SFF-Bulletin 119. Organ för Sveriges Fanzineförening. Redaktör för detta nummer är Linnéa Anglemark. Utgiven i mars 2000.



Så sitter man här i mild panik, med bara några dagar kvar tills SFF-Bulletin 119 ska vara färdig, kopierad, bladad och häftad, och dessutom forslad till Stockholm (av alla ocentrala platser!) När den kommer ut har jag lämnat landet och sitter och solar mig på en strand i London med en Pi–a Colada i handen. Eller så. Tycker ni att fanzinet är uselt ska ni inte hacka på mig, Linnéa Anglemark, utan på Lennart Uhlin som i god tro bad mig redigera det. Tycker ni att det är bra ska ni inte hylla mig utan Johan Anglemark, Hans Persson och Anna Åkesson/ Olle Östlund som står för stora delar av texten.

Det är ju nämligen så att en fanzineredaktör inte ska behöva skriva allt själv. Åtminstone gäller detta för SFF-Bullen, ty när man redigerar den kan man glatt kasta ut jobbiga uppdrag på sina medfans. Så avbördade jag mig raskt och enkelt den svåra fanzinerecensionsspalten till Linköpings egen maffiaboss Hans. Johan fick det lättare—eller svårare, kanske—för han fick bara order om att skriva något icke specificerat. Åka, slutligen, kom självmant och frågade om det roliga pjäsmanuset från Swecon 99 kunde få plats i SFF-Bulletinen. Omslaget är förtjänstfullt tecknat av Anders Westermark. Själv har jag plitat det som inte är attribuerat till någon annan. Annars skriver jag numer oftast Jane Austen-pastisher, vilket är kul men ganska svårt, och garanterat inte passar in i en Bulle. Tyvärr.

Det är mars månad år 2000, och jag och många med mig är lyckliga och glada över att trippelnollehysterin är över. Frasen "Millenniets första..." syns som väntat mycket mer sällan än vad "Millenniets sista..." gjorde i slutet av förra året; när den dyker upp är det med en glimt i ögat, som på ett par av fanzinen i förra SFF-sändningen till exempel, och inte på samma allvar som det ibland verkade vara i fjol. Jag hoppas att inte alltför många människor kände sig snopna och svikna när det visade sig att nyårsdagen och följande dagar inte skilde sig ett dugg från dagarna närmast före årsskiftet. Samtidigt som jag skakar på huvudet åt deras naivitet—hur kunde de tro att något annat än den artificiella tideräkningen som dessutom inte omfattas av mer än en del av jordens befolkning påverkades av att klockan blev tolv på natten den sista december 1999?—samtidigt är jag nästan lite avundsjuk. Tänk om man kunde få en Sense of Wonder-känsla över en sådan pseudohändelse. Det skulle nog vara kul.

Men det är fortfarande skönt att slippa se den uttjatade frasen!







När detta skrivs är jag fortfarande i milt chocktillstånd efter att ha läst och hört om vad som hände med Bok-Vickes antikvariat i Uppsala.

Bok-Vicke, Viktor Persson, är en Uppsalaprofil vars antikvariat måste ha varit en av stans boktätaste lokaler. Bok-Fenix hette det, och låg nu senast på Skolgatan i Uppsala, i en källarlokal mittemot min gymnasieskola. Jag var inte där särskilt ofta, men passerade källarfönstren, där böckerna låg upptravade så att dagsljuset fick svårt att leta sig in i rummet därinnanför, varje dag. Viktor själv är en rolig karl med en vanvettig allmänbildning; han pratade glatt och gärna med vem som helst, var som helst om vad som föll honom in och kryddade sitt tal med fullkomligt obskyra citat och repliken "ja, jag har något av honom i bokhandeln...". Lite irriterande kunde det väl vara när man hade bråttom i affären eller så, men åtminstone jag kunde aldrig bli irriterad på honom på allvar. Tempusbytet är avsiktligt; Viktor lever men är skraltig och går sällan ut.

Och i veckan som gick kom det ett larmbudskap på Upsalafandoms e-postlista: Bok-Fenix töms, alla böcker slängs i en container! Stora skyltar proklamerar att det är förbjudet att ta med sig böcker!

Nåväl, tänker man, då ska väl böckerna fraktas någonstans. Någon kanske har köpt hela lagret. Att slänga böckerna i en container verkar lite väl vårdslöst, men böcker klarar rätt mycket, det märker vi på biblioteket.

Men inte. Dagen efter stod det i Upsala Nya Tidning om hur Bok-Viktors antikvariat har stängt och hur hans lager—minus det värdefullaste, som hade köpts upp av en antikvariatshandlare från Göteborg—kördes till tippen för att brännas.

"Containerdykning förbjuden".

Böckerna ska brännas upp.

Vem mer än jag tycker att det är nåot som inte stämmer här? Nå, ganska många; i princip alla verkar det som, att döma av upprördheten på Upsalafanlistan och i lunchrummet på jobbet. Men ändå händer det. Jag kunde inte titta på den tidningssida där den stora bilden av en container bräddfull av böcker var tryckt. Johan fick läsa för mig vad det stod, och hjärtat värkte.

Upsalafandom diskuterade en nattlig räddningsaktion, men så länge stod containrarna inte kvar. Och vad hade det förresten tjänat till. Så väldigt mycket av intresse var det säkert inte i dedär containrarna, inte efter att antikvariatshandlare Göteborg har varit där. Men han har fraktkostnader och lagerkostnader och tar förstås bara det som går att sälja med förtjänst. Och resterna trasas sönder och går upp i rök.

Var och en som har skrivit ett fanzine vet att det inte är helt lätt att producera en text. Den som har skrivit en akademisk uppsats eller en bok vet vilket slit det är. Man lever med sin text, ett stycke av ens liv går in i den, hur skild från ens övriga liv texten i sig själv än må vara. På kvällarna ligger man och funderar över formuleringar, när man läser andras texter tänker man: "Detdär var bra sagt. Något liknande skulle jag kunna använda mig av." Eller: "Nej, helt fel! Jag måste motbevisa detta i min text!" Mer eller mindre undermedvetet finns texten alltid där och stöts och blöts mot resten av ens liv och alla sinnesintryck man får, tills den är fullbordad. Varje bok motsvarar ett stycke liv, på ett mycket konkret sätt. Visserligen kan en text vara massproducerad i tusen olika böcker, men det är ändå varje enskild bok som är den fysiska manifestationen av det stycke liv som har gått åt för att producera det. Det är därför det är ett sådant hån att massbränna böckerna från Bok-Vickes antikvariat.

