SFF-Bulletin 82

Fandom lever!
Science fiction lever!
Fannen Jessica Santesson lever!
Tillbaka till rötterna!

Måndag efter SF-kongressen. En smak av flygande godistefat dröjer sig kvar i munnen. Det pastellfärgade pappersskalet som smälter munnen (och som alltid på något sätt lyckas förundra mig, förvåna mig - är det verkligen möjligt med smältande papper?) och inuti det sura pulvret som jag egentligen kunde klara mig utan. Det är pappret man vill åt. Hur många tefat har jag smaskat i mig under dessa förtrollade dagar i Linköping? Hur många debatter om olika aspekter av science fiction har jag avnjutit och ibland deltagit i? Hur många samtal med entusiastiska fans på nytt fyllda av fhaannisk rhåkraft har jag haft? Jag vet inte. Rymdens hjälta har inlett en glad långdans i mitt hjärta. Hur långt jag än ibland har avlägsnat mig från fandom, hur mycket jag än har ägnat mig åt mondäna aktiviteter och läst mainstreamlitteratur, så har jag ett hem i SF, ett hem i Fandom. För alltid.

Fredag kväll vi kommer åkande i corsan till kongressen. I receptionen möts vi av kuvert med program, frågesport, enkät, badge och en rosa middagsbiljett. "Stoppa den plånboken, så att ni inte tappar den" råder Carina. På väggen hänger en anslagstavla med gula små komihåglappar där man kan följa hela programmet timme för timme. Alla paneldebattörer är prydligt uppskrivna på rätt plats. Ordning och reda, löning på fredag. Jag ser hur Tony, den mest ordningssamma människa jag någonsin träffat (Han drömmer om att ha ALLA sina föremål sorterade i bokstavsordning) strålar upp. Något liknande har aldrig gjorts i fandom. En kongress i Filofaxanda!

Det var lite glest mellan besökarna till att börja med, och de flesta tillhörde inte det gamla avdankade fanzinefandom, utan var Linköpingsfans, och vem törs prata med en sådan? I alla fall kunde jag glatt krama om Johan Anglemark, som var en av de första gamlingarna på plats, och genast kände jag mig lite mer hemma.

Den första debatten av det otal som skulle genomföras under kongressen pågick redan när vi kom. Jag tror att det handlade om sf-filmer. Blir en film bra av specialeffekter? Eller är bra specialeffekter tecken på en dålig film? Någon riktig glöd kunde inte panelen frammana, så vi kilade ut till bilen, hämtade medhavd matsäck i form av en dag gammal baguette, ost och apelsinjuice, en middag som jag inte hade ätit på åratal. Nostalgin flödade.

Men nästa programpunkt ville jag inte missa (det var för övrigt inte många programpunkter jag missade, vilken märklig kongress!), nämligen Andreas Björklinds intervju med hedersgästen Brian Stableford. Andreas föreföll en smula nervös och distraherad, och kongressens gapskratt från publiken utbröt när han efter att Stableford hade gjort ett långt, något utsvävande inlägg (om vad minns jag inte) liksom vaknade till ur sina drömmar och sade That sounds very interesting. Men jag tycker ändå att han klarade sin uppgift med all heder i behåll, och bandinspelningen av den - samtliga programpunkter inklusive Anders Bellis bokaukton spelades för övrigt in - är säkert väl värd att publicera i något fanzine.

Så värst mycket om Brian Stablefords eget författarskap hanns inte med under intervjun. Efter vad jag hörde tycktes det inte vara så värst många bland fansen som hade läst något av honom. Själv hade jag faktiskt i god tid föresatt mig att åtminstone ha läst NÅGOT av hedersgästen, för att få ut mer av kongressen. Så jag började med att läsa Asgårds gåta på svenska och fortsatte med del två och tre i trilogin på engelska. Det är ganska traditionell sf med äkta cliffhangers i varje kapitel och en tämligen Chandlerinfluerad dialog, ordentligt genomtänkta idéer och samtidigt fantastiskt, storslaget. Men jag tycker ju om allt jag läser, förstås.

