Padjelanta 1997: Virihaure var god mot oss. Vi hade vandrat i fyra dagar från Ritsem, och även om vädret inte varit uselt hade det heller inte varit vackert. Men när vi kom ut på kanten av Pårka-platån och just fick se vår första skymt av den sägenomspunna sjön öppnade sig en spricka i de låga molnen och en solstråle lyste upp viken som sträckte sig in i dalen nedanför oss. Det ögonblicket var magiskt.

Vi hade faktiskt fått se Akka också. För två år sedan hade vi irrat omkring i norra Padjelanta, tvingade av vinden och regnet till ständigt ändrade planer. Den gången hade vi bara sett korta skymtar av Akka, men i år fick vi se berget i hela sin glans när vi åkte med STFs båt från Ritsem över Akkajaure. Det började duggregna på oss när vi gick de första kilometrarna till Akkastugorna men slutade igen medan vi åt lunch i stugorna. Sedan fortsatte vi leden söderut, tätt omsvärmade av mygg, till rastplatsen vid bron över Jokkjåkken, där det finns både bord, utedass och soptunnor. Varken namnet eller rastplatsen finns utmärkta på kartan. Vi slog läger i björkskogen ovanför jokken och åt middag.

När det skulle diskas gjorde Martin den otrevliga upptäckten att han glömt sina regnbyxor vid Akkastugorna. Han fick sig en extra kvällspromenad på tolv kilometer för att hämta dem, och var tillbaka vid tälten halv ett på natten.

Efter en regnig natt fortsatte vi nästa dag i lätta regnskurar till Kisurisstugorna. När vi gick över ett spångat parti sprang något svart och orangefärgat över spången framför tårna på mig. En fjällämmel! Jag satte av mellan tuvorna efter det lilla djuret för att få se närmare på det, men det försvann ner under en sten. Trots att jag varit i fjällen i sex somrar hade jag aldrig tidigare sett en lämmel.

Vi åt lunch i Kisuris och fortsatte sedan en bit längs leden för att sedan snedda upp i backen mot Spietjau och försöka hitta den gamla leden till Låddejåkkå, som är markerad som stig på kartan. Backen var välförsedd med videsnår och små kullar, och vi hittade inte den gamla leden förrän vi kämpat oss upp till passet vid Iellipårkajauratj. Utsikten över Kutjaure och norrut genom Vuojatätnos dalgång gav dock lön för mödan. Vi följde den rösade stigen över den lilla höjden 905 och slog läger i svackan mellan höjden och Njerek.

På morgonen blåste det faktiskt lite, och myggplågan lindrades avsevärt. Vi följde leden över den gröna och mycket flacka toppen Njerek. Allteftersom vi rundade Njerek fick vi allt vackrare utsikt över Sallohaure och gränsfjällen.

Vi fortsatte genom Låtatjvagge och kom såsmåningom ut på Padjelantaleden igen, just där den passerar en jokk som forsar fram mellan vita skifferblock som ser ut att höra hemma på en helt annan breddgrad än svenska fjällen.

Nu var det bara nån kilometer kvar till Låddejåkkastugorna som ligger strax ovanför den djupt nedskurna Låddejåkka. Den långa branta nedförsbacken var seg och inspirerade till många pauser för att studera floran.

Egentligen hade vi tänkt fortsätta dagsetappen uppför branten på andra sidan Låddejåkka och slå läger uppe på Pårka-platån, men vi bestämde oss för att det skulle bli för jobbigt. Stugorna ligger på en plan sandavlagring tjugo meter ovanför jåkken, och bakom den största stugan fanns det utmärkta tältplatser några meter från rasbranten.

Nästa dag korsade vi jåkken på hängbro och började sega oss uppför de trehundra höjdmetrarna på andra sidan. Det var svettigt. Vi såg ytterligare en lämmel som sprang fram och tillbaka under spången.

Flera sällskap vandrare hade startat ungefär samtidigt som vi, och vi spurtade förbi dem för att slippa gå precis i hälarna på dem.

När vi kom fram till platåkanten såg vi vår vi första skymt av Virihaure.

Långsamt tog vi oss ner för backen mot Miellätnos dalgång. Ungefär i mitten av backen tog vi lunch och en tupplur i dvärgbjörksriset.

Efter lunchrasten blev vädret sämre igen, och när vi kom ner till bron över Miellätno började det duggregna.

