020917: Visans Vänner i Linköping lever igen
020916: Ljuv Musik i Hörsalsparken!
020913: Dagen då jag inte borde skriva nåt alls
020827: Välkomna på födelsedagsfest!
020820: Mannen bakom den enfaldiga mångfalden är död
020818: Man talar om tiden hela tiden
020814: Man ska aldrig generalisera
020725: Åter från avkopplingen
020605: Skyltenfestivalen 9-10 augusti!
020430: Dags för politiska visor
Alla äldre rubriker ligger nu med sina artiklar på följande sidor:
Gamla nyheter och funderingar del 7
Gamla nyheter och funderingar del 6
Gamla nyheter och funderingar del 5
Gamla nyheter och funderingar del 4
Gamla nyheter och funderingar del 3
Gamla nyheter och funderingar del 2
Gamla nyheter och funderingar del 1
Som du antagligen känner till är det snart Kulturnatten i Norrköping, och Ljuv Musik har en scen hela kvällen i Hörsalsparken. Vad du däremot antagligen inte sett förut är mina skisser till planscher, att sätta upp här och var i Norrköping:
De kommer inte upp före lördagen, utom möjligen om några av er som bor i Norrköping skriver ut (högupplösta versionen duger hyfsat) och sätter upp.
I dagarna är det en del andra intressanta evenemang som man inte har möjlighet att gå på. ETK spelar för slutet sällskap på Skylten, Ronny Eriksson uppträder i Garden, och så är det humanistdygnet... men Kulturnnatten smäller högre.
Idag hade vi konstituerande möte för interimstyrelsen för Visans Vänner i Linköping. Föreningen somnade stilla in för drygt två år sedan, och har sedan dess varit vilande, med undantag för Elsa i Underjorden som officiellt är en av föreningens verksamheter. Nu samlar vi ihop trådarna och ska få föreningen att fungera igen.
Med på mötet var jag själv, Rune Källklint (VV-veteran som 1972 var med och bildade föreningen), Peter Trygg, Martin Johnsson och Linda Örnvall. Hanna Trygg kunde inte närvara men är officiellt kassör.
Föreningens formella existens innebär inte att någon styrelse vill bestämma över verksamheten, utan bara att vi ger oss själva en betydligt bättre möjlighet att söka bidragspengar och annat där en formell föreningen behövs. Det är inte meningen att man måste vara styrelsemedlem för att "få" engagera sej eller vara ansvarig för spelningar eller så.
Dessutom är det också klart att höstens första Underjord blir nästa tisdag. Anders Johansson med band, Martin Johnsson och Peter Trygg är klara, och en viss annan Johansson är vidtalad. Nu kör vi igen! Kom dit!
Från det ena till det andra: Nu är det officiellt på Kulturnattens hemsida:
Tom Nouga, Nicklas Hjertman, Ingemar Ragnemalm, Fredrik
Johansson, Peter Olofsson och Dick Lundberg spelar egna och andras
låtar.
Lokal: Hörsalsparken
Begreppet "Ljuv musik" kom alltså inte i programmet, men det är väl ingen katastrof. Det kommer nog att synas på plats.
Dick meddelar att det är klart: Ljuv Musik spelar på Kulturnatten i Norrköping 28 september, på scenen i Hörsalsparken, klockan 18-24! En hel liten festival mitt i Norrköping, som en del av Kulturnatten!
Platsen är toppen, en liten grön oas mitt i centrum, mitt emot Domus... eller Domino som det hetat rätt länge nu. Det brukar passeera folk både framför och bakom och genom parken, så det är bra chans att de som gillar vår musik får syn på oss.
Blacka Musik i Hörsalsparken Kulturnatten 2000
I förrfjol spelade Blacka Musik på samma scen, med mej själv såväl som Fredrik Johansson & Humanisterna. I fjol däremot var det mer tunnsått med oss. Allt det blev var Fredrik Johansson & Humanisternas low-tech-rekord, när de spelade i ett hörn utanför Strykjärnet (Arbetets Museum).
Nu börjar förkylningen långsamt ge med sej, efter tre dagars vila. Nu ska jag skriva lite gnäll och beröm.
Beröm först. Dick har fixat in Ljuv Musik på Kulturnatten i Norrköping! I flera timmar ska vi veva på en utescen. Exakt var får vi veta om en dag eller två. Dessutom planerar Dick att dela ut gratisskivor, även det ett initiativ av klass! Nu gäller det bara att illa kvickt välja ut bra låtar. De ska nämligen vara bra! En gratisskiva tar bara skruv om det är bra saker på den.
Sen ett tips om ett trevligt band, Solsting. De ska få både beröm och gnäll. Jag fick en demoskiva an dem för ett bra tag sen, men har inte kunnat ta hit dem eftersom de kommer frrån Falun, och det blir lite dyrt. Det kanske går en dag, men jag måste ju ta de närmare gängen först. Musiken är nästan slående lik Johan Piribauer, så gillar ni honom ska ni kolla Solsting. Men de skulle få gnäll också: Taskig hemsida. Det är ett frimärke med en gräslig mismatch mellan de systemkrav som den påstår ha och vad den har. Sidan ryms i drygt 600x400, typiskt frimärke, funkar fint i Mozilla, men påstår att den kräver "Microsoft 5+ Browsers · 1024x768 Resolution". Taskig verklighetsförankring hos sidmakaren, och dessutom osmakligt att göra reklam för Lilla Mjuk!
Men det värsta gnället är kvar: STIM fortsätter sitt korståg mot amatörmusiken. Inte nog med att de är otrevliga mot oss som arrangerar såväl som mot musiker, de är också ansvariga för att flera mp3-nätplatser lagt näsan i vädret. STIM kräver nämligen en massa pengar av dessa nätplatser för att de lägger ut musik - fast den läggs ut på artistens egen begäran, med enda mål att visa upp artisten! Detta är oursäktligt! Genom att göra så stryper STIM några av de få kanaler som finns för oetablerade att visa upp sin musik!
De visar helt enkelt att den som inte kan få betalt för sin musik inte ska få synas alls. Går det inte att spela den offentligt med vinst ska den stängas in, döljas. STIM är till för kommersiella artister. De små trampar de på. Ja, de trampar inte bara på små arrangörer utan också på små artister, genom att ta ifrån dem såväl spelningar som nätplatser. Spelningar klarar man så länge studieförbunden kan hjälpa till, men nätplatser är en annan sak.
