Nyheter blir gamla, så varför ha allt det gamla på samma enorma sida? Den här får grå bakgrund, så det passar gammal mossig bråte. Fast en del är rätt tidlöst, faktiskt.
Nu finns det lite nyare gammal bråte här.
9/8 -00: Mer Lundberg på MP3.com
8/8 -00: Al Zheimers nästan i Corren
2/8 -00: Peter Trygg har brutit foten
27/7 -00: Glädjeskutt i sommarvärmen
17/7 -00: En fundering om Västerviks visfestivalsstipendium
16/7 -00: Skällsordet "Unsigned" ("Osignad")
1/7 -00: 8 döda på Roskildefestivalen!
24/5 -00: Finns det musikintresserade i Linköping?
20/2 -00: Spökskivors Linköpingsfilial?
8/2 -00: Ring ut det gamla, ring in det nya
4/12 -99: Visafton i Finspång (Flyttad till konsertsidan.)
Har jag noterat att Tom Nouga har nytt ute så kan jag ju notera att även Dick har det, på MP3.com. Några av de "nya" låtarna är gamla låtar, men "Varje stjärna i natt" är en ny visa, skriven för mindre än en vecka sen. Kanske Lundberg börjar bejaka sin egen mångsidighet på allvar? Tunggunget har sin tid, det stillsamma betraktandet sin?
Skall jag kanske göra en separat sida med rena nyheter, kanske speciellt nya MP3 på svenska?
Rubrik i Östgöta Correspondenten idag: "Japan och Sverige satsar på Alzheimersforskning". Skall det inte vara "Al Zheimers satsar på Japaner i Sverige"?
Skämt åsido så har Tom Nouga (som är 1/3 av Al Zheimers och skrev deras låt "Japaner") kommit med flera nya MP3-spår på nätet på sista tiden, dels på hans hemsida och dels på hans nya avdelning på MP3.com. Jag vet inte exakt när han lade upp dem, men av sex spår är fyra helt nya för mig ("Bevingad", "Det högra ögat", "Ister" och "Nu badar de nakna igen"), medan "Pengarna eller lådan" och "Finns de där hela tiden" är, så vitt jag kunnat höra, i nya versioner. Det låter nästan ännu mer Zappa-influerat än tidigare, med lite mer gitarrslingor och sånt, och som vi blivit vana vid, bra och utmanande texter!
Fyra av låtarna är på MP3.com och två på Dags hemsida. MP3.com har klassat alla UTOM "Finns de där hela tiden" med "Parental advisory", dvs olämpligt för barn. Egendomligt - "Finns de där hela tiden" är bland det mest osmakliga Tom Nouga gjort medan t.ex. "Pengarna eller lådan" är nog så bra men inte alls lika grov.
Det slår mig att just den här sortens nyheter är nåt jag skulle vilja se i ett musik-E-fanzine, att ha ett ställe att kolla efter nyheter. Ny låt här, lite nya texter där, den gruppen har lagt ut nya speldatum, den där gruppen har bytt adress. Det behövs inte mycket, bara att man får veta det utan att kolla varenda sida! Fast det krävs ju att den som lägger ut nyheterna får veta...
Peter åkte motorcykel, bakhjulet låste sig, vägen svängde, och vad Peter gjorde kan ni gissa. Detta hände för ett par dagar sen nu. Han opererades idag, så förhoppningsvis bär det hemåt med gipsad fot snart. Snacka om att Peter samlar pluspoäng för framtiden, som han tyckte redan i Lugnet.
Jag funderade på att göra mig lustig med nåt i stil med "Brutit foten? Jajamensan!", men så kul är det inte. Jag nöjer mig med att säga att det finns värre ställen att bryta. Peter, skriv nåt kul under horisontaltiden, som "Fotbrytarblues" eller kanske den där texten du hotade att göra på "Svara på min E-post"!
Själv har jag varit på Skänninge Marken, och konstaterat att det är ett bra ställe för att köpa serier, men ett uselt ställe vad gäller musik. Det tuggade dansbandslåtar lite varstans, ett livegäng spelade "Sommaren är kort", och en pensionärskör sjöng "Pärleporten". Just pensionärer som blir religiösa på slutet tycker jag är så tröstlöst och klyschigt. De har till slut fattat att de nog kommer att dö en dag, men kan ändå inte förstå det utan måste klamra sig fast vid en gudstro som bara går ut på att försöka kvala in i himmelriket i sista minuten. Det vore hänsynslöst att ta det ifrån dem, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula billigt.