Regnet upphörde medan vi rundade den lilla berget Aras och närmade oss samevistet Arasluokta. Leden passerade högt över samevistet och svängde ner mot Arasluoktastugorna på andra sidan.

Stugläget består av sex små sexbäddsstugor och en stugvärdsstuga, som visade sig vara tom. Stugvärden var borta, stod det på en lapp, utan att ge någon antydning om vart han tagit vägen, eller hur länge han skulle vara borta. Vi tältade en bit från stugorna men trängde oss på i en av dem för att laga middag.

Nästa dag började med låga moln, vindstilla, hög luftfuktighet och värme. Grått, trist och svettigt, med andra ord. Stigningen upp längs Stuor Titers nordsida var jobbig. Berggrunden består av mjuk skiffer varvad med hård amfibolit, med varven stående på högkant. Väder och vind har vittrat ner skiffern, och lämnat ett landskap av branta amfibolitåsar, som vi gick tvärs mot.

Allteftersom vi rundade Stuor Titer och närmade oss krönet växte utsikten västerut över Virihaure samtidigt som molnen lyfte och sprack upp. Till slut hade vi en fullkomligt strålande vy; närmast oss den fingerliknande udden Titernjarka, randig av amfibolitåsarna, sedan den mångmilavida turkosskiftande vattenytan, och längst bort de snöfläckade gränsfjällen. Det fläktade skönt.

När vi skulle passera en mindre jåkk i botten av en ravin snubblade Mia till och föll framstupa bland stenar och vatten. Jag slängde staven, hoppade ner och drog upp henne med ett stadigt tag i ryggsäcken. Gudskelov inskränkte sig skadorna till några färggranna blåmärken och blöta kläder.

När vi kom ner i dalen mellan Stour Titer och Unna Titer trodde vi oss nästan förflyttade till Västkusten. Dalen är fylld av småsjöar mellan vattenslipade klippor, med små dungar av björkskog. Lyfte man blicken sprack illusionen - Kierkevares snöfläckiga rygg hör inte hemma i Bohuslän.

Leden rundar Unna Titer och kommer in i den frodiga ängsbjörkskogen på bergets sydvästsida. Nu blev det lä, varmt och svettigt igen. Efter ungefär en och en halv kilometer i skogen kom vi fram till samevistet längst inne i viken. Leden går mellan stugorna och upp till länsstyrelsens stugläge, som ligger på en kulle en liten bit från Kieddejåkkå, ovanför större delen av vistet, precis bredvid den vackra kyrkkåtan.

Stugläget består av en stor och en något mindre stuga. Den stora stugan har ett stort allrum och kök med rinnande vatten och elektrisk belysning. Där finns också en reception där vykort, böcker och en del apoteksvaror säljs.

Några hundra meter bort på andra sidan jåkken finns en tältplats nere vid sjöstranden, på en platt gräsyta stor som en fotbollsplan. Rena campingplatsen, faktiskt.

Vi slog upp våra tält vid sandstranden en liten bit från resten av tältplatsen. Den stora, vida vattenytan gjorde att det var som att tälta vid havet, bortsett från att det inte luktade ruttnande tång.

Framåt kvällen bastade vi i den vedeldade bastun nere vid stranden av den lilla sjön Luoppal. Det var mycket, mycket skönt.

Nästa dag vilade vi, och åt lunch på nybakat laggbröd och röding, som vi köpt i den, öh, pittoreska lilla kiosken i samevistet.

Till slut var det dags att fortsätta. Det kändes som om vandringen skulle börja på allvar nu när vi skulle lämna lederna och söka oss vår egen väg i sällan besökta trakter. I sol och värme vandrade vi söderut nån kilometer till ledskiljet under Kierkevare. Mot sydost fortsatte Padjelantaleden över högslätten, men vi svängde in på leden som går sydväst genom Stalojåkkas dalgång mot Sulitelma.

På väg över en myr gjorde Mia en obehaglig upptäckt; det fanns ett getingbo under spången, vars invånare inte uppskattade vandrare som kom klampande över deras huvuden. Turligt nog kom hon undan med ett enda getingstick på benet.

På ett par kilometer hittade vi totalt tre getingbon under spängerna. Uppenbarligen är den här ledsträckan inte särskilt välbesökt av vandrare!

På krönet av en rullstensås lämnade vi leden och följde en stig som ringlade sig söderut uppåt mot Viejevagges mynning mellan Kierkevare och den lilla fjällklumpen Jållevare. I sluttningen växte det vidsträckta snåriga videbälten som bitvis var manshöga. Utan stigen hade det varit ett tröstlöst företag att ta sig fram, men nu gick det ganska lätt.

