Fannisk Fanarki

om svenska science fiction-fanzines

Mika Tenhovaara

Södertörns högskola
Journalistik och multimedia
B-uppsats JMM VT 00
Handledare: Karin Stigbrand
Examinatorer: Cecilia Aare och Karin Stigbrand

Innehållsförteckning

Abstract
Förord

1 Inledning
  1:1 Disposition
  1:2 Teoretiska perspektiv
  1:3 Avgränsning
  1:4 Frågeställning
  1:5 Metod
2 Fanzines: historia och teori
  2:1 Kort historik över fandom och fanzines
  2:2 Fanzines och fanzines
  2:3 Strukturellt och teknologiskt perspektiv
3 Faneds och deras fanzines
  3:1 Dénis Lindbohm
  3:2 John-Henri Holmberg
  3:3 Ahrvid Engholm
  3:4 Martin Kristenson
  3:5 Jessica Elgenstierna
  3:6 Anna Åkesson
4 Slutsatser
  4:1 Diskussion
  4:2 Vidare forskning

Källor
  Intervjuer
  Övrig kommunikation
  Fanzines
  Litteratur

Bilaga I
  Ordlista

Bilaga II
  Frågor som ställdes till informanterna

Noter

Abstract

The result is that certain individuals interested in discussion of ideas that had little place in twentieth century industrial society wanted to express themselves and found their forum in fanzines. The technological factors can explain the amount but not the existence of the phenomenon.

Förord

Once upon a time in the village of Prosaic in the Country of Mundane [1] there lived a youth called Jophan. Now this youth was unhappy, because in all the length and breadth of Mundane there was no other person with whom he could talk as he would like, or who shared the strange longings that from time to time perplexed his mind and which none of the pleasures offered by Mundane could wholly satisfy. [2]

Med de orden börjar Walt Willis och Bob Shaws klassiska berättelse The Enchanted Duplicator från 1954, en allegori över hur en science fiction-entusiast upptäcker den kultur som skapats av sf-fans. Det kunde ha handlat om mig.

Hallstahammar, där jag växte upp, är en liten industriort i Västmanland, känd för Bulten-Kanthal, »Bruket« och Thore Skogman. På 70-talet dominerade industrierna och politiken samhället. Tokvänstern avknoppade sig i sekter som Rebellrörelsen, som införde självkritikmöten à la Kulturrevolutionen och isolerade sig från samhället i »celler«. Jan Myrdal åkte till Kampuchea och umgicks med Pol Pot och polarna, som avrättade alla kambodjaner som läst en bok. Enligt vänstern och proggrörelsen hade fantasi och kreativitet ingen plats i samhället, bara tråkighet.

Hallstahammar var en andefattig och brutal miljö. Våld var vardag. Man kunde göra sådant som att träffas hos någon och skjuta på varandra med luftgevär. Det gällde att inte börja lipa när man blev träffad. Toleransen mot avvikande var minimal. Supande och sport var några av de få tillåtna fritidsnöjena. När Ingemar Stenmark åkte skidor stängdes hela skolan och lärarna beordrade alla att se loppen. En kollektiv nationalistisk ritual som eleverna givetvis deltog i med förtjusning.

För mig innebar varje dag fysiskt våld, i skolan eller hemma eller både och. Mitt finska arv hade plats för alkohol och sauna, inte mycket annat. Min familj var av bondesläkt och visste inget om kultur. Vi hade aldrig dagstidning. Vi kände inga svenskar utom en alkoholiserad kvinna i samma trappuppgång.

Men så en dag hände något. Jag upptäckte science fiction-böcker. Science fiction-tidningen Jules Verne-Magasinet. En uppenbarelse, en befrielse som var som en frälsning, och som jag inte kunde förstå att jag var ensam om i stan. Genom Jules Verne-Magasinet fick jag kontakt med andra sf-entusiaster och deras fanzines, vilket innebar en lika omskakande upplevelse. Detta var något helt annat, något obegripligt fantastiskt. En sådan frihet och kreativitet hade jag aldrig varit med om, och såvitt jag kunde förstå innebar sf-entusiasternas kultur inte dagliga slagsmål.

Med min bakgrund var det inte egendomligt att mina egna fanzines var förfärligt dåliga jämfört med de jag fick från hela landet. De flesta andra sf-entusiasterna kom från medelklassen och verkade ha mycket närmare till både det svenska samhället och kulturen än jag. Jag är övertygad om att de till och med pratade med sina föräldrar. Men jag blev ändå accepterad.

Det var inte ovanligt att få tio försändelser på en dag, både fanzines och brev, och jag korresponderade med Bo Håkansson, Anders Wallström, Ylva Spångberg, Seppo Laine, Henry Linder, Anders Åkerlind och många fler.

Men fandoms aktivitetsgrad minskade så småningom, och nu är det många år sedan jag väntade mig fanzines dimpa ned genom brevinkastet. Fansens aktivitet må ha förtvinat, men inte min egen kreativitet och drömmen om en kultur som fandom med sin frihet, jämlikhet, broderskap och inte minst explosiva fantasifullhet och skaparkraft.

Fandom could be considered a clear spring of kindred spirits for the mind repulsed by the incest of academia and parched by the secular desert ... [3]

Jag hade aldrig funderat på att skriva om den rörelse jag deltog i innan någon dunkel impuls fick mig att kasta fram fanzines som ett uppsatsförslag till min handledare på Journalistik och multimedia-programmet. Jag hade egentligen aldrig reflekterat över fandom från ett utifrånperspektiv, den var bara en del av mitt liv.

Jag upptäckte snart att forskningen på området ännu så länge är ytterst outvecklad. Men att forska om fanzines och fandom kan ge många viktiga insikter, på det mest grundläggande planet om hur själva den mänskliga kommunikationen och kulturen i stort fungerar. Och det är mer än man kan säga om mycken forskning, som avhandlingen om vilka namn kossor hade i Värmland på 1700- och 1800-talet. [4] Ändå anser jag att det finns ett egenvärde i all forskning; det är sannolikt att dumheten minskar ju mer vi vet.

Det lilla utrymme som gavs i fråga om tid och nivå - B-uppsats - gjorde att jag tvingades utesluta mycket och skumma igenom annat. Förhoppningsvis kan denna uppsats följas av en betydligt grundligare utredning av ämnet.

Tack till Erik Andersson, Martin Andreasson, Johan Anglemark, Anders Bellis, Jessica Elgenstierna, *Tony Elgenstierna, *Ahrvid Engholm, *John-Henri Holmberg, Martin Kristenson, Dénis Lindbohm, Hans Persson, Anna Åkesson, mina opponenter Moa Engman och Lisa Hanson samt seminariet vid ventileringen av uppsatsen den 24 maj.

Stjärnor markerar personer som belönas med ett extra stort tack.

Södertälje 26 maj 2000

Inledning

I inledningen tar jag upp teoretiska perspektiv, formulerar min frågeställning och redovisar den metod som använts. Under »Fanzines: historia och teori« gås fandoms och fanzinens historia igenom, och ett strukturellt och teknologiskt perspektiv presenteras. I en deskriptiv del presenteras sex fanzineutgivare och exempel på deras alster. Slutligen lägger jag fram de slutsatser som kommit fram, och ger exempel på vidare forskning.

Teoretiska perspektiv

Fan, fandom, fanzine. En fan är enligt Svensk ordbok någon som är »ivrig beundrare av berömd person e. d.« [5] I vanliga fall är det väl fans till artister inom populärmusikgenren som menas, men det finns fans av allt möjligt, som tv-serier, tecknade serier, fotbollslag, baseball och olika litterära genrer. Begreppet »fan« brukar främst anses hänga ihop med olika idrotter och populärkulturyttringar, medan »finkulturens« beundrare enligt Göran Bolin kallas aficionados eller konnässörer. [6] Bolin menar vidare att det är möjligt att vara fan av en person eller en tv-serie, men inte en hel genre, för att det då skulle bli ett för oprecist analytiskt redskap. [7] Därmed ställer han sig utanför både gängse akademiskt som populärt bruk av begreppet, och ger inget alternativ. Han hänvisar till Martin Barker och Ulf Lindberg, som »påpekar att flera av de fans de studerat värjer sig mot etiketten att vara ett [sic] fan, utan ser det som en 'nybörjarfas'.« [8]

Bolins åsikter går stick i stäv mot vad som gäller i science fiction-entusiasternas värld. De har sedan urminnes tider kallat sig fans, fans av den litterära genren science fiction. »Fan« är »något som inom fandom med självklarhet betraktas som en hederstitel«. [9]

Ordet »fan« brukar sägas komma från »fanatic«, men i praktiken betraktas fans i allmänhet snarare som personer med väldigt hög uppskattning för något än som fanatiker. I vardagslag förknippas det negativt laddade »fanatiker« oftare med religiösa och politiska extremister än med personer som beundrar filmstjärnor eller rockmusiker. En »fan« är alltså något delvis annat än en »fanatiker«.

En alternativ härledning av ordet är från gäng av sportälskare som drog omkring mellan olika idrottsevenemang på 1800-talet och kallades »the fancy«. [10] The Concise English Dictionary beskriver the fancy som »Sporting characters generally, esp. Pugilists, pugilism, dog-fanciers, etc.« [11] Fancier beskrivs av ordboken som »expert, förståsigpåare; isht i sms. -kännare, -vän, -uppfödare«, [12] vilket onekligen ger uttrycket en annan karaktär - expert, kännare (jämför med »konnässör«), inte fanatiker.

Jag nämnde nyss nästa centrala begrepp i denna uppsats. Fandom utgörs av den kultur fansen skapar. Liksom begreppet »fan« används »fandom« för alla möjliga fankulturer. Science fiction-fandom utgörs av dess fans och deras aktiviteter i form av kongresser, möten, fanzineutgivande och klubbverksamhet.

Fandom är en anarki, i den meningen att den saknar såväl övergripande organisering som maktorgan och att enskilda individer är fria att handla som de vill. Denna anarki har rått sedan 1929 då fandom kan sägas ha grundats, och har inte lett till vare sig kaos eller upplösning utan tvärtom till en kultur präglad av ömsesidig respekt och starka vänskapsband. Samtidigt har fandom behållit och utvecklat sin särprägel. [13]

Uppsatsens ämne är ju fanzines. Ordet kommer från »fan magazine« och uppfanns av den amerikanske sf-fanen Louis Russell Chauvenet 1940. [14] Ett fanzine är en amatörtidning som ges ut av entusiaster inom olika intresseområden. Sf-fanzines kan ges ut av två eller flera fans, men vanligast är en ensam redaktör. För det mesta innehåller fanzinen också bidrag från andra fans.

Ett fanzine kan vara allt från 1 sida till drygt 600 sidor. Rekordet innehas av amerikanen Richard Bergerons Warhoon nr 26. Många fanzines ges ut i ett enda nummer, medan andra kommer ut i flera hundra; de kan ges ut vid ett enstaka tillfälle eller publiceras under flera decennier. Upplagorna varierar mellan några få exemplar och tusentals.

Science fiction-fanzines kan delas in i två stora grupper. Fanniska fanzines består av material om fandom och dess medlemmar, samt fansens egna alster av olika slag. Ofta handlar innehållet i denna kategori bara marginellt eller inte alls om science fiction. Serconzines (från serious, constructive, fanzine) ägnar sig åt seriös kritik och analys av sf.

Förutom dessa kategorier finns det flera andra typer och indelningar av fanzines.

Vad är kultur? »... ett försök att besvara den [frågan] framtonar närmast som ett sisyfosarbete.« [15] skriver Erling Bjurström, och fortsätter med konstaterandet att begreppet är »hyperkomplext«. [16] Denna uppsats längd och nivå tillåter knappast en längre utläggning av begreppet.

Med »kultur« avser jag i detta sammanhang helt enkelt kommunikationen av betydelser mellan människor. Kommunikation kan ske både uttalat och icke uttalat (ord respektive föremål och umgängesformer) i en mängd olika former.