Det finns bara en väg som jag kan se: Skapa motsvarande kanaler (nätplatser alltså) enbart för icke STIM-anslutna, med ett strikt krav att musikerna måste ta bort allt material den dagen de STIM-ansluter sej. Då får de gå någon annan stans, troligen till platser där det kostar pengar att visa upp musiken, pengar som ska täcka STIM-avgifterna. Detta sätter förstås banden i en knipa: STIMma och få en slant per spelning, eller inte STIMma och synas på STIM-fria nätplatser.
Jag vet mycket väl att de som ska leva på att skriva musik behöver STIM, eller rättare sagt någon organisation med den funktionen, men STIM är i högsta grad ett hinder för oetablerade. Det bästa vore om STIM helt enkelt slutade att sätta sej på entusiaster som gör ideell promoverksamhet för att hjälpa banden. Då skulle hela knuten lösas.
Jag är förkyld, trött, febrig, och har därmed uselt omdöme och dålig koncentrationsförmåga. Jag borde inte skriva men gör det ändå.
Jag upptäckte att www.thisplays.com hade en del bra artister, så jag lade in dem på svenska-mp3-sidan, bara för att upptäcka att all nedladdning stoppats under dagen som gick. Mina sista låtar blev kapade på mitten! De har tydligen nån slags ekonomiska problem, vad det nu kan vara.
Jag såg nyss filmen Shrek, som jag fick i present i månadsskiftet. Kul på många sätt, inte precis barnfilm, snarare ungdomsfilm, eller kanske ännu hellre film för oss som var unga på 70-talet med tanke på musikvalet. En sak var speciellt jobbig: dubbningen. Alla pratade ju Stockholmska! Dessutom sade de "åkej" och "ålrajt" precis hela tiden. Det är typiskt en dålig översättning och dålig dubbning, att den korkade översättaren sätter sina personliga språkolater precis likadant på alla figurer. Så kändes det i alla fall. Det är en intressant utmaning när man skriver, att ge olika figurer olika sätt att uttrycka sej.
Nåja, man ska va nöjd... för det finns andra usla dubbningar. Bambi är vidrig, där pojkfigurer fått damröster.
"Aktuellt"-sidan är stängd, förresten. När nu Ljuv Musik fungerar så bra så känns den inte så viktig längre, och efter att jag bytte tjänsterum på skolan kan jag inte längre koppla in den. Nån som saknar den?
Nu ska jag inte skriva nåt mer dumt idag. Godnatt!
För några dagar sedan skrev Tobias Pettersson i Corren där han hävdade att den svenska visan är död. Jag håller inte med, men hans argument är relevanta. Vistraditionen har problem med två saker: media och dumma grepp hos dess mer eller mindre självutnämnda företrädare.
Ta bara vilka som får vis-stipendier. Cornelis-priset gick till Sven-Bertil Taube. Fred Åkerström-priset gick (enligt Tobias) till Kjell Höglund. Jag har inget emot Sven-Bertil och absolut inget emot Kjell Höglund, men det är sedan länge etablerade artister, och det är problemet. Stipendiekommitteerna ger pengarna till de etablerade. Varför? För att få publicitet själva? Budskapet till allmänheten är att det inte finns några unga visdiktare. Men ändå finns det så många!
Att på detta sätt markera att man ignorerar de nya visdiktarna, det är ett större hot mot viskulturen än de kommerisella kanalernas ointresse. De människor som har ansvaret att lyfta fram nya lovande artister gör inte sitt jobb! Visornas framtid ligger inte hos Sven-Bertil, etablerad artist sedan 30-40 år, mest med sin faders ännu äldre alster, och bara till en liten del hos Kjell, etablerad sedan 20 år. Om ni måste ge de etablerade priser, så låt dem i så fall dela dem med någon lovande ny artist!
Det andra hotet är bristen på intresse från Public Service. Kommersiell TV vill ha rockvideo med miljonbudget. Kommersiell radio vevar gamla hits, ofta valda för att smörja de stora skivbolagen så att de inte missar framtida brutallanserade hits. Svenska musiker struntar man i. Detta är naturliga beslut från kommersiella företag. Det lönar sej att sälja plast helt enkelt. MEN, Public Service borde vara en motvikt, det borde vara den väg som den nationella produktionen skulle synas. Jodå, det finns ett visst utrymme där, i synnerhet i radio, men knappast i TV. Har TV satsat bra TV-tid på någon svensk artist efter Peter Carlsson & Blå Grodorna?
Bara några dagar innan Tobias artikel läste jag en krönika i Corren, som noterade att folkmusiken lever och frodas trots att media ignorerar den nästan helt. Den har till och med god återväxt i form av unga musiker, tonåringar, som visserligen inte klär sej i folkdräkt lika gärna som de äldre, men de spelar folkmusiken. Krönikören noterade att vi nått dit att vår egen traditionella musik är den riktiga undergroundmusiken, musiken som är nära nog bannlyst i TV och radio, men som lockar femsiffrig publik!
Vismusiken går mot samma framtid. Vi kommer att finnas, producera, men bara ett ytterst litet fåtal kommer att få plats i det "riktiga" rampljuset, det som Svensson vet om. Vi måste bygga egna vägar, precis som folkmusikerna har gjort. Vi kan bli den andra folkmusiken, den nyskrivna, nutida, som inte bara är tradition! En ny folkmusik med mer punkattityd än knätofs.
Men vi ska inte helt ge upp hoppet om att få ovan nämnda hot (stofilerna och Public Service) att ändra uppfattning. Vi har en massa nytt, fräscht material om nutiden. Det kommer nya artister hela tiden. Det gäller bara att servera det snyggt åt rätt håll. Det behövs lobbying, och varför inte den där nya riksorganisationen som vi löst diskuterat på Ljuv Musik? Det är kanske dags att köra över Visans Vänner med en ny riksorganisation med en mer framåtsträvande attityd? Ljuv Musik är i sej ett steg på vägen dit.
Som du kanske vet så satte jag ihop en liveskiva av inspelningar gjorde på Elsa i Underjorden under våren. Jag ringde och skrev till många av de medverkande, men i röran inför festivalen så var jag dum nog att slarva med vilka jag egentligen hade frågat. På slutet var det med flera spår som jag inte hade kollat. Detta ångrar jag djupt, och lovar att inte vara så dum nån mer gång.