Olyckor och otäcka tillbud, därmot, kan få en att förstå vad som egentligen gäller. Livet varar bara tills det tar slut, och det kan det göra när som helst. Att man är ung är ingen garanti för att det varar länge, och ålderdom är ingen garanti för att det tar slut nån speciell dag. Peter har nosat på "finalen", kan man kanske säga, men den här gången var det bara ett skrämskott.
Det här är inget "grubbel" utan snarare ett glatt tjoande. Jag kom igår tillbaka från en vecka i Pite skärgård, där vi suttit och häckat på en liten holme i en stuga utan el, vatten eller nånting. Bara fyra väggar.
Och jag kan säga att en sån vecka om året är faktiskt skönt. Ingen TV, inga datorer, inga tidningar. Bara nära pyssel med barnen och maten, och framför allt lugna stunder med gitarr, papper och penna. Min grundtanke med att släpa dit gitarren var att öva till viskvällen Lugnet (i kväll!) men det blev ganska annorlunda. Jag kommer hem med sex nya färdiga låtar, varav minst tre känns riktigt bra, plus ett par skisser som kan bli nåt, revision av texten på en gammal och dessutom har jag tagit mig i kragen och gjort en behövlig transponering av tre gamla låtar.
Inget dåligt resultat! Ingen skrivkramp alls, ingen prestationsångest, bara skoj och skaparglädje! Det är så klart inte mängden som räknas, utan de tre bästa låtarna. Dessutom är det skoj att ha med sig den mindre seriösa "Översvämningsboogie", som jag till och med spelade på tåget hem, det tåg som gick genom översvämmade områden och trasiga banvallar. Den kommer att bli inaktuell snabbt, men just nu kan man inte vara mer aktuell!
Jag kommer nog inte att göra nån höjdarspelning i Lugnet, när jag bara jobbat med nytt, men ett par splitternya låtar är ju inte heller så illa, även om jag får köra dem innantill?
Kolla in konsertsidan i morgon. Då skall jag nog ha en rapport uppe om Lugnet.
För en bra tag sen "grubblade" Lundberg om vad han skulle kunna göra med ett Polarpris eller nåt sånt stipendium. Den gången var det lite missriktat, för det stipendiet var tydligen öronmärkt för att användas till nån slags välgörenhet - tror jag i alla fall.
Västerviks visfestival gav 25000 kronor till Olle Adolphson, som den gode trubaduren skall resa till Spanien för. Man kan kanske motivera det med lång och trogen tjänst och om han har ont om pengar, men nog kan man fundera lite på vad ett sånt stipendium skulle göra för Finspångs visfetival... Två betalda dragplåster (t.ex. en ung och en veteran) och mer reklam?
Fast vi kanske skulle skriva till diverse ställen och påpeka att en viss Lundberg skulle vara intressant att överväga?
PS: Vid närmare eftertanke är det skillnad på ord här. Det är STIPENDIER Dick skall söka, inte PRISER. Ett stipendium kan gott gå till en icke rikskänd person som gör nåt bra.
När man läser i tidningar eller på många ställen på nätet så verkar det som om alla musikers huvudsakliga mål förväntas vara att få skivkontrakt. Annars är man "unsigned", man har "inte ännu fått skivkontrakt", och då är man ingenting. Om man ger ut inspelningar i egen regi så anses det vara "demo", nåt man gör för att fresta skivbolag med, inte nåt man gör för dem som gillar ens musik.
