En reseberättelse från en fjälltur i Sarek i Juni/Juli 2004.

Text: Nedskriven av Thomas Abrahamsson.

Bild: Alla foton är (C) 2004 Thomas Abrahamsson och får ej användas utan fotografens skriftliga tillåtelse.

Thomas Abrahamsson, 31 Dokumentatör & Fotograf I normala fall datavetare från Linköping, jobbar på Zenterio AB och UserLane AB.	Jon Edvardsson, 31 Fjällbjörkskogsfocerare I normala fall doktorand inom datalogi på IDA, Linköpings tekniska högskola.	Jonas Bergsten, 33 Langare av torkad frukt/nötter I normala fall kognitionsvetare från Linköping, jobbar på UserLane AB.

Sarek är ett fjällområde, tillika nationalpark (instiftad år 1909), i Lappland. Ytan är 197000 ha. Området begränsas i norr av Akkajaure och Stora Sjöfallets nationalpark, i väster av Padjelanta och sträcker sig söderut till Kvikkjokk. [mer info] Vår tur 2004: Ritsem - Akkastugorna - Kisurisstugan - Skuollavaldda - Låvdakvárddo - Guohpervágge - Skarja - Sarvaläpptå - Nienndo - Sluggaslätten - Gähppo - Rumok - Pietsaure by - Saltoluokta fjällstation.

28/6 (4km)

Det är först när jag sitter där i den lilla puttrande motorbåten mitt ute på Sourvasjavrés vindpiskade vatten som jag drar en riktigt djup suck och inser att det äntligen är semester. Det har varit en tuff vår och jag ser verkligen fram emot att komma bort från allt ett tag - och vad är bättre än Sarek på den biten...

Bergmassivet Ahkás mäktiga och snöklädda profil speglar sig i vattnet och motorbåten närmar sig snabbt bryggan vid Akkastugorna. Jag låter en hand skära genom det iskalla vattnet och inser hur otroligt kallt det är; och hur kort tid man skulle klara sig om man trillade i! Jag drar åt remmarna på flytvästen lite mer.

Färden hittills har gått bra, tyvärr var vi lite sent ute och Connex hade slut på de riktigt bra biljetterna från Stockholm till Ritsem, så resan tog oss nästan 24 timmar. Den gamle mannen med motorbåten ingår dock inte i biljettpriset, vilket vi snart blir varse om. När han släppt av oss vid "bryggan" (ett stålskelett som man klättrar upp på) vid Akkastugorna försöker han lura av oss 250:- per person. Jon, som har varit mycket uppmärksam på skyltarna i Ritsem, påpekar ihärdigt att det bara ska kosta 160:-, för det tar minsann STF! Vad vi inte vet ännu är att STF's båtar inte börjat gå reguljärt ännu, de börjar gå den 1 juli. Till slut kommer vi överrens om 200 kronor per skalle och vi sätter av upp igenom björkskogen mot stugorna.

Det första man ser är två par utslitna kängor som någon lämnat till ett öde i föruttnelse i en björk vid stranden. Med raska steg går vi genom björkskogen, klockan är redan kväll och vi vill komma en bit innan vi slår upp tältet för första gången. Stugorna verkar tomma, men vi tar ingen större notis om dem utan raskar på mot bron över Vuojatädno. Vi konstaterar också med en suck att det är mycket mygg i år. Vi slår läger bredvid en liten jokk bredvid Padjelantaleden och torkar våra kläder i vinden.

29/6 (14 km)

Under natten regnar det mycket men på morgonen är det uppehåll. Det är molnigt och blåsigt. Vi äter frukost, packar ihop och fortsätter längst den lättvandrade Padjelantaleden fram till de två broarna vid Kisurisstugan. På vägen möter vi en liten grupp på tre personer, en äldre man och två (söta) tjejer i vår egen (unga) ålder som har gått på leden i nio dagar. De förhör sig om motorbåtpriset och vi får ett "lycka till!" innan vi skiljs åt. Innan vi når Kisurisstugorna så böjer vi av till vänster mellan broarna och går upp på de blåsiga sandåsarna, för att sedan fortsätta mellan älvarna Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå. Älvarna har skurit ned två djupa raviner i den grusiga marken.