Intervjun med Stableford följdes av en debatt om space opera. Den ena panelen gled in i den andra, och det är nu svårt att minnas vad som sades när. Mest utmärkte sig i alla fall Mikael Petersén, som med svärdet i högsta hugg försvarade sina rymdhjältar. Den största stötestenen var egentligen huruvida det definitionsmässigt kan finnas något som "bra space opera". Här drog Stableford paralleller till hur mondän vägrar kalla bra sf för sf, det ska plötsligt heta litteratur. Sf-rörelsen borde inte behandla space opera på samma sätt, menade Stableford.

Plötsligt tog programmet slut. Nu skulle det bli disco, pub och bar. Jag har aldrig hört talas om en sf-kongress med disco, och jag lyckades inte se en enda sf-fan kasta sig ut i dansens virvlar under kvällen. Musiken tycktes mest vara till för att omöjliggöra konversationen. Om jag förstod saken rätt berodde diskoteksinvasionen på en dubbelbokning av något slag. Plötsligt fanns det nämligen fullt av berusade icke-fans mitt ibland oss, infiltratörer från Linköpings studentkår. Själv satt jag dock och pratade med fans i godan ro. Jag tror faktiskt att jag satt i ett hörn i två timmar och pratade science fiction och fandom tillsammans med Martin Andreasson, Johan Anglemark, Holger Eliasson, Carina Björklind och möjligen någon mer. Någon droppade av, andra kom till, men det var fruktansvärt roligt hur som helst. I stället för att sitta och drömma sig tillbaka till kongressen då och då befann vi oss på något sätt i nuet. Dessutom var alla anmärkningsvärt nyktra. Den tendensen höll i sig hela kongressen. Gissningsvis har detta att göra med den stigande åldern på fansen. De har fått nog av att vara aspackade, de har fru och barn och arbete och är inte längre intresserade av excesser. Till fullaste fan utsågs i Larvarpollen sent på lördagskvällen så småningom Niklas Derouche, efter en intensiv kampanj från Anders Bellis sida. Och visst var Niklas ganska duktig på att häva öl, men så värst full tyckte jag inte att han var.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Framåt halvtolv på fredagskvällen klev Tony och jag in i bilen i avsikt att köra ut några kilometer på den Linköpingska landsbygden och hitta en skogsdunge där vi kunde sova. I bagageluckan låg vårt tält, som vi med sedvanlig optimism hade tagit med oss. Vid denna tid på kvällen fanns dock bara ett realistiskt alternativ: sova i bilen. I planerna ingick att vi skulle hitta vår sovplats innan det blev kolsvart ute, men eftersom det var så trevligt på kongressen gick detta om intet. Det tog inte mer än några minuter av bilkörande innan vi hade kört fullständigt vilse. Vi försökte köra in på de minsta, mest slingrande och landsbygdiga vägar vi kunde hitta, och spanade hela tiden efter lovande skogsdungar. Men vad fann vi? Åker, åker och åter åker. Jag erinrade mig att jag någon gång, möjligen på geografilektionerna i mellanstadiet, hade hört talas om östgötaslätten. Kunde den möjligen ligga här? Sisådår fyra mil bort från kongressen, fråga mig inte var någonstans, svängde vi till sist, trötta intill medvetslöshet, in på ett traktorspår som gick nerför en backe. Vägen slutade i en slags ler-grusgrop, ett fult, stenigt fält som tycktes vara någon slags arbetsplats för maskiner. Med uppbådande av våra sista krafter delade vi på en ananaskeso och klev så ut och borstade tänderna stående mitt på leråkern innan vi fällde tillbaka sätena och bredde ut liggunderlag och sovsäckar. En Opel Corsa ligger man inte precis raklång i, men vi hade vid det här laget ett antal bilnätter bakom oss, så vi lyckades sova ända till klockan sex på morgonen, då vi vaknade av att det ösregnade. Jag tänkte ett ögonblick lite vagt på kylväskan som vi lämnat utanför bilen förhoppningen att den mat vi hade kvar skulle hålla sig bättre. Men så sköt jag bort tanken igen och somnade om. Framåt åttatiden hade vii alla fall fått nog av sängarna. Regnet fortsatte att ösa ned och vi fick plocka in en drypande våt väska som förvisades till golvet i baksätet. Vi hade problem som var betydligt större än så. Grusgropen hade nu förvandlats till ett gyttjeträsk, ett hav av slipprig lera och enorma vattenpölar som växte med flera centimeter per sekund. Vi stod längst nere i gropen. Vägen befann sig någonstans väldigt långt borta, väldigt högt uppe. Jag såg framför mig hur jag skulle få vada med lera upp till knäna, förtvivlat knuffande på bilen som bara grävde sig allt djupare ner tills vi till sist skulle bli tvungna att gå till den bondgård som nu hade uppenbarat sig i dagsljuset och be dem att dra upp oss med traktorn. Men Roscoe, Birger eller någon annan gudom var tydligen på vår sida. Bilen krängde från sida till sida, protesterande mot våra egendomliga vägar, men vi kom i alla fall upp.

