Städdags för femte gången! Ännu äldre finns här!
010629: Mot Åland och Grytgöl!
010627: Sommarlov, döende hund och stulet troll
010612: Många gillar dödsstraff
010605: Vad är det jag vill höra egentligen?
010422: Intresse och uppskattning gör gott
010413: Distrobord på Elsa i underjorden
010411: Om rätten att ha känslor
Ännu äldre finns här!
Tillbaka till det nya.
Tillbaka till huvudsidan.
Om bara ett par timmar åker vi till Åland, och om en vecka är det festival i Grytgöl. Igår och i morse har det varit mycket aktivitet i Studio Dunderklumpen. Jag är ovan att göra inspelningar med pålägg, men man får lära sej...
Däremot har jag skrotat planerna på att försöka få till nåt på Linköpings Sommarfestival. Jag skrev till festivalledningen för länge, länge sen, men de svarade aldrig. Långt senare fick jag tips om personer att prata med, men blev bara hänvisad vidare. Nu ser jag att om jag och för den delen Eva ska få nån semester alls värd namnet så måste vi klippa bort nåt, så jag slutade rota i det. Vi låter Sommarfestivalen bli tråkig (som den var i fjol) och åker nån annan stans. Det är bättre att satsa på roliga festivaler än att bli missförstådd på en ganska trist.
Men lite Elsa i Underjorden i höst ska jag nog hinna med.
Det har varit tyst några dagar, för jag har varit på mina föräldrars sommarstuga och firat midsommar, och så lekt med barn en massa, spelat Civilization (brädspelet, inte datorspelet), paddlat kanot och sånt där. Räkna med ojämna uppdateringar under sommaren!
Det mesta är väl ganska bra, utom möjligen hunden och trollet som nämns i titeln. Hunden är mina föräldrars gamla hund, en Shetland Sheepdog vid namn Emma. Hon är 13 år och sjunger på sista versen. Inte mycket mer att säga om det. "Bara en hund", jojo. En gammal, om än stum och inte precis överbegåvad, vän sen 13 år.
När vi kom hem såg vi att någon bänt loss vårt lilla brevlådetroll, en liten sak i brännmodellera som Eva gjort, som visar om det kommit post. På brevlådan sitter nu bara ett snett gångjärn kvar. Den är såklart inte värd pengar, men det som är trist är såklart att den som stal den gjort det i första hand för att göra oss illa. Minsta sak som kan knyckas måste knyckas, är det inte så? Även om det är fastskruvat. Eller man kanske inte får avvika med personliga drag, om så än på brevlådan.
Inga större katastrofer, men ett par hack i det som är mej nära och kärt.
Här hemma är det lite konstigt, för kompisen Göran har flyttat ut, så nu är till slut "kollektivet" till ända och vi är bara en vanlig kärnfamilj. Vi har ju bott i studentkollektiv sen studietiden, nåt jag kan rekommendera både socialt och ekonomiskt, så länge man bara är (eller kan lära sej att) smidig och gör sej lätt att leva med. Nu har i alla fall barnen "skrikit ut" den sista. Lite tråkigt, men plötsligt mer plats.
Annars övar jag lite på låtarna. Bara tre dagar till Åland, och alltför dållig vill jag ju inte vara. En ny låt skriven för ett par dagar sen, alltid nåt. "Rockfestival" heter den förresten. Den dyker upp på nån spelning snart, om den bara fastnar.
När jag gick i skolan blev jag tidvis mobbad. Tidvis var jag bara en udda typ, lite hackad på men inte precis mobbad, men under ett par perioder var det mobbing. Först i lågstadiet. Jag gick i ettan, och ett gäng fyror fick ögonen på mej... och snart händerna också. Det var inte kul att släpas omkring med en fjärdeklassare i vart och ett av alla armar och ben. Fast från den tiden minns jag inget av hur de fungerade som grupp.
Däremot minns jag så väl den sista mobbingperioden, åttan. Ett gäng sjuor (snacka om förnedrande!) var på mej. Men, det var bara från min synvinkel de var ett homogent "gäng". De där grabbarna hade en ledare, en storväxt typ, och det var nästan bara han som mobbade, han som hånade och pucklarde på mej. Mobbing blev det helt enkelt för att de andra stod bredvid i "tyst medhåll". Ett par av de andra hånade med lite (något de aldrig kommit på utan ledaren), och ett par var tysta.
Speciellt tråkigt var det när jag reagerade, på precis det naturliga sättet, försöka flyga på nån av dem, och när de aktiva vek undan var det en av de tysta som fick smällen, en trevlig kille som bara var "tyst medhållande". Han ansåg sej naturligtvis helt oskyldig, och så föll en massa skuld på mej.
Mobbingen tog plötsligt slut, genom att jag en dag bara var för mogen för att vara rädd för klumpedunsen som tyckte det var kul att pucka på mej. Det var ett av mitt livs bästa ögonblick. På samma sätt var den gången när jag slog fel kille ett av mitt livs värsta, en skuld som hänger kvar. Den hänger kvar för att det visar att jag inte kunde bättre, för att jag var för trångsynt för att identifiera honom som icke medverkande bara för att han var med i samma gäng.
Jag tror att mobbing ofta är så. Det drivs av någon ledare, men våldet och skulden sprider sej på olika sätt till andra. Gänggränserna avgör, mer eller mindre oskyldiga får lida, och sen sprider det sej som ringar på vattnet med hårdare gänggränser, krav på hämnd och så vidare.
Det slog mej att det finns vissa likheter mellan mobbing och demonstrationerna i Göteborg (så långt jag fått det beskrivet genom massmedia). En massa folk var där med enbart gott i sinnet, men när bråkmakarna sätter igång så dras folk med. När det dyker upp maskerade i leden så reagerar folk inte. De är rädda att göra sej löjliga, det är nog inget... och när folk börjar skrika slagord så hakar man på. Många anser sej vara utanför konflikten, men uppfattas som medverkande av "andra sidan". Polisen blir bra mycket räddare för en bråkmakare när han har 10000 pers bakom sej än om han är ensam, och bråkmakaren känner sej bra mycket säkrare. Att dessa 10000 inte känner killer eller anser sej stödja honom spelar ingen roll.
Det diskuteras hårdare tag, vattenkanoner och så vidare. Vad skulle följden bli? Hårdare gräns mellan polis och demonstranter, polisen mer inställd på att demonstranterna är fienden som ska skingras och gripas, oskyldiga som slås omkull av vattenkanoner och därmed blir aggressivare. Skulle inte du bli arg om du kommer med ord och tystas av våld? Om ditt gäng (demonstranterna) får spö av det andra gänget (polisen), går du hem och säger att du hade fel, eller blir du arg och vill ge igen?
Jag ser ett annat scenario, mer öppenhet mellan demonstranter och polis. Fredliga demonstranter har möte med polisen före demonstrationen, polisen instruerar dem hur man ska få bort huliganer, polisen talar till dem som deras beskyddare, som försvarar deras rätt att demonstrera, inte deras motpart. Man gör gemensam sak mot våldet, medvetna om risken. Maskerade motas ur leden eller demaskeras omedelbart. Det är en demonstration, ingen karneval! Inga tillhyggen, gatstenar och sånt, och det sållas på demonstranternas initiativ.
