Kebnekaise 1996: När jag kravlade på alla fyra uppför den branta hällen upptäckte jag att sandaler av märket Caribou fäster dåligt mot stenhällar. När kängorna, som var fastbundna på ryggsäcken, slängde över åt vänster förlorade jag fotfästet och började glida ner mot det forsande vattnet under mig.

Två dagar tidigare hade vi klivit av tåget i Katterjåkk efter ett dygns resa i en sittvagn som saknade fungerande ventilation. Det var skönt att komma ut i friska luften. På gårdsplanen framför Friluftsfrämjandets turiststation brände solen och gjorde mig tacksam att jag trots allt tagit med shortsen.

Vi åt vår medhavda pastasallad till lunch, axlade med viss möda packningen och började vandringen. Leden gick till en början längs en traktorväg, men vid den översta skidliften övergick den till en stig som ringlade längs jokkravinens sida upp mot Katterjaure.

När det blåser västliga vindar tvingas den fuktiga atlantluften uppåt när den möter Abiskoalperna, och avkylningen gör att fukten kondenserar till regn som faller i trakterna av Katterjåkk. Abisko, på andra sidan bergen, hamnar i regnskugga, och har mycket lite nederbörd. Idag blåste det dock ostliga till sydostliga vindar, vilket vände på allt. Längre österut regnade det, men i Katterjåkk var det varmt och solen lyste mellan de söndertrasade molnen. Det var svettigt i stigningen mot Katterjaure.

Uppe vid sjön rastade vi en stund vid Svenska Fjällklubbens stuga, men myggtätheten fick oss snart att fortsätta längs sjöns östra strand. Vårt mål var sydsidan av sjön, där det enligt Grundsten skulle finnas tältplatser och där frånlandsvinden förhoppningsvis skulle minska myggplågan. Det visade sig vara gott om tältplatser längs hela sjön, men överallt surrade myggmoln. Vi gick förbi det av Grundsten omskrivna jokkdeltat och fortsatte upp till en vindblotta en bit ovanför leden där vi intalade oss att myggen var lite glesare än i övrigt. Vi slog upp tälten och lagade middag, som åts innanför stängda myggnät i Jonas och Gunnars tält.

Senare på kvällen räknade jag till fem tältande sällskap längs sjön, bland annat nitton danska scouter som vi träffat på tåget, som slagit läger i jokkdeltat. Vi tyckte först att de vinkade åt oss, men efter en stund insåg vi att det bara var frenetiskt myggviftande.

Efter en tågnatt utan mycket sömn sov vi gott, även om vildmarkskänslan förtogs en del av scouternas hojtande.

Efter morgonbestyr som drog ut en del på tiden fortsatte vi leden längs sjöns sydsida mot Norge. En kort stund lämnande vi Sverige och EU, utan att märka någon större skillnad. Leden svängde upp längs Dossagejohka, och ett par besvärliga kilometrar följde där leden gick på smala utåtlutande hyllor i jokkravinens sida. Med en tvåveckorspackning på ryggen fick man vara rejält försiktig. Gudskelov för vandringsstavarna!

Vädret var till en början som dagen före, men molnen tätnade och bakom oss såg vi hur det vällde upp moln från Rombaksbotn över Katterjaure. Tydligen var ostvinden inte helt stabil. Det började regna så smått, men regnet upphörde snart, och vi kunde ta av oss regnkläderna igen.

Så kom vi fram till Hoiganjohka, som skulle vadas. Vi rekognoscerade en bit upp- och nedströms och bestämde oss för att ta jokken nedanför ett litet vattenfall en bit uppströms från leden. Vattnet gick en bit över knäna, men ingen av oss hade några problem att ta sig över. Det kändes bra för självförtroendet, eftersom vi året före misslyckats med vandringens enda vad.

Några kilometer längre fram kom vi till vindskyddet vid Stuor Kärpel, av den klassiska prismamodellen. Det var skönt att äta lunch inomhus. Torrdasset var också uppskattat. När vi höll på att diska kom ett par stockholmare ifatt oss. De hade kommit till vadet medan vi höll på att torka fötterna, men försvunnit uppströms, trots våra försök att ropande över jokkbruset förklara var vi gått. Det visade sig att paret saknade vadarskor, och inte ville ge sig ut i vatten som gick över stövelskaften. De hade lyckats ta sig över jokken ett par kilometer uppströms. Efter en pratstund och lite fotograferande fortsatte vi.