De fyra milen till Linköping gick i ett huj, och plötsligt befann vi oss åter i civilisationen. Efter att ha förfriskat oss på ett kafé gav vi oss ut på jakt efter en bokhandel. I Lindesberg är bokhandeln huvudsakligen brevpappershandel, fotoalbumshandel och ritblockshandel, och även om det är något bättre i Örebro, gissade vi att utbudet skulle vara ännu större i en universitetsstad. Men vi bedrog oss. I regn, blåst och rusk finkammade vi hela centrum på jakt efter böcker, och fann att Linköpings enda bokhandel bestod av en liten Bokia-affär som låg inklämd i en galleria, vars sortiment dominerades av ljuskransar och servetter [Det verkar som om herrskapet endast lyckats hitta den minsta av Linköpings fyra bokhandlar. Inte för att sortimentet ens är närheten av vad det borde vara, men det är så dåligt som ni tror heller. Som tur är. /HP] . Man kan ju fråga sig hur studenterna i Linköping får tag på sin litteratur, kanske har de infört någon slags Waldorfpedagogik där, så att alla ska skriva sina egna böcker? Morrande av besvikelse återvände vi till Ryds herrgård, där vi åtminstone hade SF-bokhandelns filial att botanisera i.

Programmet hade ännu inte kommit igång, bortsett från flimrummet, där Bladerunner visades. Det är i och för sig en utmärkt film, men jag har sett den nog många gånger nu. Och även om jag skulle ha velat se den, så skulle jag knappast ha gjort det på ConFuse. Kongressens svaghet var nämligen storbildsvideon, vars bildkvalitet var under all kritik. Det var kornigt, urblekt, suddigt och allmänt tittarovänligt. Dessutom var ljudnivån stundtals irriterande hög, då paneldebatterna i det angränsande rummet mer än en gång avbröts av vrål, psykadeliska effekter och explosioner.

I entrén satt några morgonpigga förvirrade fans samt hedersgästen Brian Stableford och hans fru och väntade på att dagens första programpunkt, Hardcore sf, skulle hållas. Och nu gjorde jag något i mina egna ögon mycket modigt. Jag tvingade mig själv att gå fram till Stableford, sätta mig ner och prata. Intervjun från gårdagen hade nämligen lämnat många frågor obesvarade, och jag var bland annat nyfiken på att höra om hur det egentligen hängde ihop med Asgårdtrilogin, att han först hade kommit med del ett några år in på 80-talet, och sedan skrivit om den och skrivit del två och tre härom året.

