Kevin J. Anderson: Star Wars: The Jedi Academy Trilogy Volume III: Champions of the Force (1994)

Bantam, 322 sidor.

Arthur C. Clarke har formulerat en lag som lyder "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic." En annan science fictionförfattare, Theodore Sturgeon, har sagt att "90% of everything is crud." Efter att ha läst Champions of the Force så kan jag formulera en kombinerad version: "Any sufficiently cruddy science fiction is indistinguishable from fantasy."

Efter att ha blivit nebulanominerad för sin Assemblers of Infinity (skriven tillsammans med Doug Beason) så kastar sig Kevin Anderson ut i Star Wars-universat med full fart med böckerna om Jedi-akademin. Tyvärr så verkar det som om han tappade någonting på vägen. Som jag antytt i inledningen så är det egentligen ingenting som skiljer den här boken från vanlig heroisk fantasy. Visst, det vimlar av tekniska manicker, den ena mer otrolig än den andra men det är å andra sidan just det som är problemet. Det finns ingen hejd på vad prylarna kan åstadkomma och hela boken förfaller till en orgie i teknikkamouflerad magi.

Vi hinner inte mer än några sidor innan en ensam person i ett stulet litet rymdskepp använder det experimentella vapen skeppet är utrustat med och sätter igång en supernova med ett skott. Sedan får han reda på att hans bror befinner sig på en av planeterna vars sol kommer att explodera om sju minuter och ger sig iväg för att rädda honom. På den tiden hinner han ta sig från omloppsbana ner i atmosfären, hitta rätt hus, skjuta ner några försvarare och stanna för att ta upp passagerare -- och komma därifrån levande.

På det hela taget så är boken uppbyggd som en ungdomsfantasy som Eddings eller någonting sådant. Alla de nödvändiga ingredienserna som onda imperier (The Empire), orädda riddare (Jedi Knights), Krafter som ingen vet hur de fungerar (The Force), uråldriga demoniska andar (Exar Kun som förfallit till kraftens mörka sida), teleportering (hyperspace) och till och med svärd (lightsabres) finns där. Så fort en av hjältarna sätter igång att göra någonting kan man vara lugn, för man vet att han kommer att klara det. Det enda som verkar kunna stoppa Luke Skywalker och övriga Jedi är förrädare i deras egna led, men även de kommer snart underfund med hur fel de har gjort, blir förlåtna och tar sedan upp kampen mot Imperiet igen.

Trots all denna tunt förklädda fantasy och en rejält melodramatisk handling som jag inte ska trötta någon med så går det förvånansvärt lätt att läsa Andersons verk. Det är nämlingen inget fel på skrivandet i sig utan allting flyter snabbt och lätt förbi med dramatiska klipp i slutet på åtminstone de flesta kapitlen. Det känns lite grann som en vackert snickrad stol -- med bara två ben.