Men hur skulle det bli om varje enskild bok som trycks, varje exemplar av den fånigaste, ointrssantaste text till varje pris skulle räddas? Vet inte människan, hör jag er säga till varandra i era fanniska boningar, att böcker tar plats, bokhyllor tar plats, och att plats är något som det är nästan ännu ondare om i världen än tid? Jag trodde hon var bibliotekarie, hör jag er tissla och tassla, och propellrarna i era mössor rasslar när ni betänksamt skakar på huvudena. Då borde hon väl ha förståelse för att böcker måste gallras ut?

Så klart jag vet, och tycker, och har förståelse för. Jag har gallrat böcker på jobbet, monografier om bibliotekarieväsen, datorer och informationslära från 70-talet: runt 300 volymer gallrades ut från hyllorna och togs bort ur katalogen. Jag lever dessutom tillsammans med ett tretusental böcker. Jag går ofta i boklådor och antikvariat, och det absoluta flertalet av alla böcker där skulle jag inte vilja ha. Nog vet jag att böcker tar plats och att det finns gott om böcker som inte är intressanta för mig eller någon annan som jag kan tänka mig.

Men en gång har de ändå varit intressanta för någon. Många av dedär böckerna som jag går förbi med en axelryckning blir ändå köpta av någon. Alla har inte samma förmån som jag att äga många böcker. När vi gallrade på Ultunabiblioteket ställdes de utgallrade böckerna upp i en hylla i några veckor så att alla anställda hade möjlighet att se om det fanns något som ändå verkade intressant.

"Containerdykning förbjuden". Det är där felet ligger. Bok-Vickes böcker fick inte skänkas bort; det gick inte ens an att sälja dem för en femma kassen till intresserade Uppsalabor. De skulle ovillkorligen förstöras. Det är där diskrepansen ligger mellan hur det borde vara och hur det är. Det är där det blir ett dissonansackord i verkligheten och hjärtat värker över människors kortsynthet. Vem som bestämde att Viktors boklager skulle till tippen vet jag inte. Men jag har svårt att tänka mig att vederbörande nöjd skulle se sitt eget livsverk förstöras på samma sätt.



Det ovanstående skrevs i början av februari 2000. Viktor Persson gick bort den 13/3.
Uppsala kommer att minnas honom länge.











Appropå böcker och texter, ja. Mycket ofta händer det att jag funderar över hur den talade och den skrivna texten kan vara så väsensskilda. Skriften är ju ändå ett försök att fysiskt representera talet, och de enskilda orden är i stort sett desamma i tal- och skriftspråket.

Skriftspråket ska vara en standardisering av språket, en kompromiss mellan olika sätt att tala samma språk. Det borde alltså vara lättare att tala än att skriva, eftersom skriftspråket inte kan vara en perfekt återgivning av det språk man tänker på. Det är nu inte talspråket heller, i och för sig; de flesta tänker inte med ord och meningar på samma sätt som man talar, men det ligger ändå mycket närmare.

Ändå är det så oändligt mycket enklare att uttrycka sig i skrift än i tal. I situationer där jag måste tala drabbas jag ofta av afasi och glömmer alla ord som jag inte behöver tänka efter ens en sekund för att komma på när jag ska skriva ner dem. Det är konstigt att det är så. Ännu konstigare är det att det finns gott om folk som fungerar precis tvärt om—som inte på villkors vis kan uttrycka sig i skrift men som är duktiga på att säga vad de vill muntligt. De har min aktning, de som inte behöver formulera om vad de vill ha sagt tio gånger utan kan säga det och få det rätt. Men hur tusan kan de tycka att det är svårare att skriva än att tala? Skriften är trygg, när man skriver är det bara man själv som vet vad för idiotier man hasplar ur sig ända tills ens text eventuellt lämnas vidare till någon annan. Och då är man ju i allmänhet inte med själv.

Men det finns ju folk som faktiskt tycker om rampljus och som trivs med att andra tittar på dem. Återigen undrar jag hur människor kan vara så kapitalt olika.

Något som väldigt många olika slags människor tycker om är att göra personlighetstester av olika slag. Jag också. Det är inte så märkligt att man tycker om att svara på frågor om sig själv, för vad man än annars må vara intresserad av så anser väl i stort sett alla sina egna åsikter vara ganska intressanta. På webben kan man lätt få sitt lystmäte av tester i alla former stillat: själv har jag under det senaste året identifierat min Star Wars-personlighet (Luke Skywalker), min medeltida idealsysselsättning (trubadur och drömmare), vilken hundras jag är (basset, vill jag minnas), hur elak jag är (9%), för att nu inte tala om min Myers Briggs-profil, som jag tror var INFX. Sedan har jag slött fyllt i ett antal tester där massor av frågor inte hade något rätt svar, och då vägrar jag att fästa någon som helst vikt vid resultatet.

Det lustiga är att många gör det ändå. Fäster vikt vid sådanahär tester, alltså. Även när det bara är åtta frågor av ganska vag natur som besvaras så verkar vissa tycka att det är fantastiskt att svaret är en sådan fullständig personlighetsanalys. Jo, det är klart att det är, när "analysen" är en omskrivning av vad man har svarat på de åtta frågorna!

Beträffande det ovannämnda Myers Briggs-testet, som tar fram en personlighetsprofil baserad på ett ganska stort antal frågor, så läste jag en intressant artikel om det nyligen. Den sa ungefär vad jag själv har tänkt men bättre formulerat: att folk gör testet för sitt höga nöjes skull är naturligtvis helt OK, men det är otäckt när företag tar det på så stort allvar att det faktiskt används i rekryteringsprocessen när man ska anställa folk. För vad är det egentligen? Jo, en fyrställig kod, där varje position kan vara ett av två alternativ eller ett alternativ exakt mitt emellan de två. Sexton personlighetstyper är alltså summan av sex miljarder människor. Jo, tjena! som Errol skulle ha sagt (se nedan.)

För att ta ett exempel: den första bokstaven är ett I, för introvert, eller ett E för extrovert. Skillnaden däremellan definieras som huruvida man hämtar mental energi från att vara ensam eller från att vara med andra. Ett tredje gives icke; här ska man passa in i ett runt eller fyrkantigt hål minsann. Det är väl rätt sannolikt att man redan känner till om man är mer enslig eller sällskaplig av sig, men får man veta det av Myers och Briggs så vet man det väl på ett högre plan, kan man tänka. De andra bokstäverna har till exempel att göra med om man fattar beslut med ledning av fakta eller av sin "intuition". Att man fattar olika slags beslut på olika grunder tänker de liksom inte på.

