Kebnekaise 1993: Vi var fem studenter från Linköping som hade tillbringat närmare ett dygn på tåget norrut för att komma till Kiruna. Jag var den ende som fjällvandrat förut, och hade lockat med mina kompisar. Vi skulle ta oss upp på Kebnekaise, och vi skulle söka oss vår egen väg.

Första dagen kom vi till Nikkaluokta. Bussen lämnade av oss utanför Sarris nybyggda turistanläggning där man kunde köpa rökt sik till lunch för 80 kronor.

De första myggen anföll oss på turistanläggningens toalett. Mia och Malin träffade några olyckskorpar som just kommit vandrande. De berättade om hur vi skulle få vada i lera. "Ni kommer att vara genomblöta långt innan ni är framme vid fjällstationen, flickor." Långt bort i dalen syntes en snötoppad triangel. Tuolpagårni. Kebnekaise gömde sig bakom de närmaste småfjällen.

Så bar det av. Solen lekte tittut bland molnen, och det var skön sommarvärme. Efter tjugo minuter tog vi den första rasten. Kontrollerade hur packningen satt och hur fötterna mådde. Fötter plåstrades om och armar skyddades med det senaste högteknologiska myggmedlet. Vidare igen. Vi korsade den första jåkken, Tjäurajåkk, på en gungande hängbro under ivrigt fotograferande. Efter någon timme stod vi vid nedre båtlänningen vid Ladtjojaure. Nu syntes den klassiska profilen i fjärran: Singitjåkka, Tuolpagårni och Kebnekaise. Sarris båttrafik tog oss över sjön och en bit upp i Ladtjojåkka till ett hutlöst pris.

Vi steg iland i ett stort myggmoln. Markerna runt Ladtjojåkkas delta är sanka och är ett paradis för mygg och knott. Efter ett tag stod Gunnar inte ut längre. Gunnar, David och jag stövlade iväg i högsta fart för att komma upp på kalfjället och vänta där på att Mia och Malin skulle komma fatt oss. Efter ett antal kilometer kom vi till en slags pseudoträdgräns. Fjällbjörkskogen glesnade, och stora vindblottor öppnade sig. äntligen avtog myggplågan. Vi slog oss ner och pustade på den största vindblottan vi hittade och väntade på att Mia och Malin skulle hinna ikapp. En halvtimme senare studerade vi bekymrat Malins häl. Leukoplasten hade glidit ner och en blåsa stor som en femkrona hade slagit upp. Gudskelov att vi hade högteknologiska skavsårsplåster, Compeed, med oss.

Nu kom leden fram till Tarfalajåkka som dånade ner ur Tarfaladalen i en djup kanjon. ännu en gungande hängbro tog oss över kanjonens smalaste ställe. Två plågsamma kilometer kvar. De tog oss säkert en timme. Kebnekaise hade gömt sig bakom Kebnetjåkka. Vi kom fram till fjällstationen precis vid receptionens stängningstid, och blev bjudna på kall saft. Ljuvligt. Vi blev tilldelade reservsovplatser, madrasser på golvet i herrbastuns relaxrum. Efter en hett efterlängtad dusch åt vi en lika hett efterlängtad middag, kassler med potatissallad, som vi släpat de två milen från Nikkaluokta. Vi sov som stockar i relaxrummet.

Andra dagen vaknade vi sent och åt frukost. David kokade havrevälling istället för gröt. Efter diverse göromål kom vi iväg vid tolvtiden. Vi gick den hårt slitna leden västerut genom dalen. När vi kom förbi Kebnetjåkkas sydvägg dök Kebnekaise sydtopp upp igen bland molnen. Ytterligare en hängbro passerades, över en vacker fors i Ladtjojåkka. Vi tog en varm chokladpaus bland klipporna på andra sidan jåkken. Vi hade fri sikt upp i Kitteldalens smala V. Jag studerade dalen intresserat. Vi skulle ju enligt planerna komma ner den vägen om några dagar. I kikaren såg jag två små färgklickar krypa oändligt långsamt ner längs dalsidan. Toppbestigare på hemväg längs Västra leden.