Musikbranschen verkar rörande enig om att:
Bisarrt nog är skivkontraktet ofta inte början utan slutet på ett bands tillvaro. Efter att ha vevat på i replokal och spelningar på ungdomsgårdar med läsk som gage, vilket förhoppningsvis varit spännande och roligt, så blir bandet upptäckt av nån talangscout, får kontrakt och alla rättigheter läggs i händerna på ett bolag. Bolaget fixar lite inspelningar, som resulterar i ett "rikigt" demo gjort i studio, men ingen skiva i butikerna. Bolaget lägger demot i sin "korg" med band som de försöker sälja in hos nåt stort bolag. Sen händer ingenting mer. Efter ett tag tröttnar bandmedlemmarna på att guld-och-gröna-skogar aldrig kommer, de lägger av och slutar spela. Kanske de lägger instrumenten på hyllan för gott. Tjugo år senare kanske de tröstar sig med att pysa lite i kyrkokören.
Följden är att pressen att ha skivkontrakt är ren kulturvandalisering, leder ofta till mindre kultur, färre som ägnar sig åt musik, och mer musik som stängs in bakom äganderätt och paragrafer för att aldrig spelas mer.
Nischmusik, "underground", amatörmusik som görs av musiker som gillar musik mer än pengar, borde mötas med mer respekt. Pressen skulle kunna göra en stor gärning med att hitta den intressantaste amatörmusiken utan att stämpla den negativt som "osignad". Sök nutiden i källan och inte bara skivbolagens konserver!
PS: Sånt här kan man skriva i eget intresse, men det gör jag inte. Jag gör mig inga illusioner om att pressen skulle gilla mina låtar, men jag vet några som borde uppmärksammas. Se mina recensioner och konsertrapporter (och Elsas).
Jag fick just E-post från min syster, som är i Roskilde på känd festival. Hon ville meddela att varken hon eller hennes pojkvän råkat illa ut. Hon skrev också att stämningen är lite tryckt där nere. Undra på det.
Som ni säkert hört dog 8 personer på Roskildefestivalen, trampades ner, under en Pearl Jam-konsert om jag inte har fel. Det var också 3-20 skadade beroende på vem man frågar. Det hände så nyss (sent i går kväll, antar jag) att det inte kommit så mycket på nyhetskanalerna än. (Fast det har det förstås när jag väl får tid att ladda upp detta. Nåja.)
Dödsfallet i Hultsfred härom året har därmed fått en hemsk uppföljning. Till skillnad från vanliga trafikolyckor, som orsakas av den rena nödvändigheten av att flytta på sig, så orsakas detta av nåt så bisarrt som människors önskan att se en upphöjd idol. Jag önskar jag kunde skriva nånting intelligent och djupt om det, men jag tror jag nöjer mig med ett konstaterande. Det kommer att stötas och blötas, skyllas och analyseras, och jag skulle nog tro att en och annan kommer att säga:
It can't happen here - Frank Zappa (ironiskt!)
Jo, det kan hända här. Inte på visfestivalen, förstås, men se upp på Sommarfestivaler och Vattenfestivaler. Om du står så nära idolen att du trodde du kunde döööö - så är det precis vad du kan. Kravallstaketet är en potatispress, och gissa vem potatisen är?
skivor i brevlådan!
Jag går här hemma, lite småförkyld och hängig, och ägnar tiden mest åt att passa Tedde (Pappa, läs!) och rätta tentor. Att jag mår lite taskigt beror nog mest på helgen: Det var LinCon. Massor av kul, massor av folk och jag engagerar mig fortfarande. Efteråt får man betala priset.
I Corren gnälls det om dåliga recensioner för amatörarrangemang. Jotack, ibland är man nästan tacksam att de skiter i det man gör, men de gånger som jag mer eller mindre drabbas av surmagade recensenter (de har trots allt aldrig nånsin recenserat mig personligen) så brukar jag bita ihop och hoppas på nästa gång. Men man får väl vara tacksam att de diskuterar saken, fast det lyfter ju inte direkt ens dag.
Så det känns lite tungt just nu, men då damp det ner en CD i brevlådan: "Man ska vara nöjd" med Fredrik Johansson och Humanisterna. Ja, för fanken, man ska vara nöjd!
Så nu har jag två helt nya plattor att lyssna på, och nån gång recensera efter mina öron. Den andra är "Vykort från världen" med Barabbas musikkollektiv.