De lyckligtvis ganska få skivor som spreds gick nog bara till medverkande, så vi kanske kan avskriva tabben som en intern dokumentation. Antingen gör jag en ny upplaga med de som jag säkert vet att jag hade grönt på, eller så anser vi den vara intern och inget annat. Min ursäkt för de här dumheterna är dels som jag sade nyss, lite för mycket att tänka på inför festivalen, och dels ren entusiasm för det här fina livematerialet. Det var trevliga, välljudande liveinspelningar som klart platsar på liveskivor. Skivan var alltså i ren beundran för de medverkande och med en önskan att låta lite fler höra hur bra ni var.
Drömmen om att publicera hela skivor på nätet lever! Dick gav ut "Jakten på den ultimata lyckan" i våras, Mama Viol gjorde "Försent", och nu senast kom Chaida med "Inget att göra åt". Här är det inte snack om "demos", utan det är slutprodukten!
Nackdelen med skivor på nätet är att det är ett visst pill att göra en "riktig" skiva av den, och i alla fall jag har inte riktigt kommit så långt att jag tycker att en bunt mp3 i hörnet av hårddisken är lika "riktigt".
Fördelen är i och för sej klar: tillgänglighet! Skivan kan nås av vem som helst med hyfsad Internetförbindelse.
Hur som helst tänker jag behandla "Internet-skivor" precis som andra skivor, och skriva ihop lite recensioner när jag får tid (även om det är knepigt med två av de tre ovan, för jag är inte riktigt opartisk). Allt eftersom vi lär oss att skivor inte måste köpas över disk så kommer detta att bli ett allt vanligare sätt att sprida undergroundmusik.
Det är lätt att tycka att det bara är en bunt separata filer, några enstaka låtar, men jag tycker att man kan ge upphovsmannens/kvinnans sammanställning en chans och lyssna igenom "skivan" som den är tänkt.
Apropå skivor så fick jag en fin skiva i födelsedagspresent, "Sikta mot stjärnorna - Alla ville vara Ingemar", med utsökta covers på några av mina låtar. Detta är bland det finaste man kan få, och den var mycket bra!
"Jag samlar Pokémon" i reaggaetappning! Jag misstänker att det är Mathias som varit framme och lagt till lite extra ackord och så, och så har det smugit med ett tydligt förslag på textjustering på "våran TV är en bluff". Fin pik, och fin inspelning! Jag hade nästan väntat mej att Mama Viol skulle ta den lätta vägen, "WAP-klar", men i stället gör de nånting bra mycket klurigare! En överraskning!
Lant-rappen omlagt till renodlad hip-hop i Petter-stil! Jag undrar vad hiphop-skivbolagen skulle tycka. Mej övertygar den i alla fall!
En lite rakare Polisbil med fläskigare komp. Peter på sång och gitarr, Dick kompar, och sirenerna görs med munspel och elgitarr. Proffsigt! Peters röst passar mycket bra till blues.
En slags industri-version av min symboliska protestvisa, och ni kanske inte trodde det, men ni kom faktiskt rätt nära det stuk som jag skulle vilja ge låten den dag den ska hamna på en egen skiva!
Låten som kom med två gånger, och ännu en låt som helt enkelt blivit vad den var tänkt som! Punkversionen är rak, röjig, snabb och precis rätt! Fredrik har lovat mej kompet för att göra en som jag kan ha på egen skiva.
Hoppsan, jag är med på coverskivan till mej själv! Pizzavisan är en låt som var aktuell när jag spelade in den hos Dick för över två år sedan, men som jag lagt undan för att jag inte tycker den har så mycket att säga. Detta är en version med en del extra komp av Dick, som får den att låta bra. Det är kul när man lyssnar på undanlagda låtar som denna, och minns vad det var som var bra. Detta är helt enkelt min tribut till Blå Häst! Speciellt är den skriven lite så som Johan Carlsson skriver låtar, medan jag själv nog är mer åt Salmenranta-hållet numera. Jag kanske stoppar in låten som bonusspår på nån skiva en dag.
Skivans omslag var verkligen kreativt: Sex bilder på mej, varav fem var modifierade genom att ansiktet på en annan "ljuvmusiker" klistrats på. Vissa ser mycket märkliga ut, och andra tror man nästan är äkta.
Om alla medverkande är med på det så vill jag gärna lägga ut låtarna som mp3, men den här gången tänker jag fråga först.
Som jag nämnde nedan, fast lite för diskret, så fyller jag år i helgen och har "öppet hus" hemma hos mej på lördagen. Meddelas endast på detta sätt. Ring Eva eller Hanna om ni är osäkra på om det är värt att komma eller om ni inte hittar hit. Det blir inget märkvärdigt, bara lite lagom informellt träffas och ha lite trevligt, och nån hörna där vi spelar lite levande musik. Jag vet inte alls hur det blir, men det ska inte bli fyllefest, och det blir snarare eftermiddagen än sena kvällen, för vi har barn som måste läggas nån gång. Vi bjuder på lite ditt och datt, riktigt vad har jag dålig koll på eftersom Eva fixar det. Så är det.
Men det som är säkert är att det kommer i alla fall några av Östgötska Vismaffian och att det ska beredas plats att spela och sjunga!
Det ryktas att Maja Phalén, från duon Onzon, numera läser i på vislinjen i Västervik. Jaghar bara hört det via mellanhand, så jag kan ha fel, men det är ju inte otroligt.
Jag tycker det låter lovande. Lycka till! Hoppas det resulterar i nya fräscha musikäventyr!
Och så en helt annan sak. Alla som känner mej ska känna sej välkomna till födelsedagsfest hemma hos mej sista augusti. Det är tänkt att bli nån slags mini-scen med lite musikframträdanden, troligen i hörnet av min lilla trädgård. Ring Eva för mer information. Några inbjudningskort eller så kan vi inte skicka ut, och själv kan jag inte ringa alla som jag skulle vilja bjuda in. Det hinns inte med.