Begreppen »subkultur« och »motkultur« har förlänats egna specifika betydelser av olika författare. Birminghamskolan avsåg exempelvis med motkulturer något som speglade en kris inom medelklasskulturen, medan subkulturer var »en reaktion och lösning på arbetarklassens underordnade ställning«. [17] Göran Bolin kopplar ihop subkulturbegreppet med ungdomar. Därav följer att subkulturen har en underordnad position eftersom ungdomar saknar den ekonomiska och politiska makt som disponeras av vuxna. [18]

Jag gör även med subkulturbegreppet och av ovanstående skäl saken lätt för mig genom att välja ordboksdefinitionen, »kultur kännetecknande för en grupp som i ngt avseende avviker från det dominerande mönstret i ett samhälle«. [19] När jag skriver om fandom som en subkultur är det alltså med denna innebörd och ingen annan, min användning är inte per automatik kopplad till underordning, generation eller klass.

Fandom är en subkultur, en kultur som skiljer sig från det dominerande mönstret i samhället. Den är en kultur och kännetecknas av kommunikation av betydelser. Avgränsningen av den grupp människor som omfattas av »fandom« görs genom att människor betraktar sig själva och andra som fans.

Fandom utgörs alltså av en grupp som bildas av personer som definierar sig själva och dem som de kommunicerar med som fans. Kommunikationen utgörs av ett utbyte av betydelser som skiljer sig från det dominerande mönstret i samhället.

Forskningen om olika typer av fankulturer i allmänhet, och science fiction-fandom och mer specifikt fanzines i synnerhet, är obetydlig, och mycket av den litteratur jag ändå fick tag på under den begränsade tiden hade ingen relevans för min uppsats.

Det är vanligt och rätt naturligt att som Andrea MacDonald se fans som exempel på en »aktiv publik«, att fans inte är passiva mottagare för massmedieindustrins produkter, att de kan motsätta sig de distribuerade budskapen. [20] Hon skriver signifikant nog om »Science Fiction media fandom«, [21] vilket utgår från henne akademiska tradition där massmedierna sprids till olika publiker som kan vara mer eller mindre aktiva. Hon betonar media, och menar massmedia, vilket enligt mitt sätt att se det är missledande och inte ger science fiction-fandom den unika karaktär den har. Fansen i fandom kan inte enbart karaktäriseras som en »publik«, mer än i den elementära meningen att de utgör en grupp människor som stundtals tar emot science fiction via massmedier. Begreppet »publik« innehåller ett element av passivitet som inte går att applicera på fandom och dess många olika uttryck. Tänkandet om fankulturer uppstod i samma massamhälle som massmedierna genomsyrade, och forskarna har kanske svårt att uppfatta sf-fandom som något mer än enbart en publik som tar del av massmedier.

John Fiske skriver om kultur som en social process som alltid handlar om distribution av olika former av social makt. Den handlar därför om politik. [22] Populärkultur skapas av underordnade människor i förhållande till dominansstrukturer. »This relationship can take two main forms - that of resistance or evasion.« [23]

Fiskes synsätt visar individen som en person med enbart två val inför de mäktiga massmedierna, motstånd eller flykt. Hans synsätt reducerar kulturfenomen till något som har att göra med kamp, att dominans och underordning är den yttersta grunden för kultur. All kultur är politik, ett tänkande som känns igen från det genompolitiserade 70-talet.

Det är sant att science fiction spreds via massmedier under 1900-talet. Men fandom uppstod lika snart som genren fick sin särprägel i de massdistribuerade så kallade pulpmagasinen. [24] Fans »flyr« inte från »social disciplin«, [25] ett sådant uttryckssätt beskriver den dominerande kulturen som den enda legitima, trots att Fiske ställer sig på de underordnades sida. I stället skapar fans enligt mitt synsätt en kultur som är lika legitim som den dominerande och där de kan umgås på sina egna villkor. Men de gör inte »motstånd« mot den dominerande kulturen på något skönjbart sätt. Den är bara otillräcklig för fansen, som givetvis också lever i den dominerande kulturen när de inte umgås med andra fans. De rör sig obehindrat mellan de båda världarna och är så att säga »tvåspråkiga«.

Fandom och ungdomskultur. Att beskriva fandom som en ungdomskultur vore att försöka tränga ner den i en prokrustesbädd. Jag hade en vag uppfattning innan jag skrev denna uppsats att en sådan beteckning kanske inte vore omöjlig, men kort eftertanke och en läsning av exempelvis Erling Bjurströms Högt & lågt - Smak och stil i ungdomskulturen tog mig snabbt ur sådana villfarelser. En kultur som fandom där en stor del, kanske de flesta, inte är ungdomar kan svårligen kallas ungdomskultur. Visserligen kommer de flesta fans i kontakt med fandom i ungdomen och tonåren, och många av dem slutar vara aktiva när de blir äldre, men detta faktum räcker inte för att ge rörelsen den beteckningen. En parallell kan dras med frimärkssamlande. Filatelister har klubbar, tidskrifter, möten och specialord precis som science fiction-fans. Många samlare börjar i ungdomen och en stor del slutar när de blir äldre. Ändå utgör filateli ingen »ungdomskultur«.

Ungdomskultur bildas av ungdomar som går ihop och på något sätt står i motsättning till vuxenkulturen. I fandom finns tvärtom en dialog och ömsesidig respekt mellan generationerna. De olika generationerna deltar i samma kultur, och den skiljer sig alltså därmed från »ungdomskultur«, eller som den amerikanske fanhistorikern Harry Warner Jr. uttrycker sig:

Fandom has suffered less than most groups from the generation gap. Older fans are often considered by younger fans capable of talking and writing intelligently. In return, younger fans frequently are treated as human beings by older fans. [26]

Johan Fornäs skriver om ungdomskultur som en icke-diskursiv musik- och bildkultur. »Detta har att göra med problem med verbalitet och diskursivt språk i adolescensen och i senmoderniteten.« [27] I tonåren måste man

... omstrukturera djupa psykiska nivåer och på en ny nivå lösa fundamentala inre konflikter, frigöra sig från föräldragestalterna och utveckla en mer självständig identitet. I detta identitetsarbete behövs expressiva verktyg som når djupare in i det omedvetna, som förmår symbolisera impulser och känslor som det normala språket lämnat tysta ... [28]

Bristen på likheter mellan ungdomskultur och science fiction-fandom står allt klarare. Språket är förstås helt centralt i fandom, där fanzinen med sina textmassor är ett av de viktigaste uttryckssätten. I den mån ungdomar som blir fans använder sig av musik och bild för att frigöra sig från föräldragestalterna, så sker det helt utanför fandoms hank och stör. Men detta faktum skapar problem för Fornäs teori. Många fans publicerar enorma textmängder i tonåren, och har inga som helst problem med verbalitet och diskursivt språk. Uppenbarligen gäller teorin enbart vissa ungdomar, eftersom empirin så klart motsäger slutsatserna. En eventuell frigörelse från föräldrarna med expressiva verktyg kan för sf-fans åtminstone inte ske på grund av problem med verbalitet och diskursivt språk.

I fandom handlar det inte om generationsskillnader, om ungdomar mot vuxenvärld, om unga som går igenom utvecklingsfaser och därför skapar denna kultur. Fans söker sig till likasinnade, oavsett ålder, vilket gör att man i stället kan tala om olika mental disposition, en disposition som först uppenbaras i den ålder då individens vuxenidentitet utkristalliseras. Detta är förmodligen orsaken till att de flesta fans börjar sina fankarriärer i tonåren. Fanens mentala disposition är helt enkelt en del av dennes vuxna identitet, och innebär ett större intresse för idéer och vilja att diskutera alternativa tankar än vad majoriteten av befolkningen har.

Även äldre personer kommer in i fandom, trots att den mentala dispositionen även hos dem förmodligen tagit form i yngre år. Bara några exempel är svensken Dénis Lindbohm och amerikanen Warren Fitzgerald, som var 27 respektive 30. [29] I deras fall fanns inte sf-rörelsen när de var yngre, de var båda med om att skapa svensk respektive amerikansk fandom. Personer med den psykiska läggning som dras till fandom existerar oberoende av om rörelsen finns.

Lindlof, Coyle och Grodin citerar en forskare (P. Parrinder) som skriver att det som håller samman fandom är en syn på möjligheter som utanförstående inte förstår, och deras slutsats är »In other words, the science fiction subculture's view of its own sociopolitical position as marginal may have been a major factor in its formation.« [30] Slutsatsen är alldeles för hastig. Dels för Lindlof et al ett cirkelresonemang - subkulturen ser sig som marginell och därför skapas subkulturen - dels uttrycker sig författarna missvisande. Fandom blev inte till för att science fiction-intresserade personer såg sig som marginella, den skapades för att dessa individer ville ha kontakt med andra individer med samma intressen, som också hade upptäckt tillfredsställelsen i sf-genren.

Emiskt och etiskt. Jag har själv erfarenhet från science fiction-fandom, och ser alltså på rörelsen ur ett inifrånperspektiv. Ett sådant ger förmodligen en bättre förståelse för fenomenet. Inom socialantropologin talar forskarna om emiska och etiska perspektiv. Den emiska nivån utgörs av livet som en medlem i en viss kultur upplever det. Den analytiska nivån, forskarens förklaring, kallas etisk nivå. På engelska är begreppet »etic«, och blir olyckligtvis på svenska »etisk«. [31]

Ett emiskt perspektiv kan förvisso medföra en risk för idealisering, så det förtjänar att påpekas att fandom inte är någon utopi. Motsättningar och fiendskap är inte sällsynta.

Att enbart studera en subkultur ur ett etiskt perspektiv kan lätt färgas av en von oben-attityd. När det gäller »utsatta kategorier« av människor (ursprungsfolk, förtryckta grupper, sexuella eller etniska minoriteter) är de flesta forskare på sin vakt - men vissa grupper är det fortfarande möjligt att beskriva på ganska nedlåtande sätt. Ett exempel är Göran Bolins avhandling om skräckfilmsentusiasternas värld. [32]

På olika mer eller mindre subtila sätt nedvärderar Bolin dessa personer, medvetet eller omedvetet. Han återger intervjuer ord för ord, vilket är nödvändigt i viss typ av forskning, men inte fyller någon riktig funktion i detta sammanhang. I stället får det de så kallade filmbytarna att framstå som mindre begåvade.

Bolin använder vidare värdeladdade ord till exempel genom att återkommande kalla filmbytarnas värld ett »embryonalt fält«. [33] Huruvida begreppet är allmänt vedertaget inom forskningsfältet spelar ingen roll; begreppet har ändå en ringaktande klang.

Bolin försöker till och med få filmbytarna att framstå som homosexuella genom indirekta »bevis«. När filmbytarna ser på så kallade blaxploitationfilmer med mycket kvinnlig nakenhet, tolkar Bolin det som ett tecken på rädsla för bisexualitet. Han stödjer sig på filmvetaren Katherine Goodnow, som »menar att mäns fascination av kvinnor på film - klädda såväl som avklädda - bottnar i ett behov av att skapa en åtskillnad mot kvinnan och det kvinnliga som skapats av mannens rädsla för att vara bisexuell ...« [34] och lacaniansk teori, »mannen måste se att kvinnan är kastrerad för att kunna uppleva en grundläggande enhetlighet och helhet ...« [35] En mycket enklare och förnuftigare tolkning är givetvis att de unga männen inte lider av brist på hormoner och är fascinerade av kvinnor, åtrår dem och därför gärna ser exempelvis blaxploitationfilmer.

Rent komiskt blir Bolins försök att göra en av informanterna, kallad Dr. Black, homosexuell eller åtminstone utrusta honom med »ambivalent sexualitet« [36] eftersom han tyckte om filmen Ed Wood, som handlar om en ökänd skräckfilmsregissör som också råkade vara transvestit.

Även om Dr Blacks fascination inför Ed Wood mer tycks röra regissörens engagemang än könsidentitet så är valet av film om en person med oklar könsidentitet intressant, och ger ytterligare en antydan om Dr Blacks intresse för dessa frågor även om detta inte uttrycks på ett uttalat plan. [37]

Det finns ytterst få filmer om kultförklarade skräckfilmsregissörer, däremot vimlar det av filmer där homosexuella och transvestiter spelar en betydande roll. Vad Dr. Blacks val av film betyder torde vara självklart.