Detta inklämmande av olikformade personligheter i likformiga håligheter är något av det värsta jag vet. Jag har vägrat att se Fucking Åmål, eftersom den presenteras som om att den visar Tonåren Som De Är. Vidare är jag helt och hållet övertygad om att det inte finns något—förutom vissa fysiologiska petitesser—som förenar alla kvinnor men inga män, eller alla män men inga kvinnor. Och att ha mage att påstå att folk bara kan vara på 16 olika sätt är fullständigt barockt.

Nåja, så enkelt påstår de nu inte att det är, männen bakom Myers Briggs-testet. Och det är klart att man kan göra vissa mer eller mindre bipolära uppdelningar av folk. Frågan är bara om det mesta egentligen är intressant för någon annan än en själv, och om man inte, som sagt, redan vet det mesta av det som presenteras.











Från självkännedom till folkbildning: SFFs medlemmar bör bredda sitt läsande! Förhoppningsvis kan de sporras härtill av SFF-Bulletinens Pristävling! Ett pris bestående av något textförsett lottas ut bland dem som rätt kan besvara följande fråga:
Vilken prominent svensk SF-fan omnämns i ICA-kuriren nr 42 1999 som utkom i mitten av oktober? Jag bör väl tala om att personen i fråga inte nämns vid förnamn, men det är helt klart vem det är som åsyftas. Plita ner svaret på ett vykort med science-fictionaktigt motiv och skicka det till mig så att jag har det senast den sista april (30/4 2000). Skulle det slumpa sig så att ingen svarar rätt på denna enkla fråga så vinner det felaktiga svar som skickas in på det lämpligaste vykortet.









Det var bättre förr, va? Johan Anglemark grubilerar.

Livet är så komplicerat nuförtiden. Jag fick den kommentaren slängd i ansiktet häromdagen. Det är en vanlig åsikt, men jag undrar jag. Hur många framlever inte sina dagar som en cyklisk vandring mellan TV:n, sängen och jobbet? På jobbet kan man surfa runt på Internet, eller kuta upp och ner i trappuppgångar, lite beroende på vad man sysslar med och framför TV:n kan man förvisso ställas inför en något mer komplicerad valsituation, men det är ändå inte en IQ på 160 som krävs för att man ska klara sig. Jag tror nog att sängen för många är det riktiga eldprovet i vardagen ("Den genomsnittlige svensken har sex två gånger i veckan. DU KAN BÄTTRE!" som det hette i reklamen för ett par år sedan.) Men, men. Jämför med hur vanligt folk hade det i 1920-talets Storbritannien! (I vissa fall håller de fortfarande på med sina bisarra nummer- och enhetslekar.)

Hos diversehandlaren köpte (och för den delen köper) man varor i uns (ounces). Ett uns motsvarade 16 drams och 16 uns utgjorde ett pund (pound). 28 pund var en quarter och fyra quarters en centner (hundredweight), av vilka det gick 20 på ett ton. Gick du däremot till apotekaren var ett pund tolv uns, ett uns åtta drachmer (drachms), och varje drachma tre skrupler (scruples). En skrupelfri apotekare nådde med andra ord inte långt. Men det blir värre. Håll i dig! Lösviktsvaror mättes på följande sätt: Fyra gills utgjorde en pint, två pints en quart, två quarts en pottle, två pottles en gallon, två gallons—gissa vad? Rätt gissat, en peck. Samlade man ihop fyra pecks hade man en skäppa (bushel), och tre skäppor blev en påse (bag). Fyra skäppor motsvarade en coomb, och fem skäppor (gemenligen kallat en bärarlast) blev till en mjölsäck! Åtta skäppor var en quarter, tolv påsar en chaldron, fem quarters ett hästlass och två hästlass en last. Kontrollfråga: Hur många pottles behövde man för att ha samlat ihop till en och en halv åsnelast? (Tips: Det gick två åsnor på en grosshandlare.)

Nå, det var varor i lösvikt. Efter att ha mjukat upp våra hjärnor en smula torde vi vara redo att ge oss på vin och sprit. Måttet gill fanns (och finns) även här och det gick fyra av de små jäklarna på en pint. Som vi minns från förra stycket så blev två pints till en quart och fyra quarts till en gallon, fast diversehandlaren roade sig med att räkna pottles också, något som vinhandlaren verkade finna under sin värdighet. Däremot kan man snabbt konstatera att vinhandlare bara fanns i två varianter, privatkonsumenter och grossister. Nästa mått på skalan är nämligen hogshead, som motsvarar 63 gallons. Om man däremot genom idogt supande lyckats bälga i sig hela 84 gallons kunde man ståta med såväl en vacker skrumplever som att ha druckit en puncheon. Två hogsheads kallade man ett rör (pipe) och två rör blev en vintunna (tun). Så om du vill skryta för en engelsman räcker det med att påpeka att du drog i dig ett helrör i lördags. Så långt vin och sprit.

Naturligtvis kunde inte ale, öl och porter mätas på samma sätt, det hade ju varit skamligt med sådan fantasilöshet. Här fanns det dessutom gott om detaljister vars kunder inte tyckte om att vara tvungna att välja mellan att dricka två eller 186 liter per kväll. Sålunda blev nio gallon öl till en firkin, två firkins en kilderkin, två kilderkins en öltunna (barrel), tre kilderkins en hogshead samt två hogsheads en tunna (butt). Det sistnämnda är inte lika sensationellt som det utan tvivel låter i dina öron, för tunna var även ett alternativt namn på vinmåttet rör. (Minns du hur många pints det motsvarade? Inte jag heller.) Slutligen kan vi skönja ett visst mått av förakt för dryckesbröderna på andra sidan Atlanten, för 30 gallons kallades en amerikansk öltunna. En brittisk öltunna var i jämförelse hela 36 gallons om jag inte räknar fel.