Nu steg leden uppåt över sträckans jobbigaste passage, en halvmil kuperad block- och hällmark. Ideligen fick vi klänga oss uppför stenknallar och ner på andra sidan. Bitvis urartade vandringen nästan till klättring när man fick söka sig upp längs sprickor i hällarna och ta stöd med händerna. Dessutom blev vädret sämre. Molnen kom ner mot oss, eller om det var vi som klättrade upp mot dem. Vi såg inget av bergen runtomkring oss, men det blev aldrig riktigt dimma.

Leden korsade Dossagejohka, som nu var betydligt mindre, ett par gånger, och eftersom det bara fanns rester kvar av de bortspolade spängerna blev passagerna ganska kluriga. Till slut kom vi över ett krön och såg sjön 1060. Den var omgiven av sten och stora snöfält. Rundningen av sjön gick snabbt på spänger över blockmarken. När vi passerat Dossagevaggis vattendelare började terrängen bli snällare och vegetationen började komma tillbaka. Nu såg vi Valfujavrrit nedanför oss. Efter en rejäl utförsbacke kom vi till stranden av den mellersta sjön. Vi hittade ganska snart ett par tältplatser på en halvö som låg lite högre än omgivningen. Trots att det var gott om blötmarker runtomkring var myggen riktigt beskedliga. Vi åt middag utomhus, men fick klä på oss duktigt, eftersom det var rejält kallt i dalbottnen.

Klockan hade hunnit bli ganska mycket, och sluttningarna på andra sidan sjöarna badade i ett mjukt kvällsljus medan låga moln började välla ner längs dalen västerifrån. Det var vansinnigt vackert tills dimman nådde oss.

Sent på kvällen såg vi genom dimridåerna hur stockholmsparet slog upp sitt tält ett par hundra meter bort.

Nästa dag var frågan hur vi skulle vada Valfujavrrit. Det finns tre-fyra vadställen att välja mellan, och vi hade tältat strax nedanför ett av dem, det mittersta av de tre som är markerade på kartan. Det såg inte allt för lovande ut. Även om vadstället var brett rann det mesta av vattnet i en fåra vid bortre stranden. Strax efter frukost kom ett par vandrare från andra hållet och vi såg på avstånd hur de vadade vid nästa vadställe nedströms. Vadstället var inte många meter brett och vattnet verkade gå rätt långt upp på benen. När vandrarna kom längs stranden gensköt Jonas och det stockholmska paret dem för att höra deras åsikt om vadet. Vandrarna visade sig vara tyskar och mestadels med teckenspråk meddelade de att vadet var ungefär tre meter brett, att vattnet gick en bit ovanför knäna och att det var schwer strömt.

Medan vi bröt lägret började stockholmarna ta sig över vid vadstället uppströms. Det gick långsamt för dem, eftersom de måste vara försiktiga att inte få vatten över stövelkanten.Till slut kom mannen över, men för att komma i land på andra sidan var han tvungen att kravla på alla fyra uppför en berghäll. Min spontana reaktion var att jag inte ville försöka mig på det tricket med ryggsäck.

Vi gick ner och tittade på det nedre vadet. Det var som tyskarna sa, den svåra biten var ungefär tre meter bred, det var lårdjupt och kraftig ström. Vad tyskarna inte sagt var att vadet var precis på tröskeln av ett vattenfall som forsade in under en snöbrygga (som för övrigt var genomrutten). Skulle man råka falla medan man vadade var det kört. Det krävdes inget längre övervägande för att välja det andra vadstället.

Jag vadade först. Det gick betydligt snabbare för mig än för stockholmarna, eftersom jag hade vadarskor och kunde få säkert fotfäste mellan stenarna istället för att behöva balansera ovanpå dem. Det blev ändå ett ganska långt vad, eftersom man var tvungen att korsa mårkan i ett stort Z. Till slut skulle jag ta mig upp för berghällen på andra stranden.