Nu börjar man som först känna tyngden av ryggsäcken och de första skavsåren berättar för mig var dom tänker placera sig i år. Vi följer Sjpietjavjåhkå kommer fram till foten av berget Gisuris. Musklerna ömmar när jag kämpar mig uppför grusslänten i ravinen som Gisurisriehpejågåsj har skurit ut; för varje steg jag går uppför glider jag ett halv nedåt i den lösa och fuktiga marken. Vi slår upp tältet strax efter ravinen på ett trevligt ställe i en svacka. Den närmaste snödrivan är bara hundratalet meter bort.

Jag kokar på lite frystorkad wok, häller i lite olja och efter tio sekunders "wokning" så skriker våra hungriga magar att nu räcker det med wokningen. Efter en ansenlig mängd råddande (Flitigt använd term, "att rådda", att packa om/i/ur sin ryggsäck. Kommer från "Roddare" (uttalas råddare) vilka är de som hjälper ett band med att bära utrustning, fixa scenen, stämma instrument osv. Av Engelskans "roadie" - road crew) så kommer vi i sovsäckarna vid åttasnåret.

Dagen har varit blåsig och det har duggregnat, men vi har inte fått något ordentligt regn på oss (ännu). I tältet fortsätter vi med våra råddar-skämt och sjunger "Rådding me, rådding you (ah-haa)" och spånar på filmtitlar som "Jag vet var du råddade förra sommaren" och "James Bond - med rätt att rådda". (På bilden till höger ser vi ett litet rådd, utfört av Jonas)

30 / 6 (11km)

Termometern visar 8.5 grader när vi vaknar. Vi hinner få i oss frukost och rådda klart innan de första tunga regndropparna börjar falla från den mörkgrå himlen. Med vinden i ryggen och ett kallt regn över oss ger vi oss av mot Skupollavaldda. Vadet över Sierggajåhkå är brett och djupt, men vattnet är relativt trögflytande här. Vi kommer över ganska enkelt, men det var djupare än väntat och vi får vatten i skorna, trots vadarstövlar och förberedelser med remmar.

Regnet tilltar under dagen och vi kämpar oss fram över den ganska meningslösa och steniga slätten i riktning mot Guohpervagge. Jonas börjar känna av sin ljumske som ömmar rejält, och själv har jag lite ont i högra höften. När vi lagar lunch i regnet så passar jag på att byta sockar och sulorna i mina kängor - härligt med torra fötter igen! (Det är något som är riktigt bra med ett par Lundhags-kängor, att man enkelt kan byta sulor sådär. Det, och deras höga skaft, då!) Jag knökar ner de blöta sockarna i en plastpåse och hoppas på att det ska bli en fin dag snart då jag kan få tillfälle att torka dem.

Efter ett tag beslutar vi oss för att slå läger vid Alep Låvdakruvtésj och vi slår upp tältet i regnet. Vi kommer snabbt in och vi ligger där och lyssnar på regnets ilskna smattrarnde mot tältduken. Det blir varmt och mycket, mycket fuktigt. Jonas lagar en god gryta med grönsaker och kyckling och bjuder på Snickers! Jon delar ut ett exemplar var av målet/energiklumpen från "Ma Baker", ett litet mellanmål som energimässigt sett motsvarar en hel måltid. Det märks - det är gott, men mustigt och fett. Vi spelar Yatzy innan vi lägger oss tidigt med böner om bättre väder i morgon. Innan vi somnar hör man hur Jon muttrar något ilsket om sina genomblöta kängor...