Jag vet inte i vilken grad polisen redan gör sånt, men naiva jag tycker att det borde kunna fungera. Det är svårt att puckla på nån som man har snackat med, nån som ställt sej på ens sida.
Fast det finns ett litet aber. Fredliga demonstrationer får inte mycket mediatäckning. Det blir mycket större rubriker om man slår sönder skyltfönster och kastar sten. Fredlig opposition har nästan munkavle, de flesta vänstertidningar är borta och politisk musik spelas inte i radion mer, allt detta i kommersens namn. Har oppositionen något annat val än att tutta på McDonalds inredning (eller hela kåken för den delen, som här i stan), för att få nödvändig plats i mediabruset? På den punkten ligger det ansvar på kommersiella massmedia. Om kommersen ska ha mediamonopol så måste den bränna lite resurser för att ge de öppna ventiler som behövs, ge lite plats till annat än "köp Pokemon".
En affär i Linköpings centrum annonserar med "Super billigt 49:-". Konstigt nog hade de bara kläder.
Unisys ber om ursäkt för datoriseringen.
Marcus Priftis har börjat med "reflektioner" på Intressecentralen, en funderingssida i stil med denna. Trevligt! Det är ett bra sätt att utbyta lite tankar, med lite mer utrymme och frihet än i gästböckerna.
Nu var det ett litet tag sen jag hittade på nåt bus här, så då gör jag ett. Jag tyckte jag kunde lansera "Proggbingo".
Vi som skriver låtar gör det ju alla med de teman som ligger oss varmt om hjärtat. Begrepp såväl som enskilda ord återkommer. Det gör att man kan spela Bingo på konserterna! Ursprungsidén, Floskelbingo, spelar på tråkiga möten och föredrag, och innehåller ord som "synergieffekt", "kundfokusering" och annat blaj. Låt oss nu göra detsamma för musik.
Allt som behövs är en bricka med typiska ord som artisten kan tänkas använda. Ja, inte ord som garanterat kommer i artistens senaste hit, utan ord som är troliga.
Skulle man göra en sån bricka på vanlig pop ("Popbingo") så tar man till ord som "kär", "dansa", "tätt", "ögon", "hjärta" med mera. Här är det alltså uttalade floskler. Dock, att spela "Popbingo" riskerar att lura en att faktiskt lyssna på texterna, och då riskerar man uppenbarligen hjärnskador, så låt oss låta bli det.
Skulle man spela Tom Nouga-bingo så är det knepigare. Kanske "död", "lik", "grav"... men det är fakstiskt svårt, för hans teman spretar rejält!
Dick-Bingo är lättare: "tekopp", "rus", "vin", "bög", "månen", "krog", "kristall", "tårar", "måla"... och en del av pop-orden ("kyssar", "älska", "famn") fast med mindre skaderisk.
I Ingemar-Bingo skulle jag rekommendera "upphandling", och kanske "polis", "drake" och "pappa", men resten får ni föreslå.
Punk-Bingo? Kanske en bricka full av svordomar? Ja, lite protestord också kanske.
Men till poängen. Här följer en färdig Proggbingobricka:
|
Jobb |
Sysselsättning |
Soc |
Wallenberg |
Moral |
|
Herrarna |
Pengarna |
Välfärd |
Miljö |
Sosse |
|
Moderat |
Politik |
Solidaritet |
Bryssel |
Klass |
|
EU |
Makten |
Profit |
Kapital |
Demokrati |
|
Fack |
Medborgare |
Arbetslös |
Utsugare |
KAS |
För att göra en egen, kasta om orden, byt kanske ut några, men håll dej till saken! Inga självklara ord som "att", "men", "jag" och sånt. Ord som säkert finns i tillsammans bör inte ligga på samma rad, det är fusk. Ha den sen redo på nästa spelning med Fredrik Johansson & Humanisterna. Mitt i andra låten hör vi dej sedan ropa "BINGO"!
Jag vet att man inte ska skiva om skribenter om man vill att de ska skriva snällt om en själv, men jag ska göra ett rent undantag, för det här tycker jag är en smula intressant. Det bearbetar lite av mina tidigare funderingar.
Correns Tobias Pettersson, ökänd för grova sågningar och märkliga åsikter sen långt innan han recenserade nåt av nån jag känner, har de senaste dagarna förvånat mej både positivt och negativt. Vi tar det positiva först, det ska man.
Han recenserade Torsson utan att såga dem! Och han tycker faktiskt att det är en poäng med vettiga texter! Kärleken till musiken kanske växer med avståndet, eller vad?
Däremot är hans inför-Hultsfred-artiklar såna som får mej att undra igen om det är jag eller världen som är tokig, och det är här det blir intressant.
I en artikel hävdar han att " En schyst bandspelare kan vara det viktigaste att ta med sig när man drar på festival." och "Du fäller upp en stol, sliter av dig tröjan och sätter dig i solen. I den vattenfyllda hinken ligger flaskorna och guppar bland etiketter som lossnat, du grabbar en, slår av vattnet mot kanten, öppnar kapsylen . . . och sätter på bandaren. Bättre än så blir det inte." Han lyckas till och med använda det gräsliga ordet "ultimat" om bandspelaren.
Med andra ord, levande musik är mindre rolig än konserverad. Klart det är skönt att vila, men det är lika intressant som att besöka bajamajan. Frågan är om inte bajamajan till och med ger större njutning, om man är riktigt nödig. OK, gammalt skämt: "Den som hävdar att sex är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt nödig", så stod det första gången jag såg det.
Liknande synvinklar levereras dagen efter. Här går det ut på att vanliga konserter är bättre än festivaler, för att man är koncentrerad på en artist, vet vad man får, sjunger med, och jämför med tidigare konserter med samma artist. Mellan raderna framgår det att det roliga är att man hört det förut. Något motvilligt medger han att det inte bara är en nackdel med mångfalden på festivaler, att det kan vara roligt att höra nåt band man inte hört förut...
Alltså, idissla är roligt. Upptäcka är tråkigt. Samma gamla grej är bra. Nytt är dåligt. Ja, nytt kan vara roligt, men man utsätter sej inte för det frivilligt... Är det inte smått fantastiskt att öppet hävda såna åsikter?
Ja, han kanske är ironisk eller nåt. Jag hoppas det. Annars är han eller jag tokig. Eller kanske han är Svenssonmässig och jag "besvärlig"? Budskapen är i alla fall rakt motsatta mina. Är det kanske Linköpingsandan han sätter i ord?
Nog om detta.
För övrigt noterar jag att Finspångs Visfestival nu har en rejäl artistlista, att Lundberg delat upp på en akustisk och en elektrisk dag (synd tycker jag som älskar variation men det är hans sak).
Där ser vi också att duon "Tröst & Trygg" nu är officiell. Ny samarbetspartner till Trygg alltså. Därmed antar jag att epoken Trygg-Everhill-Stjärnborg-Bredbandet-Dränkenfisk-BoKjells är slut eller lagd på hyllan. Tja, det var kanske så att när nu Henric och Jonas inte skrev egna låtar till det samarbetet så blev det inte så motiverat för deras del. Men de kanske kan komma tillbaka med eget material som Dränkenfisk? (Elsa i underjorden tar gärna emot!)