Det var nu jag upptäckte att mina sandaler fäster dåligt på svahäll. Halvvägs upp halkade jag med ena foten och eftersom jag hade lossat på midjebältet och bröstremmen svängde ryggsäcken över åt vänster. Jag började glida ner mot vattnet. Turligt nog stod mannen i det stockholmska paret på en slags hylla en bit till vänster. Han högg tag i ryggsäcken och jag kunde kravla ner till hyllan. Jag har fortfarande skrubbsåren kvar.

Jonas kom efter mig. Han hade bättre skor och med lite hjälp av mig kom han upp utan problem. Tillsammans hjälpte vi Gunnar och Mia genom att hissa upp deras ryggsäckar med hjälp av en klyka på Jonas vandrarstav. Mycket praktiskt. Utan ryggsäck var det inga som helst problem för Gunnar och Mia att ta sig upp.

Hela operationen tog en god stund och stockholmarna fick en halvtimmes försprång på oss. Under vadet hade molnen börjat spricka upp och vi fortsatte i solsken på sjösystemets andra sida till vindskyddet Valfojåkka. Det var bara en sotig fläck kvar på marken efter det gamla vindskyddet, och strax bredvid stod en stor, nybyggd stuga. Uppenbarligen brann det gamla vindskyddet ner för inte så länge sedan. Genom fönstret i stugans stora rum hade man milsvid utsikt mot sydost. Tyvärr fanns det inget dass vid stugan.

Efter en rast fortsatte vi längs leden, som nu lämnade Valfujohkas dalgång och steg upp över bergryggen mot Sjangeli och Unna Allakas. Uppförsbacken var seg svettdrivande och vinden var kall när man stannade.

Vi åt lunch efter att ha passerat fjällryggens krön och kommit ner till Sjangalanjavri. Tvärs över sjön såg vi den gamla Sjangeligruvan, där det fanns en samling nyrenoverade hus, omgivna av ruiner och inhägnade gruvhål. Det ser lite konstigt ut med stängsel runt gruvhål när den omgivande terrängen är välförsedd med branta stup och klippväggar.

Vi fortsatte nedför den långa utförsbacken ner i Kamajåkkas dalgång. När vi hade en dryg kilometer kvar till Unna Allakasstugan kom vi till Ruovssukjohka, som frustrerande nog inte lät sig passeras utan ett regelrätt vad där leden korsade den. Vi hade inte någon lust att vada, utan följde jokken nedströms och hittade såsmåningom ett ställe där det gick att plaska över med kängorna på.

Vi var rätt trötta när vi kom fram, och det var skönt att få laga middag och äta inomhus. Vi hade egentligen planerat att fortsätta förbi Unna Allakas och ta oss halvvägs till Alesjaure, men eftersom vi hade gott om extradagar i planeringen bestämde vi oss att stanna över natten. I den omgivande terrängen var det inte speciellt gott om tältplatser, men det fanns en minimal gräsplätt en bit från stugan som vi lyckas tränga in tälten på. Myggen var eländiga, men stugan låg på en kulle och de svaga vindpustarna lättade plågan något.

Utsikten västerut in i Norge var storslagen. Storsteinfjells toppar är ur det här perspektivet vassa sylar, till synes obestigliga. Längre mot söder såg man Njuorjjovarri, ett inte lika vasst, men imponerande massivt berg.

Nästa dag började solig och varm. Leden gick på skrå uppåt, in mellan Unna och Stuor Allagas som gav lä. Svetten rann. Efter Allagasjavri svängde leden rakt uppför branten. Det var en lättnad att komma upp till blåsten på platån Snaraplahku. Leden passerade jokken Unna Snarabas på spänger och ledde vidare över blockmark runt Snarapbakti. Vi åt lunch vid Snarapjohka, och började på allvar fundera på hur långt dagsmarschen skulle bli.Vi visste att de sista tältplatserna före passet över till Alesvagge låg bara någon kilometer bort vid Bajip Snarapjavri. Däremot var vi inte säkra på hur långt vi skulle behöva gå på andra sidan passet för att hitta tältplatser. Vegetationskartan gjorde det troligt att vi åtminstone skulle behöva fortsätta till Tjålmerieppejaurasj. Skulle vi orka ytterligare ett par hundra höjdmeter uppåt följt av ett okänt antal höjdmeter neråt? Jonas knän började protestera.

