matthias
Palmér, John Sören Pettersson, Torbjörn Ragnesjö, Lennart Svensson,
Sten Thaning, Kristin Thorrud, Anna Åkesson, Björn Öqvist. 16 personer
inalles är vår kärntrupp. Vi väntar dessutom tillökning i oktober, när
Mikael Jolkkonen återvänder ur sin amerikanska exil.
Den uppmärksamme ser nu genast minst två nya namn som inte har
nämnts ovan: Jan och Linnéa. De två har kravlat sig in i gänget genom
att sedan ett par år ha slagit ihop sina bohag med Karin respektive
mig, så jag har lite svårt att inse att de är neos.
Dessutom har ytterligare ett dussintal mer eller mindre
intresserade varit med om något enstaka pubmöte. De har inte dykt upp
igen än så länge, men de kan väl räknas som ett slags presumtiv
fringekrets. Särskilt fanniskt lagd verkar en herre vid namn Andreas
Gustafsson vara, som tydligen kolliderat med Linköpingsfandom på
rollspelskonventet i Linköping för några år sedan, och som hängde med
fram till halv åtta på morgonen när vi senast var ute och roade oss på
septemberpubmötet.
Antalet fans som synts till på pubmötena har varierat mellan 5
(under sommarmånaderna) till 13, så det känns som att den traditionen
håller på att sätta sig ganska bra.
Så vad gör Upsalafandom då? Hittills har vi bara träffats på pub,
sett någon film respektive video samt planerat kongress, men vi har
pratat såväl om att utge ett Upsalafanzine som att arrangera lite mer
serconistiska föredrag eller paneldebatter, antingen på
stadsbiblioteket eller på ett lokalt kulturkafé. Den ultimata
målsättningen är naturligtvis att jag och Magnus ska kunna lämna över
till en yngre generation, och ägna oss åt att gå på kongresser
istället för att arrangera dem.
Pubmötena har väl ingen särskild prägel; några av oss är tämligen
nykteristiska eller fattiga, vilket ger ungefär samma resultat, medan
andra är mer benägna på starka drycker och stadda vid en kassa som
tillåter sådana utsvävningar. Vissa av oss sitter mest och gaggar
fanniska och andra minnen från åttiotalet och skvallrar om andra fans
födslar och dödslar medan åter andra invecklar sig i fysikaliska eller
filosofiska diskussioner, inte sällan med sf-anknytning. Däremot har
vi förvånande nog inte sett något av den beramade fantasyvågen i vår
pånyttfödda Upsalafandom: här är det mest skiffy som gäller.
Och har du vägarna förbi den första tisdagskvällen i en månad så
titta in på O'Connors på Stora torget här i Uppsala och ta en öl med
den återupplivade Upsalafandomen.
SFF-sändning 104
Två sidor; redaktörer Staffan Vilcans, Andreas
Kalliaridis och Mia Bruksman.
Först en räkneövning
Fråga: Fanzinet X skall utkomma varannan månad, dvs med 6 nr per
år. Det nummer som nyss har utkommit är 104. I hur många år har
fanzinet då utkommit?
Svar: 17, 3 år.
SFF har visserligen funnits i mer än 17,3 år, men det är baske mig
inte mycket mer. 19, typ. KÄNN VÖRDNAD OCH FÖRUNDRAN!
SFF-bulletin utkommer. Försenad, måhända; tunn, kanske; i symbios
med ett annat fanzine, om redaktören är lat. Men kommer ut gör
den. Jag blir ju alldeles rörd när jag tänker på det.
En norrman, en dansk och så Bellman
slog vad uppe på Sulitelman
om rekord i att bo
hos en otvättad so
och Bellman var bäste snuskpellman.
En prins uti Helsingör
tyckte styvpappan var en horrör
så han spelade tok
fast han faktiskt var klok -
sedan dog denne kluvne posör.
En sjöman som kommit på drift
efter kriget var ute på vift
i tjugo års tid;
när han var hemmavid
igen var hans fru ännu gift.
KOSMISK KLÅDA
Upsalafandom tur och retur