Samtidigt som vi kom fram till ett vackert vattenfall, där jokken skurit sig ner i de snedställda skifferlagren, tonade stigen bort, för att enligt kartan återuppstå på andra sidan jokken.

En liten bäck som rann fram ur en sandbank bredvid jokken måste ha haft starkt mineralhaltigt vatten, för bottnen och kanterna av bäcken täcktes av en starkt färgad beläggning, som lyste rödorange i den gröna ängsmarken som bäcken ringlade fram genom.

Vi höll oss kvar på östra sidan av dalen, och fortsatte genom den allt stenigare terrängen i en tilltagande motvind. Stämningen blev nästan arktisk när vi nådde en ravin där stora snöfält låg kvar, särskilt i kontrast till högsommaren vid Stalo några timmar tidigare. Vi lunchade i lä vid en liten jokk.

Längre fram öppnade sig dalen och vi kom ut på gröna ängsmarker och såg hela den planbottnade, vida dalen söderut, med Kierkevares långa rygg till vänster och den drakryggade Jeknaffo till höger.

Lustigt nog var ängarna prydligt uppdelade i "gula" och "blå" ängar; de gula ängarna var täckta med fibblor och fjällmaskros, medan de blå ängarna pryddes av mängder av fjällblåklockar och faktiskt en och annan fjällgentiana (trots att vädret inte längre var så strålande som på morgonen). Förutom dessa karaktärsväxter tror jag varenda upptänklig fjällblomma förekom. Jag har aldrig sett en sån blomsterprakt i fjällen.

I mitten av dalen rann Viejejåkkå, som bildade flera raviner mellan partier där jokken bredde ut sig. I mitten av dalen fanns en labyrintformad ravin, ett Grand Canyon i miniatyr, och i en ravin längre upp hade stenblock som rasat över ravinen bildat flera naturliga broar. Martin passade på att ta sig över och inspektera västra sidan av dalen.

Framåt kvällen lämnade vi ängsmarkerna bakom oss och vandrade över rishedsklädda grus- och sandavlagringar vid Viejejåkkås övre lopp. På en strandbrink vid punkten 878 slog vi upp våra tält. Som vanligt klagade Martin och Gunnar över att jag och Mia tagit den enda plana tältplatsen medan de fick ligga på tuvor och stenar.

Nästa morgon började vi stigningen upp i den vida sänkan söder om Kierkevare. Det var överraskande svårt att orientera sig bland de svagt utbildade passen mellan de rundkulliga fjälltopparna, men med kompassens hjälp identifierade vi passet mellan Silpatjåkkå och utskjutaren 1256 från Sivvatjåkkå som vi tänkt ta oss genom.

Ett svagt duggregn kom drivande från väster, och motiverade Gunnar att ta på sig regnbyxor, men vi andra iddes inte krångla med att få regnbyxorna över kängorna. Det regnade ju så lite att byxorna torkade snabbare än de blev blöta, och dessutom skulle det säkert snart sluta igen. Det skulle visa sig vara dagens största misstag. Medan vi vandrade vidare uppåt över allt stenigare marker tilltog regnet långsamt, och utan att vi egentligen märkte det blev våra byxor dyngsura på lovartsidan. När vi slutligen märkte hur blöta vi var, var det inte längre någon idé att ta på sig regnbyxor.

Halvvägs till passet hittade vi ett perfekt rastställe; stora skifferplattor sköt ut över kanten av en jåkksänka. Under dem var det torrt och skyddat mot vind och regn. Det blev en långrast som vi högst motvilligt bröt upp från.

Uppe i passet blåste det snålt och regnet kom svepande horisontellt bakifrån och piskade oss i ryggarna. På andra sidan möttes vi av snöfält som sträckte sig österut så långt ögat nådde i regndiset.

De närmaste kilometrarna var jobbiga. Vi försökte undvika de blöta, ruttna snöfälten så gott det gick, men fick i gengäld klättra upp och ner i den kuperade terrängen på nordsidan av dalen. Till slut lämnade vi snön bakom oss och kom trötta och blöta fram till den lilla sjön Riggåivejauratj, där vegetationskartan antydde att det gick att tälta. Efter en stunds letande hittade vi en någorlunda plan yta i någorlunda vindskydd, slog upp tälten och intog en hett efterlängtad lunch. Varm mat och torra kläder gjorde underverk för välbefinnandet.