Vi fortsatte till Bajip Snarapjavri och plaskade över mårkan mellan andra och tredje sjön uppifrån utan att knappt minska farten. På andra sidan gick det förmodligen att få upp ett par tält, men det skulle inte bli bekvämt och myggen var fortfarande besvärliga. Klockan var inte mycket. Vi bestämde oss för att fortsätta.

Nu kom det sämre vädret söderifrån. När vi började gå uppför den branta backen upp till passet började det duggregna. Vi segade oss uppför. Förvånande nog var det ängs- och hedvegetation nästan ända upp till passhöjden, 1236 m.ö.h. I själva passet bröt solen genom i en molnlucka som Kartetjåkka plöjde upp. På andra sidan passet vidtog jobbiga stenfält och ruttna snölegor. Solen lyste på Alisbuoldda, som såg inbjudande grön ut och vi fortsatte glada i hågen mot den i jakt på tältplatser. Det var oväntat jobbigt. Två kilometer över blockterräng är mer än man tror.

Efter en lång stunds "bara en liten bit till", hittade vi två tältplatser vid en liten göl utan utlopp. Eftersom vi inte litade på vattnet i den fick vi hämta vatten i Tjålmerieppejaurasj, tio minuters promenad bort.

Natten var kall, men på morgonen var vädret vackert och när vi snubblade ur tälten blev vi bländade av solen som reflekterades i snöfälten på andra sidan Alesvagge. Livlig diskussion utbröt om vilka toppar i Kebnekaisemassivet det egentligen var man såg. Unna Visttascohkka och toppen 1678 var lätta att identifiera, men vad var det egentligen som stack upp längre söderut?

När vi fortsatte längs leden öppnade sig vyn över Alisjavri, som vi såg närmast i flygperspektiv under oss. Vi tog oss långsamt nerför utförsbacken till Kungsleden i dalen, och var framme vid Alesjaurestugorna vid ett-tiden på eftermiddagen.

Nyfikna som vi var vägde vi ryggsäckarna det första vi gjorde. Jag blev överraskad att upptäcka att min säck vägde 30 kilo. Nog hade det varit lite besvärligt att få upp den på ryggen, men när man väl hade den på sig kändes inte vikten besvärande.

Framåt sextiden var det dags för den hett efterlängtade bastun. Bastuns läge var lite av en besvikelse, högt över Alesätno. Det var lite för brant och stenigt ner till stranden för att man skulle vilja springa och slänga sig i vattnet, så vi nöjde oss med bastuns utomordentliga tvagningsrum. Efter de senaste svettdrivande dagarna var det himmelskt att få tvätta sig ordentligt ren. Vi passade också på att tvätta de smutsigaste kläderna.

Efter att ha plundrat den lilla affären på Maryland Cookies, nygräddat laggbröd och annat godis fördrev vi kvällen med kortspel. Ett sällskap högljudda tyskar störde stugfriden något, men till slut blev det tyst och vi sov gott.

Nästa morgon gick jag upp i ottan, eftersom jag tänkt göra en dagstur till toppen av Unna Visttascohkka. Jag vände ungefär 150 höjdmeter från toppen, när vädret verkade hotande och bergssidan blev för brant. Men en del bilder blev det i alla fall, bland annat ett panorama över Alesjaure och delar av Mårmamassivet.

Vi flyttade ut ut stugan och slog upp tälten i stället. Det var både lugnare och billigare på det viset. Vi försökte få tag i en väderprognos, men stugvärden påstod sig inte ha någon radio. Konstigt, tyckte vi, men Alesjaure ligger kanske i radioskugga? Kvällen tillbringade vi i den mysiga sällskapsstugan. Det började regna och blåsa, och Mia och jag gjorde en utryckning för att flytta vårt tält, som hade hamnat med bredsidan mot vinden. Vinden lugnade ner sig, men det duggregnade hela natten. På morgonen fick vi packa ner tälten våta.