Glöm sedan inte bort skottarna, som unnade sig några egna mått, som exempelvis mutchkin (=fyra gills) och choppin (=två mutchkins). Egna mått tarvades även för andra drycker. En hogshead öl lärde vi oss ovan var lika med 54 gallons. (Lita på mig, jag fuskar och omvandlar i godan ro.) Vi lärde oss även att en hogshead vin eller sprit motsvarade 63 gallons. Glöm nu dessa siffror. En hogshead bordeaux utgjorde nämligen 46 gallons, en hogshead rhen- eller moselvin 30 gallons, en hogshead kapvin 92 gallons (rena rama kapet, skulle en större skämtare än jag kunna inflika) och så vidare. Ytterligare en gallon klämde man in i en hogshead marsala. De flesta starkviner mättes å andra sidan vanligen i rör. Ett rör sherry motsvarade sålunda 108 gallons, ett rör port 115 gallons, ett rör madeira 92 gallons och så vidare. Hur många gallons som gick på ett rör cider varierade med vilken cider det gällde; allt mellan 100 och 118. Samma typ av variation uppvisade även skotsk whisky, konjak och rom (som dock hellre mättes i puncheons eller hogsheads).

Nu kan du andas ut; jag tänker inte orda mer om dryck. Låt oss i stället tala om fisk. Sill såldes i crans, motsvarande 26 2/3 gallons, utom på västkusten, Isle of Man och på Irland, där de såldes per maze. En maze motsvarade 5 långhundraden om 123 sillar. På ostkusten såldes de å andra sidan per last, och en last motsvarade 13.200 sillar. Min källa för all denna ovärderliga kunskap, den gröngölingsbokliknande Pears' Cyclopedia av år 1930, förtäljer däremot inget alls om torsk, spätta, narval och andra havsdjur. Jag undrar hur många narvalar man var tvungen att fånga innan man kom upp i ett långhundrade (som inte ska förväxlas med ett storhundrade, det vill säga sex tjog).

Om du nu skulle råka hamna i tjugotalets Storbritannien av misstag så hoppas jag att du kommer att vara mig evigt tacksam. Och kom inte och påstå att livet var mindre komplicerat förr i tiden!









Fanzinerecensioner av Hans Persson

Enligt traditionen bör en SFF-Bulletin innehålla recensioner av föregående sändnings fanzines. Här nedan kommer en genomgång utan någon speciell ordning av vad jag tror fanns i förra sändningen (vi får hoppas att jag inte missat något).


BEM 2 (Tomas Cronholm, Rösjötorpsvägen 3, 192 51 Sollentuna, tomas.cronholm(at)mbb.ki.se)

Medan det första numret av BEM var en ganska tunn historia så är detta andra nummer betydligt matigare. I huvudsak handlar det om Tomas besök på världskongressen i Australien, men inte enbart. Huvudartikeln är dock "Aussiecon Three—en sercon rapport" och den gör skäl för namnet. En del av kongressens paneldebatter refereras noggrannt, tidvis på repliknivå. Det är ont om reflektioner och egna åsikter, utan man får hålla till godo med fakta. Å andra sidan är jag en sån där sercontyp som uppskattar sånt här, så det är helt ok för min del. Fanzinet innehåller också en liknande rapport från Swecon 99 i Uppsala. Förutom allt detta kongressrapporterande finns två sidor brev och en sida där inte mindre än 16 böcker avhandlas. Det blir naturligtvis inga ingående analyser på det utrymmet, men ofta räcker det med några få rader om en bok för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning om ifall jag vill läsa den eller inte.


Fandoms Kommunnytt 3 & 4 (Karl-Johan Norén, Sorögatan 101 II, 164 47 Kista, kjnoren(at)hem.passagen.se)

Karl-Johan verkar ha bestämt sig för att dela ut fanzines på Stockholmsfandoms pubmöten, för att sedan skicka ut dem med SFF allt eftersom. Alla nummer av Faknytt som jag sett hittills har varit illgula dubbelsidigt tryckta ark med nyheter, och för något som ska delas ut på ett möte är det rätt lagom. Precis som Karl-Johan också noterar i ett av numren så kan aktiviteten på ett möte avstanna något om man delar ut för mycket att läsa till fansen. Framsidan på numren avhandlar diverse nyheter (sf-pubkvällarna, SF-Bokhandelns utbyggnad, SFSFs luciasamkväm, etc), medan baksidan ägnas åt en lite längre (allt är, som bekant, relativt) text. I det ena numret erkänner redaktören i en rapport från en Darkfriend Social (Robert Jordan-fangathering) att han är medskyldig till grovt mordförsök på en bok. Man har i värsta gangsterstil försökt att med betong sänka en Gorbok i Nybroviken. Det visade sig till slut att boken inte alls ville fastna i betongen. I det andra numret filosoferar Karl-Johan lite över fanzineskapandet och skillnaden mellan pappersfanzines och elektroniska fanzines.


SFF-Bulletin 118 (Anders Bellis, Vanadisvägen 17, 113 46 Stockholm)

Bellis sätter tonen för det här fanzinet redan som rubrik ("Spaltfyllnad") för egentligen handlar det inte om speciellt mycket, men man har för den sakens skull inte tråkigt medan man läser det. Som de tidigare bullarna av Bellis på sistone består fanzinet av diverse småtexter staplade på varandra utan någon synbar planering eller sammanhang. Just den här gången får vi en betraktelse kring Ray Bradburys Dandelion Wine (som jag inte läst, men jag är ju yngre än Bellis så jag har fortfarande några år tillgodo) och en annan bok, lite om Gud, en rätt lång spalt med noggrann stockholmsfanspotting, ett par sidor där Bellis försöker reda ut vad han tycker om adoption för homosexuella, en beskrivning av hur man tränger sig i postkön, en betraktelse över Leif "Smoke Rings" Anderssons bortgång och slutligen (så klart) en genomgång av föregående sändnings fanzines. Småtrevligt, som det brukar heta när man inte riktigt vet vad man ska säga.


Folk och fans i landet Annien 6 (Anna Åkesson, Studentvägen 34:316 752 34 Uppsala, m94aaa(at)student.tbd.uu.se)

Åka fortsätter att ge ut fanzines om landet Annien, det vill säga trakten omkring henne själv. Jag tycker att de bara blir bättre. Just det här numret har temat "Livet i mondän" och vi får bland annat en rolig betraktelse över Åkas svårigheter att komma underfund med hur det motsatta könet fungerar. Fördomarna mondän har om oss sf-fans har redaktrisen också kommit i kontakt med på en danskurs ("då håller ni väl på med ockultism och sånt där då"). Jag har visserligen träffat på en del felaktiga uppfattningar om vad en sf-förening sysslar med ute i Verkligheten, men de brukar oftast handla om UFOn och små gröna män, inte ockultism. Hassi Nilsson bidrar med en bra artikel som heter "Bygg fler katedraler!" som undrar vart alla de riktigt storslagna projekten har tagit vägen i vår tid. Förr kunde man påbörja ett bygge av en katedral, väl medveten om att ingen person så närvarade vid byggstarten skulle få vara med om invigningen. Nuförtiden må projeken vara storslagna, men mängden resurser som tillsätts är ännu större så de tar trots de slut ganska snart. Vi tycks vara ständigt fast i nuet. Till sist (förutom brevspalten då) får man en inblick i hur Uppsalafandom fungerar. Uppenbarligen har man traditionsenliga godnattkramar och regeln att alla ätbara tilltugg som hamnar på ett mötesbord (jordnötter, pommes frites, etc) automatiskt förvandlas till jordnötter, och i egenskap av sådana är öppna för vem som helst att hugga in på. Det hade jag ingen aning om, men det låter som ett trevligt arrangemang.