När Ladtjovagge smalnade av mellan Singitjåkka och Skartåive kom regnet. På med regnkläderna och vidare över allt slipprigare stenar. Vi hade i alla fall vinden i ryggen. Långsamt framåt i en smal dalbotten mellan kilometerhöga bergväggar, medan molnen vällde över Skartåives taggiga kam. Lunchen blev en trist historia i bristfälligt skydd av ett stort stenblock som fallit ner från Singitjåkkas sida. Regnutspädd räksoppa och hårt bröd utan smör. En Bell-helikopter kom dundrande på nollhöjd och skrämde oss.

Till slut: Ladtjojåkkas källsjöar och dalens vattendelare. Nu skulle det inte vara så långt kvar. En vägvisare hävdade att det var 14 kilometer till fjällstationen. Lustigt. Det skulle ju bara vara 12 kilometer mellan fjällstationen och Singistugorna. Klockan blev allt mer, samtidigt som Singistugorna blev allt mer mytiska. Existerade de verkligen? Jag rusade i förväg till varje höjd och blev besviken varje gång. Inga stugor inom synhåll. Så, äntligen, långt där nere. Fyra små grå stugor. Den sista biten bar jag både min egen och Malins ryggsäck.

En förvirrad timme följde. Fanns det plats åt oss? Skulle vi få sängar eller skulle vi sova på golvet? Det var folk överallt och det verkade osäkert om det ens fanns golvplats över åt oss. Så plockade stugvärden fram nyckelknippan och låste upp dörren till himmelriket, 15 kvadratmeter med fyra sängplatser. Glasögon, fönster, kameror, allt immade igen när fem fuktiga vandrare kom in i stugvärmen. Vi festade på spaghetti och egenhändigt torkad köttfärssås. Malin förlorade lottdragningen och fick sova på golvet. Under natten fick hon ett tjog myggbett. Tydligen var det någon hungrig mygga som krupit omkring på golvet, för ingen av oss andra hade fått några bett.

Tredje dagen vilade vi. Det var gott. Vi sov ganska länge och tillbringade dagen med att spela Gang of Four och studera molnen som kom vällande. Skulle vädret bättra sig? Men Mia var magsjuk. När hon fortfarande inte var bra efter middagen var jag helt inställd på att vi aldrig skulle komma upp på toppen, utan funderade mest på hur vi skulle ta oss ut till civilisationen. Två andra sällskap, som drabbats av sjukdomar och skador, lyftes ut med helikopter medan vi tittade på genom stugfönstret och David fotograferade. Men det verkade bara vara jag som hade tankar på att ge upp.

Framåt kvällen tog jag kameran och kikaren och tog en promenad i omgivningarna. Jag upptäckte en glest rösad led som sneddade upp mot Singivaggis mynning. Den var inte utmärkt på kartan, men verkade kunna bespara oss några kilometers vandring. Jag följde den upp för branterna under Singitjåkkas västvägg. På krönet hade jag fri sikt genom Tjäktjavagge. Fyra mil norrut och två mil söderut. I kikaren såg jag vindskyddet vid Kuoperjåkka och vid synbarhetens gräns skymtade Tjäktjastugorna. Betydligt senare än tänkt var jag tillbaka i stugan och berättade om min upptäckt.

Den sena väderrapporten ingav svaga förhoppningar om bättre väder.

Fjärde dagen gick vi upp tidigt, tidigt och väckte skadeglatt fransmännen som hållit åtminstone mig vaken till långt in på natten. Det regnade inte, peppar, peppar. Vi åt en stabil frukost och satte långsamt och försiktigt iväg längs min upptäckta led. Vi tog oss upp för branterna och kom upp på ängsmarken under Singitjåkka. Så småningom nådde vi den djupt nedskurna Singijåkka vid Singivaggis mynning. Vi tog en paus och beundrade utsikten innan vi gick in i dalen på brant skrå.

De första riktiga blockmarkerna dök upp.

Efter någon timme öppnade sig den smala dalen vid vattendelaren, där Dürlings dal kommer ner. Vi upptäckte att Singijåkka porlade fram ur en fem meter hög vägg av stenskravel. Ovanför väggen, i den annars sterila dalen, låg en äng där småbäckar slingrade fram. Nu började solen titta fram på allvar. Vi tog en vatten- och fotograferingspaus vid en stor sten, idealisk som soffa. Jag konstaterade att vi nått 1000 meters höjd över havet.