Jan Stenbäck, rovdriftens mästare och mannen som gjorde privatiseringen av TV till ett hån mot intelligenta människor, är borta. Men hans gärning lever. TV är sämre än någonsin, svenskarna har vants vid att programmen ska avbrytas av reklam, och mångfalden uteblev så att TV, precis som radio, karakteriseras av mer av mindre. Är jag verkligen ledsen? Tja, jag kan ju beklaga sorgen för familjens skull, men konstatera att jag numera nästan aldrig ser på TV och bara lyssnar på P4.
Relevans för musik? Jo, det är under styrning av Jan Stenbäck och hans likar som musikbranschen blivit allt hårdare, det har blivit allt mindre utrymme för svensk musik. Internationella artister får allt utrymme.
Men man får väl se Baren som en musikalisk ursäkt, som i alla fall presenterade någon svensk musiker för en större publik? Fast den satte också Molle i melodifestivalen.
Jag har suttit lite och digitaliserat inspelningar från Skyltenfestivalen. Tyvärr blev de inte så lysande, mest för att min MiniDisc inte verkar bete sej, utan gör obehagliga BZZ då och då.
Inspelningarna påminde mej om en sak som blev rätt märklig: Hur kom det sej att artisterna på fredagen var så kollektivt duktiga på att hålla tiden med marginal, medan de flesta på lördagen spräckte tiden så det stänkte om det?
Själv spelade jag väl effektivt högst 30 minuter (har inte tagit tid än), lagom med tanke på att jag hade 35 minuter. Jag tror att jag startade lite före tiden också. Tröst spelade exakt 28 minuter, också en bra tid för 35 minuter inklusive strul och riggning. Vi var så effekiva att när Tom Nouga frågade hur mycket tid han hade kvar så kunde han få lite extra, för vi låg minst 5 minuter före. Jan Altsjö tror jag höll tiden väl, och det brukar han göra. Sen var det banden kvar, och Fredrik Johansson drog väl över lite, men det var inte mycket och han var ju sist förutom Öppen Scen. Man ska inte förakta Öppen Scen, men 10 minuter över var inte farligt, speciellt som Fredrik hade en stor lyssnarskara. Hade det kommit full lokal för att lyssna på Fredrik så bör han få dra över lite.
Lördagen var tvärtom. Peter Olofsson höll tiden, Kultursabotörerna körde 33 minuter effektivt när de hade 30 minuter inklusive skarvar - överdrag på minst 5 minuter med andra ord, troligen mer. Dick hade 40 minuter, vilket gjorde hans 32 minuter föredömliga och någon minut vanns tillbaka. Sedan drog det iväg. Peter och Marcus körde båda över 33 minuter, klar förlust eftersom skarvarna var klart mer än 2 minuter, snarare 5. (Sen kan man diskutera vem som hade längst skarv och varför.) Christer Schütz körde 35 minuter, ingen större förlust, men egna trummor kostade nog lite. Roger Överallt drog iväg med 46 minuter exklusive rigg, mycket när man redan låg efter och de hade 50 minuter inklusive rigg.
Till en annan gång: Har man 30 minuter från sin egen start till nästa artists start så planerar man inte att använda 30 minuter effektivt, snarare 25. Är man ett helt band så går minst 10 minuter bort.
Nu har jag varit elak och talat om vilka som drog över, men det är inte poängen. Jag hade kunnat kalla er A, B och C, men det hade gått att se i programmet vem som är vem. Poängen är att det är trångt när man har täta program. Man kan inte kräva att få dra över för att den förra gjorde det. Det blir det bara värre av. Men det är jobbigt att behöva begära streck i programmet. Antingen får man det, och artisten blir irriterad (givetvis) eller så trasslar sej artisten ur det och drar över i alla fall.
Ett alternativ är att köra mycket glesare, färre artister på mer tid, men då tror jag att det blir tråkigt för publiken. Jag är då inte kul mer än en halvtimme, inte solo i alla fall. Ibland har jag varit inne på att artister skulle kunna gå på mer än en gång, lite musikrevy nästan, men det har jag inte fått gehör för. Jag tror att det skulle vara trevligt för publiken. Vad tror du?
En sak till...
På Skyltenfestivalen spreds skivan "Live på Elsas i Underjorden" i ett måttligt antal exemplar, mest till de som medverkat på den. Såhär i efterhand ångrar jag den lite. Det kom med ett par spår som jag inte kom mej för att kolla med er som spelar (de flesta kollade jag!) och det var riktigt skämsigt. Bland andra Chaida och Dick hade varit lätta att kolla. Det blev till och med fel titel på Chaidas låt ("Livskarusell" ska det vara). Nej, gör jag fler exemplar så gör jag nog en kortare, med de låtar som jag har grönt på. Det är så dumt gjort, för jag vet ju att man kan känna att en inspelning är dålig trots att andra lyssnare tycker den är acceptabel. Den rätten ska ni naturligtvis ha!
Jag kanske inte gör fler ex, och då stannar det här miniprojektet som en intern dokumentation. Det kanske är bäst så. De som är med på den och inte fått ett ex får förstås gärna ett, men jag tror jag håller den som en intern grej.
Efter Skyltenfestivalen kom det en artikel i Corren efteråt. Det är ju bra. Jag fruktade att det skulle bli nåt där vår scen ignorerades helt, och det var närapå. I det här fallet slänger han ur sej en grov och elak generalistering om att han inte orkade med "trubadurernas svårmod". Han tänkte nog inte på det, men det står alltför tydligt att det var vad vi gjorde hela tiden. Det är precis lika rättvist som att påstå att alla band på utescenen ersatt sången med gutturala primalskrik. Båda påståendena stämmer på vissa artister, men inte alla.
För det känns lite småsurt att man arangerar en scen som får vädrets makter mot sej (det var för vackert väder för en innescen), med stor stilbredd, och få det avfärdat som "svårmodiga trubadurer". Ändå hade han tittat in till Tom Nouga och Fredrik Johansson. Är de också svårmodiga? Är Roger Överallt det? Är jag? Och är kultursabotörena trubadurer? Och ska band på 4-6 personer verkligen beskrivas som "trubadurer"?
Visst, Priftis och Dick gör rätt mycket svårmodiga låtar, och vi andra är det väl lite till och från, men det var en grov generalisering. Vi hade så mycket mer. En journalist borde veta bättre än att slänga ur sej så klumpiga påståenden. I det här fallet hade det varit så lätt att bara konstatera att vädret inbjöd till att vara ute, och därför hörde han inte så många av oss.