Göran Bolin tycks vilja se medlemmarna av denna subkultur som outvecklade. Den tveksamma könsmässiga identiteten ser han som ett tecken på omognad, något som hör till tonåren. Hela subkulturen blir då något avvikande, närmast sjukligt om deltagarna skulle fortsätta med sitt intresse efter tonåren. Bolin patologiserar dessvärre fandom, liksom många av hans akademiska kollegor. [38]

Bolin är inte ensam om att tillskriva medlemmar av subkulturer en avvikande sexuell läggning (givetvis med bibetydelsen att den är förkastlig). Dr. Frederic Wertham förde på 40- och 50-talen ett korståg mot tecknade serier och publicerade 1954 sin bok Seduction of the Innocent. Tecknade serier fick oskyldiga barn att börja ägna sig åt stöld och att knivhugga folk, men än värre var att serieläsarna indoktrinerades till homosexualitet. [39]

Wertham claimed that superheroes, those handsome muscle-bound men running around in tights, were obviously gay, the most dastardly example being the relationship of Bruce Wayne (Batman) and his young ward »Dick« Grayson (Robin), which he described as »...a wish dream of two homosexuals living together.« [40]

Ett annat sätt att nedvärdera uppskattningen av ett (populär)kulturfenomen är genom att helt ignorera dess egenvärde. Niclas Samuelsson är själv Elvis-fan, men i sin C-uppsats Elvis on My Mind - Om fans, mening och identitet följer han en akademisk tradition av relativisering av kulturfenomen som fans formerar sig kring. Han är påverkad av forskare som Hillevi Ganetz. En idol har enligt henne funktioner som kärleksobjekt, identifikationsobjekt, gemenskapsprojekt och är ett sätt att avgränsa sig mot andra. [41] Samuelssons uppsats handlar om hur Elvis används för identitetsskapande, och för hans informanter blir Elvis »en förebild, en storebror eller en fadersgestalt«. [42] Jag frågar mig hur Samuelsson ställer sig till sina slutsatser. Accepterar han synen på Elvis-fanen som någon som är emotionellt eller mentalt outvecklad och alltså i behov av surrogatrelationer till »idoler« för att detta tänkande är en del av den akademiska diskursen? Risken är att han internaliserat den patologisering av fanen som är så vanlig i den akademiska kulturen, och alltför okritiskt applicerar detta resonemang på sitt område.

Det frapperande med Ganetz och delvis Samuelsson själv är en märkbar frånvaro av kulturfenomenet i sig. Vad som betonas är »idolen« som »ikon« som utgör ett »objekt« för att »skapa« en »identitet«. Så kan det möjligen vara i vissa fall, kanske rentav i många fall, men jag hävdar att det faktiskt är möjligt att uppskatta kulturfenomen, till och med populärkulturfenomen, utan att det har någon direkt koppling till »identitetsskapande«. Människan har en medfödd och inneboende fascination för det ovanliga, det oväntade, som talar till djupstrukturer i den mänskliga psykologin. En sådan fascination ligger utanför förklaringsmodeller där all uppskattning av kultur förklaras inom en social kontext.

Slutsatsen är att en kombination av ett etiskt perspektiv med ett emiskt ger forskaren en klar fördel. I den här uppsatsen sker en sådan sammankoppling av det emiska, inifrånsynen, och det etiska, en analytisk syn.

Avgränsning

Det finns fanzines inom alla möjliga områden: serier, rockmusik, skräckfilm, fantasy och rollspel. Jag har begränsat mig till science fiction-fanzines, och mer specifikt till svenska science fiction-fanzines. En ytterligare avgränsning var nödvändig. Uppsatsen handlar huvudsakligen om så kallade fanniska fanzines, det vill säga sådana som inte så mycket tar upp science fiction som fenomenet fandom.

Frågeställning

Min utgångspunkt är att fråga mig om orsaken ligger i yttre faktorer - samhällets strukturella egenskaper (1900-talets industrisamhälle där det var svårt för individen att ge utlopp för sina tankar i tryck), samt teknologiska faktorer (tryckmetoder) - eller i inre faktorer (psykologiska egenskaper) - eller i en kombination.

Metod

För att få fram orsaken till fanzineutgivningen använde jag mig av en kvalitativ metod. Grounded theory innebär att man stannar nära de empiriska data man får fram medan man utvecklar sin teori. [43] Genom att ha ett emiskt perspektiv är det förstås förhållandevis enkelt att hålla sig nära det studerade. Grounded theory är en metod som lätt kan kombineras med det emiska perspektivet.

Jag har intervjuat sex faneds (fanzineutgivare) och granskat exempel på deras fanzines för att försöka förstå varför de gav eller ger ut fanzines. För att få fram en heltäckande bild ville jag få bredd på informanterna genom att ta med faktorer som kön, familjeförhållanden, social klass och ålder i beräkningen. De är både män och kvinnor, med familj (Lindbohm) och utan (Engholm), från arbetar- och medelklass respektive akademikermiljö, både personer som slutat ge ut fanzines (Elgenstierna) och som fortfarande är aktiva (Åkesson). De debuterade under olika decennier (Dénis Lindbohm, 50-talet; John-Henri Holmberg, 60-talet; Ahrvid Engholm och Martin Kristenson, 70-talet; Jessica Elgenstierna, 80-talet; Anna Åkesson, 90-talet). Lindbohm är i själva verket en av våra allra första fanzineutgivare, och Åkesson tillhör de allra senast tillkomna. De var både mycket aktiva utgivare (Engholm) och mindre aktiva (Elgenstierna) och hade ett stort eller mindre stort intresse för science fiction.

Efter intervjuresultaten presenteras en kort innehållsbeskrivning av ett av informanternas fanzines i syfte att belysa fanzinekulturens karaktär och demonstrera bristen på science fiction i innehållet. Jag har inte gjort någon djupare innehållsanalys eftersom det skulle föra för långt utanför denna B-uppsats ramar och för att det egentligen inte skulle fylla något syfte för frågeställningen.

Fanzinen valdes ut slumpmässigt bland en rad av redaktörernas alster. Det är säkert inte deras bästa produkter som valdes ut. I inget fall var det informanternas först eller sist utgivna fanzine.

Svenska sf-fanzines torde endast finnas i en mycket begränsad omfattning i Kungliga Bibliotekets samlingar. [44] En samling allmänna fanzines, varav några få är från sf-fandom, finns på Lava i Kulturhuset i Stockholm. Stiftelsen Alvar Appeltofts Minnesfonds (SAAM) arkiv i Stockholm omfattar uppskattningsvis 10 000 science fiction-fanzines. En arkivering av dessa har påbörjats. [45]

Brist på fotnoter bör inte förbrylla, eftersom en del av den information som presenteras bygger på mina egna kunskaper och erfarenheter från fandom och fanzineutgivande.

Fanzines: historia och teori

... en didaktisk fantasi, en spekulation i möjligheter, där författaren framlägger sina synpunkter på sociala, tekniska eller moraliska problem. För några hundra år sedan projicerades de här synpunkterna vanligtvis på något avlägset land; i dag har de överflyttats till framtiden eller till någon annan planet. Skillnaden är egentligen ganska liten. Detta innebär att science fiction egentligen inte är en skarpt avgränsad litterär genre, utan ett litterärt verktyg; och detta i sin tur leder till fasansfulla problem för den som försöker definiera genren. [46]

Citatet kommer ur Lundwalls serie på fyra volymer om fantastisk litteratur, där han förutom moderna sf-författare tar upp personer som Sir Thomas More, Cyrano de Bergerac, Mark Twain, Jack London och Arthur Conan Doyle, som alla skrev verk som med lätthet kan klassas som science fiction. Mark Twain skrev till exempel en novell som kommenterade Dreyfusaffären och beskrev där en framtid med tv (som han kallade »telelektroskop«). [47]

Science fiction i vanlig mening är emellertid ett 1900-talsfenomen och började uppmärksammas genom Hugo Gernsbacks magasin Amazing Stories, som utgavs från 1926 i USA. USA:s ställning som den ledande industrinationen efter andra världskriget påverkade science fictions innehåll och världsvida utbredning. Pulpmagasinen med sina fagra och inte så sällan marginellt ekiperade kvinnor hotade av vämjeliga rymdmonster på omslagen och Hollywoodfilmer om invasioner från yttre rymden kom att förstärka synen på science fiction som skräplitteratur. Genren fördjupades emellertid från 50-talet och framåt genom större betoning av idéer och spekulationer om alternativa världar.

Genom pulpmagasinens brevspalter kom science fiction-entusiaster för första gången i kontakt med varandra. 11 december 1929 räknas som fandoms födelsedag, när sf-klubben The Scienceers grundades i New York. De första mötena hölls i den färgade ordföranden Warren Fitzgeralds hem i Harlem. [48] Klubbar startade, kongresser arrangerades och stencilerade tidningar - fanzines - började ges ut.

Redan mot slutet av 30-talet skedde en utveckling av fandom. I stället för att enbart prata om science fiction började man hålla på med fandom för dess egen skull. The Futurians var en av de första fanniska grupperingarna, med medlemmar som Don Wollheim, Fred Pohl, damon knight och även Isaac Asimov, som bodde i »slanshacks«, [49] utgav oneshots, åt, sov, andades och drack fandom 24 timmar om dygnet. [50]

Fandom spreds till England och övriga Europa, och har dykt upp i länder som Israel, Portugal, Grekland, [51] Argentina, Nigeria och Sydafrika. [52] I Japan uppstod fandom utan några kontakter med omvärlden. Flera amerikanska soldater, som också var sf-fans, var stationerade i landet i åratal efter andra världskriget utan att upptäcka några tecken på den klubbverksamhet och fanzineutgivning som faktiskt pågick. Det dröjde till 60-talet innan japansk fandom upptäcktes av resten av världen. [53]

1954 började science fiction-magasinet Häpna! utges i Sverige. Tidningen hade haft en föregångare i Jules Verne-Magasinet (1940-1947), som innehöll science fiction-historier med titlar som Robotarnas uppror, Skatten på asteroid X och Revolution på Venus.

Genom Häpna! fick svenska sf-entusiaster kontakt med varandra, enligt samma modell som i USA. Sture Lönnerstrand hade blivit inspirerad av Jules Verne-Magasinet, och grundade tillsammans med andra Sveriges första sf-förening Futura SF Klubb 1950, vilket ledde vidare till utgivningen av Häpna! fyra år senare.

1952 startades Club Meteor i Malmö av Dénis Lindbohm och andra. Klubben hade en science fiction-avdelning, som 1953 tog över helt. Club Cosmos bildades i Göteborg, och gav i april 1954 ut Cosmos News, som betraktas som det första svenska fanzinet. [54]

Dénis Lindbohms Clloev utgavs visserligen i april, men ses som landets tredje sf-fanzine eftersom detta första nummer bara kom ut i tre maskinskrivna exemplar. Nummer 2 kom ut i augusti, efter Runo Sundins Futura i juni. [55] 1956 publicerades det första svenska fanzinet utgivet av kvinnor, Gisela Molanders och Silvija Salnas Space Reporter. [56] De deltog i Club Nova, en lundensisk sf-förening för kvinnliga fans som fanns på 50-talet. [57]

Aktiviteterna fortsatte med klubbar, kongresser, möten och fanzines, och 1960 bildades Sveriges största sf-förening, SFSF, Skandinavisk Förening för Science Fiction.

I början av 60-talet minskade aktiviteten bland den första generationen fans. Efter några år kom dock nya fans som Mats Dannewitz Linder, John-Henri Holmberg och Bertil Mårtensson till rörelsen och satte fart på aktiviteterna. Under 60-talet ökade kongresserna i storlek. [58] Häpna! upphörde 1966 efter 137 nummer. [59]

På 1970-talet gick det ännu bättre. Kongresserna blev större, och nya fans lockades in av att journalisten Bertil Falk återupplivade Jules Verne-Magasinet 1969. Sam J. Lundwall har en stor del i fandoms boom på 70-talet. Han tog över JVM, gav ut mängder av sf på sitt förlag Delta och arrangerade kongresser. [60]

1978 började Anders Bellis och Ahrvid Engholm ge ut fanzinet Vheckans ävfentyr, som kom ut en gång i veckan under två års tid. Mot slutet av 70-talet och början av 80-talet skedde en explosionsartad fanzineutgivning, men en ny svacka inträdde vid mitten av decenniet. Stridigheter mot slutet av 80-talet och andra faktorer gjorde att två tredjedelar av alla fans gav upp fandom. [61]

Fanzineutgivningen gick ner, men har fortsatt i en mycket lägre omfattning in på det nya millenniet, bland annat genom den år 1978 grundande Sveriges Fanzine Förening. Genom gemensamma utskick håller SFF liv i fanzineutgivningen.