Jag tycker hur som helst att det är dags att såväl Vänstersväng som Henrik Tröst blir musiknätmedlemmar. Henrik kvalificerar väl på alla sätt? Vänstersväng kanske ska ha en hemsida först?
Priftis har öppnat sin sida igen för ett tag sen, men det har väl ingen missat? Tom Nouga har en ny låt uppe.
Till slut så har jag skrivit nya recensioner. Ett par hos mej, resten på SNYFT. Den första där är uppe, Vänstersvängs "Vårat fel", där Dajva-Anna lyckats sätta dit de slutord jag inte riktigt hittade. Bra, för när jag skriver sent på natten så är det inte alltid man hittar de rätta orden. Akustisk trallpunk, visst!
Corren har en läsaromröstning idag, för eller mot dödsstraff (eller närmare bestämt "Var det rätt att avrätta Oklahomabombaren Timothy McVeigh?"). 47% för, 45% mot, 8& vet inte. Det är rätt ruggigt. Nästan hälften är uttalat för! En person citerar också undersökningar i andra tidningar som bekräftar siffrorna.
Då säger jag att hälften av svenskarna är blödtörstiga hämnare som vill slå ihjäl svåra brottslingar!
Jag håller visserligen med de som säger att man inte ska dalta med brottslingar, ge dem en massa permissioner när man vet att de är farliga och så vidare. Visst, men man behöver inte slå ihjäl dem för det.
Det finns två problem med dödsstraff som båda är tillräckliga för att avfärda det:
Jag vill gå så långt att jag tycker att oskyldigas säkerhet är betydligt viktigare än att ge brottslingen "vård". Vi måste inte göra allt för att "rehabilitera" brottslingen. Visst, om en brottsling kan konstateras ofarlig (hur man nu gör det) efter avtjänat straff (eller del av det) så ska de förstås friges, men det borde inte vara huvudmålet. Galningar som Timothy McVeigh ska låsas in, bevakas, sättas i lämpligt arbete, hållas från allt som liknar vapen och sprängämnen, oskadliggöras, kanske dö av hög ålder i fängelset, men inte avrättas.
Men Svensson tycker inte det. Svensson vill varken vårda eller skydda, nej, Svensson vill ha hämnd. Skulle vi ha folkomröstning (åtminstone om den var utan debatt) så skulle vi återinföra dödsstraffet.
Mer blod åt folket!
Vi är krassliga här sen ett par dagar tillbaka, och under tiden har jag passat på att lyssna lite på musik och skriva färdigt ett par recensioner (som borde dyka upp på SNYFT snart om Dajva-Anna tycker de duger).
I sammanhanget funderade jag lite på vad det är jag vill höra. (Jag har grubblat i den här riktningen förut, men förhoppningsvis hittar jag nåt nytt varje gång jag är inne på det här.)
Ett enkelt svar är väl att det beror på sammanhanget, men det är lite för enkelt.
Sammanhanget dikterar om jag vill ha lyssna-musik eller höra-musik, musik att lyssna aktivt på eller musik att lägga i bakgrunden. I bakgrunden lägger jag gärna progressiv musik, Gong, längre Zappa-stycken, etc. Det ska vara rätt fläskigt, någorlunda välspelat. Är det för välspelat, för perfekt, för lite känsla, då lägger det sej helt i bakgrunden, som Pink Floyd eller Mike Oldfield. Jo, jag tycker Pink Floyd är ganska okänsliga, faktiskt. Entoniga. Men det passar ibland. Vill jag ha det lite halvaktivt så är Gong bättre, lite mer tokigheter på vägen, mer känsla. Det finns inte mycket svenskt här, gamla Tribute, men vad mer? Lundbergs Radoka funkar på "halvaktivt".
För aktiv lyssning, ja, antingen är det åt det lite allvarligare hållet, eller så är det musik att bli glad av.
Vill jag bli glad, ja, då ska det förstås vara lite käckt, på nåt sätt. Blå Häst, Povel Ramel. Musikstilen ska helst varieras. Texterna behöver inte precis vara vitsar, som Ramels, men lite finurliga. Fredrik & Humanisterna är rätt OK, vissa Olofsman och vissa Lundberg också. Men det räcker inte med bara ös. Det måste finnas ett innehåll, nån kul vinkel (om än svart).
Det allvarligare hållet, ja då ska det vara tanke, poesi men inte bara flum, åsikter men inte pekpinnar. Tom Nougas texter är toppen, både hans egna och Jimmy Thunlinds ("Jag"/"Dr Dark"). En del Lundberg, Olofsman mm är också bra, men... ibland blir det mer fläsk, mer röj än texterna vill ha. Texter som är stillsamma betraktelser borde spelas som det. Lämna röjet till de lite ilsknare texterna. Variation är trots allt nåt bra. Jag gillar verkligen när det dyker upp nåt punkigt på en visplatta, men en skiva med bara skrik hela vägen blir jobbig!
Men här är en poäng jag ville göra: Se upp med fläsket. Tom Nougas "Fantomsmärtor", en utmärkt skiva på alla vis, väckte tanken. Han gjorde visserligen flera lugnare låtar på den, till exempel "Utan kontakt" och speciellt "Jag undrar hur det låter", där texten lagts i mycket sparsamt komp, och fläsket kommer separat, men i andra fall är det så mycket gitarrröj att lyssnandet störs. Även Lundberg & Lucidor har jag funderingar om. En hel platta med dem, blir det bra eller enformigt? Lucidorlåtarna låter tidvis som om Lundberg är lite för snäll mot hårdrockarna, att det blir en smula distanserat och inte så känsligt, inte så nära. Det är svårt, för man vill ju ha det lite fräckt också, men vad är det för låtar folk minns? Ofta är det de stillsamma, finstämda.
Jag har mina perioder, men när det gäller att föra fram en bra text så är visan oöverträffad. För mycket fläsk så riskerar texten att drunkna. Hip-hop ska vi inte prata för mycket om, men dynamik och tydlighet är inte Harlemisternas starka sida. Visst, en smetigt och mesigt framförd visa är inte bättre än dålig klysch-hip-hop, men visan har som stil har mycket mer utrymme.
Så jag antar att det jag verkligen tycker bäst om att lyssna på, det är vismusik, modern vismusik, varierad och kryddad med olika komp, olika tempo och musikaliska stilar, gränsöverskridande mot speciellt rock och punk men även synthpop och vad som helst, men likafullt vismusik.
Jag får "MAJORITY ENGLISH" i min E-postlåda, en E-posttidning som handlar om språkbruk, och där dök följande artikel upp idag:
2. LANGUAGE HOOLIGANS
The European Song Contest brings out the language hooligans. Hereafter called langhoos. In Sweden the langhoos informed us from several national newspapers that the winning group was "worthless." The group that placed third on the other hand was "undoubtedly best", "undisputedly best."