Jag är inte precis någon timid och tillbakadragen manniska, och från mitt jobb är jag van att umgås med vilt främmande människor Men det kändes ändå läbbigt att gå fram. Kanske beroende på att jag skulle bli tvungen att tala engelska. Jag tycker i och för sig inte att jag har några större problem med att vare sig förstå eller göra mig förstådd på språket, men de flesta fans är så förbannat bra på engelska. Jag får någon slags prestationsångest och komplex för mina grammatiska fel och stundtals felaktiga uttal. Men när jag väl kommit igång med pratandet rann rädslan bort. Det finns liksom inte plats för en massa sidotankar när jag för en konversation på främmande språk, då fordras koncentration. Brian Stableford var dessutom väldigt trevlig. Han varken hånade mig för mitt uttal eller fräste åt mig för att jag hade fräckheten att intressera mig för hans författarskap, tvärtom var han både pratsam och underhållande, och ett huj hade en halvtimme gått och Andreas Björklind kom punktligt och hämtade oss alla till nästa programpunkt.

Klockan 12 var det dags för mitt eget framträdande. Det var två Linköpingsfans, vars namn jag tyvärr inte minns [Hans Persson och Roger Klein. /HP], det var Mats Henricson, som jag i panik hade raggat upp i pausen för att få mer sällskap i panelen, och så var det jag som skulle diskutera sf i framtiden. Det visade sig snart att ingen i panelen hade blivit kallad som moderator, alla pekade på varandra, såg förvirrade ut och frågade vad debatten egentligen skulle handla om. Dessutom var publiken förskräckande liten. Möjligen berodde det väl på att mitt namn var det enda som stod i programboken för den här panelen... Sju-åtta trogna åhörare stannade i alla fall kvar, och deltog sedan i den följande diskussionen minst lika flitigt som panelmedlemmarna själva.

Diskussionen kom att kretsa kring medierna, huruvida boken kommer att leva kvar eller bli utkonkurrerad av interaktiva cyberpunkböcker. En klar brist var förstås att ingen kunde särskilt mycket om de senaste rönen på datafronten. Det hade varit en klar fördel om Andreas Björklinds datachef, Roland Hjärppe, som forskar kring cyberspace, hade varit närvarande. Han dök i stället upp i nästa programpunkt Science in science fiction tillsammans med Brian Stableford.

På lördagseftermiddagen började kongressen komma igång på allvar. På sedvanligt vis tillbringade de gamla åldrande fansen, som Anders Bellis och Maths Claesson, huvuddelen av kongressen sittande i baren. Men klockan 15 lyckades man i alla fall locka upp dem ur källaren, då paneldebatten om publicering av sf i Sverige hölls. Jag, av alla människor, hade ombetts att vara moderator, en roll som jag försökte att sköta, även om Anders Bellis gjorde klart att han helst skulle vilja ta över föreställningen själv. I panelen satt dessutom Johan Anglemark, Jörgen Forsberg och Catharina Wrååk. En kort sammanfattning av debatten följer här.

Varför ges det ut så lite sf på svenska? Svar: marknaden är för liten. Varför är svenska översättningar av sf ofta så dåliga? Svar: förlagen har bara råd att betala usla ersättningar. Hur ska vi få upp marknaden för sf Sverige? Svar: ge ut böcker med snyggare omslag, mer nakna flickor. Och sälj dem klosker i stället för bokhandlar. Tillbaka till ränn stenen, där sf hör hemma!

Efter att ha lyssnat på Brian Stablefords lysande hyllningstal till science fiction, gick jag in i det lilla konstutställningsrummet, där Maths Claesson, Andreas Björklind och Lennart Uhlin presenterade tidskrifter om sf (dock ej novelltidskrifter). Det var informellt, med ett bord fullt av ölflaskor och en storrökande Lennart Ulilin, iförd en t-shirt med trycket "Hellhole of sin" (denna programpunkt var en av de som dokumenterades på foto för Bergslagspostens räkning. Bilden blev den bästa på färgrullen, men vi avstod ändå från publicering, vår artikel skulle ju bättra på sf-genrens rykte...) och informativt. Men jag, och flera med mig, kunde ändå inte låta bli att undra: får man någonsin tid att läsa böcker om man håller sig med dessa så ohyggligt ordrika tidskrifter?