Gunnar, vår orienteringsguru, tyckte att den västra sidan av Dürlings dal såg trevligast ut, och vi andra höll med, trots att kartan tyckte annorlunda. Nu började det gå brantare uppför. Vi tog oss upp på västra sidan av Dürlings dal på omväxlande sten, snö och gräs. Halvvägs upp till kröken i dalen tog vi lunch på en förhållandevis frodig plätt bredvid en bäck som kom ner från ett snöfält på Kuopertjåkkas sida. Nu var det strålande sol från en nästan molnfri himmel. Vi rullade ut Gunnars och Davids liggunderlag mellan stenarna och lunchrasten sträckte ut sig till en och en halv timme medan vi sov på maten.

Längre upp mot dalkröken blev det svårare att ta sig fram. Vi visste att jåkken gick upp mot nordsidan av dalen och tvingade oss att gå på södra sidan. Vi beslöt att det var dags att försöka ta sig över jåkken. Vi hasade ner nåt dussin höjdmeter till den ganska strida jåkken och letade efter ett ställe att ta sig över. Precis i dalkröken, där jåkken kom fram under en snöbrygga, hittade Gunnar en stentunga som gick ut i jåkken, och vi kunde promenera nästan hela vägen över. Jag tog dramatiska bilder av Davids och Malins kliv den sista biten över till andra sidan.

Nu kunde vi se slutet på dalen. Kaffedalen syntes som ett U längst bort. Tyvärr gick det inte att följa kartans färdväg upp till Kaffedalens botten, det var för brant och stenigt. I stället gick vi upp på nordsidan av Dürlings dal och snubblade över en gles rösning, som ledde längs dalsidan till Kaffedalen. Vi rastade vid ett stenblock med hisnande utsikt ner över Singijavrrit. Till slut kom vi fram till Västra leden i Kaffedalen och snubblade till vår sorg över stora mängder skräp.

300 höjdmeter kvar till toppstugan. Västra leden slingrade sig upp för Kebnekaises sida i fyrtiofemgradig lutning. Leden var täckt med lösgrus. Pustpaus var tionde meter. Vi tittade intresserat ner på de spridda molntussarna i Ladtjovagge. På slutet försvann David iväg uppför branten. Han sprang upp till toppstugan, lämnade av ryggsäcken och kom ner igen. Gunnar gjorde sammalunda. Vi hjälptes åt att bära ryggsäckarna den sista biten upp, och jag tror ingen bar sin egen ryggsäck när vi kom fram till toppstugan, 14 timmar efter att vi startat nere i dalen, 1 kilometer lägre.

Gunnar och jag lyckades hitta en rännil med smältvatten en bit från stugan, så vi kunde laga festmiddag, marinerad lövbiff och torkad potatis. Jag misslyckades med såsen, men det gjorde inte så mycket. Den middagen, i stearinljussken, är en av de bästa jag ätit.

Det var bistert kallt på natten och vi hade ingen ved till kaminen, men britsarna var breda och med sovsäckar, filtar och två i varje säng höll vi värmen utan problem.

Femte dagens morgon tittade jag ut genom det kondenstäckta fönstret och upptäckte en stor korp precis på andra sidan rutan. Vi blev lika rädda båda två.

Vi packade ryggsäckarna, men lämnade dem i stugan medan vi fortsatte mot toppen i sällskap med en psykologistuderande från Kalifornien som övernattat tillsammans med oss. Vi passerade den lilla gamla toppstugan och kravlade vidare uppåt. Det var fortfarande ganska brant. Så planade berget ut och toppen kom inom synhåll som en vit pyramid på obestämbart avstånd. Vi skyndade över sydplatån med en kort avstickare fram till stupet mot Björlings glaciär. Vi gick inte fram till kanten.