Langhoos run in packs. They all say the same thing and characteristically have no motivation for their opinions. Why was the one group worthless and the other one "undisputedly best"? We're not told. No reasoning. No analysis. No motivation. No discussion. It's undisputable. Not a word about the texts, the performance, the music, the voices. Nothing! How come thousands of people voted for a worthless song/group? We're not told. It's unquestionable.
Unfortunately, the langhoos write primarily for young people. Their arrogance and empty jingoistic language not only encourages contempt for other people - who, according to the langhoos, can't tell the difference between what is "unquestionably" good and bad - but also suppresses dialogue, critical thinking and analytic ability.
Language hooliganism is not illegal, but it's an intellectual crime.
Jag tycker vi lever med langhoos mest hela tiden när det gäller musik, tycker inte ni det? Jag menar, schlagertippen är väl bara toppen på isberget? När såg du en recensent motivera sej sist, speciellt en sågning? Nåja, det händer väl, men när såg du sist en som inte gjorde det? Vanligt nog, säger jag. Nu har vi ett namn på eländet i alla fall.
Jag vägrar resignera och säga "det går inte".
Galan, eller välgörenhetskonserten, blev väl lite som jag fruktade vad gällde publiken, fast det var väldigt kul annars. Speciellt var det lustigt att se hur bra Lilla Scenen fungerade. Det var mysigt och god publiktillströmning. Mellan programmen blev det tomt, folk gick förstås till Stora Scenen (klart de skulle!), men sen kom de alltid tillbaka igen! Och vad bra det var! Lite högt när banden gick på, men jag tror jag fick till rätt bra ljud med Fredrik & Humanisterna, och Pastell rattade sej själva.
Min kompis Göran anser sej veta hur Linköpingspubliken funkar. Det är fruktansvärda teser han kommer med. Kvalitén kvittar, det spelar ingen som helst roll vad som spelas, det som spelar roll är att det känns påkostat, att det är i "fina" lokaler (dvs konserthuset), och att man på något sätt fått igång ett flockbeteende som får folk att gå för att "man ska", och "alla andra går". Nyfikenheten är noll. Snobbismen är viktig. Jag får en vision av obildbara bönder uppklädda i finstassen som går för att visa upp sej.
Visst är det vidrigt? Jag vet inte om jag vill arrangera för människor som fungerar så, folk som bara vill sitta och nicka till sina uppfyllda fördomar, till musik som de vet exakt hur den kommer att låta och egentligen inte lyssnar på. Och hans budskap är ju därmed att Linköpingsborna inte kommer till Elsas Hus om vi så tar dit ABBA! "Man" går inte till Elsas Hus här i stan, punkt. "Man" är för fina i kanten för att sänka sej till ett kulturhus med fokus på gymnasister. Till och med gymnasisterna är tydligen för fina för det, eller vad?
Är jag själv bättre då? Skulle jag komma? Jag vet inte. Jag kunde ju inte ta mej tid att gå på teaterföreställningen. Jo, lite annorlunda är jag nog. Jag har i alla händelser ledsnat på att gå på "fina" tillställningar. Aldrig mer en promovering! Det är en ren pina, självplågeri. Konserthuset? Pensionärskvart!
Flockbeteendet kan man inte helt avfärda. Klart man vill vara några kompisar som går. Att gå ensam är svårt. Man känner sej lätt väligt utanför. Det är som när jag gick på Tim Club. Förutom att jag inte tyckte musiken var bra (vilket kunde hjälpt rätt långt för mej, men det var bara ett band och lät rätt illa) så kände jag ingen, och då tar det förstås emot.
En slutsats av detta är ett budskap till er som läser: Ta med kompisar! Många kompisar! "Jag ska på konsert på Elsas Hus i morgon kväll! Kommer du med?" "Det är klart du ska gå!" "Alla andra går dit!" Prata om det! Vi får helt enkelt bygga upp vår subkultur. När man vet att det kommer folk så kommer man. Elsa i underjorden är ju för tusan gratis, så vi får fylla lokalen med mun-till-mun-metoden.
Vi kanske skulle börja ta inträde, men sprida rabatter och fribiljetter? Hellre hundra besökare med fribiljetter än tom lokal! Och kommer det några betalande så får vi en slant till de medverkande. Vad sägs om 50:- i inträde, Popstopp-tricket med lägre inträde till diverse VIP-personer (säg 40:-), och en bunt fribiljetter till varje medverkande?
I morgon är det gala, eller "Konsert för hemlösa" som det står i annonsen. "För hemlösa"? "Till förmån för hemlösa" ska det ju vara. Fattar Linköpingspubliken det? Slinter intresset när rubriken syftar fel?
Fast det kanske kvittar. De som kommer kommer väl för att de känner folk på scenen. Vi får hoppas att det räcker. Det är trots allt TJUGOTVÅ namn! 22 grupper, artister, solister, duos...! Eller räknar jag fel, är det 23?
Förutom notisen hade någon fått in en notis i "På gång", och det var ju bra. Att döma av innehållet var det nåt av banden och inte June, för artisturvalet var lite annorlunda, och det stod nåt i stil med "ett tiotal band". Det var ju lite lågt räknat, om man räknar in Lilla Scenen (Underjorden) men banden på Stora Scenen vet inte så mycket om den.
Det är en kanongrej, som borde bli kul nästan hur vi än gör på lördag, och som med minsta medflyt blir årets musikgrej på Elsas Hus. Mindre än hundra i publiken har jag svårt att tänka mej, och man hoppas ju då att de inte allihop ploppar in när polarna spelar och sen går upp i rök.
Hur man lockar publik är och förblir ett mysterium. Är det nån idé med affischer? Är det nån idé med annonser i tidningen? Hur gör man en som lockar? Jag tror att det är väldigt mycket flockbeteende, att när några ska gå så går alla, om ingen annan man känner ska gå så går man inte, men där är väl mitt stora problem: Jag följer inte flockbeteendet själv. Ja, på vissa sätt, i liten skala så klart, men i det stora går jag oftast motströms. Jag avskyr att hjälplöst flyta med strömmen. Därmed förstår jag inte heller de som gör det.
Och jag förstår inte de som går på konsert bara för att det låter. Sitter och halvsover, tomma tankar till melodier utan innehåll. På andra sorters konserter är det nästan samma sak, man bara hoppar upp och ner men har samma tomma tankar.
I natt fick jag ett ryck och satte mej i Studio Dunderklumpen och spelade in ett halvdussin låtar, varav två skrivna precis innan. Inget jag kan lägga ut, bara dokumentation så jag kan göra bättre inspelningar sen, för det var ju sent så jag fick messjunga och messpela för att det inte skulle höras (även om "studiorummet" är ganska ljudtätt). Nu närmar sej i alla fall den "temaskiva" som jag skrev material till för två månader sedan.
En av de nyskrivna låtarna ska jag tillägna Bert Karlsson. Jag har faktsikt försökt parodiera hans stil, och då får man ta i ordentligt. Men ska jag våga spela den? I ett ögonblick av insikt kom jag på dessa rader:
När du skämtar tar de dej på
allvar
När du är allvarlig tycker de att du är ett
skämt
Lyssnar just på "Egotrippers", rätt skoj. "Min dygnsrytm är grotesk", jo tack, det ställer jag upp på. Jobb in på natten har det blivit ofta på sistone, till 2-3 sådär. Jobbigt bara att kottarna väcker mej vid 7! I morse vaknade jag av att lille Musse kröp över mina ben och dunsade i golvet. Vakna av barnskrik är inte skoj, fast ännu tråkigare för honom kan man tänka.