Jag har inte hunnit lyssna så mycket än, men jag kan ju säga att "Vykort" är lite proffsigare producerad, men "Man ska vara nöjd" har mer som den vill säga. Fredrik och grabbarna har tagit ett steg till uppåt, lite tätare, rivigare, men utan att tappa det som är värdefullt. Och den andra Fredrik (Sandh) och hans grabbar har fått till en modern visplatta med en hel del intressant. Jag återkommer med mer åsikter.
Det är lustigt med "grubbelhörnan". Jag skriver tre gånger så många "grubbel"-texter som jag sedan lägger ut. Nästan onödigt självkritiskt, med tanke på att det inte lär vara så många som hittar hit.
Spökskivor är numera Musiknätet, och inte längre en formell förening. Det sista är det som inte är så bra. Problemet med en formell förening är att det blir en del tråkiga formaliteter, men å andra sidan måste man ha en förening för att kunna söka bidrag.
Så min idé om att ha en ny musikförening, vars mål i likhet med Musiknätet är att föra fram medlemmarnas musik, finns kvar.
På hemmaplan har jag ställt in sista Elsas-spelningen för i år. Programmet var lovande nog, men jag hinner inte annonsera ordentligt. Till de andra tillfällena har jag cyklat stan runt och letat efter affischeringsplatser, men ser sedan att detta inte hjälper alls. Det är lika fullt bara nära och kära som kommer, och bland mina bekanta kommer ingen alls. När det inte är några lokala gäng som har många nära och kära, då får man inse att Linköpingsborna inte orkar lyfta häcken ur TV-soffan. Det gör de bara när de får privilegiet att betala mycket pengar för att se en kändis på Linköping Konsert&Konkurs, så de kan sitta där och nicka, konstaterande att det låter precis som på skivan. Halvkända gäng av hög klass drar inte alls.
Det kanske går att nå ut, men då måste man göra nånting mer, och jag hinner inte. Studiefrämjandet hjälper mig med lokal och utrustning, och det är jättebra, men allt det andra gör jag ensam. Jag pillar ihop affischer, skickar till diverse kalendarier i tidningar och på nätet, sätter upp affischer, stämmer av med artister, fraktar prylar... Jo, Susanne hjälper mig med "inkastningslapparna" utanför Elsas, och med frakterna. Underbemanningen är i alla händelser akut. Det behövs ett gäng, inte en person.
Nu ger jag inte upp för det. Jag måste bara göra nya planer för hösten. Jag måste komma på hur jag skall hitta de som verkligen är intresserade, de som har eget material och är beredda att göra ett handtag för att försöka få ut det lite grand.
Fortsättning på nedanstående: Jag har nu blivit officiell Spökskivor-medlem, vilket jag tycker är helt rätt, för mig i alla fall. Som jag sagt förr, Spökskivor står för att föra fram ny musik snarare än att till varje pris upprepa den gamla, och det ställer jag helhjärtat upp på.
Mina tankar på en Linköpingsförening i någon form finns kvar, men låt mig säga en sak: Det kvittar mig om det är en del av Spökskivor eller en separat förening som står för att det händer nåt här. Det kvittar om folk formellt är medlemmar. Det viktiga är att det går att samla några intresserade när man skall göra saker.
Om en vecka räknar jag med att kunna ta tag i Elsas-caféerna och annat. Det behövs folk som spelar, lite folk som är med och fixar, och all hjälp jag kan få med affischering på lämpliga ställen!
Nej, det är inte nyår jag skriver om.
Det ser ut som om Visans Vänner i Linköping kommer att kasta in handduken till slut, efter nåt i stil med 28 eller 29 år. Under de senaste 1 1/2 åren har det egentligen bara varit jag som försökt göra nånting. De gamla är inte speciellt intresserade av nysatsningar. Ja, några av dem har ju dykt upp några gånger, och medverkat lite grand, men de flesta har inte synts till. Det finns ett ljumt intresse för interna träffar, men även detta är trögt, och att göra dessa till öppna "öppen scen"-arrangemang har inte gått alls. Nu vill styrelsen "vila" föreningen ett tag. Risken är stor att det betyder att den somnar in för gott.
Det betyder absolut inte att jag lägger ner musikcaféerna på Elsas. I stället betyder detta att jag spolar tanken på att bygga ny verksamhet på den gamla föreningen, och har för avsikt att starta en ny förening, med annat namn och annat syfte.