Det är märkvärdigt vad bra man kan må när man sitter i ett litet tält mitt ute i ingenstans i ett bistert landskap, skyddad från ovädret bara av ett par lager nylontyg.

Nästa morgon väcktes vi av en hagelskur som hamrade på tältduken. Molnen hade höjt sig och spruckit upp, och i den hårda västvinden kom molntrasorna drivande genom passet vi lämnat bakom oss. Sol och hagel turades om att strömma ner över oss. Tack vare en vältajmad stund sol kunde vi ändå packa ner tälten torra.

Eftersom både Riggåivejåkåtj och Riggåivejåkkå var garanterat ovadbara under rådande omständigheter, gick vi norrut för att ta oss över jåkksystemet längre upp i dalen, där huvudjåkken var uppdelad på flera grenar.

I samma blandning av solsken och häftiga hagelskurar tog vi oss brant neråt längs den forsande jåkken från Junkajaure till dalen som Riggåivejåkkå rinner genom. Vi tog oss över fyra-fem jåkkfåror och var på östra sidan av dalen. Vi hittade en gles rösning som markerade kartans stig och följde den mot Tarraluoppal.

Norr om toppen 850 har Sarekkartan ett lustigt tryckfel. Det ser ut som om stigen går tvärs över en sjö som har åttio meters höjdskillnad mellan sina båda ändar. Vi kunde på plats konstatera att det inte fanns någon lutande sjö där, utan att det är området mellan två jåkkar som på kartan av misstag fyllts med blå färg.

När vi kom fram till Tarraluoppal upptäckte vi att de rykten vi hört var korrekta; bron över Vassjajåkkå till stugorna på andra sidan var i så dåligt skick att man rekommenderades att inte använda den, utan i stället vada jåkken. Vi tog oss över jåkken och hittade en ledig stuga. Vi fyllde torkrummet med blöta kläder och åt lunch innan vi somnade på varsin säng.

Nästa morgon var himlen blå och hög och på bergen runtomkring låg det nysnö. Sommaren var slut, och hösten hade kommit. Tre gångdagar kvar till Kvikkjokk.

Efter en vilodag, som vi ägnade åt att torka kläder, spela kort och sova, fortsatte vi. Vi följde leden en liten bit söderut innan vi svängde upp i den branta och snåriga backen upp mot Nuortap Karranistjåkkå. Det började smådugga. Ett par fjällabbar hängde blickstilla i uppvinden vid backkrönet, som om de satt fast i snören. Man såg långt ner söderut längs Tarradalens övre lopp, och på andra sidan dalen svepte solkatterna över bergsidorna när de söndertrasade molnen blåste fram.

Till slut kom vi upp i sadeln mellan Nuortap Karranistjåkkå och toppen 1455, och fortsatte söderut på skrå längs tusenmeterskurvan. Duggregnet gav upp. Vi passerade sjön Pajep-Puoites och kom ner till Puoites, där den ligger nersänkt i en gryta mellan topparna runtomkring. Passagen längs sjöns norra strand var ganska besvärlig, brant på skrå över blockmarker och genom täta ormbunksbuskage.

Vid sjöns utlopp i den östligaste änden lade vi ryggsäckarna och började leta efter en skyddad tältplats bland moränkullarna. Nu blåste det en ganska hård västlig vind och det gick vita gäss på Puoites. Efter en lång stunds letande fick vi nöja oss med en oskyddad plan yta bland kullarna söder om Puoites utlopp, där det gick att få upp tälten. Vi spände ut alla stormlinor på vårt lilla Hillebergstält och la på tunga stenar. Bränningarna gjorde det svårt att hämta vatten ur sjön, men i en liten vik i skydd bakom en halvö lyckades vi komma åt vattnet utan att själva bli dyngsura.

På kvällen hittade jag och Mia ett område på några kvadratmeter bakom en brant moränkulle där det faktiskt var perfekt lä. Efter att ha haft vindsuset i öronen hela dagen blev den plötsliga tystnaden när man kom in i lä enorm. Det var en trevlig omväxling att kunna prata i normal samtalston, utan att behöva överrösta vinden.

Morgonen därpå blåste det fortfarande. Vi kokade och åt frukostgröten på mitt och Mias läställe. Vi var mycket försiktiga när vi rev tältet, för att slippa se det blåsa iväg ner i Tjuoltavagge. Rivandet av Gunnars Fjällräventält, med separat yttertält, krävde alla fyras medverkan.