1991 föddes world wide web vid Cern i Schweiz, och 1994 slog Internet igenom på allvar i Sverige. Svenska sf-fans tog till sig datorteknologin, och en del elektroniska fanzines blev till. Sverifandomlistan, en egen e-postlista för svensk sf-fandom, skapades 1996 av Calle Dybedahl efter ett förslag i början av februari samma år från Johan Anglemark. [62]

För många känns det som om fandoms storhetstid i Sverige är förbi, och bara framtiden kan utvisa ifall den kommer att uppleva nya blomstringsperioder eller helt dö ut.

Fanzines och fanzines

Det verkar som om den subkultur som utvecklats runt svenska sf-fanzines skiljer sig från andra fanzinekulturer på flera sätt. [63] En skillnad är att fanzinen ideligen innehåller så mycket annat material än science fiction, ett faktum som förbryllar många. En amerikansk sf-fan sökte på 50-talet ett statligt jobb, vilket innebar en grundlig undersökning av hans bakgrund av arméns underrättelsetjänst. Granskningen innebar också fanzineläsande: »One investigator was in a terrible tizzy over his inability to understand why so many fanzines which he inspected contained little or nothing about science fiction.« [64]

En ytterligare skillnad mot många andra amatörtidskrifter är att sf-fanzines i de flesta fall inte försöker efterlikna seriösa tidningar, utan utgör en egen form av publicering. Interaktion mellan olika utgivare av sf-fanzines är en självklarhet, vilket det inte är när det gäller andra amatörtidningar.

En tredje skillnad gäller ekonomin. Medan fanzines i allmänhet kanske utges ideellt, så distribueras de sällan eller aldrig gratis. Science fiction-fanzines distribueras ofta helt utan kostnad till de invigda (motprestationen kan vara byte mot egna fanzines).

Science fiction-fans känner sig alltsomoftast försummade i diskussionen om fanzines. Det är inte så sällan de andra typerna av fanzines som uppmärksammas, trots att utgivningen i sf-kretsar är mer originell och har högre frekvens. Göran Bolin publicerade sin avhandling om skräckfilmsfans 1998 och hade upptäckt fem (5) svenska fanzines på området »varav de flesta i skrivande stund har upphört.« [65] Antalet utgivna science fiction-fanzines i Sverige uppgår nu till omkring 5 000. I hela världen rör det sig om 100 000-tals nummer. [66] Sf-fans påpekar gärna att ordet »fanzine« faktiskt uppstod i science fiction-kretsar.

Strukturellt och teknologiskt perspektiv

Massamhället blev alltmer strömlinjeformat, innebar konformism och för många personer isolering utan de kontakter inom mindre grupper som fanns i samhällen i vilka människor levt tidigare. Kritik kan förvisso riktas mot massamhällesteorin för sin nostalgi för en inbillad guldålder med gemenskap (community) och demokrati. [67] Men det finns ändå element av sanning i den. I massamhället fanns det knappt något sätt för kreativa personer att uttrycka sig för större grupper av människor, möjligen kunde man få med en dikt eller några insändare i lokaltidningen. Ett friare uttryck som det vi kan se i de fanniska fanzinen gick förstås inte att få fram, i varje fall inte utan betydande (alltför stora) insatser av energi, tid och ekonomiska resurser. Kulturtidskrifterna var förbehållna små intellektuella eliter med snäva ramar för vad som var möjligt att ge ut och med sina egna inträdeskrav, och saknade den intensiva kommunikation som var möjlig i fandom.

I massamhället fanns alltså få sätt för individer att sprida sina åsikter och alster, speciellt för dem som mer obundet ville framföra sina tankar och känslor.

Man skulle kunna se fansen som individer som hade svårt att anpassa sig till förhållandena i massamhället, individer som krävde en intensivare kommunikation och större egenproduktion av kulturella uttryckssätt än vad som gavs utrymme. Nu har förhållandena ändrats i och med Internets och informationsteknologins genombrott, och några av de stora vinnarna ur kommunikationshänseende kan vara sådana personer som tidigare blev sf-fans. När de tidigare var hänvisade till papperstidningar har de nu potentiellt ett enklare, snabbare och effektivare sätt att komma i kontakt med varandra.

Tryckmetoder. Science fiction-fanzinen trycks med olika metoder. Ordet »stencil« har kommit att betyda en kopia framställd med vilken tryckmetod som helst, men i sf-fandom har ordet en mer avgränsad betydelse, det är originalet med vilka man framställer kopior. Vanligtvis avses med stencilering mimeografi-tekniken.

Olika metoder för fanzineframställning är mimeografi, spritduplicering, karbonkopiering, hektografi, fotostatkopiering och offsettryck. Numera trycks fanzinen i Sverige med offset eller fotostatkopiatorer om de inte ges ut på Internet. De fyra förstnämnda metoderna existerar knappast längre, varför det är lämpkigt att skriva om dem i förfluten form.

Mimeografi var fram till 90-talet den vanligaste metoden och den mest omhuldade i science fiction-fandom. Stencilapparaten uppfanns 1873 av Thomas Alva Edison. Ursprungligen var det enbart produkter från tillverkaren AB Dick som kallades mimeografer, men uttrycket kom att användas för alla stencilapparater. [68]

Texten skrevs på ett långt (omkring 48,5 cm), vaxat papper, som fästes på en vals i en mimeograf från tillverkare som Rex Rotary och Gestetner. Tryckfärgen trängde igenom stencilen och fäste på papperet. Stencilering gav bra resultat upp till 1 000 exemplar. [69]

Fanniska fanzines måste enligt de renläriga vara tryckta med mimeografimetoden och inte med offset eller fotostatkopiering. I allegorin The Enchanted Duplicator varnas Jophan för andra tryckmetoder:

»Don't trust him,« whispered the passenger through his parched lips, »neither him nor his brothers, Offset and Litho. They will fly you over the Mountains of Inertia, as they claim, but you won't be able to land anywhere. You will fly around in circles for months looking down on Fandom until all your money is gone and you die of starvation like me. [70]

Kvaliteten på trycket från stencilapparater var minst sagt varierande, men hantverksskickligheten byggdes upp i fandom. Fansen kunde både illustrera sina alster och trycka med flera färger. En specialteknik var »slipsheeting«. Färgen torkade relativt långsamt, och för att undvika skuggtryck (en kopia skapade en skugglik oavsedd kopia på exemplaret som hamnade ovanpå) användes tomma sidor mellan kopiorna.

Spritduplicering var en ovanligare metod som lämpade sig för små upplagor. I sämsta fall fick man som Salafandom (David Nessle och Martin Kristenson) fram bara 13-14 läsliga exemplar, [71] medan mästare som Bo Stenfors lyckades med »upp till 100 användbara tryck«. [72]

Kopior framställdes med hjälp av spritstenciler (blåstenciler, origram). På originalets baksida fäste kladdig anillinfärg från en undersida när man skrev. Stencilen fästes i en liten handvevad eller eldriven kopiator. T-sprit (!) som hälldes i en behållare löste upp färgen, som fäste på papperen som matades igenom.

Karbonkopiering begagnades av sekreterare under gångna tidevarv för att få flera exemplar av dokument. I fandom använde man metoden för att framställa de fanzines som hade de lägsta upplagorna. Karbontekniken gav uppemot 10 exemplar, men vissa lyckades med konststycket att hamra fram 14 kopior på skrivmaskinen. Man var tvungen att använda tunna papper, helst 30g, varvat med karbonpapper.

Hektografi var i svensk fandom en sällsynt tryckteknik, där kopior framställdes genom att papper pressades mot en gelatinmassa som sugit upp färg från originalet. I bästa fall gav metoden 20 läsbara kopior, men färgen flöt ut efter bara 3-4 exemplar. [73]

Fotostatkopiering har använts för många fanzines, men är dyrare än stencilering. Den första fotostatkopieringsmaskinen - Xerox 914, som framställde sex kopior i minuten - kom ut på marknaden 1959, [74] och innebar startskottet för det segertåg metoden kom att göra över hela världens kontor, och slutet för de gamla stencilapparaterna.

Offsettryck används för större upplagor och för fanzines med mer professionella ambitioner. Metoden är förstås ganska dyr, och lämpar sig därför inte för mer fanniska fanzines i lägre upplagor.

Torontoskolan. Torontoskolan bildades av ekonomihistorikern H. M. Innis efter andra världskriget. Förespråkarna för skolan ansåg att karakteristiska drag i gångna civilisationer skapats av de dominerande kommunikationsmetoderna. Romarrikets långa liv hade exempelvis sin grund i en kultur där skrivande och dokument kunde användas av byråkratiska institutioner med förmåga att administrera avlägsna provinser. [75]

Sf-fansens fanzineutgivning kan kanske delvis ha sin grund i teknologiska faktorer. De flesta fanzines trycktes tidigare med mimeografer, en tryckmetod som var billig och möjlig att använda för enskilda. De personer som ville uttrycka sig hade här en möjlighet att göra så.

På 50-talet hade fotostatapparaterna ännu inte anlänt och börjat förvandla den gamla teknologin till skrot, men viljan att publicera sig var stark. Uppfinningsrika fans i USA tillverkade till och med sina egna mimeografer från aluminiumrör, plywood och gamla tvättmaskiner, eller uppfann metoder att göra tryckningen billigare. [76] En sf-fan tillverkade sina egna skrivstift (det krävs speciella verktyg för att teckna på stenciler)

from soda-glass tubing heated to a point with a Bunsen burner, wheel pens from hypodermic syringes, and milled-edge cogwheels from old watches for shading work. He created backing sheets from used X-ray film. [77]

Inget kunde hindra en äkta fan att ge ut sitt fanzine. Art Rapp lyckades med konststycket att ge ut fanzines på en mimeograf han höll gömd i sin armébarack! [78]

Mot slutet av 70-talet och början av 80-talet var mimeografer relativt billiga att köpa begagnade i Sverige, till exempel på försvarets överskottslager. [79] De hade hamnat där från och med 60-talet, när fotostatkopiatorer började ersätta de gamla stencilapparaterna på skolor och kontor. Detta kan vara en förklaring till fanzineexplosionen vid decennieskiftet.

Mot slutet av 80-talet sinade tillgången på stenciler och stencilfärg i kontorsaffärerna i och med att marknaden försvann - de enda som använde stencilapparater var i det läget amatörer som sf-fans. Därmed skedde en långsam minskning av fanzineutgivningen.

Skrivmaskinen och mimeografen var maskiner som utgjorde den teknologiska grunden för fanzineutgivningen. Distributionsnätet utgjordes av postverket, ett neutralt system kan tyckas, men ändå del av den dominerande kulturen utan någon förståelse för subkulturer som fandom. I USA hade fans sina duster med postverket. Ett antal fanzines blev stoppade eller mötte hinder för att de ansågs vara »unmailable«. [80]

Det är lätt att dra paralleller till Internet. I stället för skrivmaskin och mimeograf, och med distribution med posten, har vi nu datorer med tangentbord som är sammankopplade via elektroniska nätverk. Gregory Benford ser många likheter mellan fandom och Internet i artikeln »Alt.fans«, och menar att man bör kunna förutse nätets utveckling genom att studera fandoms. [81] Båda är system som ingen har någon makt att stänga av, och där alla har samma möjlighet att göra sig hörda. Det gör dem såväl anarkistiska som demokratiska. Eftersom Internet har blivit ett så omfattande fenomen är det mycket sannolikt att den kultur och de idéer som vi såg i fandom och nu ser på nätet kommer att i grunden förändra de tidigare stelbenta industriellt baserade kulturerna. Det är numera en plattityd att säga att vi håller på att gå över från industrisamhället till ett informationssamhälle, men det är ändå en sanning.