Banketten ingick i kongressavgiften, ett genidrag tycker jag. Det var faktiskt den första bankett jag deltagit i, och betyget blev övervägande positivt. När jag kom in i bankettsalen (som var rummet för huvudprogrammet i förklädnad) hade jag absolut inte för avsikt att hamna vid samma bord som hedersgästen. Och ändå var det där jag hamnade, mitt emot Brian och Jane Stableford, tillsammans med Johan Anglemark. På ena sidan om hedersgästerna fanns två tomma platser, en skandal tycker jag. Det är otroligt hur blyga alla fans är! Konversationen var det hursomhelst inget fel på, och den som missar chansen att prata med så underhållande, charmerande människor får väl skylla sig själv. Maten, en aning smaklösa men desto mer gigantiska portioner av lasagne serverades med all önskvärd effektivitet. Isvatten, sallad och bröd, allt var väl genomtänkt. Chokladpuddingen kunde jag dock faktiskt inte få i mig - pulversmaken var alltför överväldigande. Det var också lite onödigt att ta betalt för kaffet efter maten, men på det hela taget var banketten mycket lyckad. Den rosa blankettbiljetten, som vi blivit ombedda att inte slarva bort, samlades aldrig in.

Finalen i SF-quizen struntade jag i, jag försökte aldrig ens kvalificera mig i tävlingen. I stället satt jag och Tony och umgicks med Lisa Jeannin, Holger Eliasson, Anna Sjödin, Anders Svensson och Oskar Sjödin. Plötsligt dök en energisk Heidi Lyshol upp och manade till lek. Hon var en lektant med pondus, det gick helt enkelt inte att säga nej till hennes begäran att skriva upp sf-titlar från böcker och filmer på små lappar, som sedan skulle användas till charader. Till att börja med var det tiotal fans som mer eller mindre av en slump råkat hamna på platsen för programpunkten ganska motvilliga, men allteftersom leken fortsatte steg entusiasmen. Några slog mig faktiskt med häpnad när de lyckades framställa de mest omöjliga titlar med ytterst enkla medel. En som visade upp stora skådespelartalanger var Gunilla Jonsson, som med bravur spelade rymdsoldat och senare brutalt torterade Carina Björklind.

En sällsamt uppsluppen, fnittrig och fånig paneldebatt hölls vid elvatiden kring temat utomjordingar. Niklas Derouche uttryckte sitt stora ointresse för alla utomjordiska varelser och ville bara läsa sf om tillvaron på jorden. Hans egendomliga åsikter kan kanske ursäktas med att han under hela debatten psykades å det grövsta av bland andra Andreas Björklind.

Någon i publiken menade att alla skildringar av utomjordingar handlar om människor, och i de fall där utomjordingama är riktigt konstiga och obegripliga handlar det om människans alienation. Kanske sant, men bra trist, tycker jag. Den enda utomjording som riktigt tycktes falla panelen i smaken var havet i Solaris. Ämnet för panelen, "den sant främmande utomjordingen - en litterär omöjlighet?" avfärdades snabbt med att om utomjordingen verkligen beskrivs som främmande och totalt obegriplig, har den inget i en bok att göra, den är helt enkelt inte intressant.

Utdelningen av Larvar-pollen har jag redan nämnt. Vinnarna i de olika kategorierna har vid det här laget kanske publicerats i andra fanzines, men jag tänker ändå nämna några i förbifarten: trevligaste fan: Brian Stableford (som dock befann sig på Scandic Hotel, så Lars-Olof Strandberg fick applåderna som god tvåa), snyggaste kvinnlige fan: mrs Stableford (Catarina Wrååk tog emot priset som tvåa), sämst klädd Anders Holmström, nyktraste fan Lars-Olof Strandberg. Frågan "Något händer - vad gör du?" besvarades med "Går på kongress".