Vi knegade uppför backen mot passet till Slittavagge. Det kom några enstaka regnstänk farande, så vi satte på regnskydden på ryggsäckarna.

Trots att jag trätt mitt regnskydd över ryggsäcksramen, dragit åt dragskon ordentligt och säkrat dragskons snörlås med en knut, lyckades vinden slita bort regnskyddet i en by precis när vi kom upp på passkrönet.

Jag och Martin satte av i bästa hundrameterstempo efter regnskyddet, vilket inte är det lättaste man kan företa sig med en nittioliterssäck på ryggen. Vi knappade sakta men säkert in på regnskyddet, eftersom det tumlade längs marken och bromsades upp en smula av stenarna. Just som det verkade som om segern var nära, dyker det plötsligt upp en sjö framför oss! Regnskyddet såg naturligtvis sin chans att komma undan och satte kurs rakt på sjön.

Trots att Martin satte in en glödande slutspurt hade allt (eller åtminstone mitt regnskydd) varit förlorat, om det inte funnits en låg strandbrink som gav lä, så att regnskyddet stannade och stilla sjönk ihop på stranden, några få meter från vattnet.

När vi pustat ut efter joggingturen rundade vi sjön, som fyllde hela passets bredd. På andra sidan passet korsade vi den grunda dalen Slittavagge och kom upp i passet till Ruonasvagge, en vid sänka som smalnade av mot öster, där den ledde brant ner i Tjuoltavagge. Från det här hållet visade berget Ruonas en björnliknande profil.

Vi åt lunch i någorlunda skydd bakom en grushög nere vid jåkken i dalbotten innan vi fortsatte uppför blockmarkerna på andra sidan dalen. Det var ansträngande och tidskrävande att balansera fram över stenarna. När vi närmade oss passet till Vallevagge kunde vi utnyttja ett par stora snölegor för att ta oss fram lättare.

I det karga passet öppnades utsikten söderut genom Vallevagge, samtidigt som yerna vidgades bakåt mot Tjuoltavagge. Vallevagge ligger mellan runda fjälltoppar, som är helt odramatiska trots att de högsta ligger på mer än 1800 meter över havet. I de övre delarna upptas dalen helt av sterila blockmarker, och västra sidan av dalbotten är täckt av snö, med en hög snöbräcka mot jåkken.

Vi följde dalen ett par kilometer och slog upp tälten på ett plant område vid jåkkstranden. En liten bit bort stod ett annat tält, omgivet av en stenmur som vindskydd. Martin och Gunnar gick och hälsade på mannen som bodde i tältet. Han hade legat stilla där i två dagar eftersom vinden varit för hård för att han skulle kunna fortsätta norrut genom passet.

Vi vilade ett tag i tälten innan vi byggde ett vindskydd åt trangiaköken en bit från tälten, alltmedan vinden långsamt ökade i styrka. När vi lagat och ätit middag och Gunnar och Martin började med disken blåste det så hårt att det var svårt att gå mot vinden och man fick skrika för att göra sig hörd.

När Mia och jag kämpat oss tillbaka till tälten visade det sig att Gunnars tält inte riktigt ville vara med längre. I byarna trycktes tältet nästan ner helt mot marken. Även om risken för att det skulle blåsa sönder kanske inte var akut såg det inte bra ut. Jag hämtade Gunnar och Martin och tog över disken efter dem. När jag kom tillbaka försökte vi vrida deras tält ett sjättedels varv för att vinden skulle komma i en gynnsammare vinkel mot tältet, men det hjälpte inte. Tältstängerna stod inte mot belastningen utan gled på insidan av yttertältet så att tältet trycktes ner.

Situationen började bli ohållbar. Vi lossade på tältstängerna så att tältet låg platt på marken och lastade ner tältduken med ryggsäckarna så att den skulle hålla sig på plats och trängde in oss alla fyra i mitt och Mias tält. Vårt tunneltält verkade klara vinden även om tältstången på vindsidan böjdes på ett otrevligt sätt i byarna.

Vi studerade kartan och diskuterade våra alternativ. Eftersom vi inte visste om stormen nått sin kulmen vågade vi inte stanna kvar där vi var, utan behövde hitta ett mer skyddat ställe. Längs vägen vi kommit fanns det inga tältplatser inom rimligt avstånd, och åt andra hållet smalnade dalen av och blev en V-dal med branta sidor. Inte före Vallevareplatån, åtta kilometer bort, kunde vi lita på att hitta några tältplatser.