Vår plan var egentligen att fortsätta till Vistas, men av diverse orsaker ändrade vi oss. Den ena färdvägen till Vistas, via Unna Visttasvaggi, var inte så lockande. Det hade tidigare på året gått en lavin som dämt upp sjön i dalen så att den stigit en meter. Tidigare på säsongen hade polisen i princip förbjudit vandring genom dalen, och även om situationen hade stabiliserats kändes den vägen inte så trevlig. I det rådande vädret var inte heller den alternativa vägen genom björkskogen i övre Visttasvaggi särskilt attraktiv. Dessutom erbjöd den planerade vägen efter Vistas en hel del höjdmetrar, vilket Jonas knän inte riktigt var i form för.

I stället fortsatte vi söderut längs Kungsleden. Vandringen var ganska tråkig. De låga molnen dolde fjällen runt omkring, och den breda, vältrampade leden ingav motorvägskänsla. Strax efter att leden lämnat Alisvaggi och svängt upp mot Tjäktjastugan nåddes dock dagens höjdpunkt när vi såg en havsörn cirkla högt ovanför oss. Fiskmåsarna som anföll den såg ut som småfåglar i jämförelse.

Vinden pumpade fram och tillbaka genom dalen. Det blåste först sydlig vind i några minuter, sedan slog det plötsligt om till nordlig en stund, och så höll det på. Vi tältade vid stugan, och lyckades pricka in säsongens dittills kallaste natt. Min gamla sovsäck räckte inte riktigt till, men jag sov ändå ganska gott.

Morgonen därpå var vädret fortfarande trist, men under förmiddagen började det spricka upp, och i Tjäktjapasset fick vi sol. På andra sidan passet hade molnen lyft sig över de flesta topparna, och utsikten söderut var strålande.

Passövergången hade slitit rejält på Jonas knän, och det gick långsamt söderut. Till slut kom vi fram till Sälka och slog upp tälten på en grön äng bredvid jokken.

Väderprognosen lovade förhoppningsfullt en högtrycksrygg, och det kunde sannerligen behövas, för morgonen därpå var det återigen låga moln och regnskurar. Vi fortsatte söderut, alltmedan det kom regnskurar med fem minuters mellanrum. Någon kilometer innan bron över Guobirjohka sneddade vi upp mot Kuopervagge. Förmodligen skulle vi inte ha sneddat så mycket, för vi hamnade i ett område med besvärliga moränkullar som tog på krafterna. Jonas sneddade lite högre än vi andra och långa stunder tappade vi ögonkontakten med honom i den kuperade terrängen.

Regnet upphörde och våra byxor torkade snabbt. Vi kom ut ur det kuperade området och passerade en del fina tältplatser. Frågan var hur lång dagsmarschen skulle bli. Från mitt förra besök i Kuopervagge för tio-femton år sedan, visste jag att det gick att tälta ungefär i mitten av dalen, och Grundsten påstod att det skulle gå att tälta allra längst inne i dalgrytan. Vi bestämde oss för att fortsätta.

Bakom oss i Tjäktjavagge lyste nu solen, men Kuopervagge var fortfarande molnfylld. På ömse sidor försvann svarta, blöta bergssidor upp i molnen. Till höger skymtade Rabots glaciär gråvit och rakt framför oss började en knivskarp bergsrygg skära sig genom dimman. Drakryggen. Dalen var dyster och hotfull. Jag kunde inte låta bli att tänka på J. R. R. Tolkiens Mordor; "...all seemed ruinous and dead, a desert burned and choked..."

En bit in i dalen, ungefär där jokken från Rabots glaciär kommer ner, börjar blockmarken ta över. Bitvis var det väldigt svårt att ta sig fram. Kartan tycker att man ska korsa jokken i dalbottnen på 1000-metersnivån. Den har fel. Den nedersta av sjöarna som kallas Guorbirjavrrit har ett underjordiskt utlopp och jokken kommer fram bland stenarna en bit ner. Nedanför sjön är det bara att gå rakt över till andra sidan, medan man hör hur jokken forsar nere bland stenblocken.

På andra sidan var det aningen mer lättgånget. Höll man utkik kunde man hitta grusryggar som gick längs med dalen. När vi kommit upp till den tredje småsjön hade molnen lyft sig rejält och utsikten blev bättre. Vi bestämde oss att lägga ryggsäckarna och runda Drakryggens västsida för att få se mer av Rabots glaciär. Utan ryggsäckar gick det snabbt över blockfälten och upp över Drakryggens utskjutare. På andra sidan var utsikten vidunderlig över glaciären som kurvade sig upp mot bergväggen, och högst däruppe lyste Sydtoppen bländande vit i solskenet. Vi stod länge och tittade innan vi vände tillbaka.