Orsakerna till att fandom på den analoga tiden inte blev ett lika stort fenomen som Internet kan knappast förklaras enbart med teknologiska faktorer. Det krävs trots allt ingen större fysisk ansträngning för att skriva på en skrivmaskin jämfört med att skriva på ett tangentbord, även om upplevelsen är annorlunda. Mimeograferna var inte heller dyra i jämförelse med dagens hemdatorer. Postverket var lika öppet för envar som nätet är i dag, eller till och med mer, eftersom ledet mellan distributionssystemet och individen inte blockerades av mellanhänder som dagens Internetleverantörer.

Förklaringen torde snarare ligga i andra faktorer, kanske i att den minsta gemensamma nämnaren för fandom är science fiction eller någon sorts idébaserad diskussionskultur, medan den för Internet bara är kommunikation. Man behöver trots allt inte tänka eller skriva eller vara intresserad av idéer om man surfar efter porr.

Fandom har som sagt tagit till sig Internet. Fanzines görs i elektronisk form, och på svensk fandoms egen e-postlista pågår livaktiga diskussioner om allt möjligt. Sf-fans har alltså tillgång till en teknologi som skulle kunna ersätta pappersfanzinen, men svensk fandom på nätet är i dagens läge inte ett lika livaktigt och distinkt fenomen som det var innan den digitala tiden.

Nancy K. Baym påpekar att Internet ger just möjligheten att delta i fanaktiviteter när man inte har någon i sin fysiska närhet som är intresserad av samma sak. Hon tror också att fangrupperna kommer att påverka inte bara de fenomen de samlas runt, utan även sina medlemmars sociala liv. [82] Hon talar med andra ord om att samma utveckling som skedde inom sf-fandom kan komma att ske inom andra fangrupperingar. En annan slutsats av hennes resonemang är att sf-fansen i framtiden lika väl kan få kontakt med varandra över nätet som genom papperstidningar.

Faneds och deras fanzines

Orsaken till att Lindbohm slutade ge ut fanzines var att han började ägna sig mer åt sin bokutgivning, där han fick utlopp för skrivlusten. Han »känner en stilla frid« när han ser tillbaka på sin fanzineutgivartid. »Det var en härlig tid. Särskilt när jag och Sam J [83] fajtades.« [84]

Exempel på fanzine. Det första numret av Dénis Lindbohms Clloev utgavs alltså redan 1954. Nummer 37 från 1977 kommer att beskrivas här.

Första sidan består av ett standardformulär från Arbetarskyddsstyrelsen, intyg över besiktning av ångpanna, som Lindbohm i stället fyllt i med uppgifter om fanzinet. I rutan »Iakttagelser i de avseenden, som äro nämnda i ångpannenormerna« kan man läsa

Clloev är fylld till bräddavloppet med något som nämns »clloevologi« (uttalas »klövologi«) ... [...] Viskositeten hos denna pannfyllning kan ej mätas med hjälp av kända sf-koefficienter, varför man med det snaraste bör tillsätta en kommitté med representanter för såväl bryggerinäring som mentalsjukvård för fastställande av det clloevianska normalvärdet.

Hållfasthetsberäkning (om så erfordras införes beräkningen på tilläggsblad eller särskild bilaga)

Det har visat sig omöjligt att uppställa ens approximativ hållfasthetsberäkning för den clloevianska ångpannan, då denna enligt alla serconitiska [85] normer borde ha exploderat för längesen. Det förefaller som om en svampaktig beläggning av mjuk fanniskhet ger en högre grad av hållfasthet än ett tungt lager rigid serconism. [86]

Efter ett förord följer en fem sidor lång, absurd stream-of-consciousness-liknande skröna om Hur Yukong flyttade bergen. En adresslista för utskicket av nummer 37 följs av Denis brev till clloevianerna, där Lindbohm använder sig av bibelspråk för att förklara finesserna i hur man erhåller fanzinet.

18. Men Clloev är gratis och kan icke erhållas för penningar eller penningars värde, ej heller mot ord, som ej är av hjärtat,
19. men åt var och en, som älskar Clloev såsom det är,
20. och efter varje utgivning skriver brev till mig, om än ett kort sådant, och därmed bevisar sin kärlek,
21. ja, åt envar sådan, det säger jag eder, skall nåden varda utgjuten och även nästa Clloev skall komma dem till del. [87]

Fanzinet avslutas med två sidor funderingar över varför man ger ut fanzines. Alla har vi en vilde inom oss som vill vara fri, men om den sociala miljön låser in honom blir man sjuk. Lindbohm kommer sedan fram till att fanzineutgivandet har att göra med libido.

Freuds efterföljare anser att libidon är allt levandes grund och libido är inte sexdrift. Libido är livsenergi - och den har ett flertal kanaler. [...] Sedan kanaliseras libidons rådrift till många aktiviteter och därinom finns också fanzineutgivandet. [88]

Kommentar. I Hur Yukong flyttade bergen är det lätt att se det »hämninglöst vilda« som Lindbohm talar om. Denna stream-of-consciousness-liknande historia hade svårligen kunnat publiceras i något annat forum. Lika kreativ är författarens beskrivning av fanzineetikett med bibliskt språk i Denis brev till clloevianerna och omslaget, som förvandlar sanslöst tråkig byråkrati till dess diametrala motsats, fannisk påhittighet.

Några referenser över huvud taget till science fiction är att svåra att finna, däremot möts man av fandom i de flesta inslagen. Fanens motivation till att ge ut fanzines behandlas alltså på de båda avslutande sidorna. Frågan om hur man får fanzinet behandlas såväl i det öppna brevet som i förordet.

Det är framförallt i de avslutande funderingarna som Lindbohm blir mer personlig, han skriver om sitt författande och sina åsikter om libido och själviskhet kontra osjälviskhet.

John-Henri Holmberg

I det svenska folkhemmet i slutet av 50-talet och början av 60-talet då han kom in i fandom fanns det ingen tolerans mot funderingar kring alternativa verkligheter - vad svenskarna pratade om var Snoddas, Lennart Hyland och Sven Jerring. De senaste decennierna har science fiction emellertid tagit steget ut i allmänkulturen och blivit socialt accepterat, i dag är det inte »något märkvärdigare med Gibson [89] och Matrix [90] än med Liza Marklund och Fucking Åmål.«

Sf-fans var personer som tidigare hade svårt att hitta likasinnade att umgås med. Holmberg misstänker att alla föreningar och föreningsliknande sammanslutningar drar till sig personer som tycker att det är lättare att umgås med andra inom ramen för intressegemenskap än under mer allmänna former. Men det udda hos sf-fans är alltså inte längre sf-intresset, »bara personlighetsdrag som de sannolikt delar med dem som ägnar sig åt andra sorters föreningsverksamhet.«

De här faktorerna leder Holmberg till att tro att sf-fandom på sikt kommer att försvinna. Fandom behövs inte längre som andhål eller livlina för sf-intresserade. [91]

Exempel på fanzine. Första numret av Gafiac utgavs i december 1964. [92] Det nummer som kommer att beskrivas är 48, som utkom 23 år senare, i augusti 1987.

Förordet visar på de problem svensk fandom började få mot slutet av 80-talet. Holmberg ägnar inledningen åt stridigheter i svensk fandom, och drar paralleller till amerikansk fandom och en svensk tvist mellan fans från 1958. Han tar också upp de svenska sf-kongressernas sjunkande kvalitet.

... NaSaCon 8 [93] skall vi bara inte tala om. Efter den första kongressdagen i Fisksätra konstaterade Jan att han hade reportaget klart till Göteborgs Faanvheckliga: ett helt uppslag, överst på vänstersidan rubriken »Allt som hände på Nasacon« - och resten av utrymmet blankt. Föralldel hände ju senare ett och annat som lär gå till hävderna, men inte på programmet. [94]

Nästan en tredjedel av Gafiac nr 48 ägnas åt insända brev, återgivna i tvåspalt med liten stil, med kommentarer och svar från redaktören. Förutom fanzinerecensioner finns en ordlista över fanslang med relativt få uttryck men ganska fylliga artiklar.

I Ahrvid Engholms novell Den fantastiska minihelikoptern, utformad som en fiktiv artikel, får han besök av en journalist med vidhängande fotograf (Berra) som försöker förstå sig på fenomenet fandom. Medan Engholm talar om att familjelivet, politik eller pengar objektivt sett inte kan sägas vara värdefullare än fandom dricker sig besökarna allt mer berusade, vilket kommer till uttryck i deras »artikel«.

Det finns sf-fans som påstår att sf-fandom är »meningslöst slöseri med tid«. Men de misslyckas grundligt med att objektivt peka på att andra mänskliga aktiviteter skulle vara värdefullare, det vill säga: att de är värdefullare i kraft av att de objektivt sett ger en människa bättre livstillfredsställelse än annat. (Berra, du håller kameran bak och fram.)

Hörru, jag schkall säga dig en sak! Det här kan vi. Lägg dig inte i det här. Vi har intervjuat hundra dåraktiga uppfinnare, schå du schka inte komma här och schnacka! Öh! [95]

Bland det övriga innehållet finns två noveller med fandom som tema, skrivna av sf-fansen Harry Warner Jr. och Bob Stewart (under pseudonymen Carl Brandon).

Kommentar. Den informalitet och engagemang från läsarna som Holmberg nämner som skäl för fanzineutgivning syns tydligt i Gafiac. Hela 21 sidor av fanzinets 66 ägnas åt läsarbrev, ett tecken så gott som något på den intensiva kommunikation som ägde rum mellan sf-fansen. Breven är sannolikt bara obetydligt kortade. Två av brevsidorna utgörs av en fannisk tradition som brukar betecknas med akronymen WAHF, We Also Heard From, »vi hörde också av ...«. Denna typ av kommunikation rör kortare brev eller kommentarer eller »Snälla men svårciterade livstecken«. [96] Alla kommer med, alla nämns, även de som inte sänt in klara kommentarer och åsikter om tidigare nummer. Det andra mest tydliga exemplet på kommunikation utöver breven är fanzinerecensionerna.

Fandom genomsyrar varje inslag i Gafiac nr 48, från Holmbergs 5-sidiga inledning över ordlistan (18 sidor) till fanzinerecensionerna (4 sidor) och breven (21 sidor). Fannovellerna breder ut sig över 13 sidor. Talrika illustrationer, några få med sf-anknytning, finns utspridda över sidorna. De flesta är utförda av den legendariske amerikanske fanen William Rotsler och svenskarna Henry Linder och Lars Olsson.

Ahrvid Engholm

Ahrvid Engholm, 41, är frilansjournalist och skriver mest om datorer. Han har sin bakgrund i medelklassen och kom i kontakt med science fiction-fandom 1976, då han var 17. I en science fiction-bok hittade han en reklamlapp för SFSF (Skandinavisk Förening för Science Fiction), och tog kontakt med föreningen. Samma år besökte han sin första sf-kongress, Scancon 76. [97]

Till en början tyckte han inte att han skulle kunna ge ut fanzines, men när han var 19 var det dags. Sedan dess har Engholm varit en av de mest aktiva och kända sf-fansen i Sverige och givit ut hundratals fanzines. Han frekventerar ofta sf-kongresser och låter grupper av fans från Litauen, Finland och andra länder bo i hans lägenhet när de besöker landet.

Anledningen till att Engholm började ge ut fanzines var att han upptäckte att han tyckte om att skriva, det gav en inre tillfredsställelse. Det fanns också en yttre faktor. Faneds var »adeln bland sf-fans«, säger han.

Engholm är en av de få från glansperioden runt 1980 som fortfarande ger ut fanzines. Ett par-tre gånger om året lägger han ner en 40-timmarsvecka på att ge ut nyhetsbladet Science fiction-journalen. När han var som mest aktiv lade han ner »oändligt mycket« tid på fanzineutgivandet.

Han tänker fortsätta ge ut pappersfanzines, men har börjat tröttna. Svårigheterna med att hitta billig tryckning och kostnaderna för porto säger han är orsaken. Delvis har han också flyttat över sin aktivitet till Internet.