Vi beslöt oss att fortsätta.

Vi rev tälten och packade ryggsäckarna med yttersta försiktighet, så att inte vinden skulle ta våra ägodelar. När vi kom iväg söderut var klockan halv elva, och det började skymma. Det gick långsamt att ta sig fram över blockmarken, eftersom den hårda vinden slet i oss och försökte få oss att snubbla. När vi tog den första rasten efter tio minuters vandring upptäckte jag att jag glömt min vattenflaska vid lägerplatsen. Ihärdigt svärande gick jag tillbaka och hämtade den, medan det blev allt mörkare.

Klockan var framåt elva när vi kunde fortsätta söderut. Vinden hade minskat något, men var fortfarande mycket hård. Det var otäckt att vandra på skrå över blockmarken i halvmörker med den hårda vinden i ryggen. Det var inte läge att stuka några vrister just nu.

En och en halv timme senare såg vi knappt marken längre. Plötsligt, när vi klättrar över en grusrygg, kommer vi ut på en plan yta. Det är en slags triangulär inskärning i dalsidan mellan två grusryggar, kanske fem meter djup och fyra meter bred i basen. När vi böjer oss ner för att känna på underlaget hittar vi torr gräsmark under händerna. Jag plockar upp min lilla ficklampa ur benfickan och låter ljuset svepa över ytan; visst finns det plats för två tält här, och grusryggen vi just gått över ger lä från den fortfarande hårda vinden.

Det var med stor lättnad vi slog upp tälten för andra gången den kvällen, och tryggt att kunna sova utan att oroa sig för vinden. Vi sov gott och länge.

På morgonen visade det sig att vår lägerplats inte var helt perfekt; det fanns inget vatten, så vi fick gå nån kilometer innan vi kunde laga frukost.

I höjd med Vallespiken öppnade sig dalen igen, och vi slapp äntligen gå på skrå. Det började kännas att det blivit lite skralt med nattsömnen. Lite längre fram mötte vi ett tyskt par, som var på väg in i Vallevagge för andra gången. Första försöket för ett par dagar sedan hade slutat med ett sönderblåst tält, så de hade retirerat till ett mer skyddat område för att reparera tältet.

När vi kom ut mot den långsträckta flacka ryggen Vallevare öppnade sig utsikten mot lågfjällen i sydost och mot Pårtemassivet i norr. I dalen nedströms om Kvikkjokk glittrade vattendragen i solljuset.

Vallevare bjöd på mestadels lättgången rished. Vi åt lunch vid en av de små sjöarna och fortsatte sedan fram mot Prinskullen, som är Vallevares sydostligaste utskjutare, för att försöka hitta en tältplats.

Vid Prinskullen möttes vi av myggsvärmar och en strålande utsikt över Kvikkjokk och deltalandet där Tarraätno möter Kamajåkkå. Blötmarkerna och vattendragen runt Prinskullen var dock närmast uttorkade, så att slå läger kom inte på fråga. Istället fick vi avsluta dagen med 500 höjdmeter visserligen vacker, men framför allt svettdrivande, urskogsliknande barrskog.

Med slitna knän och ansträngda lårmuskler kom vi till slut ut ur skogen vid den gamla gravplatsen vid Kamajåkkå. Vi slog upp tälten i täta myggsvärmar på vacker gammal slåttermark inom synhåll från fjällstationen på andra sidan jåkken. Vi hade missat sista kvällsbåten med några timmar.

Nästa morgon hann vi precis riva tälten och packa ryggsäckarna tills första morgonbåten kom med vandrare som skulle upp mot Vallevare. Båten skulle egentligen fortsätta uppåt längs Tarraätno, men båtföraren gjorde en extrasväng tillbaka över Kamajåkkå med oss för några tior.

Vi fick en trevlig dag på fjällstationen, med kopiösa mängder mat, varma duschar och bastubad. Vi passade också på att besöka bröderna Länthas och bröderna Holmboms gravar vid kapellet nere i byn. Kvällen fördrev vi i fjällstationens sällskapsrum med ypperlig utsikt över Pårtemassivet. Med blotta ögat kan man precis urskilja Hambergs observatorium på 1830 meters höjd.

Sedan åkte vi hem till vardagen igen.