Tack för att vi blev omnämnda alls. Jag hoppas på aningen mer genomtänkt rapportering en annan gång.
En sak till... Nu när festivalandet fortsätter i stan så vill jag visa följande satiriska bild:
Budskapet är: Glöm inte propparna!
Nu när suveräna Avigsidan tycks ha dragit sin sista suck så får man leta upp roligheter själv. Följande bild tog jag på Skänninge Marken, en plats där man hittar många exempel på dåligt språk:
I det här fallet är det helt klart att man gör reklam för avancerade teleskop med någon slags textbehandling. Man vågar till och med garantera att de stavar rätt. Men, allt jag såg var en massa pinnar.
Men en knalle får man väl ha överseende med. Ett visst "seriöst" företag envisas med den här klassikern (som nog alla som är roade av orddelningslustigheter känner igen):
Menar de att Tudor Alkaline är ännu sexigare än "vanliga"? Ger mer brunst kanske? Jag undrar hur man använder brunstens batterier. Mer spänning i sexlivet?
Nog om roliga texter.
I morgon är Skyltenfestivalen. Det mesta är fixat eller på gång. Det stora tvivlet är som vanligt: Kommer det nån publik? Jag har en stark känsla av att det mest blir "närmast sörjande", men om du som läser detta finns i närheten så kan du hjälpa! Dra med en eller två till. Om tio gör det så är det tjugo till.
Skyltenfestivalens svaghet i år är dels att det är en ny grej som inte funnits förut, dels att det syddes ihop så sent att det blivit ytterst lite PR. Jag har gjort vad jag kunnat, Peter och Hanna har hjälpt mej med lite affischering, The Extras fixade Corren-artikeln, men jag vet inte hur mycket mer som gjorts.
Men den har styrka också. Två parallella scener, och därmed inga egentliga totalstopp när utescenen riggar om, 30 program varav ca 20 band (beroende på vad man räknar som band, är det antal medlemmar eller sättnintgen?), och stilbredd av klass, det är inte dåligt.
Vi för göra bästa möjliga i morgon och lördag, och jobba för en fortsättning.
En klart dålig sak i sammanhanget är att "Sommarfestivalen" krympt så mycket att det krävs separata småfestivaler runt omkring, som därmed missar möjligheten att åka med på Sommarfestivalens PR. Det blir ett hattande. Amatörerna har inte längre någon plats på Sommarfestivalen, som omvandlas till nånting allt mindre behjärtansvärt, vanliga kommersiella konserter, med Promopops "egna band" som de enda oetablerade. Amatörarrangemang är billiga! Man går inte miljoner back på en amatörfestival, och det gynnar den egna kulturen. Mindre dum beundran av hitrest elit, mer eget! De lokala musikerna är så bra att de borde beredas mer plats! Med det menar jag inte mej själv, jag har all plats jag förtjänar, men alla de som är fullt värdiga en tusenhövdad publik, om det bara ägnades lite resurser på att upplysa massorna om att de finns. Skit i ""demo"-begreppet. om att de kanske nån gång får skivkontrakt. De är redan bra, nu!
Sen är förstås vissa intressantare än andra. De bästa är förstås på innescenen på Skyltenfestivalen! Kolla speciellt banden och de som ligger straxt före banden. Nu vill jag inte direkt dra en gräns mellan det bästa och resten, så jag säger inga namn. Ni vet kanske vilka jag gillar bäst.
För att få nånting gjort måste man vilja, kunna och orka.
Vad vill jag? Mycket. Som vispoet skulle jag vilja spela in de där skivorna med mina bästa låtar. Jag skulle vilja skriva de där riktigt underbara låtarna som inte är "sådär" utan är riktigt gediget bra. Och så skulle jag vilja kunna spela en aning bättre, samla lite kompmusiker som kan bättre. Och så skulle jag vilja samla en lite större trogen publik som gillar moderna visor och poetisk rock. Jag vill slåss för gräsrotsmusiken, för amatörmusik som görs bara för att det är kul och inte tjatar om skivkontrakt, marknad och seriöst satsande.
Men vad kan jag? Ja, nog skulle jag kunna spela in nån skiva i alla fall. Nog skulle jag kunna spela lite bättre om jag övade mer - men det kan jag absolut inte, för mina barn stoppar mej ungefär halvvägs in i varje låt. Samla mer publik, tja, kanske om jag tapetrserade stan med affischer och låg på alla PR-kanaler, och sökte en massa pengar till annonser.
Problemet är att jag inte orkar. Jag orkar inte affischera så mycket som behövs. Jag orkar inte tjata. Jag har än så länge orkat arrangera Underjordar, och samlat folk till Skyltenfestivalen. Jo, jag orkar nog fortsätta med det, men jag kan inte öka.
Det finns också mycket annat i livet som man vill, och vill kunna och orka. En del måste man kunna och orka, nämligen det jobb som man lever av. En del vill man mer än musiken, nämligen familjen. Inget är viktigare.
Men nog ska Underjorden fortsätta. Ska vi öka så måste fler med och dra. Vi är några stycken som jobbat med Underjorden, och speciellt tror jag Hanna varit bra på att göra det där lilla extra och dra dit folk, men ska vi ha samma täthet som i våras så måste jag lämna en del spelningar helt i andras händer.
Kanske vi ska dra in någon som kan sköta lite mer bandinriktade spelningar (med hänsyn till teatern gubevars)? I Correns artikel idag så beklagar sej The Extras för att det inte finnns spelningar. Antagligen har de inte frågat mej för att de är för högljudda, men kan man bara dämpa så. Synd bara att de flesta band inte verkar ha en aning om hur man hanterar en lokal med lite akustik. Under våren hade vi ett par band, men det var bara Chaida som lät bra. Var det trasmattorna som vi lade under, eller trummisen? Jag vet inte. Vet någon?
Efter över en månad sen senaste grubblet, och lite stiltje så tänkte jag tala om vad som varit på gång på sistone. Det som i synnerhet har hänt är en vecka i skärgården, på en liten holme i Pite skärgård. Jag har ägnat min tid åt att såga ved och skriva låtar. Veden gick bra... Om låtarna gick bra får ni som hör dem avgöra, men det blev ganska många.