Under kvällen dokumenterar vi den halvofficiella "Thomas väderdjävlighetsskala (subjektiv)", ett sätt att på en skala från 0 till 10 beskriva hur djävligt vädret är. Så här ser skalan ut:

Dagen som gick låg alltså mellan 3 och 4. Vår förra Sarektripp låg nästan konstant på 8-9. Nåväl, det var ett onormalt torrt år 2002.

1/7 (14 km)

Jag vaknar runt sjusnåret av att vinden sliter och rycker i tältet, ackompanjerat av smattret av ett tungt regn. Efter en timme ger regnet sig och Jon vågar sig ut. Man hör ett glatt rop utifrån, "Ah, det här ser lovande ut!". Efter ett tag bryter solen genom molnen och vi lagar frukost. Det blåser upp allt mer och vi passar på att torka kläder och skor i solen innan vi ger oss av. Vinden tilltar ständigt och under hela dagen har vi en extrem motvind - ofta får man gå och luta sig framåt för att inte falla omkull. Jag gissar på att det är stormstyrka i en del av vindpustarna.

Vi går österut genom Guohpervágge och det börjar snart duggregna. Det är en kall dag, runt åtta grader och vinden gör det än värre. Det blåser så mycket att en del bäckar som rinner högt uppe på bergen fångas av den kraftiga vinden och slungas uppåt och iväg ut i tomma luften; en imponerande syn. Vi passar på att äta lunch i en svacka där vinden är något mindre intensiv. Jon skrämmer upp en förvånad fjällräv som snabbt försvinner iväg.

Vi kommer fram till vad som kommer att bli känt som "dödskallejåkken"; Gasska Låvdakruvtásj (uppkallad senare efter den symbol jag ritar på kartan efter att vi vadat över den - se bild). Vi konstaterar att det är mycket vatten i jokken - ovanligt mycket. Vattnet har bildat nya sidofåror och vegetationen runt jokken står under vatten. Jag öppnar min ryggsäck för att plocka fram något och swoooooopsh, den hårda vinden tar tag i min lilla påse med pengar och körkort. Snabbt som ögat hinner jag få tag på den och drar en lättad suck! Tack vare bra vadarstavar och ett väl planerat vad klarar vi oss över utan problem och vi kämpar vidare mot vinden.

Utmattade kommer vi fram till mitten av Guohpervágge där vi hittar en plan gräsyta precis nedanför den imponerande vattendelarglaciären. Själv lägger jag mig utmattad i tältet och bara tittar tomt rakt fram, och skakar lite av kylan. Jon däremot är dagens kock, och lurar tillbaka livet i mig med en löjligt god gryta som följs av jordgubbskräm till efterätt!

2/7 (14 Km)

Regnet vräker ned hela natten (runt 15mm om man får tro vattennivån i min kåsa). Det är blött och fuktigt i tältet, och mina sovstrumpor har blivit blöta under natten då innertältet verkar ha legat mot yttertältet vid fötterna. Jag fryser lite och har ont i ryggen - ligger i sovsäcken och vrider och vänder mig medan jag väntar på att regnet ska sluta. Efter ett tag så slutar det plötsligt att regna och jag tittar ut. Gråa moln sveper på låg höjd i dalen, de lägsta på samma höjdnivå som tältet. Men vinden har slutat blåsa och jag kokar upp dagens frukost (dvs havregrynsgröt).

Sätter man foten i marken och trampar till så stänker det upp vatten... Efter en halvtimme så börjar molnen lyfta och sedan kikar solen fram över vattendelarglaciären! Vi passar åter igen på att torka våra saker i solen, och efter en lång morgon kommer vi så smånigom iväg i riktning mot Skarja och Mikkastugan.