Det var oväntat svårt att hitta ryggsäckarna igen. Även om dalbottnen verkade platt, fanns det tillräckliga höjdskillnader för att ryggsäckarna skulle försvinna i en sänka. Efter att ha spritt ut oss hittade vi dem så småningom. Det tog emot att ta på sig ryggsäckarna igen.

Utsikten framåt mot Kaskasapakte var inspirerande, och vi segade oss längs dalen. Till slut började vi på ömma fötter närma oss dalgrytan. Vi passerade två acceptabla tältplatser, men fortsatte ändå. Den sista biten gick över vidsträckta snöfält. Jag brakade igenom med båda benen på ett ställe, men klarade mig torrskodd, trots att det rann vatten under snön.

Vi hittade Grundstens tältplatser där jokken från Passglaciären rinner ut i sjön. Där har det bildats en svämkägla av grus och sten, där fjällvandrare röjt några relativt plana ytor. Det gick inte att få ner tältpinnarna mer än ett par centimeter i marken, och det behövdes en hel del kreativt arbete med stenar för att förankra tälten. Till slut kunde vi äta middag och studera omgivningarna.

Framför oss hade vi dalens översta sjö, istäckt förutom en smal ränna tvärs över sjön. Bortom sjön sträckte sig dalen västerut. Till höger hade vi Tuolpanjunnjetjåkkas långa fjällrygg, avbruten av passet över till Kaskasavagge. Ovanför oss till vänster hade vi Passglaciären nedanför Kebnepakte, och alldeles bakom oss Kaskasapaktes västvägg rakt upp i himlen. Alltihop i det rödgula kvällsljuset, tyst och öde.

Vi hamnade rakt i kallraset från Passglaciären. Eftersom vädret nu var helt klart blev natten bistert kall.

Jag vaknade av att tältet var varmt som en bastu. Solen hade gått upp över Kebnepakte. Vi ordnade morgonbestyren och började ta oss upp mot passet till Tarfaladalen. Snart hade vi kommit en bra bit upp från vår lägerplats. De reflekterande snöfälten runt sjön gjorde dalgrytan till en utmärkt solugn och svetten flödade. Vi kravlade uppåt i omväxlande blockmark och snö. Återigen var vi tacksamma för vandringsstavarna.

När vi kommit upp till platån nedanför Passglaciären mötte vi en lång rad vandrare som kom från Tarfala. Vi rastade bland stenblocken och beundrade utsikten mot Firnpasset och Drakryggen som var mindre brant, men lika vass, från det här hållet.

Mina öron började klia, vilket jag misstänkte berodde på att jag sovit med yllemössan på.

Efter ytterligare en storblockig sluttning kom vi upp till själva passet. Nu började det gå nerför igen. Under oss såg vi Gaskkasjavri, Svarta Sjön, istäckt till mer än hälften. När vi passerat sjön kom vi fram till branten vid Kebnepakteglaciären. Nu såg vi ner i Tarfaladalen, brunt och grått med Tarfalasjön strålande turkos i solljuset. Till höger lyste Kebnepakteglaciärens isfall vitt. Ett par kilometer bort såg vi STF-stugan vid sjön och bortom den forskningsstationen. Lång utsiktspaus på en klipphylla.

Nu började den mest spännande delen av passövergången. För att kringgå klippstupet måste man gå ut i kanten av glaciären, som är mycket brant i den här delen. Ramlade man skulle man få en snabb rutschkana på snön till glaciärsprickorna längre ner, om man inte lyckades bromsa. Vi ramlade inte.

Efter utsteget från glaciären följde en ansträngande nedstigning längs kammen på glaciärens enorma sidomorän. Till slut kom vi ner och rundade sjön fram till stugan, som ligger mitt i blockhavet.

Den som varit i Tarfaladalen vet hur utsikten från stugan ser ut. Ett fotografi kan knappast fånga den. För den som inte varit där lär jag inte kunna förklara, utan bara sakligt konstatera att stugan ligger vid vid stranden av en turkos sjö, i botten av en dal omgiven av fem branta glaciärer och fyra av Sveriges fem högsta fjäll. En bättre författare än jag får försöka beskriva dalens estetiska värden.