Toppen var en stor snöhög som reste sig ganska brant från platån. För att komma upp fick vi pulsa brant uppåt längs drivans kant mot öster. Det var långt ner. Den biten kändes definitivt otrevlig. Efter några pustpauser stod vi på toppen. Högre upp kommer man helt enkelt inte i Sverige. Hittills hade vi fått nöja oss med en hisnande utsikt söderut mot Sarek och västerut mot de norska fjällen, men nu öppnade sig utsikten även norrut mot resten av Kebnekaisemassivet, Abisko och Narviksfjällen. Närmast var Nordtoppen, på andra sidan den vassa snökammen som förbinder Nord- och Sydtoppen. Vi funderade inte ens på att följa fotspåren som gick längs snökammen till Nordtoppen. Vi fotograferade varandras trötta leenden. När vi sett oss mätta på utsikten tog vi den snabba vägen ner till sydplatån; vi åkte helt enkelt kana utför toppdrivan.

Vandringen ner till toppstugan tog hälften så lång tid som uppvägen. Vi gjorde ett sista besök på Sveriges högst belägna utedass, tog på oss packningarna och började den långa vandringen neråt. I början gick det relativt lätt, men i längden blev det jobbigt att hela tiden bromsa nedfärden och parera de ständigt rullande och vickande stenarna. Nu började vi möta dagens första toppbestigare. I Kaffedalens botten tog vi en lång paus innan vi började klättra uppåt igen. Nu skulle vi upp för Vierramvarris evigt förbannade nordsida, upp nästan till toppstugans höjd igen. Dagen innan hade vi tyckt att Kebnekaise varit absurt brant. Vierramvarri var brantare. Vi mötte trötta vandrare i en allt stridare ström.

Ungefär samtidigt som vi började tvivla på att berget överhuvudtaget hade någon topp började branten plana ut. Den stora, flacka topplatån erbjöd en smått surrealistisk anblick. Den var fullkomligt täckt med stenrösen i varierande storlekar. Vierramvarri har det senaste seklet stått i vägen för oräkneliga kebnekaisebestigare, och tydligen har alla dessa, i glädjen över att ha nått toppen, ökat på samlingen av rösen.

Vi rullade ut liggunderlagen på några kvadratmeter som var lite mindre rösbemängda än resten av toppen. Lunchrasten blev lång och njutningsfull. Ron stördes bara av att Davids liggunderlag greps av vinden och for iväg ut över kanten på berget, bara för att göra en prydlig cirkel i luften och landa igen på nästan exakt samma plats.

Efter att ha byggt ett eget röse med fem stenar gav vi oss iväg igen. Till vår häpnad var bergets sydsida ännu brantare än dess nordsida. Vi började känna oss som flugor på en vägg. Att vandra och rutscha neråt i löst stenskravel blev allt jobbigare. Sydsidan var dessutom högre än nordsidan.

Mitt i eländet fick vi syn på en korp som flög runt Tuolpagårni och ropade "orrp", samtidigt som den gjorde halvrollar. Vi brast ut i hjälplöst skratt. Jag framlade teorin att den livnärde sig genom att få vandrare att gapskratta, tappa balansen och ramla ner och slå ihjäl sig, för att sedan äta upp dem. Trötta i knän och lår kom vi ner i den trånga dalen mellan Vierramvarri och Tuolpagårni. Enligt kartan skulle vi nu runda Vierramvarri nittio grader och sedan ta oss ner i Kitteldalen på något sätt. Höjdkurvorna låg oroande tätt. Den glesa rösningen vi hade följt hittills ledde ut i en nedskuren bäckravin och försvann sedan. Det blev nästan omöjligt att ta sig fram. Nedanför oss dök ett snöfält upp. Det försvann på ett synnerligen otrevligt sätt ur sikte när det krökte sig neråt, brantare och brantare. Brantheten fick mig att omedelbart förkasta tanken på att utnyttja det för nedfärden. Några minuter senare gled vi allihop ner över snön på fötterna, alternativt byxbaken. Vid snöfältets slut nere i dalbottnen tog vi en rast för att låta Malin byta till torra kläder.