Han anser att fandom är ett ganska socialt fenomen, ett eget litet samhälle. Brevväxling och fanzines är det som bär upp den sociala funktionen. Enligt Engholm är det positiva med sf-fanzines att folk lär sig göra något själva, och att de kommer i kontakt med varandra. Sf-fans har inte svårt med sociala kontakter, anser han, men de »kan var egensinniga«, vilket gör att de lätt kommer i bråk med varandra.

På frågan om fandom handlar om något annat än science fiction svarar han att »vi får inte glömma det här med sf-bakgrunden«. Men viktigast med sf-fandom anser han vara vänner, kongresser där man kan umgås med folk, och fanzines. [98]

Exempel på fanzine. Engholm har givit ut många fanzines, bland dem nyhetsfanzinen Vheckans ävfentyr, Fanytt och Science fiction-journalen.

Swede Ishes från 1987 är en »fantologi« som gavs ut för att presentera svenska fans skriverier för engelsktalande, och distribuerades i USA och en världskongress för sf-fans i Brighton. Engholm har själv översatt bidragen, utom två som ursprungligen skrevs på engelska. Fanzinet är illustrerat av ett smörgåsbord av fanniska konstnärer, bland de tio finns exempelvis Steven Hägg, Nicolas Krizan, Bo Stenfors och Christian Rosengren.

Engholms eget bidrag The Case of the Typo Gang handlar om en detektiv som i gammal välkänd deckarstil får besök av en attraktiv kvinna med ett problem. Hon arbetar i bokhandelsbranschen och har upptäckt en dramatisk ökning av antalet tryckfel. Tryckfelen börjar därefter attackera själva texten.

I turned arund and to my shock I discouvered that Miss T har turned into Miss Y. The typos attacked like maniacs and aökjha+98734 jhk aLÖKJ Hökjd. Suddenmtly I discovered that I know longer was Mr E, but Mr W. [99]

Mr E. lyckas dock rensa upp stan från tryckfelen.

Erik Andersson skriver om sitt maniska dokumenterande av sportresultat. Han gjorde tabeller över fotbollturneringar och skidtävlingar.

After six years of this intense book-keeping my enthusiasm, alas, faded way. I asked myself a dangerous question: »What shall I use the documentation for?« All my work was performed for one single goal: safe storage in my files, in which no one ever looked, not even myself.

Instead I began to be interested in science fiction. [100]

Anders Bellis berör i sin The Scientist ett liknande intresse av autistisk karaktär som han hade som ung, att skriva av texter i böcker om olika vetenskapliga ämnen. The Son of Brandon av John-Henri Holmberg och Smalltown Fandom av Martin Kristenson handlar om deras respektive tidiga dagar i fandom.

The Echo from Space av David Nessle och de fiktiva personligheterna Acke Breinhollst och Sven Konradsson är en absurd drift med dålig science fiction. Novellen bryts upp av ständiga inlägg av redaktören.

Big Sorto smiled wryly and then made a gesture towards Cpott'ilja so that he wuld start up the mystikal maschinery that stood besid them. Tere were flars and sparks arouind the macshine and it vas wery dangeros to be clos to it. /These pages are written by Konradsson's hamster. We apologize for the possible distortions in the text that may have lead to./ [...] Brelligan thought that he was a /This is difficult to read. Now it's Acke Breinhollst writing again. Unfortunately he ran out of paper sheets, so he continued on dispensable parts of his herbarium. [101]

Kommentar. Engholm har uppenbarligen ansett att de texter han valde ut på något sätt var representativa för svensk fanzinefandom, eller värdiga att visa upp inför utländsk fandom. Ingen av texterna är något som med någon större lätthet skulle gå att publicera på annat håll. Texterna om fandom är förstås uteslutna, och de kreativa drifterna med deckar- och science fiction-genren är nog för extrema.

Av inslagen är tre parodier (två på deckarberättelser, en på science fiction, sammanlagt 12 sidor), två berör författarnas liv innan de kom med i fandom (4 sidor), och två rör textförfattarnas första tid i rörelsen (9 sidor). Den överhängande bristen på stenciler avhandlas på 2 sidor. Två science fiction-aktiga berättelser handlar om företeelser i fandom (7 sidor).

Science fiction förekommer i någon form i tre eller fyra texter (The Case of the Typo Gang med sin attack av tryckfel har drag av fantastisk litteratur). Sju bidrag berör på något sätt fandom; Bellis och Anderssons inslag handlar ytterst om vilken typ av människor det är som blir fans. En eller två av parodierna hamnar utanför såväl direkt sf- som fandomanknytning (en parodi på Sherlock Holmes-noveller och eventuellt The Case of the Typo Gang). Parodierna ger emellertid uttryck för den ohämmade kreativitet som är fanzinens adelsmärke.

Martin Kristenson

Martin Kristenson ser tillbaka på sitt fanzineutgivande med glädje och nostalgi. »Det var en enastående tur att vi upptäckte fandom. Mitt liv hade varit helt annorlunda om vi inte varit med i fandom.« [102]

Exempel på fanzine. Salafandoms (David Nessle och Martin Kristenson) fanzines är kända för att vara bland de mest anarkistiska som svensk sf-fandom skådat. Produktionen innehöll titlar som Milstolpe i svensk tandläkarhistoria, Vem är vem i Eslövs parkförvaltning och Den kosmiskt kontrarelativa och analt ringmuskelkontraherande företeelsen som är högst oklart relaterad till världsordningen i allmänhet. [103] Valet för denna beskrivning föll på Den raketdriften den raketdriften från 1981.

Omslaget består av en bild på en rymdfarkost på väg från jorden upp mot stjärnorna, men innehållet består av allt annat än rymdskildringar, även om redaktörerna rör sig i fantasins högre sfärer. Förordet handlar om den fiktive redaktören A. Bellis [104] strävan att hitta en bra titel på sitt fanzine.

Istället kom jag upp med en ny pun: [105] »Den raketdriften, Den raketdriften.« Det är en pun på en text av den anglosaxiska Pop'n roll-gruppen Karl-Gerhard Johnsson: »Den kärleken, Den kärleken/Vad vore världen om den inte fanns«.

Här tänker man genast »Den väderleken« och sedan när man är uppe i det blå är inte steget långt till raketdrift, som för övrigt har en slående ljudlikhet med den amerikanska SF-författarinnan Philip K Dicks [106] namn, kombinerat med SF-författarinnan André Nortons [107] namn. Andre Dick är nästan på kornet likt »filmkritik«, det vill säga »Den raketdriften«. [108]

Efter en sida med bland annat korta drifter med reklamfilmer följer en tvåsidig rapport från sf-kongressen RegnCon, [109] med närmast obegripliga referenser som endast de invigda, om ens de själva, förstår. Nästa inslag utgörs av två parodier på Jan Myrdalska artiklar. Under en teckning av Jan Myrdal med en tuppkamsliknande frisyr kan vi läsa »hans« ilskna artiklar.

Jag har noterat att det ingår, som ett led i den smädeskampanj som fisvänstern i sin överhöghet igångsatt för att exkommunicera mig ur den lokala svenska debatten, ett försök att nedsvärta min person genom att ständigt avfotografera mig med håret stående rakt upp. [110]

Följande sida upptas av limerickar om filosoferna Rudolf Carnap och Ludwig Wittgenstein.

En dyster wienfilosof som rosas och risas
Men ändå inte nånstans kan avspisas
Sa: min värdeteori
Den måste nog bli
»Det som kan sägas kan ej visas.«[111]

De följande sidorna fortsätter med limerickar och kortare parodier. Sidan 13 tar till exempel upp obscena och oerhört långsökta skämtsamma historier om de kvinnliga nedrustningsförhandlarna Inga Torsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin. Det torde inte vara deras kön eller deras roll som utgör poängen i skämten, om man känner Nessles och Kristensons politiska och etiska värderingar, utan det absurda i kombinationen av dem med de göteborska figurerna Kålle och Osborn.

Kommentar. Vad som skiljer Den raketdriften den raketdriften från andra fanzines av Saladuon är en något proprare layout, färre illustrationer och läslighet. Fanzinet är mimeograferat och inte spritstencilerat som exempelvis Tredje guiden till fördold makrobiotisk kunskap.

Den med svårbegripliga referenser pepprade okonventionella kongressrapporten utgör tillsammans med förordet den enda mer påtagliga länken med fandom. Referenserna till science fiction inskränker sig till några få, ytliga referenser, som raketen på omslaget och några författarnamn.

I stället får vi oss till livs parodier, som förordet, de fingerade artiklarna av Jan Myrdal och ett litet inslag om artonhundratalets institutionella rasism. De två senare utgör tillsammans med fyra inslag om reklam på sidan 3 exempel på samhällskritik. Fanzinet är fullt med stilexperiment där man använt sig av Göteborgsvitsar, limerick- och sonettformen. Baksidans tre dikter av »B. A. Runesköld« är pastischer på poesi från 1800-talet.

Andra texter består av oerhört krystade skämt med kombinationer av disparata företeelser, vilket satisfierar roandekravet. [112] Exempel är kombinationen av nedrustningsförhandlarna med Kålle och Osborn, samt limerickarna om obegripliga filosofer.

Den raketdriften den raketdriften visar med all önskvärd tydlighet på den fantasifullhet, kreativitet och lek med språket som är vanlig i fandom.

Jessica Elgenstierna

Sf-fandom består inte av kufar, säger Elgenstierna, även om det är en uppsamlingsplats för udda människor. Visst finns kufarna, men en del är väldigt vanliga och normala. Där finns många trevliga, intelligenta människor. Fandom har en hög toleranströskel för individen. Det är inte en ungdomskultur, få är under 20 och väldigt många är över 30. [113]

Exempel på fanzine. Den mystiska planeten är ett av Jessica Elgenstiernas fanzines, och utgavs mellan 1988 och 1993 i fem nummer. Nummer 3 från oktober 1988 är tryckt på limegrönt papper med en enkel teckning av en raket på väg mot en främmande planet på omslaget. Förordet utgör en beskrivning av sf-kongressen Tröstcon. [114]

Trots sitt milt sagt tunna program och trots cigarrettröken som låg som en giftig, genomträngande, kvävande slöja över alltihop, var TröstCon en hygglig kongress. Supandet hade mestadels rimliga proportioner, fast på söndagen tävlade Mats Henricson och Mikael Jägerbrand om att se ynkligast ut. Jag tror faktiskt Mats vann, trots att Mikael vräkt ut sitt maginnehåll på heltäckningsmattan. Framåt kvällen hade den sistnämnde repat sig såpass att han hjälpte till att häfta sina båda fanzines. [115]

Efter en tresidig brevspalt får vi ta del av Tankar omkring en gammal dröm, insänd av sf-fanen Siv Tapper. De två första sidorna av det tresidiga inslaget upptas av skildringar av Tappers obehagliga upplevelser hos läkare, innan vi kommer till drömskildringen.

Som sig bör i ett science fiction-fanzine kan man finna en spalt med astronomiska fakta.

Men jämfört med planeterna i Tellusalliansen är Jorden en riktig koloss. Å andra sidan är de ganska många. Det har nämligen slumpat sig så att det finns 1027 Tellusplaneter som var och en väger 5,8 gram och är två kubikcentimeter stor. På varje planet bor det fem miljarder mikroskopiskt stora Tellusianer, som styrs av en diktator - en minikopia av en människa på Jorden. Således finns det en Bengt Bedrupplanet, en Robert Redfordplanet och minst en Anders Puschelplanet. [116] Problemet är att det inte finns 1027 människor. Därför finns det planeter som styrs av smörblommor, knott, kanelbullar och småstenar. [117]

Fyra sidor personliga reflektioner avslutar fanzinet. Elgenstierna tar upp vardagen i sina studier.