Till skillnad från förra Sarek-vandringen håller vi nu ordentlig höjd innan Mikkastugan och undviker det hemska berg/björksnåret vi kom rakt in i förra gången. När vi kommer upp på krönet ser vi Mikkastugan rakt fram, långt nere i dalen. Vi tar en kopp varm choklad och studerar utsikten. Ibland är det sol, ibland regn. Vi ser tunga regnmoln längre fram och vid flera tillfällen visar sig fina regnbågar. Vi ser en stor örn segla över dalen, men på håll är det svårt att avgöra om det är en havs- eller kungsörn.

Vi går vidare från Mikkastugan, fortfarande utan att ha sett en enda person i hela Sarek. Vattnet i de små stigarna runt stugan har förvandlat dem till vattenpölar och/eller bäckar, men det går ändå fort framåt när man har en stig att gå på (i?). Jag börjar oroa mig lite för de två tuffa vaden som vi har framför oss, framförallt för glaciärjokken Tjågnårisjågåsj som kan vara lite småtuff även under normala år.

Mycket riktigt - När vi kommer fram till jokkarna är dom riktigt vilda, och i princip ovadbara. Men vi har tur - över båda finns det ett par rejäla snöbryggor som vi lite tvekande går över. Det är läskigt att gå på snö över en rytande jokk, men snön är tjock och kompakt, så det är nog ingen fara med det. Det hade varit betydligt farligare att vada.

Vi fortsätter genom dalen Tjågnårisoalgge när Jon får syn på en orange fläck längre bort. Det verkar vara två personer, och Jon sätter sällskapssjukt kurs direkt mot dem. Det kan inte skada med lite information, framförallt inte om dom kom från de områden dit vi tänkt gå. Det visar sig vara två modfällda finnar, bägge män i trettioårsåldern. De tittar ned och flackar med blicken, och har mycket svårt att kommunicera på Engelska. Vi lyckas tyda att dom kommer från Sourvas och just nu funderar på att vända om eftersom det är så dåligt väder. (Vad hade dom väntat sig i sveriges regnrikaste område?). Vi säger hejdå och på Jons rekommendation går vi ned till en mycket bra tältplats vid en sjö i närheten av renvaktarstugan "Pielastugan". (Senare ser vi finnarna långt uppe på bergsidan, på väg tillbaka till Sourvas)

Vi fördriver kvällen med att spela Fia med knuff ("Ludo"). Då vi saknar en fjärde spelare hittar vi på ett antal enkla spelregler/heuristik för en "datorspelare" och spelar även denna "persons" pluppar. Till vårt mycket stora förtret så VINNER datorspelaren. Vi somnar inte förren klockan halv två på natten, tidsuppfattningen blir lätt lite skev här uppe i norr när solen är på himlen 24 timmar om dygnet!

3/7 (11 km)

Vi vaknar tidigt men blir ändå lite försenade när vi väntar ut ett förmiddagsregn. Fast egentligen, termen försenad existerar inte här - vi har inget schema att passa och ingen bestämmer vad vi ska göra, eller när. Vi tar det lugnt och kommer så småningom iväg och går förbi den vackra turkosblå sjön Bierikjávre. Sjön är mer vacker då det är blå himmel och solsken, men vattnet ser ändå inbjudande ut en molnig dag som den här - synd att det är sex grader varmt bara.

Vi tar sikte mot bron över Guhkesvákkjåhkå i Guhkesvágge. Jag känner med seg, trött och håglös; och fiskar fram min mp3-spelare ur den vattentäta påsen som jag har förvarat den i. Med lite Gyllene tider i öronen går det lite lättare. Plötsligt spurtar Jon förbi mig. Hans ben går minst i dubbel hastighet och jag undrar vad som står på... Tävlingsinstinkten gör sig påmind och jag hänger självklart på i full fräs efter honom. Vi flåsar och stånkar uppför branten mot Vuojnesvárásj. Inte förren vi är uppe på krönet så stannar Jon och pustar ut; han förklarar att han ville ha ett "späk i späket" och hade satt en viss bestämd tid på vilken han skulle nå upp på krönet. Han lyckades. Jonas kommer flåsande ikapp oss efter ca 7 minuter (man förlorar inte mycket tid på att ta det i normal takt!)