Nu har jag fått igång uppdateringarna igen, efter en tids påtvingat stillestånd. Lysator hade bytt en server, och vips så kunde man inte lägga in filer den vägen som jag är van, men nu har Bellman (jo, han heter så) fixat det.
Därmed har jag äntligen kunnat uppdatera artistlistan till galan 19/5. Åtta namn, det räcker till ca 4 timmars musik på Lilla Scenen, fast inte så mycket mer. Ett par namn hänger i luften, men listan av säkra nej är rätt lång nu. Nån mer skulle vara kul...
De här anser jag säkra för Lilla Scenen (ej spelordning!):
Två band alltså, resten små sättningar.
Jag funderar på att köra dubbla speltillfällen, så alla som vill spelar 15-20 minuter eller nåt sånt vid två tillfällen. De flesta har ju inga riggtider att tala om.
På Stora Scenen hör vi bland många andra Dick Lundberg & Lucidor, Johan Piribauer och Tom Nouga Band. De två sistnämnda ligger rätt tidigt i programmet. Tom Nouga Band är planerade till 17:40, efter Gunnar Hoffsten.
Får jag påminna om distrobordet? Det kan nog bli så att vi har rena skivbutiken på cafédisken om bara alla som har plattor tar med!
Är jag dum som satsar på två scener? Man kan ju bli orolig när man läser sånt här (citat Holmöns visfestivalarkiv):
"Vi var nybörjare och trodde att vi skulle kunna få publik till två scener -med okända, lokala artister på lilla scenen och mer rikskända artister på stora scenen. Nåväl, de som spelade på lilla scenen hade i allafall ungefär fem-sex åhörare i publiken ..."
Nu är det en stor skillnad: Båda scenerna har mest lokala musiker, och det är rätt stor stilskillnad, så jag hoppas på en fördelning av folk helt enkelt för att smaken är olika. Att ställa Ewert Ljusberg på ena scenen och en lokal visdiktare på den andra, ja, då är det klart att det blir snett. Men vi får se. Vi är ju ändå hyfsat många som kan lyssna på varann också!
Har du funderat på galans tema? Det hela har dragits igång av June Brandenholt, och frågan om behov och mål är helt och hållet hennes. Själv känner jag inga hemlösa, jag tar bara chansen att vara med och göra en lite större spelning, och gynnar det en god sak så desto bättre!
Om jag går utanför de egna väggarna så har det varit lite nyheter, och jag samlar upp några som jag kommer på:
Uppe i Norrland går Proggtåget 2001, en turné med några av nutidens bästa visrockare och proggare. Ingen retro, bara nytt och nutida. Medverkande: Hedqvist, Piribauer, Nouga, Olofsman och Frisk. Det betyder 40% Norrland, 40% nollåtta och 20% Östergötland. Allt som fattas för en bra mix är väl lite västkust eller lite Skåne? (Hm, bäst att inte gå för djupt på den tanken, alltid förbiser man nån.)
Katrineholm planerar visfestival i sommar, 4:e augusti. Nära och bra för oss östgötar! Nästan för nära Finspång? Inga besked än om stil. Jag hittade minimalt med info i Visevärdens kalendarium.
När jag ändå nämner festivaler så kan jag nämna Umeås, på Holmön 27-29 juli. Här är det bättre med information, på egen hemsida, men så har det pågått några år också. Med Johan Piribauer och Ronny Eriksson i programmet så kan det knappast bli dåligt! Kanske jag rentav kan vara där, trots avståndet...?
Fredrik Johansson har gjort om sin hemsida (numera alldeles blå - borde den inte vara röd?) och lagt ut en Bellmanlåt på MP3.com som moteld mot poppifieringen.
Tom Nouga har (som vanligt?) ny mp3, "Skam".
Janne Olofsman & Hagtribunalen har varit i studio och spelat in en hel hög låtar (8). Bara att gratulera (och jag lovar att inte recensera det om det kommer på skiva). Även den sidan är omgjord sen jag var där sist, men det var ett litet tag sen. Klar förbättring hur som helst.
Jocke Qvick har bytt efternamn. Enligt obekräftade rykten har han och bandet på sistone repat en cover (eller tolkning?) av östgötskt ursprung. Mer om detta senare, om ryktet bekräftas.
Nåt mer...? Får bli en annan gång.
Jag borde väl inte skriva alls just nu, för jag är så less på alltihop. Jobbet inte minst, men också musiken som man aldrig hinner med, och "de som vet" dömer ständigt ut det man gillar och hyllar det som bara får mej att gäspa. Är det jag som har dålig smak?
Jag hade ett par projekt som jag ville göra, men det vill inte låta bra... Pop-parodierna låter bara som Ingemar-leker-med-en-synth, och det är ju det det är. Jag har kontakt med ett par personer som skulle kunna vara med i ett band, men jag hinner inte med det heller.
Men jag har ett projekt som jag tror på, och det är att göra nåt av de visor som barnen gillar, nämligen drakvisorna. Det ska bli av, nån gång, nåt år... helst innan de tar körkort... (bara 14 år dit!)
Nästa Elsa i underjorden ligger lite pyrt till. Jag har bara två namn klara, får inget svar från ett par tilltänkta, och hinner inte... Det är bara en dryg vecka. Ska jag ställa in? Flytta allt till helgen efter, när det är välgörenhetsgala?
Kul att Umeåspelningen blev bra. Speciellt verkar Piribauer ha gått hem, när till och med en tidning gillade honom. Det är trist med motståndet mot "dokusåpakändisarna", men jag undrar hur många som verkligen lyssnat. Vet de att "Bra TV" och "Görans dilemma" är ett par av Lundbergs oseriösa snabbhack, inte alls bland det bästa, och har de lyssnat på det andra? Men hur får man ens en enda av dem att göra det?
Men OK, Lundberg såväl som de flesta av oss andra har väl en bit till den riktiga toppen... och då menar jag inte pop. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Ronny Eriksson är en av de största visdiktarna vi har, kanske den största idag om man ser till kvalitet. Hans bästa låtar går så djupt ner i hjärtat, och där är varenda ord välavvägt, perfekt. Inga nödrim, inget tomtuggande, inget flum, massor av tanke, känsla, sorg och humor. Har ni lyssnat på honom ordentligt? Börja med Hipp Happ om ni vill slippa Pitemålet. Nu ska man väl notera att en massa bra av Euskefeurat-låtarna var av andra, och de var ofta lika bra, men Ronny Eriksson är det kända namnet idag och det var väl han som skrev mest?
Nu ska jag bara jobba 3-4 timmar till innan jag ska sova. Klockan är bara 10 på kvällen.
Ursäkta en dum rubrik, men att följa upp nyheten "Skivsläpp" med grubblet "Hjärnsläpp" var bara för frestande.