Det är fruktansvärt jobbigt att vara kreativ och effektiv i en grupp om fyra. Ingen orkar ta ansvar, men alla vill bestämma, alla kommer med invändningar, men ingen kommer med alternativ. [118]

Den absurda skönhetsvärlden kritiseras på två sidor, och inslaget avslutas med redaktörens irritation över att det årets nobelpris delas ut till »araben med det ostavbara namnet« i stället för en kvinna. [119]

Kommentar. Science fiction lyser med sin frånvaro i Den mystiska planeten nr 3, med undantag för den parodiska halvsideslånga astronomispalten och enkla teckningar på planeter och rymdskepp som finns utspridda över sidorna, tvärtom tar fanzinet upp högst vardagliga företeelser. Möjligheten att ventilera sina erfarenheter av läkarbesök eller åsikter om kroppsfixeringen i samhället i tryck förutom i fanzines skulle teoretiskt sett kunna finnas exempelvis om man hade en kåserispalt i en dagstidning, men är förstås något som är få förunnat. Den mystiska planeten tycks ge en möjlighet att utan hinder och restriktioner ge utlopp för sina tankar i skrift och sprida det till hundratalet personer. Detta fria uttryck kommer fram i såväl förordet (2 sidor), brevspalten (3 sidor), Siv Tappers inslag (3 sidor) och Jessica Elgenstiernas avslutande åsikter (3 sidor). Det mer kreativa inslaget består av spalten med de absurda astronomiska uppgifterna (1/2 sida).

Elgenstierna säger själv att hon får utlopp för sitt skrivande i jobbet, och att fanzineutgivandet ligger bakom henne. Hon känner uppenbarligen inte längre samma behov att lufta sina åsikter på det sätt som sker i Den mystiska planeten nr 3, eller så har hon nu andra möjligheter att uttrycka sig på.

Anna Åkesson

Enligt Åkesson handlar så många fanzines om annat än sf eftersom sf-fans är människor och det finns annat i livet än science fiction. Den personliga tonen är viktig i fanzines, att man får kontakt med personen bakom. [120]

Exempel på fanzine. Fandom är litet av ett tema i nr 6 av Folk och fans i landet Annien. Åkesson beskriver bland annat de reaktioner hon får när hon berättar om science fiction och fandom. Folk tror att science fiction-fans är intresserade av allt annat än science fiction, som ockultism och flygande tefat.

»Aha« sade han, »då håller ni på med ockultism och sånt där då.« Jag tog för givet att han skämtade och förklarade att ja just det, vi sysslar med magiska riter ute i skogen och slaktar tuppar och så vidare. [...] När jag försökte övertyga en kompis som inte har haft nån kontakt med fandom om att han borde gå på samma kongress, så tvekade han i sin tur eftersom han var rädd att hamna i ett gäng utklädda dårar som viftar med plastlasersvärd och hälsar varandra på klingonska. [121] Jag blir bara så förvånad över att det verkligen är som fans säger, att folk tror att vi är hur skumma som helst. [122]

Åkesson tar upp fandomtemat i sitt förord samt i en spalt som beskriver »Vett och etikett - hur man beter sig städat i fandom«. Ett halvsideslångt inslag tar upp nyheter om olika fans. Mer personliga inslag består av en artikel om redaktörens intresse för dansstilen lindy hop, och ett inslag om hennes erfarenheter av killar. Hon blev

mer och mer övertygad om killars obegriplighet. Det verkade inte finnas en enda som det gick att umgås normalt med. De jag försökte lära känna kan enkelt delas in i två grupper: de som jag blev kär i men som inte ville umgås med mig och de som blev kära i mig men som inte ville umgås med mig utan att vara tillsammans med mig. Helt obegripligt. [123]

Två bidrag från Joacim Jonsson respektive Hassi Nilsson upptas av filosofiska funderingar med utgångspunkt i vetenskapliga spörsmål. Insända brev på tre sidor avslutar fanzinet.

Kommentar. Folk och fans i landet Annien är ett fanzine med en mycket personlig ton, vilket manifesteras på olika sätt - i inslaget om redaktörens intresse för lindy hop, men i synnerhet i avsnittet om hennes erfarenheter av killar. Kontakten med andra fans manifesteras i nyheterna om fans (1/2 sida), brevavdelningen (3 sidor) och de insända bidragen (sammanlagt 31/2 sida). Fandom behandlas i förordet (1 sida) liksom på en sida som rör utomståendes uppfattningar om fans, följd av ett försök att beskriva vad fans gör »när de inte ägnar sig åt fanac [124] eller science fiction.« [125] Spalten om vett och etikett i fandom tar upp en dryg halvsida.

Fanzines kan uppenbarligen handla om precis vad som helst, [126] som ett intresse som inte på något sätt har med fandom i sig att göra (lindy hop). Ändå är det en naturlig del av fanzinet, och visar på med vilken frihet fans kan uttrycka sig utan att rörelsen upplöses. Det finns något som håller ihop alla de disparata uttrycken, kanske självdefinitionen som science fiction-fan. Men det är slående att redaktören inte vill identifiera sig med science fiction-serien Star Treks fans.

Inte mycket av innehållet har science fiction-anknytning, förutom några referenser i ett av de insända bidragen. Fandom får desto större utrymme (vilket delvis beror på att redaktören tänkte göra numret till ett temanummer om fandom).

Slutsatser

Ifall samhället sett annorlunda ut, om majoriteten hade haft samma mentala disposition som personer som blir sf-fans, hade fanzinen förmodligen inte behövt uppstå som kommunikationsform. Och det är inte omöjligt att det är mot ett sådant samhälle vi går. Om informationsteknologin kommer att innebära en genomgripande omstrukturering av samhället är det möjligt att innevarande sekel blir individens snarare än massans. Det skulle kunna innebära att science fiction-fandom som avgränsat fenomen helt upphör att existera, genom att de individer jag talat om får utlopp för sin personlighet på andra sätt - när de har mera gemensamt med andra i sin närmiljö.

Vidare forskning

Om Gregory Benford har rätt i att Internets utveckling kan förutses med hjälp av fandoms utveckling, är detta naturligtvis ett intressant område att titta närmare på.

Källor

Telefonintervju med Ahrvid Engholm 16 april 2000.
Telefonintervju med Jessica Elgenstierna 16 april 2000.

Övrig kommunikation

Telefonsamtal med Ahrvid Engholm 8 maj 2000.

Fanzines

• Baym, Nancy K: »Talking About Soaps: Communicative Practices in a Computer-Mediated Fan Culture« [s. 111-129] i Theorizing Fandom: Fans, Subculture and Identity, edited by Cheryl Harris & Alison Alexander. I serien The Hampton Press Communication Series, Communication Alternatives. Brenda Dervin, supervisory editor. Cresskill, New Jersey 1998.
• Benford, Gregory: »Alt.fans.« Ursprungligen i Reason, Jan 96, Vol. 27 Issue 8. Internetkälla: Academic Search Elite (11 april 2000). URL: http://ehostvgw2.epnet.com/ehost1.asp?key=204.179.122.141_8000_-830828444&site=ehost&return=n
• Bjurström, Erling: Högt & lågt. Smak och stil i ungdomskulturen. Umeå, 1997.
• Boken om uppfinningar. Stockholm, 1984 (1983).
• Bolin, Göran: Filmbytare. Videovåld, kulturell produktion & unga män. Umeå, 1998.
• Brown, Jeffrey A: »Comic book fandom and cultural capital.« Ursprungligen i Journal of Popular Culture, Spring 97, Vol. 30 Issue 4. Internetkälla: Academic Search Elite (11 april 2000). URL: http://ehostvgw2.epnet.com/ehost1.asp?key=204.179.122.141_8000_-30828444&site=ehost&return=n
• Eney, Dick: Fancyclopedia II - Web Edition. Ursprungligen publicerad 1959. Internetkälla: SFFNet (7 maj 2000). URL: http://www.sff.net/people/Diccon
• Engholm, Ahrvid: Fandboken version 0.91 - ordbok över svensk science fiction-fandom. Opublicerat manuskript. Stockholm, 1993.
• Engholm, Ahrvid: »Fanzines. FAQ v 1.0 mars 1999.« Redigerad och webredigerad av Rolf Strömgren. Version 0.92 publicerad i Folket i bild/Kulturfront 4/97. Internetkälla: Uppsala Sciencefictionsällskap (10 april 2000). URL: http://sfweb.dang.se/rufs/scifikat/fanzinefaq.html
• Eriksen, Thomas Hylland: Small Places, Large Issues. An Introduction to Social and Cultural Anthropology. London & Chicago, 1995.
• Fiske, John: Reading the Popular. London & New York, 1992 (1989).
• Fornäs, Johan: »Speglingar: Om ungas mediebruk i senmoderniteten« [s. 149-170] i Medier och kulturer av Ulf Hannerz (red). Stockholm, 1993 (1990).
• Forsgren, Rune: Skandinavisk fanzinebibliografi 1954 - 1977. Utan utgivningsort, 1979.
• Glasser, Allen: »History of the Scienceers. The First New York City Science Fiction Club, 1929.« Transcribed by Richard Newsome. Ursprungligen publicerad i Sphere, återtryckt i First Fandom Magazine nr 4 (1961). Internetkälla: The Fan History Project (7 maj 2000). URL: http://fanac.org/timebinders/scienceers.html
• Hansson, Tom: »'Vilka konamn var vanligast?'« [s. 5] i Svenska Dagbladet fredagen den 5 maj 2000.
• Harris, Cheryl: »Introduction. Theorizing Fandom: Fans, Subculture and Identity« [s. 3-8] i Theorizing Fandom: Fans, Subculture and Identity, edited by Cheryl Harris & Alison Alexander. I serien The Hampton Press Communication Series, Communication Alternatives. Brenda Dervin, supervisory editor. Cresskill, New Jersey 1998.
• Hayward, Arthur L. & Sparkes, John J: The Concise English Dictionary. Ware, 1986 (1962).
• Holmberg, John-Henri: »Gafiacs praktiska och oundvarbara fanniska ordlista för neos och andra djur« [s. 19-36] i Gafiac nr 48, redigerad av John-Henri Holmberg. Stockholm, 1987.
• Jankowski, Nicholas W. & Wester, Fred: »The Qualitative Tradition in Social Science Inquiry: Contributions to Mass Communication Research« [s. 44-74] i A Handbook of Qualitative Methodologies for Mass Communication Research, edited by Klaus Bruhn Jensen & Nicholas W. Jankowski. London & New York, 1999 (1991).
• Lindlof, Thomas R; Coyle, Kelly & Grodin, Debra: »Science Fiction and Interpretive Schism« [s. 219-247] i Theorizing Fandom: Fans, Subculture and Identity, edited by Cheryl Harris & Alison Alexander. I serien The Hampton Press Communication Series, Communication Alternatives. Brenda Dervin, supervisory editor. Cresskill, New Jersey 1998.
• Lundwall, Sam J: Den fantastiska romanen 1. Klassisk utopi och rymdfärd från Lukianos till Edward Bellamy. Stockholm, 1972.
• Lundwall, Sam J: Den fantastiska romanen 3. Viktorianska framtidsdrömmar från Claës Lundin till H. G. Wells. Stockholm, 1973.
• MacDonald, Andrea: »Uncertain Utopia: Science Fiction Media Fandom & Computer Mediated Communication« [s. 131-152] i Theorizing Fandom: Fans, Subculture and Identity, edited by Cheryl Harris & Alison Alexander. I serien The Hampton Press Communication Series, Communication Alternatives. Brenda Dervin, supervisory editor. Cresskill, New Jersey 1998.
• McQuail, Denis: Mass Communication Theory. An Introduction. Third Edition. London, 1998 (1983).
• Norstedts stora engelsk-svenska ordbok. Andra upplagan. Stockholm, 1993 (1980).
• Samuelsson, Niclas: Elvis on My Mind. Om fans, mening och identitet. C-uppsats, Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns Högskola. Flemingsberg, 1999.
• Stenfors, Bo: »Inledningen av Sveriges science fiction-fandom.« Ursprungligen publicerad i Spektra science fiction nr 53 och 54 (1995) under titeln »Science fiction och Häpna! sedan«. Internetkälla: Hans Persson home page (29 april 2000). URL: http://www.lysator.liu.se/~unicorn/fandom/fanzines/sf-fandom.html
• Svensk ordbok. Utan utgivningsort, 1986.
• Warner Jr, Harry: A Wealth of Fable. An Informal History of Science Fiction Fandom in the 1950s. Edited by Dick Lynch. Van Nuys, 1992 (1976).
• Willis, Walt & Shaw, Bob: The Enchanted Duplicator. Ursprungligen publicerad 1954. Internetkälla: SF-Archives, Glasgow University (5 maj 2000). URL: http://www.dcs.gla.ac.uk/SF-Archives/Misc/The-Enchanted-Duplicator

fanac

från »fan activity«, fanaktivitet, att vara aktiv inom fandom.