Bort med syftet att "bevara vistraditionerna". Det har i Visans Vänner ofta betytt att man skall spela gamla hits från sin barndom, vare sig man växt upp med Taube, Cornelis eller Lundell. Det är inget som man behöver kämpa för! Covers bevarar sig själva om de förtjänar det.
I stället vill jag ha en förening som arbetar för att föra ut medlemmarnas musik och andra lokala förmågors musik.
Tonvikten skall vara på ny musik, musik (och annat?) som vi själva skriver. Stilen är mindre petig, orginaliteten varierar ju, men så länge ambitionen finns så är det värdefullt. Jag skulle vilja ha fokus på textstark musik.
Åldern hos musikerna bör inte spela nån roll, men det är viktigt att vara inbjudande för ungdomar! Unga musiker gör mer ny musik än de äldre gör, helt enkelt.
Musiken skall föras ut med liveprogram som musikcaféerna på Elsas och kanske lite större arr av festivalskaraktär, men gärna också med MP3 på Internet och CDR-skivor. MP3 och CDR fixar ju var och en själv, men föreningen skulle kunna ha en gemensam nätplats, där allt nytt som medlemmarna gör kan annonseras. (Nu sneglar jag på Spökskivor igen, men varför skulle jag inte det?)
Föreningen behöver ett mycket klatschigare namn. "Visans Vänner" är för många ett mossigt begrepp. (Ja, utom möjligen i Göteborg, där föreningen domineras av unga och fräcka trubadurer på ett annat sätt än på andra håll.) VV associeras mycket med Taube och Dan Andersson, men nu handlar det ju mer om Stefan Sundström, Winnerbäck, Lars Demian, Willie Crawford etc, mer jazz- och bluesinfluenser, vispunk, rock och så vidare. Namnförslag?
Efter vispuben i Finspång (läs mer på konsertsidan) har en tanke dykt upp: Vispuben kändes riktigt bra, Folkbladet skrev en mycket trevlig artikel om den, men Dick skriver i sina nyheter att det såldes för lite öl för värden (Folkets Hus), så det går inte runt för dem. Det är naturligtvis ett jätteviktigt problem.
Dels är det en fråga om att uppmuntra gästerna att handla lite. Man vill ju inte att publiken skall sitta och bli full, men det kan vara lite knepigt att krångla sig ut för att ta sig till baren, speciellt om man tycker man stör. Jag gjorde "ölpaus" i mitt program, och det kanske man skall ha oftare? Det är ju synd om nån sitter törstig i publiken medan värden står i baren och vill sälja?
Dels är det förstås en fråga om att få dit mer folk. PR är svårt, och viktigt. Djungeltrumman är extremt viktig. Affischering fungerar om man sätter upp mycket, och affischen är bra. Tidningarna har i alla fall lite plats för fria notiser av det här slaget. Utnyttja dem! Alltid!
Man måste tänka lite långsiktigt, försöka flera gånger så det kan samlas folk, men samtidigt kan ju inte värden köra med förlust hur länge som helst. Nu finns det ju möjlighet att söka bidrag från kulturnämnder. Vispuben kanske är ett sånt arrangemang där Folkets Hus eller Spökskivor kunde söka bidrag för förlusttäckning? Det är ju ett kulturarrangemang, och ett bra sådant.
Vispuben måste fungera! Det finns helt enkelt ingen anledning att den inte skulle göra det.
Det känns som om det är lite stiltje nu efter nyår på visfronten. Vi har väl festat av oss på olika sätt antar jag. Lundberg uppdaterar glesare än vanligt, och övriga har inte uppdaterat alls på ett tag. Utom jag. Idag.
Men det är ju tillfälligt. Om nio dagar är det vispub i Finspångs Folkets Hus, första gången sen september som jag är "officiell" på scen. Det känns rätt bra, med minst två helt nya låtar i bagaget, och så mycket gamla att jag måste gallra mycket hårt. På nåt sätt skall jag också tota ihop ett vårprogram på Elsas också.