Vägen ned mot bron går lättare och vid ett par tillfällen kan vi kana nedför på snön (vilket dokumenterats i en kort film av Thomas: Se filmen!)

Regnet börjar igen och hela dalen är mörk och grå av regn. I regnet tar vi oss över den nu något luggslitna bron som har fått en rejäl törn (av stora isblock?) under vintern - en kraftig vajer är bortsliten och räcket är mycket böjt på flera ställen. Stigen runt bron är en bäck och vi klafsar fram i full fräs mot jokken Alep Nienndotjåhkkå där vi kommer över på ytterligare en snöbrygga!

Strax efter jokken slår vi upp tältet, och myggen anfaller genast i stort antal. Hundratals, ja kanske tusentals myggor samlas runt tältet och i absiden när vi spelar Yatzy på kvällen. Det gäller att vara riktigt snabb och effektiv när man sticker ut huvudet och armarna f ör att rådda runt lite i ryggsäcken!

Vi planerar att gå bort till Slúgga och bestiga berget i morgon om vädret tillåter - den häftiga koniska toppen ser alltid inbjudande ut att klättra upp i; nästan som en vulkantopp står den där på slätten och för tankarna till Domedagsberget i sagan om ringen.

Temperaturen sjunker snabbt ned mot ca fem grader och molnen spricker upp. Det kommer att bli en riktigt kall natt, och kanske en fin morgondag?

4/7 (30 km)

Natten blev precis så kall och ruggig som väntat, däremot uteblev det fina vädret man kunde ha hoppats på. Vi kommer upp hyggligt tidigt och lyckas precis få i oss frukost och packa ner allting innan de första regndropparna börjar falla... Jag springer på en fjälluggla som skrämt flaxar upp ur videsnåret ett par, tre meter framför mig. Jag har aldrig sett en fjälluggla förut - det är inte en direkt hotad art, men sällsynt.

Första sträckan runt bergsknallen Nienndo går bra, det är en upptrampad stig här och inga problem all. Regnet tar i allt häftigare, och nu är det i det närmaste ett skyfall över oss. Vi gör ett misstag med att gå för långt fram på den gigantiska (otroligt) steniga slätten och lyckas på så vis gå så långt som möjligt över den när vi sneddar uppåt mot dalen mellan Slúgga och Gähppo. I normala fall är det svårt att hitta en bra väg över slätten, men i regnet blir alla stenar dessutom hala och i det blöta vädret spärrar flera småsjöar vår väg framåt. Vi börjar känna oss lite uppgivna där vi genomdränkta, och mycket mycket sakta tar oss fram.

Ett par "Ma Baker" från Jons magiska godispåse sätter ny energi i benen och ett tjugo minuter långt uppehåll i regnet gör att vi precis hinner slå upp stormköket och koka på lite av Jons goda ris och sweet'n'sour kyckling. I regnet bestämmer vi oss för att överge planerna på att slå upp tältet nedanför Slúgga och att istället gå hela vägen in till Saltoluokta fjällstation redan idag (Mat! Bastu! Värme!)

Till slut kommer vi upp på slätten bakom Gähppo och vi sätter riktning mot stupet Rumok. Vi passerar jokken Gådojåhkå som grävt ned sig djupt i marken. Efter Rumok så går vi ned för den branta sluttningen ned mot björkskogen bredvid den stora sjön Pietsaure. Problemet blir att vi hamnar MITT i den snåriga och täta björkskogen. Jon tycker det är en bra idé att dundra rakt in i skogen, och vi andra hänger på. Fukt och regn droppar ned över oss, björkkvistar snärtar till på ben och armar och vi vet knappt var vi är.