Susume 1 (Johan Schimanski, W. C. veg 63, N-9014 Tromsø, Norge)

Det här fanzinet vet jag att jag fick när jag var på Norcon: 1999 i somras, men jag har inget som helst minne av att ha läst det, så jag måste ha slarvat bort det. Enligt det finstilta så är den här upplagan likadan förutom några felkorrigeringar. Jag tänker inte recensera så ingående att jag jämför de olika versionerna. Johan själv står för lite spritt redaktionellt prat. Förutom det finns en kongressrapport från Wiscon i Madison, Wisconsin som tydligen är feministiskt vinklad. Av någon anledning tycker jag inte att rapporten riktigt lyfte, även om jag inte kan sätta fingret på varför. Efter det kommer en berättelse av Mats Henricson (vars namn jag alltid brukar stava fel, men nu är det åtminstone likadant som i fanzinet) om vad han sysslat med under en vecka i Silicon Valley. Han jobbar tydligen på något startupdataföretag och jobbar massor med timmar varje dag. På det hela taget känns hans rapport som något som skulle kunna hända mig eller vara taget ur filmen Office Space. Till sist berättar Bjørn Olav Listog om hur han blivit tagen av polisen och satt i förvar i vad han beskriver som en Kafka-liknande historia.


Minotauren 5 (Rickard Berghorn, Hjortängsvägen 2, 132 44 Saltsjö-Boo, minotaur(at)delta.telenordia.se)

I och med detta nummer av Minotauren vill Rickard göra ett mer seriöst fanzine än tidigare (som om det skulle ha varit något slarv med tidigare nummer!). Tanken är att detta ska leda till ett bredare läsarkrets, prenumerationer från bibliotek och så vidare. Detta är naturligtvis ett lovvärt initiativ och har bland annat lett till att Rickard nyligen fick ett stipendium från Alvarfonden för att stödja utgivningen av Minotauren. Fanzinet då? Som vanligt är det en gedigen produktion, men det märks en skillnad mot tidigare. I tidigare nummer brukade det finnas en lång personlig inledning av Rickard. I det här numret begränsar den sig till ungefär tre sidor, en bråkdel av dess vanliga längd. Jag förstår logiken i att utelämna det mesta av det materialet med tanke på den breddning av målgruppen som ska till, men jag tycker fortfarande att det är synd att texten försvinner, för den brukar vara bra. För att återgå till de texter som faktiskt finns i fanzinet så inleds det med en artikel av Henrik Johnsson av Richard W. Chambers och hans produktion av skräcklitteratur (som endast var en bråkdel av hans totala litterära produktion) samt en översättning av Chambers' novell "The Yellow Sign", aldrig tidigare publicerad på svenska. Efter det kommer Ahrvid Engholms artikel om tidskriften "Relationes Curios¾" som utgavs i perioder mellan 1682 och 1723. Hela tidskriften innehöll skrönor om månresor, drakar och liknande och kan möjligen ses som en föregångare till sf-tidskrifterna. Artikeln har publicerats elektroniskt på sverifandomlistan (och, tror jag, i brittiska tidskriften "Foundation"), men den är värd en papperspublicering i Sverige också. Efter det berättar Torsten Jungstedt om hur det gick till när han på 1950-talet letade med ljus och lykta efter skräckmaterial som kunde konverteras till radioteater. Till sist bjuds vi en av Ahrvids binära baren-noveller och en välmatad brevspalt.


Förutom det ovanstående innehöll förra SFF-sändningen även en reklamlapp från Nasacon 2000 (årets Swecon), en nomineringslapp för Alvarpriset 1999 samt en kallelse till SFFs årsmöte.

Sammantaget tycker jag att det här är en av de bättre SFF-sändningarna på ett tag.









Spökflyg över Fyrisstaden, eller: Äventyret med stellarhodoskopet.
Författat av Anna Åkesson och Olle Östlund till Swecon 1999. Den uppmärksamme läsaren kan i manuskriptet hitta anspelningar på Heinlein, Carl Henner och Gabriel Linde.

Akt I Scen 1. Ett gammalt garage. Verktygstavla, en svart tavla och cyklar mot väggen. En rymdraket står i ett hörn. Sickan och Errol in.

Errol: Himla hyggligt av dig, att låta mig kika på din rymdraket!

Sickan: Jag hade inte trott att du skulle vara intresserad. Men när jag blev varse, att du intresserade dig för rymdforskning, så kände jag, att det var lämpligt att göra ett undantag från min sekretessprincip. Inte ens de andra i vetenskapsföreningen kommer att få se konstruktionen innan den är färdig. Lektor Granlöf, som handleder mig i specialarbetet, skall få se den för första gången i dag.

Errol: En så'n ärkeflott grej, att göra ett så'nt härligt specialarbete! Den ser ut som en stor limpa av grå metall. Så romantiskt att kunna se Jorden utifrån!

Sickan (generad): Hum, öh, ja... Jag lade sista handen vid impedanskonduktatorn i morse. Jag har utvecklat den ur en idé, vilken jag hittade i Populär elektronik.

Errol: Men hur drivs den, egentligen?

Sickan: Jo, man kopplar in sladden här till en strömkälla.

Errol: Jo, tjena! Jag menade förstås, hur raketen drivs!

Sickan: Den drivs med vatten!

Errol: Vatten?

Sickan: Jo, just vatten, ser du. Den viktigaste delen är det nya "atom"-batteriet. All materia är uppbyggd av mikroskopiskt små partiklar, som kallas "atomer". Den minsta atomen är väteatomen, som förekommer rikligt just i vatten. I atom-batteriet finns två elektroder, en av platina, och en av palladium, med vars hjälp två väteatomer kan sättas samman till en heliumatom. Som om man kramar ihop två små snöbollar till en stor! Och nu kommer det fina i kråksången, förstår du. Medan den nya smöbollen väger lika mycket som de två första snöbollarna tillsammans, så väger den nya heliumatomen mindre än två väteatomer. Därför får man energi.