Och nätvisfanzinet är på gång, och ser lovande ut. Jag kände en omotiverad skrivblockeriong inför tanken att skriva nåt om visor och faktiskt skicka till nån, men det får man komma över. Grejen är ju bara att det är de första bidragen som sätter tonen. Sen blir det snabbt svårare att komma med saker som är helt annorlunda.
Men ni andra, kan ni inte slänga fram några ord så man ser att ni lever? Och lite nya roliga MP3-or? Gärna en och annan halvkass med dålig ljudkvalitet också. Då vågar jag släppa fler själv. Och om ni har nya skivor halvvägs klara, ut med lite statusrapporter! Inga nyheter är inte goda nyheter i det här sammanhanget.
Sista uppdateringen före årtus... öh... jag menar århundr... nej, årtion... Äsch, årsskiftet!!!
Det är hysteri om antalet nollor, men bortsett från risken från datorstrul kan man ju påminna sig om vad det är som är "jämnt" egentligen.
Vår lilla oansenliga planet har snurrat lika många varv runt sin lilla oansenliga sol i utkanten av en ganska vanlig galax som vi har fingrar på händerna (som är utväxter på hälften av våra fyra största utväxter på kroppen), gånger sig självt tre gånger, gånger två... sedan en tidpunkt som anses ganska nära ett tillfälle då en ovanligt snäll kille föddes.
Signifikant, eller hur?
Jag överlevde julhelgen i alla fall. Nu kommer nyår, då jag dumt nog skall vara i Stockholm. Jag menar, går nånting i Sverige åt pipan ordentligt så är det ju där. Men över till dagens fundering:
På Spökskivors anslagstavla startade nyligen en intressant diskussion, startad av Peter Frisk. Frågan var om man kunde göra en nättidning, E-zine, om vismusik, visrock, vispunk... Dajva-Anna och Martin Bondeman har båda visat intresse att dra i det i någon form, medan jag och Dick Lundberg har anmält oss villiga att skriva saker. Det känns som om möjligheten finns. Det skrivs redan en hel del på nätet som platsar i ett sånt fanzine.
Men, frågan är vilken roll fanzinet skall spela. Skall man köra med "orginalmaterial"? Det är farligt, för då kan det urarta till 99% redaktörens navelskåderi (så som fanzines lätt gör när det är svårt att få medlemmar mm att komma med bidrag - egen erfarenhet). Skall man samla ihop material som jag, Dick, Olofsman med flera lägger ut på våra sidor, och lägga ihop i ett enhetligt format? Eller skall "tidningen" kanske vara i form av små notiser och länkar till saker som ligger på andra håll? Och skall det vara tätt uppdaterat eller komma klumpvis?
Små notiser och länkar med tät uppdatering skulle kunna vara en bra grej, tror jag. Det skulle vara nånting i stil med Spökskivors nyhetssida, men utan att vara direkt bundet till någon speciell artist eller klubb, utan till för att peka på allt som är nytt på nätet. Man skulle ha nåt snyggt sätt att anmäla nyheter. Så fort man lägger upp en ny recension, nya MP3, texter, dikter mm så anmäler man det. Den som sköter sidan skulle nog helst använda nån service som rapporterar när vissa bevakade sidor ändras, så man inte missar när vissa sällan uppdaterade sidor ändras, för jag tror inte att alla som borde skulle självmant anmäla ändringar.
Men det jag vill säga mest av allt är att jag tycker det är en bra idé, som har en chans att samla lite mer av visfolket på nätet. Skulle den sedan ha en dragning mot "vispunk" eller nåt annat som ligger åt det modernare, lite fräckare hållet på bekostnad av standardsvevandet så kan det göra stor nytta.
Ja, här sitter jag dan före dan, julstressad, ont i halsen så jag inte kan sjunga, och om jag försöker öva på gitarren så tycker min son "Pappa tysch!", Pappa skall vara tyst. Och om jag sätter på en bra skiva så stänger han av. Olofsman, Frisk, Lundberg och Johansson, allt stänger han av. På senaste tiden har jag i alla fall fått spela Blå Häst ("Bå häsch bäsch!" säger han - dvs "Blå Häst är bäst", sista spåret på skivan), men nu duger inte ens den. Tänk när han blir tonåring,
och här var den gamla filen trasig så resten är nog förlorat, eller gömmer sej på nån gammal backup.