Jag tänkte följa upp diskussionen i SNYFTs gästbok, Marcus Priftis krönika och frågan om huruvida det är nån poäng att diskutera smak. Jag har redan skrivit där, men jag säger det här också: Man ska inte diskutera smak för att försöka missionera ut sin egen, men för att förstå andras bättre.
Ibland kan till synes enkla budskap gå en komplett förbi för att man inte förstår bakgrunden. Tidningarnas skivrecensioner är oftast i grunden obegripliga, om man inte speciellt följt en viss recensent och lärt sej vad han/hon gillar och vad ris eller ros betyder. Det handlar ofta om att veta hur just den recensenten lyssnar. Uppskattas fläsk eller melodier, skval eller krävande lyssning, känsla eller teknik? (Sagt utan att nödvändigtvis lägga nån värdeladdning i orden.)
Man kan göra det lätt för sej och avfärda den som inte tycker som man själv som dum, eller tillhörande nån slags abstrakt "motståndarlag". Man kan också försöka förstå. Efter lite ältande så tycker jag att jag har en lite bättre aning om hur t.ex. "Pop-Marcus" lyssnar, jämfört med mej själv. Det är viktigt för mej att bli överraskad när jag lyssnar, med variation och påhitt, men det är det inte för honom. Man behöver inte se någondera smaken som "finare". Alla måste inte gilla Spike Jones, men det hjälper om man vet att den som skriver har den läggningen.
Ta "recensionsdebatten" nyligen. Den ledde nu inte till nånting konstruktivt, eftersom Janne inte ville/kunde gå på djupet. Det var synd, för hade jag fått lite mer kött på benen hade jag kunnat bättra mej, men "dåligt" är inte konstruktiv kritik. Det var också delvis mitt fel att det inte blev djupare, för att jag överreagerade (vilket i sin tur hade andra orsaker, jobbet och så). Det hade varit bra att älta lite, gräva lite, försöka hitta sätt att få fram sitt budskap.
Dagens nödrim... Mina försök med att fixa lite synthkomp till en del av mina låtar går vidare. Det tar nog ett tag, för det ska ju helst låta hyfsat. Sterilt vill det nog gärna bli, men vad gör man? Man får väl vara lite levande ovanpå.
Men det viktiga att notera är att jag inte alls avskriver synthkomp som verktyg för att jag "är vissångare" eller nåt sånt. Jag vill inte låsa mej i fasta former. Om jag kan göra några låtar roligare, åtminstone i studioversioner, genom att lägga på synthkomp, då gör jag det.
Inte mycket till synth dock... Det är ett datorprogram som heter CheapSynth och som spelar direkt genom datorns inbyggda ljudkretsar. Fast det låter OK i mina öron, och då räcker det så länge.
Däremot gick den planerade inspelningssessionen i stöpet. Vi blev krassliga, Evas resa med barnen blev senarelagd en helg, och det gör att det inte funkar. Dessutom är det nåt tjall med min mixer, den brusar.
Här är listan över ganska nya skivor (ja, splitternya från mitten och ner) som jag borde kunna skriva lite om snart:
Fast det dröjer nog ett litet tag, tyvärr. Jag har lite för fullt för att göra det bra.
Jag sitter här och passar barn, försöker jobba, och hoppas att bli av med förkylningen snart.
Radio Träsk har nyss tagit med Wannabe och Balladen om den hänsynslöse fadern i spellistan. Det är bästa sortens beröm man kan få! Egentligen borde man själv meddela vilka låtar man tycker skulle platsa, men jag har inte så höga tankar om mej och mina låtar, och då är det väldigt kul när man kommer med ändå!
Förresten är det inte två utan tre nya skivor jag har, men den tredje är inte officiell, så den kan jag inte säga så mycket om... Tedde har för första gången bett mej sätta på en Tom Nouga-skiva, nämligen nya "Fantomsmärtor". Han tycker inte precis att det är hans stil, men han fick ett ryck av hänsyn tror jag.
Jag har en dålig dag idag, om inte vecka. Vårförkylningen har nått mej också, jobbet är bara för mycket hela tiden och leder ingen vart, och barnen är jobbiga, även om de är söta. Tedde kör med mej, jag "ska" så mycket hela tiden, mest läsa.
Jag fick i alla fatt på mina anteckningar som jag glömde på Elsas Hus i tisdags, på visaftonen som alla sade att de skulle komma till men ett måttligt antal verkligen kom till. Men för att hålla mej till anteckningarna så innehåller de nåt i stil med tio nya låtar, därav ett par barnvisor (varav en blev spelad i tisdags), grunden (4-5 låtar) till en konceptplatta och ett par till som är mer som mina vanliga. Bra att de inte kom bort, men när ska jag...?
Galan i maj (19 maj, syns redan på Musiknätets kalender) ska bli spännande, men jag har svårt att tro att det går att få Linköpingsrumpor ur fåtöljerna bara för att man vill hjälpa de som har det svårt och det spelas bra musik.
Nåt positivt? Jo, två nya skivor, en vid namn "Vårat fel", den andra vid namn "Fantomsmärtor".
PR är knepigt när man är ideell. Man petar upp affischer så gott det går, men jag är ju för snäll för att bara ösa på med massor av affischer rätt över andras eller på ställen där man inte får, så det blir inte så många och det tar tid. Tidningsannonser vore ju kul om man hade pengar till, men det är rätt många pengar. Det är liksom mer läge när man gör lite större saker. Fast jag kanske kan söka lite slantar av kommunen till det, nu när Elsa i underjorden funnits ett tag.
Då blir jag så glad när Corren stöttar så som de gjorde idag. Jag skrev dit för några dagar sen och försökte formulera nåt som skulle kunna ge en skribent nåt att jobba med, och det blev en notis om Dick och hans pågående turnerande, med referens till Elsas Hus på tisdag! De hade inte ens bara tagit min text, utan tagit reda på lite mer så det blev lite mer substans. Det står ungefär så här:
Baren-Dick på turné
RÖDVINSPOETEN Dick Lundberg, känd från TV, fortsätter att glädja världen med sin musik.
Sedan i januari har han varit på turné med Daniel Dellamorte, kollega från "Baren". Nu har Dellamorte tagit semester, men Dick Lundberg från Finspång fortsätter på egen hand.
På tisdag kommer Lundberg och hans gitarr till Elsas hus i Linköping. Lördagen efter följer han upp med en spelning i Folkets Hus i Rejmyre.
Ja, sämre har jag sett! Det känns som en klapp på axeln och lite till av Corren, tycker jag. (Ja, Dick vill nog komma ifrån att kallas "Baren-Dick", men det blir på sikt.) Så nu börjar jag tro att det borde komma några på tisdag.