fandom

den kultur fansen skapar

faned

fanzine editor, fanzineredaktör

fangathering

informellt möte mellan fans. Kan uppstå spontant eller förberedas

fannisk

sådant som handlar om fandom i sig, snarare än sådant som rör science fiction. Står i motsats till det serconistiska. Se »sercon«.

fanzine

från »fan magazine«. Finns inom många olika områden. I denna uppsats syftar benämningen uteslutande på science fiction-fanzines

flygande tefat

ett fenomen som människor i allmänhet envisas med att tro att science fiction-fans sysslar med, och som retar fans till vansinne

klingonska

ett språk som talas i science fiction-serien Star Trek

kongress

möte mellan sf-fans med program, bankett och hedersgäster. I Sverige hålls 1 - 3 kongresser per år med mellan 25 och 250 deltagare och varar vanligen minst två dagar [127]

mundane

i svensk fanslang »mondän«, den värld som ligger utanför science fiction-fandom

oneshot

fanzine som ges ut med ett enda nummer

pulpmagasin

pulp är det engelska ordet för pappersmassa. Pulpmagasinen i USA innehöll »skräplitteratur« som science fiction och trycktes på billigt papper

pun

engelska för ordlek. Både ordet och ordvitsande användes frekvent i svensk fandom

sercon

från »serious and constructive«, att ägna sig åt science fiction på ett seriöst sätt. Står i motsats till det fanniska

sf

akronym för science fiction (inte Svensk Filmindustri i denna uppsats)

slanshack

bostad där fans lever i kollektiv

Star Trek

populär tv-serie. Star Trek-fans rör sig till stor del utanför science fiction-fandom, och ses inte alltid med blida ögon av sf-fans

WAHF

akronym för »We Also Heard From«. Uppräkning av läsare vars brev inte tryckts i ett fanzine, eller som enbart kom med korta skriftliga eller muntliga kommentarer

1. Mundane är den värld som ligger utanför science fiction-fandom. Se bilaga I för en ordlista över alla specialuttryck som används i denna uppsats.
2. Willis, Walt & Shaw, Bob.
3. John Magnus citerad i Warner Jr, Harry 1992: 18.
4. Hansson, Tom 2000. Doktoranden i fråga disputerade 19 maj 2000 vid Uppsala universitet med Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreaturs namn.
5. Svensk ordbok 1986: uppslagsordet »fan«.
6. Bolin, Göran 1998: 30.
7. Ibid: 31.
8. Ibid: 31 (not 3). »Fan« har n-genus.
9. Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »fan«.
10. Telefonsamtal med Ahrvid Engholm 8 maj 2000.
11. Hayward, Arthur L. & Sparkes, John J 1986: uppslagsordet »fancy«.
12. Norstedts stora engelsk-svenska ordbok 1993: uppslagsordet »fancier«.
13. »Anarkism i någon variant är en bland fans en betydligt vanligare politisk övertygelse än hos andra grupper; mycket kan det antas bero på att fandom i sig är ett gott exempel på en fungerande, individualistisk anarki.« [Holmberg, John-Henri 1987: uppslagsordet »Fanarkister«.]
14. Engholm, Ahrvid 1999. Ordets uppkomst är grundligt utredd av sf-historikern Sam Moskowitz i artikeln »The Origin of the Term 'Fanzine'« i Fantasy Commentator, vol 8 nr 3/4 hösten 1995. [Ibid.]
15. Bjurström, Erling 1997: 17.
16. Ibid: 17-18.
17. Ibid: 75.
18. Bolin, Göran 1998: 64.
19. Svensk ordbok 1986: uppslagsordet »subkultur«.
20. MacDonald, Andrea 1998: 132.
21. Ibid: 150; min kursiv.
22. Fiske, John 1992: 1.
23. Ibid: 2.
24. Pulp är det engelska ordet för pappersmassa. Pulpmagasinen i USA innehöll »skräplitteratur« som science fiction och trycktes på billigt papper.
25. Fiske, John 1992: 2.
26. Warner Jr, Harry 1992: 172.
27. Fornäs, Johan 1993: 162.
28. Ibid: 162.
29. Glasser, Allen.
30. Lindlof, Thomas R; Coyle, Kelly & Grodin, Debra 1998: 225.
31. Eriksen, Thomas Hylland 1995: 26.
32. Bolin, Göran 1998.
33. Till exempel s. 143, 167, 182.
34. Bolin, Göran 1998: 211.
35. Ibid: 211.
36. Ibid: 214.
37. Ibid: 215.
38. Harris, Cheryl 1998: 5 skriver »... much of the discussion around fandom has essentially pathologized it without leading us much closer to understanding this important phenomenon.«
39. Brown, Jeffrey A.
40. Ibid.
41. Samuelsson, Niclas 1999: 12.
42. Ibid: 32.
43. Jankowski, Nicholas W. & Wester, Fred 1999: 67.
44. Och kategoriseras antagligen inte ens som trycksaker av KB. Många fanzines kan alltså enligt deras klassifikation endast ses som »papperslappar« [Inlägg på uppsatsseminarium på Journalistik och multimedia, Flemingsberg av Karin Stigbrand 24 maj 2000].
45. Inlägg på Sverifandomlistan av Ahrvid Engholm 26 maj 2000.
46. Lundwall, Sam J. 1972: 9-10.
47. Novellen finns i Lundwall, Sam J. 1973: 61-72.
48. Glasser, Allen.
49. Bostad där fans lever i kollektiv.
50. Engholm, Ahrvid 1993: »Kort intro om fandom«. Donald A. Wollheim (1914-1990), Frederik Pohl (1919- ), damon knight (1922- ) och Isaac Asimov (1920-1992) blev samtliga senare kända sf-författare. (damon knight skriver liksom e. e. cummings sitt namn med gemena initialbokstäver.) John-Henri Holmberg menar emellertid att det fanniska inslaget kom först ett decennium senare och att fanzinen var helt inriktade på science fiction på 30-talet. [E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.]
51. Warner Jr, Harry 1992: 262-263.
52. Ibid: 267-268.
53. Ibid: 269-271.
54. Stenfors, Bo 1998.
55. Ibid.
56. Forsgren, Rune 1979: uppslagsordet »SPACE REPORTER«.
57. Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Club Nova«.
58. E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.
59. Lundwall, Sam J. 1974: uppslagsordet »Häpna!«. John-Henri Holmberg påpekar att de 4 »skyddsnummer« på 4 sidor var som gavs ut av Sam J. Lundwall 1969 enbart hade som syfte att förhindra att någon annan övertog namnet. [E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.]
60. E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.
61. Engholm, Ahrvid 1993: »Kort intro om fandom«.
62. Inlägg på Sverifandomlistan av Johan Anglemark 27 april 2000.
63. Engholm, Ahrvid 1999.
64. Warner Jr, Harry 1992: 43.
65. Bolin, Göran 1998: 97.
66. Engholm, Ahrvid 1999.
67. McQuail, Denis 1998: 74.
68. Eney, Dick: uppslagsordet »MIMEO«.
69. E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.
70. Willis, Walt & Shaw, Bob.
71. Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Salafandom«.
72. E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.
73. E-postbrev från John-Henri Holmberg 8 maj 2000.
74. Boken om uppfinningar 1984: 159.
75. McQuail, Denis 1998: 85.
76. Warner Jr, Harry 1992: 105-106.
77. Ibid: 106.
78. Ibid: 129.
79. En gammal sf-fan påpekar att de kostade några hundra om man inte rentav fick dem gratis. [E-postbrev från Tony Elgenstierna 12 maj 2000.]
80. Warner Jr, Harry 1992: 40-42.
81. Benford, Gregory 1996. Enligt honom uppstod emoticons, smileys, i sf-fanzines på 50-talet. :-)
82. Baym, Nancy K. 1998: 127-128.
83. Sam J. Lundwall, fanzineutgivare, författare och förläggare.
84. E-postintervju med Dénis Lindbohm 16 april 2000. Syftar inte på några fysiska slagsmål, utan på det så kallade »fanniska kriget« 1958-1963, som var en slags omvärldskommentar och -parodi. Det bedrevs »dels via fanzines, dels (huvudsakligen) via brev, bandinspelningar och andra direkta kommunikationer mellan en rad svenska fans. Det startades av Dénis Lindbohm och Sam J Lundwall, som uppställde sig själva som envåldshärskare i var sitt fiktivt rike ... [...] 'Kriget' var väsentligen skämtsamt och ofta satiriskt, där det som satiriserades var såväl världshändelserna som sf och fandom.« [Holmberg, John-Henri 1987: uppslagsordet »Fanniska kriget«.]
85. Från »serious and constructive«, att ägna sig åt science fiction på ett seriöst sätt. Står i motsats till det fanniska.
86. Clloev nr 37: 1.
87. Clloev nr 37: 9.
88. Ibid: 11.
89. William Gibson (1948- ), kanadensisk science fiction-författare.
90. Amerikansk science fiction-film från 1998 regisserad av The Wachowski Brothers.
91. E-postintervju med John-Henri Holmberg 17 april 2000.
92. Forsgren, Rune 1979: uppslagsordet »GAFIAC«.
93. 4-5 juli 1987 i Fiskarhöjdens kvartersgård, Saltsjöbaden med omkring 100 deltagare. [Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Kongress«.]
94. Gafiac nr 48: 6.
95. Gafiac nr 48: 17.
96. Ibid: 62.
97. 4-7 juni 1976 i Tekniska högskolans kårhus, Stockholm med omkring 460 deltagare. [Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Kongress«.]
98. Telefonintervju med Ahrvid Engholm 16 april 2000.
99. Swede Ishes: 17.
100. Ibid: 8.
101. Swede Ishes: 42-43.
102. E-postintervju med Martin Kristenson 17 april 2000.
103. »Ni kanske minns den: Det rörde sig om något som var gjort på papper, men där upphör också likheten med alla hitills kända fanzin.« Tredje guiden till fördold makrobiotisk kunskap nr 5: 2.
104. Anders Bellis är en verklig svensk sf-fan, men här förekommer han i en fiktiv avatar.
105. Engelska för ordlek. Både ordet och ordvitsande användes frekvent i svensk fandom.
106. Philip K. Dick (1928-1982), manlig amerikansk sf-författare.
107. André Norton (1912- ), kvinnlig amerikansk sf-författare.
108. Den raketdriften den raketdriften: 2.
109. 2-3 maj 1981 i Bäckängskolan, Borås med omkring 120 deltagare. [Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Regncon«.]
110. Den raketdriften den raketdriften: 6.
111. Ibid: 7.
112. »Satisfierar roandekravet«: ett fanniskt uttryck.
113. Telefonintervju med Jessica Elgenstierna 16 april 2000.
114. 14-16 oktober 1988 i Jontes Stuga, Uppsala med omkring 50 deltagare. [Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Kongress«.]
115. Den mystiska planeten nr 3: 3.
116. Anders Püschel, svensk sf-fan.
117. Den mystiska planeten nr 3: 11.
118. Ibid: 12.
119. Ibid: 15.
120. E-postintervju med Anna Åkesson 14 april 2000.
121. Klingonska är ett språk som talas i tv-serien Star Trek. Star Trek-fans rör sig till stor del utanför science fiction-fandom, och ses inte alltid med blida ögon av sf-fans.
122. Folk och fans i landet Annien nr 6: 5.
123. Ibid: 4.
124. Från »fan activity«, fanaktivitet, att vara aktiv inom fandom.
125. Folk och fans i landet Annien nr 6: 5.
126. Fanzinet »kan innehålla precis vad som helst som jag, den enväldiga redaktrisen, finner roligt och intressant.« [Folk och fans i landet Annien nr 6: 1.]
127. Engholm, Ahrvid 1993: uppslagsordet »Kongress«.

Åter till Fanzinearkivet.