Så här var min semester
När vi packade så höll jag i gitarren och funderade på om den skulle med. Jag har inte skrivit mycket på länge (ett par låtar inför !.a maj-spelningen, inget mer) och repeterat desto mindre. Kanske jag skulle lägga gitarren på hyllan? På sätt och vis kände jag att jag redan gjort det. Det har känts motigt att vara amatör i man-får-inte-vara-amatör-Sverige, i landet där man måste vara "seriös" och ska hålla sej på mattan om man bara spelar för att det är kul. Men så tänkte jag att de där prettonissarna och proffsfrämjarna inte ska få bestämma vad jag gör, och tog med gitarren i alla fall.
Sen satte jag mej att skriva vad som kom ut helt utan hänsyn till vad man borde och hur det ska låta, och det var nog just därför det blev mycket skrivet. Två låtar om dagen, samtidigt som jag tog hand om jobbet att hålla vedhögen på plus, lekte med barnen, fotograferande och lite annat. Det blev en del låtar som handlar just om amatörskapet, att spela för att det är kul utan hänsyn till marknad och paragrafryttare, om proffs som inte är roliga hur bra det än låter, om viktigpettrar som ska tala om för en vad som är bra och dåligt, ett par låtar om vapen och militär, och så en del som är lite väl personligt för att nå nån publik.
På bilden ovan ligger låten "En vecka på stugan" uppslagen, skriven rätt upp och ner med ovanligt lite kladdande och ändrande. Den är min hyllning till vad jag höll på med, den sköna avkopplingen, inte minst att vara avkopplad från nätet. Den kanske inte blir spelad på scen, lite för personligt tror jag, men strunt samma, Eva blev glad och det räcker.
Nej, de låtar som ska nå amatörscenerna är lite mer allmängilitiga. Jag tror knappast att mer än 3-4 av låtarna kommer dit, men det är normalt. Det är bra att ha lite att gallra i. Men blev någon riktigt kanonbra? Tja, det finns ett par som jag tycker blev sköna, som är sådär lite på pricken. Några är förstås lite för enkla, och de kommer att dö ut av sej själva.
Först ska jag prova några på festen på lördag. Sedan kommer Skyltenfestivalen, och där har jag bokat in mej själv på en halvtimme (ja, 25 minuter blir det väl effektivt), så då ska jag riva av en del nytt.
En sak till:
Det hände nåt medan jag var borta. Jag kunde inte vara med själv, men det var andra som var, till exempel huvudpersonerna:
De fick varann till slut!
Festen efteråt blev förstås med musik, och vad sägs om detta:
Humanisterna återförenades på bröllopsfesten!
Ja, sen vet jag inte mer, men grattis hur som helst!
Jag ville egentligen bara få skriva den där fina rubriken. :-) Den får stå som en symbol för alla kommande festivaler, och dess publik.
Tjugotvå grabbar som jag inte känner sägs i morse ha sprungit omkring på en gräsplätt på andra sidan jorden och sparkade på en boll. Ibland gick den hit, ibland gick den dit. Ibland åkte den ut ur den där rutan som är ritad på gräsplätten. När den åkte ur rutan på vissa ställen ansågs det vara en nationell angelägenhet för alla oss som bor här. Till slut hade den åkt ur rutan en gång vardera på de där ställena som gör folk upphetsade. Det betydde att elva av grabbarna får åka hem. De andra ska sparka minst en gång till. Statisktiskt sett ska de vara på den där plätten en och en tredjedels gång till.
Samtidigt händer andra saker som påverkar våra liv mycket mer.
Musik, till exempel. Deltagarlistan till Skyltenfestivalen fylls snabbt. Jag tror att det blir streck i listan ganska snart. Samtidigt tänker jag på alla de roliga artister som jag skulle vilja bjuda in. Jag ska hålla nån plats öppen för nån lite långväga, men jag kanske inte ska säga vem riktigt än. Det vore kul att ha med någon eller några som inte spelat i Linköping förut, men det är också viktigt med lokala namn.
Men det jag känner för att skriva om just nu är mitt andra liv, datorvärlden. Där har det hänt några mycket stora saker på sista tiden. Visste du att Microsofts position kanske är svagare än på länge? Varför det? Jo, för att alla deras tre största produkter är hotade av fria alternativ! Om dessa kan slå ut Lilla Mjuks dominans är förstås svårt att säga, men chansen är starkare än på länge.
Den första, och nyaste, är Mozilla, som alldeles nyligen kom i version 1.0. Mozilla är en webläsarplattform, kanske den bäst standardiserade på marknaden, som vem som helst kan bygga en webklient på. Mozilla är kärnan i Netscape, men ägs inte av AOL/Netscape utan är så vitt jag förstår öppen för alla.
Den andra, som funnits ett tag, är Open Office. Detta är en direkt attack mot Microsoft Office, och på flera sätt intressantare. Den är gratis, med öppen källkod, och finns för de flesta plattformar. Ny Teknik rapporterar intressanta saker som att Open Office är bättre än MSOffice på att öppna skadade MSOffice-dokument.
Microsofts tredje ben är förstås operativsystem, och även om Linux inte är någon nyhet så är de två produkterna ovan saker som stärker Linux position mot Microsofts system. Släng ut MSOffice, för Open Office finns till allting och är gratis! Släng ut Explorer, för Mozilla finns till allting, och följer standarden bättre! Släng ut Outlook, jag behöver inte säga varför! Kör Linux, för det är gratis, öppet, och alla viktiga program finns!
Naturligtvis är det lång väg kvar innan Microsofts dominans knakar i fogarna på allvar, men Linux-Mozilla-Open Office är en kombination som hotar dem mer än någonting annat.
Själv kör jag MacOS (fasar in MacOSX efter hand), en värld som gått från egna standarder till Unix och öppna standarder. Apple har länge fått fjäska för att få ha kvar MSOffice, men nu får den Open Office. Det finns ljuspunkter!
Vad sägs om en lokal rockfestival med en scen helt dedicerad till akustisk musik/visor/visrock/poetisk rock? Nu verkar det vara klart i alla fall. Skylten har nu en notis på sin hemsida på hela två meningar (typiskt Skylten, de säger aldrig för mycket), och jag har ganska klara besked från Biffen på Skylten. Allt är preliminärt än så länge och kan ändras, men det ser ut att bli så här:
Stora scenen är för rockband. Den är ute på gården. Det lär alltså bli mycket dist, hårdrock, säkert mest angloprylar. Vi (Underjorden/Ljuv Musik/östgötska vismaffian) tar hand om caféscenen, inne i Skylten. Vi fyller den scenen med vår musik, och våra dikter för den delen, klockan 18-22 båda dagarna.