Synd att jag knappt hinner öva för barnens skull, men jag vill gärna följa min tradition att ha nåt nytt varje gång. Jag får väl hålla mej lite kort, 15-20 minuter nånstans. Nån som vill beställa låtar i förväg? Vad sägs om "Wannabe" och "Den perfekta dokusåpan"? Det är två bra och elaka låtar. "Wannabe" ger mej förstås det vanliga problemet att försöka göra klart för lyssnarna att det inte är Dick jag sjunger nidvisa om. Å andra sidan, så länge Dick vet att jag inte är taskig mot honom så kan ju övriga lyssnare få tro vad de vill? :-)
Jag fick i alla fall till lite nyskrivet idag. Min son Teddes "låt" om Blues Brothers fick en lite stabilare melodi än vad han klarar av att ge den (fast texten är helt och hållet hans). Vidare har jag pillat ihop lite syntetiskt komp till en låt, så jag kan spela in den med sång, gitarr och extrakomp sedan. Det är en litet första försök att använda synthkomp för att göra ljudet aningen fetare och kanske stadigare. Låten i fråga är en punklåt på bara tio sekunder (den ska vara så kort, oavsett instrumentering, för texten är bara sju ord!), så den var lagom att träna på. Synthpunk är väl en trevlig stil?
Eventuellt har jag läge för att spela in lite nästa helg. Det kan vara dags för lite nya mp3'or, och kanske vårens hembrända platta?
Ja, nu har jag bestämt mej. Det ska bli "distrobord" på Elsa i underjorden, dvs skivor kommer att finnas till försäljning, inte bara med de som spelar utan även andra med som vill försöka sprida ett par plattor. Nu ska man inte tro att åtgången är stor, men lite kan det ju bli i alla fall?
Så om du har lite plattor så varför inte lägga ett par i min ömma vård, i min "distrolåda"? Du får bestämma prislapp och om pengarna ska gå till dej eller till välgörande ändamål (t.ex. insamlingen för hemlösa) eller delas upp. Och om de inte går åt så får du tillbaks dem.
För övrigt är Johan Piribauer på gång för en spelning på Elsas Hus igen, nämligen på välgörenhetsgala 19/5, då även Dick Lundberg & Lucidor spelar, samt Mary Celeste (välljudande popgrupp som hördes på Elsa i underjorden i november)! Jag jobbar på att få in ännu några fler från Musiknätet.
Vadå, fyller jag år? Nej, inte för ögonblicket, men jag har fått igång Telia Bredband, och det är kul. Först försökte jag installera det på den dator som jag utsett till surfdator, en pigg blå halvgenomskinlig sak (en iMac alltså, mycket trevlig i övrigt) som ska vara bra på sånt. Funkade inte. "Microsoft Internet First Run" körde sej om och om igen ett femtital gånger eller så (det gick ganska fort) innan jag helt enkelt stoppade. Sen försökte Göran på sin Wintel-burk (Celeron 333, lite lagom ohipp men den verkar funka för övrigt), och det var komplett kört. Då tog jag en extern hårddisk med nytt system och kopplade in på gamla trogna Dunderklumpen, och det gick fint.
Detta innebär att det blir bra mycket mindre struligt att lägga upp sidor. Skönt! Den gamla "surfdatorn" har faktisk hemsk på slutet. Jag var tvungen att ställa om mellan 56k och 19.2k, för bara i den lägre hastigheten klarade den av att skicka filer med nån pålitlighet. Detta grubbel blir eldprov för nya uppkopplingen.
Jag kan också plocka hem musikfiler och sånt ganska smärtfritt. Då skulle jag egentligen studsa in på SNYFT och hemta de nya låtarna där... om det inte var för att de var komprimerade med ACE. Fanken! Varför detta? Är det så många procent mindre än ren mp3? Det enda ACE har gjort mej hittills är att lura mej att förstöra en bra installation av WinZip och ersätta den med en sämre.
Nåja. Nog om uppkopplingen. Sånt strular ju alla med. Jag blev bara så glad att det gick hyfsat lätt när jag väl satte mej med det. Över till musikfunderingar.
Ett av mina musikprojekt går långsamt framåt, lite snabbare nu när jag har en smula tid till övers, men jag ska ju öva lite till tisdagen. Jag har väl sagt att alla i närheten ska komma till Elsas Hus på tisdag, 17/4? Det blir Dick Lundberg, Vänstersväng, Jan Altsjö, jazzduon TABA och så jag.
Ingen har tvärtänt på min diktbokidé än. Säg till om ni tycker ni platsar och har nåt ni vill ha in, så kanske det kan bli nåt.
Jag var ute på Tornby och letade ställen att affischera, men det var svårt. Det känns att Ikano-huset är kommersens tempel, utan minsta utrymme för ideella saker som kultur. Likaså Maxi och Åhléns. Robin Hood var det lysande undantaget, med en rejäl "Händer i Linköping"-tavla. Bra! En poäng till kooperationen!
Så nu oroar jag mej för att tisdagen kanske inte blir så välbesökt, för jag kom igång för sent med affischeringen för att kunna affischera på skolor som jag brukar. De har ju lov! Skivaffärer, musikaffärer, bibliotek, lokalbutiker, där har jag täckt in vad jag kunnat. Men hör ni, sprid ryktet! Står jag med en nästan tom lokal så vi får sjunga för varann, även med Dick på affischen, så är det nästan dags att lägga ner. Då måste jag helt enkelt lägga pengar på tidningsannonser för att ha en chans, och då får jag väl gräva i den privata matkassan. Det känns inte så bra. Jag ser att trots alla bra program vi haft så är det inte många jag känner igen i publiken från gång till gång. Kanske jag kan söka pengar från kommunen för PR, men jag hinner inte.
Men låt oss inte skjuta säljen innan björnen är skinnad. Vi gör en kul spelning på tisdag, och om det inte kommer nån så bekymrar jag mej om det efteråt.
Jag funderade lite på det här med att uttrycka sina känslor och sånt, med musik, dikt mm.
Titeln är avsiktligt lite sned, för alla har rätt att ha känslor, men på nåt sätt känns det som om inte alla har rätt att uttrycka dem. Jag önskar jag hade samlat lite handfasta bevis, men jag tycker mej ofta se signaler från kultureliten, från filosofer och humanister (inte "våra" humanister utan mer de som för debatten). Det går ut på att vi som är tekniker förväntas vara hårda och kalla, så hårda och kalla som kulturnissarna upplever "vår" teknik. Lustigt nog beror såna uppfattningar om känslolöshet hos andra i hög grad på känslolöshet hos en själv.
Nu får man vara lite försiktig, för det kan mycket väl vara så att jag överdriver. De värsta teknikhäxjakterna ligger långt bakom oss, och att det jag läst mer nyligen är kanske inte så allvarligt (jag kan ju inte ens ge några bra referenser för ögonblicket), men man ska inte helt bagatellisera det heller. Om jag känner att jag förväntas vara kall och okulturell så får jag väl fråga mej varifrån jag fått den känslan. Delvis kommer det från en massa lobbying på universitetet, att tekniker borde läsa mer humaniora, åsikten att man borde trycka in det i teknologernas späckade scheman, men när tänker filosoferna läsa teknisk fysik då? (Tecknaren Cecilia Torudd gjorde en fin seriesida om detta för länge sen.)
På Pelles (min nyss pensionerade chef, professor i datamaskinsteknik) fest i fredag lästes en av hans dikter upp, och det slog mej dels att jag tyckte den var bra, och att den var slående lik mina egna i stilen. Nu har vi lite liknande bakgrund, han har trots allt varit min lärare och handledare, men vi har aldrig nånsin diskuterat diktning.