Den märkligaste programpunkten på hela kongressen var den mycket sena debatten om hur länge det dröjer tills det 200:e fandom infinner sig. En extatisk Anders Bellis predikade Roscoes lov, krälade på golvet och demonstrerade hur Ahrvid Engholm brukade äta stenciler. Göstas falanger vrålade mordiskt åt förrädaren och kättaren Martin Andreasson, som plötsligt satt i panelen och sjöng Roscoes lov. Dessa lämnade slutligen rummet i protest. Mats Henricson satt i fönstret och rökte och såg sorgsen ut och försökte förgäves få debattörerna att på ett seriöst sätt räkna fram vilket fandom vi nu befinner oss i, det trettonde eller fjortonde? Anders Bellis hyllade Ahrvid Engholms minutiösa undersökning som gjorts en gång i tiden, men vägrade att själv företa sig en liknande. En folkomröstning fick avgöra det hela, och om jag inte missminner mig blev det en överlägsen seger för det 14:e fandom. Debatten fick så småningom allt mer karaktaren av väckelsemöte, och den fanen efter den betonade tjusningen med att göra fanzines. Och när de bråkiga åren och turbulensen kring Ahrvid Engholm råkade komma på tal, avfärdade jag det hela som en "debattglad" period... Själv förblev jag faktiskt inte opåverkad av den reklam vi gjorde för fandom, tvärtom lyckades jag övertyga mig själv om att fanzineskrivande är både roligt ("kreativt"), meningsfullt ("egoboo") och bra ("kontaktskapande, man får så mycket respons"). Otroligt nog. Och dessa villfarelser lever jag uppenbarligen fortfarande i, eftersom jag är i full fard med att göra ett fanzine. [Var i färd med att göra ett fanzine som givetvis aldrig blev något mer än en hög stinkande stenciler som nu har kasserats.]

Den närbelägna pizzeria Sandra räddade oss ännu en gång från svältdöden med sina oljedrypande jättesmörgåsar. Tony, som avskyr ost och därför alltid får torra, tråkiga pizzor, konstaterade dock hänfört att pizzerian inte bara hällde på generöst med köttfärs, de kryddade den också på tacovis.

Lars-Olof Strandberg som visade diabilder drog fullt hus i huvudprogramrummet. Alla, i synnerhet Anders Bellis, njöt av att se sig själva på bild, och också från sådana nykomlingar som Carina Björklind och jag själv kom hänförda utrop nar vi glimtade förbi på SweCon 85. Visst kan man ofta ha ett och annat att säga om den tekniska kvalitén på bilderna, men ändå: budvisningen är en programpunkt som står sig, och Lars-Olof Strandbergs outtröttliga arbete med att dokumentera kongresser är beundransvärt.

En outtröttlig auktionsutropare var Anders Bellis, som lyckades sälja en försvarlig hög med gamla o- eller halvintressanta sf-böcker. Hans taktik var konsekvent: först gällde det att haussa upp böckerna så mycket som möjligt, när någon stackare sedan hade ropat in dem förklarade han hur usla böckerna var eller att han själv hade köpt dem för en tiondel av summan. Mest köplust väckte hans beskrivning av en Tanith Lee-bok om "ylande vargar på månen". Förbluffad kunde Bellis iaktta en hänförd publik som bjöd över varandra utan att han behövde heja på eller försöka trissa upp buden det minsta. Därefter påstod Bellis att samtliga böcker var skrivna av Tanith Lee under pseudonym samt handlade om ylande vargar på månen. Ingen blev dock särskilt övertygad.

Kongressen gick mot sitt slut och söndagsstämningen tog till sist ett obarmhärtigt fanintag på alla fansen. När Andreas Björklind officiellt avslutade kongressen, efter att först ha meddelat att Mika Tenhovaara hade vunnit konsttävlingen, och de sista applåderna hade klingat ut, återstod inget att säga.