Kommer folk att hitta in till vår scen? Tja, vi får helt enkelt se till att det anslås att den scenen finns, och se till att de som vill vila öronen med en annan typ av musik hittar in.
De som spelar tyngre musik med bra svenska texter (som Tom Nouga till exempel) kan möjligen söka sej till caféscenen, men kanske hellre borde försöka få plats på stora scenen. Jag tycker nog att caféscenen ska vara mest akustisk, snäll mot öronen och snarare blanda poesi och visor. Några band ska vi nog ha, men det är en caféscen och ska fyllas därefter tycker jag.
Jag vill gärna ta hit lite långväga folk, men det är osäkert om vi har någon budget för resor att tala om. Jag ska kolla om det går att trolla fram lite pengar någonstans ifrån, men det är inte säkert. Billiga resor är förstås säkert lättare att fixa än dyra. Samåk!
Får vi hit lite folk utifrån och så så kan man ju göra nåt tillsammans på dagen den 10:e, och sen samlas på Skylten igen på kvällen och spela.
Povel Ramel, Sveriges störste nu levande visdiktare (inte räknat i djup utan i framgång) fyller 80 år.
Som kanske en och annan vet var jag stor Povel-fantast som barn och upp i vuxen ålder. Visst hade jag mina pop-perioder, till och med en kort period när jag lyssnade på rap/hip-hop, men Povel fanns alltid med som nummer ett. Mina jämnåriga förstod inte alltid hur man kunde ha en skallig gammal gubbe som högsta idol när det fanns sexiga popsnören med fräcka arrangemang och löjeväckande texter, men det struntade jag i.
Dels Povel, dels min moster (Susanne Löwenhard) lade grunden för min fokusering på musik med starka texter. En gång ville jag bli Povel-tolkare. Jag kunde på den tiden så gott som alla hans låtar utantill. Nåja, det är att ta i, men ett par hundra sådär kunde jag nog. Att kompa dem var knepigare, men jag lärde mej gitarrkomp till ett antal.
Numera har jag nästan slutat lyssna på den gamle baronen. Jag har hört alla hans låtar många gånger, och det är ganska få som ännu berör mej och har djup nog för att kännas värda att sätta på.
I kväll är det i alla fall Povel-program på både TV och radio. Jag ska spela in dem för den dag då jag känner mej nostalgisk.
Vi kan väl låta min Povel-pastich, Huvudet i sanden, stå som en liten grattis-låt, en bild av Povels vinkel på musiken från min synvinkel.
Först affischen för i morgon:
Design:
Martin Eneling.
Bilden är från i höstas, på Elsa i Underjorden. Ja, nu får vi se till att vara lite roliga i morgon. Inte mycket till invasion av tre personer, men om vi har några studenter bland "fansen" så kan ni ju invadera med, kanske?
Vidare: Idag var det Vallarocken, med bland andra Fredrik Johansson med sitt nya kompband, som råkade bli samma som sist trots att Fredrik säger att det ska vara "flytande". Jovars, spontanitet i all ära, men det är bra att vara lite repeterad också, och då är det bra att ha lite kontinuitet också.
Jag kom under första eller andra låten, "olust och trötthet", en låt som är Johansson-standard vid det här laget. Det blev gammalt och nytt, men inget väldigt gammalt. Det lät i det stora hela bra, bättre än på Blacka Musik senast så vitt jag kunde höra. Speciellt blåset och Magnus gitarrspel framträdde tydligare än då. Det var proppbehov, men texten gick fram rätt bra - tillräckligt bra för att jag skulle fundera på om inte nån av de nya låtarna var lite för enkel. Enkelhet är oftast bra, men låten "födas för att leva, leva för att dö" behöver lite mer text för att bli mer än bara en fras. Avslutande "2002" har jag hört en eller två gånger förut, men den är inte på nån skiva så vitt jag vet.
På onsdag, 29/5, spelar jag, Dick Lundberg och Peter Trygg på Nationernas Hus, "Efter 22", dvs vi startar 10 på kvällen och kör till midnatt.
Dick har just lagt upp sin nya "internet-skiva" med titeln Jakten på den ultimata lyckan på Ljuv Musik. Bland låtarna hittar man "Vingklippt man", där jag varit lite medansvarig för texten. Det är fortfarande Dicks låt, men jag hjälpte till att hitta några ordvändningar när den inte ville ända fram. Hörs det vad jag gjort, tro?
Igår hade Visans Vänner i Linköping möte. Det var styrelsen och tre medlemmar, vilket nog är en majoritet av de medlemmar som fortfarande är intresserade. Föreningen har gått kräftgång under 90-talet och legat i malpåse i två år, med undantag för min verksamhet på Elsas Hus, som rent formellt ligger under föreningen. Mötet var ett rent ödesmöte: Skulle föreningen läggas ner, eller nåt annat?
Nu är det så att vi yngre behöver en formell förening, både för Elsa i Underjorden och för att kunna söka pengar och sånt i andra sammanhang. Därför tyckte jag att vi som är aktiva borde ta över föreningen och driva den vidare på vårt sätt. Inriktningen blir självklart starkt ändrad, med fokus på nyskrivet, men även "Winnerbäcks arvtagare" för vidare visarvet, på sitt sätt. Skillnaden är att vi för vidare traditionen genom att skriva nytt, medan många av de gamla visvännerna hade fokus på gamla visor.
På mötet beslutades det att styrelsen upplöstes och samtidigt ger mej uppdraget att bilda en ny styrelse. Kvar från gamla styrelsen är alltså jag, samt Rune Källklint, som gärna vill vara med och hjälpa oss igång, men inte vill ta ansvaret för fortsättningen.
Vad det handlar om nu är att 2-3 av de yngre entusiasterna tar plats i styrelsen, och sedan samlar vi medlemmar på nåt bra sätt. Jag tänker mej att ha låg medemsavgift, och göra utskick och sånt med E-post till alla som har det. Årsmöte en gång om året är nog lämpligt, men styrelsemöten kanske man tar lite lätt på. Styrelsemöten över nätet kanske?