Vi slog upp tälten på två av de originella tältplatserna, ytor där stenarna röjts bort och använts till murar runt tältplatserna. Inte heller här gick det att få ner pinnarna i marken, utan de fick kallmuras fast.

Stugvärden var teknolog, lantmätare från KTH, och därtill orienterare och det visade sig att vi faktiskt hade en gemensam bekant. Han var mycket nöjd med sitt sommarjobb, och tyckte inte att det gjorde nåt att han missade början av höstterminen. Enda problemet var en tenta som han skulle skriva i början av september, men den skulle faxas upp till forskningsstationen nån kilometer bort och så skulle han få skriva den där.

Framåt kvällen kom det nitton scouter från samma håll som vi kommit. Dock hade de missat den normala vägen runt klippstupet nedanför passet, och istället för att gå i kanten av glaciären hade de sökt sig ut åt andra hållet, ut på väggen under Liljetoppen, och därifrån rutschat ner på ett brant snöfält. Inget vidare fjällvett i mina ögon! Den natten var det skönt att sova i tält, scouterna gjorde stugan osäker...

Vi stannade en dag i Tarfala, en dag som mest ägnades åt vila, men Gunnar och jag gjorde en tur till Isfallsglaciären. Vi korsade jåkken och tog oss över de dubbla ändmoränerna. Innanför moränerna finns två sjöar, vars färgmättnad får Tarfalasjön att te sig urblekt. Utan större problem kunde vi ta oss upp på den isslipade stenknalle som ligger i glaciärfronten. Den har tidigare varit en nunatak, men smälte fram helt på åttiotalet. Nu avancerar glaciären åter fram över den. Uppe på knallen höll en ny morän på att plogas fram. En isspricka gick ända fram till iskanten, och man kunde gå några meter in i glaciären. Vi stannade där sprickan slöt sig ovanför våra huvuden. En liten bit till hade man kanske kunnat ta sig, men vi hade liksom ingen lust att fortsätta längre in i glaciären...

När vi kommit tillbaka till stugan gjorde Gunnar och Jonas ett informellt studiebesök på forskningsstationen. De kom efter ett par timmar tillbaka fullproppade med information. Jag ångrade att jag varit lite för blyg för att följa med.

Jag upptäckte att det nog inte så var så mycket yllemössan som irriterat mina öron. Det började nämligen slå ut stora brännblåsor på dem! Solugnen i Kuopervagge hade blivit för mycket för dem, trots att jag inte bränt mig i övrigt.

Nästa morgon tog vi farväl av stugvärden och gjorde en snabb etapp ner till fjällstationen. Solen gassade och vi var genomsvettiga när vi kom fram. Det var mycket trevligt att få duscha, basta och tvätta kläder. Till middag åt vi grillspett med stora lass råstekt potatis och tzatziki i restaurangen. Glass med chokladsås till efterrätt. Resten av kvällen satt jag och kved stillsamt av övermättnad.

Nästa dag ägnade jag, Gunnar och Mia till en dagsutflykt till vattenfallet i Singivagge. Jag studerade möjligheterna att ta sig förbi ravinen och vattenfallet (det finns en gles rösning), men vägen var föga lockande. Visst hade det gått att ta sig fram om man varit försiktig, men knappast med någon packning. Jonas tillbringade en varm eftermiddag på Kaipaks sydvägg och lärde sig grunderna i klippklättring.

Så var semesterdagarna obönhörligen slut. Sista dagen bestod av den vanliga trista transportsträcken mellan Keb och Nikkaluokta. Väl framme tog vi en välbehövlig dusch i turistanläggningens myntduschar. Fem kronor för en och en halv minut. På gräsmattan utanför stötte vi på stugvärden från Tarfala. Han hade sprungit ner över Teuralako för att äta middag och ta en glass. Orienterare...

Efter en snabbt slukad lunch på restaurangen fick vi springa för att hinna med bussen till Kiruna. Att vi kommit tillbaka till civilisationens jäkt och stress framstod med plågsam tydlighet.