Dessutom har jag massor av exempel på hur intresse för teknik och musik går hand i hand. När jag själv gick grundutbildningen så vimlade det av musiker, och på festen var det inga problem att dra ihop en tillfällig kör ur personalen. (Jag sjöng bas, och det gick rätt bra fast jag var lite onykter.)
Ur detta kom jag på ett projekt jag kommit på att jag skulle vilja göra: en diktsamling med ett namn i stil med "Dikter av teknikbögar". Bidragen ska då enbart komma från folk som jobbar med datorer, inte bara med att köra program utan på nån slags expertnivå, och/eller folk som läst betydande mängder data på universitetsnivå. Det skulle kunna vara jag själv, Mama Viol-Martin&Mathias och Lenton-Henrik till exempel. Förhoppningsvis skulle en sådan samling kunna göras med bra kvalitet, och kanske ge en lite annan bild av de kalla teknikerna. (Om den inte gör det är det ingen poäng, då har man bara misslyckats och hade väl fel då.)
En intressant fråga är då också om vi tekniker har annan stil än filosoferna, om vi antar att båda kan nå kvalitet och konstnärlig höjd. Är vi med teknikbakgrund kanske lite mer konkreta? Men det kan väl aldrig vara en nackdel, att vara begriplig, så länge det väcker tankar och förmedlar känslor bortom det banala?
Men huvudpoängen skulle vara att visa att en tekniker kan vara humanistisk, men kan också en humanist vara teknisk?
Nu kom jag på vad det var jag skulle skrivit om för länge sen, men inte hann.
Jo, det var serien med "Pundar-Skalman" i marsnumret av Bamse. "Trollkarlens röda blomma" heter den. Det är en förfärlig historia.
Ja, inte serien. Den är bra, utmärkt till och med. Den behandlar ett angeläget ämne med alldeles lagom mycket pekpinnar för att det inte ska bli fånigt. Det görs mycket tydligt hur drogerna förslavar människor, och hur langarna försöker framstå som goda när de ger gratisprov, och hur farligt det är att "bara prova". Trollkarlen Eragord (varför inte Eragnal?) bor i ett stort och vackert slott, och den trollkarl som motarbetar honom har det svårt.
Rune Andréasson, som ju tyvärr inte längre är i livet, stack ut hakan flera gånger under sin barnseriekarriär. Just denna serie gjorde han på 80-talet. Hans efterföljare håller stilen med saker som "Trucken Dobbelsson", och det ska de ha heder för.
Det som är förfärligt är hur vissa föräldrar överreagerar, och försöker göra skandal av en sån här sak. Nej, deras barn ska minsann inte ens veta vad droger är för nåt. Det de inte vet ska inte kunna skada dem, tydligen.
Jag läser gärna "Trollkarlens röda blomma" för Tedde. Han tycker den är lite otäck, men spännande. Om det sår ett frö av drogförståelse i honom så är det bra. Om inte så spelar det ju ingen som helst roll.
Det här hade ju inte mycket med musik att göra, men däremot budskap, och det hör också hit. Rune Andréasson vågade ha budskap i sin gärning. Man ska våga ta ställning, och inte alltid på det lättaste sättet, inte alltid medströms.
Förutom att våga ha ett budskap alls (det är det verkligen inte alla som har) så är tricket att lägga sej på rätt nivå för sin publik. Den gamla proggen förlorade i mina ögon mycket på att underskatta publiken. Den fick ett rykte om sej att vara överdrivet pekpinnig. (Om det var välförtjänt är jag inte säker på, för jag är nog en aning för ung. Tänk, jag kan fortfarande säga så!) En bra text måste lämna något till lyssnaren också, men utan att reducera sej till flum.
Jaha, så var Pelle avfirad, "ATP" sjöngs med hyggligt resultat liksom lite annat. Fast jag ska inte hänga upp mej på det. Den enda av er som möjligen läser här som träffat Pelle och mina andra kollegor är väl Peter Frisk.
Jag är igång med annonsering av Elsa i underjorden 17/4, med den kaxigaste affischen nånsin. Vi får se till att Dick får med sej ett eget ex hem, om han gillar den. Ni får se själva, men största ordet på affischen är "DICK". "Baren" och "TV3" nämns däremot inte. Det hoppas jag att folk minns själva om det behövs.
Jag satte mej en stund med ett av mina musikprojekt. I det här fallet gäller det material till en riktig konceptplatta. Det finns ett sånt "projekt" till, förresten, men just det här är ett antal låtar som är lite lagom elak satir om en viss känd musiker. Jag har kommit en bit med låtar som "Dubbelfel", "Klöver Kung", "Ett slags grus" samt "Snigel". Nån som kan gissa ämnet?
Jag har också sett över mina övriga senaste låtar lite. Det är några stycken i alla fall. Det finns en låt som jag skrev mitt i "recensionsdebatten", som därmed gett nån positiv effekt (bortsett från eventuell förbättring av recensionerna själva, men för det vill det nog till att nån talar om lite närmare vad det var som inte var bra). Man skriver som bekant bra, eller alls, när man är deppig, och det blev alls i alla fall. Totalt ska jag väl kunna fixa en vårskiva i klass med "Abulon" i alla fall.
Vad gäller klass så funderar jag lite på det här med melodier. Mina texter är hyfsade, det hävdar jag bestämt, men melodierna undrar jag över. Jag får sällan kommentarer om dem, och det är lite oroväckande. Man måste ju ifrågasätta sitt omdöme, men mitt omdöme säger att en del är ganska bra även på den punkten, om man bara tar hänsyn till det fattiga kompets begränsningar. Låtar som "Wannabe", "Dokusåpan" och "Pokemon" är visserligen enkla, men fullt fungerande visrockmelodier, tycker jag. Det är inte orginella, må vara, men hur orginella är listhitsen? Men, melodier som "Balladen om den hänsynslöse fadern" och "Jättens tunga kliv" tycker jag är riktigt fina, med en del lite ovanliga steg som fungerar bra. Även Etter-Petter är jag väldigt nöjd med, träffade den avsedda silen på ett bra sätt. Andra melodier är tvivelaktiga, som "Vattenpistolen", men det är en annan sak. Frågan är inte hur krystade de sämre melodierna är, utan om de bättre duger, och om inte, vad det är som är tokigt. Säg gärna till om du har en åsikt! Om jag verkligen inte duger till att skriva melodier, ja, då får jag väl hitta nån som jag kan skriva texter åt.
Den skiva som spelats mest i huset på sistone är en fullkomligt vidrig plattning av Barna Hedenhös. Musiken är väl hyfsad, men de talade rösterna är riktigt usla. Den påhittiga Pappa Ben låter så dryg att man inte kan tänka sej honom göra nåt fiffigare än att öppna en burk öl, och sonen Sten läser innantill. Bara som moteld fick Tedde ett ex av "Blues Brothers soundtrack", så vi får lite variation. Precis medan jag skriver detta hör jag ljudet från filmen, lite ljud från krockande bilar och annat uppbyggligt. Tedde hävdar bestämt att det är en utmärkt barnfilm.