Sen skulle jag vilja att föreningen fungerar på samma sätt som Lysator: förening och styrelse har man för att klara diverse formaliteter, men aktiviteter bestämmer inte styrelsen över. Att arrangera saker, spelningar och sånt, det ska vem som helst kunna göra, och sen kunna utnyttja föreningen för att kunna få lite bidrag och sånt om det behövs. Styrelsen ska stötta men inte styra. Borde det kanske heta "stöttelsen"?
Min tanke är att göra Visans Vänner i Linköping till en ung och aktiv förening, med mycket bredare fokus än visor från tidigt 1900-tal. Moderna visor, visrock, poetisk rock, vispop, poesi... med mera. Och verksamheten ska täcka hela Östergötland, för det finns ändå inte någon mer visvän-förening kvar så vitt jag vet.
Namnet är en fråga. Ska man heta "visans vänner" eller har det för mossig klang? Man kan ha annan etikett på arrangemangen (som Elsa i Underjorden), eller så visar man för tvivlarna att dagens visvänner blandar in en massa rock och punk. Och ny logotyp, nåt lite fräschare, lite fräckare.
Nyhet: Poeterna i vårt nätverk, med Dikt-Martin och Hanna Trygg i spetsen, har nytt öppnat en nätplats om poesi, "en poetisk mötesplats" med namnet Betvingade Ord. Det är inte så mycket än, men ett forum och möjlighet att expandera efter behov. Jag kan tänka mej att det skulle kunna expanderas med en forum-liknande del som är enbart till för att lägga upp dikter.
Apropå dikter så fick Thomas Eriksson beröm i Corren idag för sina dikter (eller "betraktelser" som Tobias kallade dem) på Elsa i Underjorden i tisdags. Tobias håller med oss om att det talade ordet har en plats där, och uppmärksammar dessutom stilbredden i övrigt.
Två nya Tom Nouga-låtar på mp3.com: "Ister" och "Vem som helst kan bli legend i sitt eget sovrum". Den sista är en självuppgörelse, musikaliskt en snäll sak, med en text som är lite vemodig. "Ister" är tuffare, bortsett från inledningen. Låten lyckas åtminstone att rada upp alla rim på "ister" som finns.
Det här är allvarligt talat nyinspelningar av gamla klassiker som funnits på gamla demokassetter. Tom Nouga jobbar på att göra sina låtar med den ljudbild han vill att de ska ha. Visst, bra, men allvarligt talat, ibland ska man nöja sej med "tillräckligt bra" så att inte känslan försvinner. Tom Nouga är bra, bättre än det mesta som släpps kommersiellt (det är ju mycket du-å-ja-tjafs, speciellt det som är på svenska), men ibland är det en smula för bra. Kan du inte göra nånting lite skönt i otakt ibland, lite lagom småsurt och lite råddigt?
På hemmafronten: Igår fick jag ett paket hem, med ett nytt processorkort till Dunderklumpen. Den ska bli sådär dubbelt så snabb. Det som är bra med det är att det blir lite lättare att redigera mina inspelningar. Jag spelade in spelningen på Blacka Musik i förrgår, och även om det är ett par felspel och stakningar så är ljudet rätt bra. Kanske läge att lägga ut lite livespår, efter att ha klippt bort lite mellansnack?
I morgon är det första maj, och då spelar jag, Mama Viol, Dick Lundberg och Fredrik Johansson på Blacka Musik i Skärblacka. För ett par dagar sen trodde jag att jag skulle få damma av lite gamla låtar (trevligt i och för sej när man nästan inte spelat sen nyår) men nu ser det snarare ut som om det blir mest nytt! Under de senaste dagarna har de två låtar som legat och molat under våren blivit klara, och av bara farten skrev jag en till idag. Så är det när man vet att man har en spelning framför sej! Av de tre nya visorna är två starkt politiska.
Dessutom har jag äntligen fått upp ett par affischer för nästa Elsa i Underjorden. På tiden! Hiphopgruppen Open Line hör inte av sej trots påstötningar E-postvägen, så jag hade ingen bild till affischen och knappt ens anledning att tro att de kommer. Lite synd. Jan Altsjö litar jag på, likaså Hejla och sånggruppen Chianti (som jag stavade fel, Chainti blev det, men jag får fixa det på senare kopior). Kommer inte Open Line så tar jag tillfället att köra lite själv.
Peter och Hanna Tryggs röda folkabuss, kallad Tryggbussen, Tryggmobilen, Turnébussen med mera, är inte längre bland oss. Den har gått till fordonens himmel, skroten. En rasad koppling och för mycket rost betydde slutet för den. Därför har jag gjort ett litet kollage.
För övrigt har jag försökt skriva färdigt en låt eller två till spelningen 1:a maj, men det ser väl sådär ut. Svårt att skriva med småbarn.
Elsa i Underjordens nästa varv ligger nu bara en dryg vecka bort. Vi får se hur det blir. Hiphop-gruppen som skulle vara med har inte hört av sej, svarar inte på E-post, så jag kan tvingas spola dem. Jag vill bara i så fall inte att nån ska tro att det är för stilens skull. Jag har lovat plats för alla stilar och det tänker jag hålla - den här våren i alla fall.
För jag funderar på hur jag ska göra sen. Jag har velat stå för bredd, men jag börjar ledsna på det. Den akustiska musiken är så mycket lättare att arrangera, speciellt i den lokalen. Idén med stor bredd verkar inte speciellt uppskattad, och verkar komma bort hela tiden. Studiefrämjandet har kallat mina arr för "viscafé" i flera år trots att jag aldrig använt det namnet, och idag fick jag brev från nåt band som skrev:
> Fick en bild av att ni körde helt på vis-spåret?
Jag vet inte var man får den bilden från, men jaja, om alla hela tiden tror att man kör enabrt visor så får man kanske göra det och sluta med ambitionen att blanda stilar. Min dröm var att blanda stilar för att det ger variation, och de medverkande möter andra stilar vilket kan inspirera till gränsöverstigande försök. Men, men, det är tydligen inte jag som ska göra det.
Så vi blandar väl den här våren, men sen är det troligt att jag mer officiellt koncentrerar verksamheten på visor, visrock, poetisk rock och dikt. Det räcker ju en bit bara det. Jo, ny rock och pop på svenska tror jag nog ska vara med i programmet, men där blir nog gränsen. Och musik med öronproppsbehov hänvisar jag till Skylten.