Hon skriver "E=mc2" på svarta tavlan.

Errol: Oh, har du kommit på allt det själv?

Sickan: Nej då, det är en välkänd process, som uppfanns av tyskarna Paneth och Peters 1926. Jag har korresponderat med professor Tandberg vid Electrolux köldlaboratorium i Stockholm, som vidareutvecklat processen. Jag är dock den förste som lyckats fullända den till praktisk användbarhet. Kraften från atom-batteriet leds till huvudmotorn, som därigenom kan utveckla tillräcklig effekt för att förse raketen med den hastighet av 11.000 meter per sekund, som den behöver för att frigöra sig från Jordens tyngdkraftsfält.

Errol: Jag tycker att det är jättespännande! Tror du, att jag skulle kunna få komma tillbaka? Jag kanske kunde vara till någon hjälp!

Sickan: Javisst! Kom tillbaka när du vill! Du kanske kan sortera muttrarna... Det är få människor som inser, vilka möjligheter som vetenskapen kan öppna för oss. Vissa i skolan håller mig för en tråkig plugghäst!

Lektor Granlöf in.

Granlöf: Goddag Sickan! Nu är jag här för att bese konstruktionen, som du varit så förtegen om!

Sickan: Goddag, lektorn!

Errol: Goddag, lektor Granlöf!

Granlöf: Goddag, Errol. Jag visste inte att ni båda brukade umgås. Det är glädjande att se ungdom som samlas kring vetenskapliga intressen. Det är just ert friska frimod, som lägger grunden för framtidens tekniska landvinningar!

Errol: Trevligt att träffa lektorn. Nu måste jag gå hem och göra mina fysikläxor. Adjö, Sickan, vi ses i skolan!

Errol ut.

Granlöf: Det ska bli spännande att se, vad du har åstadkommit. Du har ju varit tämligen förtegen, med tanke på att jag är din handledare. Jag har ju också intresserat mig för din begåvning ända sedan du var liten! Jag funderade på vägen hit, över om det kunde vara en televisionsapparat, eller en matematikmaskin. Som teknisk utmaning är maskinintelligens häpnadsväckande genom de perspektiv, som en sådan skulle kunna öppna i vårt tänkande om oss själva!

Sickan: Jag har varit ovillig att presentera något arbete överhuvudtaget, innan jag avslutat det. Jag har inte velat visa upp några halvmesyrer! Förtretligt nog återstår det ännu ett problem, som jag inte lyckats lösa. Lektorn, som har erfarenhet, kan kanske ge mig ett råd, för hur jag kan gå till väga? Det här är ett helt vanligt stellarhodoskop, som jag beställt från Claes Olssons postorderfirma i Insjön. När jag ska integrera den med "Radar"-aggregatet, så blir polariseringen reverserad. Tror lektorn, att det är något, jag kan ha förbisett?

Granlöf: Jag hade faktiskt själv samma problem med ett stellarhodoskop från Claes Olsson. Det visade sig, efter en hel del experimenterande, att det var så enkelt att rören var felmonterade inuti! Så för att åtgärda felet, behöver man bara byta plats på RB87D- och RA53B-rören i centraldelen. Det är påfallande hur ofta svåra problem har förvillande enkla lösningar.

Sickan: Åh, var det så enkelt! Det skall jag genast prova! Så roligt det vore, om jag blev färdig med min rymdraket redan i kväll!

Granlöf (bestört): En rymdraket?

Sickan: Jovisst, förstår lektorn. Det har alltid varit mitt drömprojekt.

Granlöf: Men inte har du byggt en fungerande rymdraket? Har du verkligen insett de svårigheter, världsrymdens extrema förhållanden medför? Endast att rengöra luften från andedräktens kolsyra är ju ett formidabelt problem! Det är oroande, hur stor okunskap det finns om rymdfartens egentliga stötestenar!

Sickan: Det enda problem, som jag inte redan tidigare lyckats lösa, var integreringen av navigationssystemen, som lektorn nu hjälpt mig med. I övrigt har jag tänkt på allt!

Sickan visar på den svarta tavlan med "E=mc2" på.

Granlöf: Det är verkligen en fungerade rymdraket! För mig, som handledare, vore det oansvarigt att tillåta en elev att utsätta sig för en sådan risk. Har du inte övervägt, att göra något annat? Något, som skulle kunna ge dig stiftelsen Unga forskares premium med ditt unga liv i behåll! Och varför just en raket? Det finns ju ändå ingen plats att åka till. Som astronomiskt fenomen är himlavalvet förkrossande just genom sin storlek och sin tomhet på liv.

Sickan: Men de "flygande tefaten" då?

Granlöf: Psykiska rubbningstillstånd som medfört optiska illusioner.

Sickan: Men fotografierna?

Granlöf: Idel bluff. Tänk på vad en tidning betalar för en rad dylika fotos. Ingenting är lättare än att fabricera bilder av "flygande tefat".

Sickan: Men lektorn måste medge att det ändå måste finnas något bakom hela denna ganska långa period av iakttagelser. Alla kan inte se fel.

Granlöf: Jo, tyvärr. Men, som sagt, jag kan inte ge dig min välsignelse för detta projekt. Människan är inte avsedd att möta den oblidkeliga tomheten mellan planeterna. Det brukade alltid din far säga till mig.

Sickan: Lektorn kände min far? Det har lektorn aldrig talat om för mig. Vet lektorn något om hans mystiska försvinnande? Mor har aldrig velat tala om det.

Granlöf: Ja, det var länge sedan. (ser listig ut) Om du nu verkligen ska fortsätta med det här gagnlösa projektet så hoppas jag att du förstod att jag menade att man skulle ersätta de felaktiga rören i stellarhodoskopet med röntgenrör.

Sickan: Å, på så vis! Jag som trodde att man bara skulle byta plats på dem. Nu förstår jag precis!

Granlöf (ser på klockan): Jag har just insett att jag måste uträtta ett viktigt ärende innan det blir för sent. Adjö då.

Sickan: Adjö lektorn.