Tröttheten gjorde att vi kanske inte uppskattade Kitteldalens dramatik till fullo. Den är djupt nedskuren mellan Vierramvarri, Kebnekaise och Kebnetjåkko. Björlings glaciär hänger över kanten på Kebnetjåkko, och långt ovanför sig ser man snödrivan som leder från glaciären upp på Kebnekaises östvägg.

Vi struntade i kartan som rekommenderade att vi vadade Kittelbäcken, och gick i stället runt bäckens källsjö i dalslutet. Dalbottnen var täckt med djup, mjuk mossa mellan stora klippblock. Mossan var en lisa för trötta fötter efter en lång dag av stenskravel. På andra sidan dalen hittade vi leden igen. Från glaciären ovanför oss rann det ner ideliga småjåkkar, som ibland var riktigt knepiga att ta sig över torrskodd. Mias och Malins kängor var lite för låga.

Kitteldalen, som på kartan ser ut som en obetydlig skrynkla i bergssidan, visade sig bjuda på en ganska energikrävande vandring på skrå ovanför den skummande bäcken. Det var i alla fall inte längre speciellt brant utför.

Klockan blev allt mer, och vi började inse att vi skulle få svårt att hinna till fjällstationen innan receptionen stängde. Till slut beslöt David och jag att spurta i förväg och boka sovplatser för oss alla. Vi rusade iväg så fort vi, eller snarare jag, orkade. Efter några kilometer vek vi "runt hörnet" in i Ladtjovagge och överväldigades av hur abrupt klimatet och växtligheten skiftade från Kitteldalens närmast arktiska karghet till Ladtjovagges nästan frodiga fjällhed. Vi mötte en man som bar på åtta kilo tax i ryggsäcken. Hunden gick själv så länge det var platt, men uppför insisterade den på att bli buren.

En kvart innan receptionen stängde kom vi fram och blev ånyo bjudna på saft. Sängarna var givetvis slut. Den här gången fick vi sovplatser i huvudbyggnadens konferensrum. David och jag lämnade av ryggsäckarna och studsade iväg lätta som fjädrar för att möta de andra. Vi hann bara förbi Kaipak innan de dök upp. Tydligen hade vi knappt försvunnit ur sikte innan Malin tagit täten, förträngt sina fötter och satt iväg i gasellfart.

Vi vacklade iväg på ömma fötter och värkande ben för att pyssla om våra stackars kroppar. Duschen och bastun var ett himmelrike. Middagen efteråt var underbar. Enda problemet var att jag var helt oförmögen att gå i trappor. Jag hade trettonhundra meters höjdskillnad i benen, och de vägrade att befatta sig med en enda decimeter till.

Sjätte dagen tog vi en välförtjänt sovmorgon. Vi tillbringade dagen med att sitta i fjällstationens äldsta del och spela Gang of Four, äta upp Malins chokladkakor och läsa gamla årgångar av Till Fjälls och Turist. Gunnar och jag kunde dock inte hålla oss stilla, utan tog en halvmilapromenad längs det iordninggjorda fjällspåret i dalbottnen, där kontroller med käcka informationsskyltar upplyste oss om hur man vadar över en jåkk, och varför man ska hålla sig borta från glaciärer om man är ovan.

På kvällen tittade vi på bildspel och lyssnade på föredrag av en synnerligen stockholmsk fjälledare.

Sjunde dagen gick vi upp tidigt för att hinna till båten över Ladtjojaure. Vi hade gjort en grov felbedömning av hur lång tid det skulle ta till övre båtlänningen, och kom fram en dryg timme innan avgångstid. Båtlänningen ligger mitt i de sanka markerna runt Ladtjojåkkas delta, och vi tillbringade tiden till avgång med att spela Gang of Four i ett stort moln av mygg och knott.

Det hann samlas ganska många vandrare, bland annat en konfirmandgrupp, och bröderna Sarri fick ta till båda sina båtar för att få över alla. Vandringen från nedre båtlänningen till Nikkaluokta urartade nästan till kapplöpning mellan de olika sällskapen. När vi kom fram festade vi på glass från Sarris turistanläggning och åt en lätt sopplunch. Vi tittade storögt på konstiga företeelser som bilar, asfalt och folk utan ryggsäck.

Mia sov hela vägen till Kiruna.

Tillbaka till huvudsidan