Till slut lyckas vi kämpa oss fram till jokken och möts av ett skummande monster som vräker sig fram genom skogen. Jokken Rumokjågåsj har svämmat över långt upp i björkskogen, och vi lodar försiktigt med en vandrarstav i det vilda vattnet. Det är djupt, säkert över metern och staven skakar oroväckande. Vi bestämmer oss för att gå en bit uppströms och se om det är lättare där. Det är det inte. Vi går till slut upp till det fina vattenfallet och konstaterar att också där är det omöjligt att komma över. Så nära - men ändå så långt borta. Klockan är nu runt sex och vi hade hoppats på att komma fram till fjällstationen innan de stänger för dagen (bastu, mat).

Det skulle vara livsfarligt att försöka sig på att vada här, så det enda som återstår att göra är att klättra uppför branten igen och försöka hitta en snöbrygga över Rumokjågåsj. Vi pustar och stånkar när vi kämpar oss uppför igen. Efter en halvtimme är vi uppe och hittar en snöbrygga som ser lagom stabil ut och nu börjar man nästan tro på tanken att man kan komma fram ikväll!

Vägen fram till samevistet vid Pietsaure är enkel, och jag och Jonas får återigen en nära-naturen-upplevelse när vi skrämmer upp en Riphona med ett tiotal nykläckta kycklingar. Precis hur gulligt som helst när de söta kycklingarna springer åt alla håll, och riphonan simulerar att hon brutit vingen för att locka mig och Jonas att jaga henne istället för de små. Försiktigt så tar vi oss fram för att inte splittra familjen mer.

Vadet över den breda men lugnt flytande älven Avtsusjjåhkå är som vanligt enkelt, men kallt och djupt. Ovanligt djupt, till och med. Jon och Jonas går över i sina vadarstövlar, medan jag gör en riktigt manlig insats och vadar över i kalsonger. Det är kallt. Kallllllt! Det är två vad på varandra innan man kommer upp i snåren på väg upp mot husen. Jag ser ett par rödingar i vattnet som snabbt sticker iväg uppströms när de får syn på mig.

Av Siv i samevistet får vi veta att Grekland gått till final i fotbolls-EM och världen känns plötsligt närmare. Vi skyndar på den sista milen fram till fjällstationen. Ryggen värker. Fötterna smärtar och själv är jag så trött i kroppen att jag nästan stapplar fram den sista kilometern genom skogen ner till Saltoluokta. Vi kommer fram ca halv tio, och receptionen har redan stängt. Det sitter en lapp uppklistrad som berättar att man kan klämma in sig i ett ledigt rum i alla fall, och betala dagen efter - vilket är precis vad vi gör.

Det är skönt med värme igen och vi fyller snabbt torkrummet med illaluktande och fuktdrypande klädesplagg. Vi delar stugan med ett antal andra personer, några stockholmare, en familj, några pensionärer och ett par yngre söta tjejer som åkt upp hit för att gå dagsturer. Jonas flirtar skamlöst med dem. Vi haltar runt i fjällstugan och känner oss ledbrutna som trasiga pensionärer. När vi summerar dagen konstaterar vi att vi faktiskt gått tre mil!

Man somnar gott.... mmm...

5/7 (250 meter)

Vi bestämmer oss för att åka hem redan idag, två dagar tidigare än planerat. Det skulle i princip kosta lika mycket att stanna på fjällstationen som att fixa till nya biljetter, så vi tar båten och åker hemåt vid lunchtid efter ett rekordsnabbt rådd. Det blir båt över Langas, sedan bussen till Gällivare där vi besöker haket "MDs" (inte macdonalds dock), för att sedan ta natttåget ner mot Stockholm...

• Djur vi såg: Örn, Fjällräv, Fjälluggla, Ripor, Röding, Renar, Lämmel, Diverse fåglar, grodor, mygg, mygg, mygg...
• Kamera som användes: Pentax Optio S
• Kilometer vi gått: 98 km.
• Snitt på Thomas väderdjävlighetskala: 3,5