Sickan: Hmm, var har jag nu röntgenrören? Så märkligt av Claes Olsson att montera radiorör i stället för röntgenrör i stellarhodoskopet... : Pyssel : Järnspikar! Så förtretligt. Polariseringen är fortfarande fel! Hur ska jag nu bära mig åt? Om jag försöker kalibrera på något mer närliggande så kanske jag kan se om det är något annat som är fel. : riktar instrumentet mot publiken : Död och pina i kvadrat! Så oerhört förbryllande! Det här liknar inte något jag skulle förvänta mig. Objektet omges av en grönaktig aura! Undrar om det är samma sak med mig? Ja, faktiskt. Men stolen däremot, den omges inte av något motsvarande optiskt fenomen. Det är uppenbarligen fråga om en vidareutveckling av Kirlians aurafotografering. Ytterst intressant i och för sig men det är ju inte alls vad jag behöver för att få min rymdraket i färdigt skick.

Lektorn och agenten kommer in.

Sickan: Goddag lektor Granlöv. Jag följde rådet men polariseringen är fortfarande fel.

Granlöf: Goddag Sickan. Det var ju för väl. Jag ser att du är kvar på jorden. Så ska det förbli, det ska vi se till.
(Till agenten): Se här, det är precis så som jag berättade. Det återstår uppenbarligen inte mycket innan detta rymdskepp är startklart. Det hade varit ytterst besvärande om jag inte hade upptäckt detta i tid.

Sickan pysslar med aurakameran.

Sickan (till agenten):Vem är ni egentligen?

Granlöf: Det här är, ööh..., ingenjör Berg från... sprängämnesinspektionen. Han har beslutat att det här garaget ska spärras av i väntan på en utredning om säkerheten kring den här farkosten.

Sickan: Men lektor Granlöf...

Granlöf: Seså, spring hem nu. Tänk på att du har fysikläxor tills imorgon. Läxläsning är en viktig karaktärsdanande sysselsättning och den grund varpå samhället vilar.

Scen 2. Balkong.

Sickan kastar grus på Errols fönster

Errol: Oj, Sickan! Tjongfullt av dig att kila förbi! Jag satt just och pluggade tyska verb, så det är inte så det stör att du kommer och stör.

Sickan: Errol, du måste lyssna på mig—det har hänt något förfärligt. Det är något mystiskt med lektor Granlöv. Han har låst in min raket!

Errol: Varför då?

Sickan: Jag vet inte vad jag ska tro. Han hade med sig en man som han påstod vara ingenjör vid sprängämnesinspektionen. Det var uppenbarligen en lögn för han hade varken räknesticka eller ingenjörsring. Och inte nog med det, jag tror att lektorn medvetet försökte sabotera navigationssystemet genom att ge mig ett felaktigt råd.

Errol: Så nedrigt! Tänk att fysikmajjen kunde visa sig vara en sån mystifax. Vad kan det bero på?

Sickan: Dessutom råkade jag av en slump uppfinna en aurakamera som...

Errol: Vadå, som Kirlian?

Sickan: Ja, just det. Jag och alla människor omges av en grönaktig aura men kring lektorn och ingenjören kunte jag inte upptäcka någon aura alls!

Errol: Det var som katten! Låt mig se... vet du vad det här måste betyda?

Sickan: Nej, vad då?

Errol: Den enda vettiga förklaringen är att lektor Granlöv är del av en utomjordisk konspiration!

Sickan: Vad ska jag nu ta mig till?

Errol: Jag hjälper dig såklart. Kan vi inte komma åt raketen på något sätt?

Sickan (tänker efter): Jo, jag har förstås en hemlig tunnel som jag byggt för att leda ut avgaserna vi raketmotortesterna.

Errol: Mystifaxarna är visst ute efter raketen. Vi smyger oss in och flyger iväg med den så att de inte får tag på den. Har du kirrat navigationsgrejen?

Sickan: Nja, den är ju i princip klar. Det som återstår borde gå att ordna på något provisoriskt vis. Men varför skulle du vilja ge dig in på något så riskabelt för min skull? Jag vill inte utsätta dig för den risken.

Errol: Gudars skymning, vilken tjockskalle du är! Begriper du inte att jag är upp över öronen i dig?

Sickan: Va? Men... du... jag...

Errol: Okej, så här: du, jag stjärnorna — det är ju romantiskt ju!

Sickan: Javisst ja...

Spontan sång:

: Stjärnorna tindra re«n
: högt uppå himmelen,
: Jorden är rund.
: Vinden har somnat in:
: utmärkt för rymdmaskinens
: stora stund!

: Bort från allt tråk och tvång
: burna av raketens sång,
: far vi vår kos!
: Den eld som du har tänt
: ger vårt impulsmoment
: ljuvaste ros.

: På vingar av metall
: far vi till min längtans land
: nå«nstans upp där!
: Allt vill jag visa dig,
: säg vill du följa mig,
: hjärtans kär?

Akt II Scen 1, åter i garaget.
Sickan och Errol in.

Sickan: Låt se nu. Jag måste nog plocka isär hela stellarhodoskopet. Det kommer nog att ta lite tid. Skulle du kunna hålla i den här skruvmejseln?

Errol: Men tänk om majjen kommer tillbaka och upptäcker oss? Det måste finnas ett snabbare sätt!

Sickan: Håll i lödkolven också, så är du söt. Nej, jag måste koppla in stellarhodoskopet i kretsen, för annars kommer ingen ström till startmotorn. Kan du hålla i van der Graafgeneratorn?

Errol: Maka på dig, så får jag kolla! Men se på skåda, du har en universell oscillatorkabel till centralkretsen. Men så länge man bara flyter runt i cislunär rymd, borde det räcka att koppla in ett manuellt reglage mellan gyroskopen och strypventilen. Är du med på det?

Sickan: Jaha... Jamen, det borde ju faktiskt fungera. Så fantastiskt, att du kunde se det med en gång! Det måste jag erkänna, att jag nästan inte hade trott dig om!

Errol: "Det duger inte att låta en man i vilken ålder som helst veta att man har en hjärna, inte i början av bekantskapen, intelligens hos en kvinna gör troligast en man misstänksam och nervös, ungefär som Cesars rädsla för Cassius "magra och hungriga utseende" Se först till att en man är ordentligt på ens sida, sedan går det någorlunda bra att gradvis låta honom bli medveten om ens intellekt. Han kan till och med omedvetet tro att det smittade av från hans eget."

Sickan: Vi måste koppla in den i serie med en polaritetsreversator för att kompensera för den uteblivna fasförskjutningen!

Errol: Den globala fasen är ju inte fysikalisk! Förresten spelar den ingen roll, för den interna fasförskjutningen i det där (Errol tar en titt på reglaget) 15-kilogaussreglaget ger samma effekt. Skriv för all del till Portugal och fråga!

Sickan (drar fram sin räknesticka och tittar på den): Det stämmer inte!

Errol (drar fram en större räknesticka): Jo visst stämmer det, det kan du slå dig i backen på!

Sickan: Oj, en sådan verklig skönhet! En K&E 20" log-log duplex decitrig! Då har du nog rätt iallafall.

Errol: Pappa säger alltid att en människa som inte vet hur man använder en räknesticka är en kulturell analfabet som inte borde ha rösträtt. (Ja, pappa är lite fånig ibland.)

Sickan: Räknestickan är den finaste uppfinning som har gjorts sedan de uppfann flickorna, den saken är klar. Jag tar med aurakameran, utifall att vi skulle stöta på fler utomjordingar.

Errol: Bra idé!

Sickan (siktar på Errol med stellarhodoskopet): Rykande rymdraketer!

Errol: Vaddå?

Sickan: Tro inte att du kan lura mig, du din auralösa utomjording! Du har nästlat dig in för att kunna förstöra raketen med din felaktiga koppling. Det borde jag ha förstått, att du inte kunde vara intresserad av mig på riktigt! Nu kopplar jag tillbaka!

Errol: Nej! Gör inte det! Det kommer att bli resonans i systemet!

Sickan kopplar om i rymdraketen, som exploderar.

Errol: Din försnorade dumburk! Du är ju rena dårhusreklamen! Inte klok nå'nstans! Rensar du gröten ur korpgluggarna så ser du väl, att jag är lika mycket mänska som du!

Sickan: Hoppsan. Men du har ju ingen aura. Och nu är min raket förstörd.

Scen 2.
Lektor Granlöf och agenten in.

Granlöf: Men, vad har ni nu ställt till? Sickan, du vet ju att du inte fick vara här! Det här är ju förfärligt! Ni hade ju kunnat spränga er i luften! Det är upprörande vilken brist på respekt för auktoriteter, som dagens ungdom visar! Nå ja, rymdraketen är iallafall förstörd.

Sickan: Ja men lektorn, jag kan förklara... Vi ville bara rädda raketen undan eran utomjordiska konspiration! Fast sedan visade det sig, att Errol också var utomjording.

Granlöf: Utomjordisk konspiration? Vem kom på en så vanvettig idé?

Sickan: Det gjorde Errol...

Granlöf: Jag kan försäkra dig, Sickan, att varken jag eller Errol är några utomjordingar.

Agenten: Ursäkta, lektor Granlöf, men det här har pågått länge nog. Det är dags att Sickan tas om hand av de ansvariga myndigheterna.

Errol: Vem är ni egentligen, och vad menar ni med att tro att ni kan komma här och styra och ställa? Jag kan tala om, att även om Sickan kan vara en riktig jubelidiot ibland, så är hon reko innerst inne, och hon har aldrig menat något illa!

Agenten: Jag är flygöverste Stig Wennerström från säkerhetstjänsten. Följ med här, Sickan.

Specialeffekt med grönt ljus och surrande ljud. Fadern och veganer in.

Fadern: Sickan, hur tror du att du någonsin skall kunna se en exekutionspatrull i vitögat, om du blir så nervös redan av en så här enkel sak?

Sickan: Far!

Granlöf: Hjalmar!

Agenten: Stjärnambassadör Olsson!

Errol: Nej, men nu hajar jag ingenting! Och i det här stellarhodoskopet ser man ett grönt sudd runt både de glosögda monstren och Sickan, men inte runt oss andra!

Fadern: Ja, det är för att jag och Elsa adopterade Sickan redan på den andra Vegaexpeditionen. Ja, jag är ledsen att vi aldrig sagt något, men vi ville inte göra din uppväxt svårare än nödvändigt.

Granlöf: Vi var rädda att du skulle råka illa ut, om du spontant skulle återtransformera dig till den veganska grundformen.

Sickan: Den andra Vegaexpeditionen? Den har jag aldrig hört talas om! Och inte den första heller, för den delen!

Errol: Den har jag iallafall koll på! Den upptäckte ju nordvästpassagen, vet jag!

Granlöf: Onsalaobservatoriet fick kontakt med Vegacivilisationen i början av 40-talet, och din far ledde en expedition dit med ett veganskt tefat. Den extrema politiska situationen gjorde det nödvändigt att hemlighålla kontakterna. Strax innan fredsutbrottet reste Hjalmar tillbaka till Vega på ett diplomatiskt uppdrag, men sedan bröts kontakten, och den har inte återupptagits förrän nu.

Fadern: Det var en nova, som lade sig i vägen för oss. Så stor du har blivit, min dotter!

Agenten: Nå, detta förändrar ingenting i grunden. Vi kan fortfarande inte ha utomjordingar springande omkring offentligt i Österås. Med Kubakrisen och allting! Sickan måste tas om hand.

Vegan: Som representant för det veganska kungahuset kan jag inte acceptera en sådan behandling av Sickan, eller <glonk-glonk-glonk>, som han heter på vårt språk. Däremot anhåller vi om att få ta med <glonk-glonk-glonk> tillbaka till Vega, där han kan inta sin rättmätiga plats som Kronprins av Vega.

Fadern: Ja, vad säger du, min flicka? Du och mamma följer med mig tillbaka till Vega, så får du se din födelseplanet! Förhoppningsvis så får vi världsfred på jorden snart, så att vi kan få ett slut på det här hemlighetsmakeriet!

Sickan: Öh, äh, ja, visst!

Errol: Du skulle bara våga åka till stjärnorna utan mig, Sickan Olsson! Jag ska stå vid din sida till världens ände. Jag har förtjänat en rymdresa! Eller hur—lektor Granlöf?

Granlöf: Ja, det kan väl gå för sig, om du får för dina föräldrar. Men se till att inte missköta dina studier. Du måste lova mig att komma tillbaka och avsluta din utbildning! Det är förfärande, hur många lovande ungdomar som försummar sin utbildning för en romantisk nycks skull.

Errol: Naturligtvis, lektor Granlöf!

Vegan: Om <glonk-glonk-glonk> vill ta med sig Errol här, så ska han veta att vi veganer är kända över hala galaxen för att aldrig äta upp våra husdjur.

Agent: Hmpfr. Jaha. Nåja, vi får väl betrakta problemet som löst då.

Fadern: Bra! Nu går vi hem till oss och dricker kaffe, allihopa.

Sickan: Men det är fortfarande en sak som jag inte förstår. Hur kunde jag tolka aurakamerans bilder så fel? Jag kalibrerade den ju på publiken!

Errol: Jo, tjena! De är ju utomjordingar hela bunten!

RIDÅ.